Behövs staten?

Rätten till liv, frihet och egendom brukar framhållas som det grundläggande knippet principer inom den klassiska liberalismen, ofta kallad nyliberalism. Ibland sammanfattas detta fundament som rätten till självägande–att var och en per definition är sin egen och därmed har suverän rätt till och över sig själv– och därur härleds exempelvis varje individs rätt, utan inskränkning, till (legitimt erhållen) egendom.

Den grundläggande hållningen kan vid första anblicken verka uppenbar och tydlig. Men det är endast en illusion–i sin enkelhet skapar självägandet som grundläggande princip grogrund för diverse tolkningar som alla gör anspråk på att vara den ”rätta” tolkningen. Således är nyliberalism inte ett enhetligt begrepp: häri ryms så kallade nattväktarliberaler som endast vill ha rättsväsende och kanske polis i statlig regi, liksom de som önskar en långt mer omfattande stat.

Nattväktarstaten kan hållas till att endast upprätthålla ett ramverk för skydd av rättigheter, men den kan också utökas med allehanda godtyckligt valda tjänster. Många förfäktare av nattväktarstaten talar om ”inre och yttre försvar” (rättsväsende, polis och militärt försvar), men förnekar staten beskattningsrätt. Vissa ger också staten ansvar för diplomati och internationella relationer, även utbildning, produktsäkerhet, finansiering av statens egen verksamhet genom beskattning–och ibland till och med en grundtrygghet i form av medborgarlön eller statliga trygghetssystem.

En så pass enkel grundprincip som självägande blir alltså inte alls enkel när man börjar skissa på systemet. De personliga preferenserna och tolkningarna har företräde, vilket gör att nyliberaler inte alltid kan hålla med andra nyliberaler–i alla fall inte vad gäller slutmålet. Detta kan kanske bero på att även nyliberalismen bejakar en sorts social ingenjörskonst, vilken naturligtvis innehåller–och måste innehålla–ett visst mått av godtycke.

Även om principen om självägande omformuleras till den ofta omtalade icke-aggressions-principen blir resultatet godtyckligt. Uppenbarligen är aggression inte så enkelt att definiera–varför är statliga åtaganden i vissa fall per definition aggression, men inte i andra? Nyliberaler har vanligtvis en mängd inövade svar på frågor som denna, men det är sällan de är särskilt övertygande för den som inte redan accepterat det nyliberala argumentet till dels–eller i alla fall dess grundvalar.

Problemet med denna syn är just att det finns en godtycklig gräns för statens storlek. Att endast ”skydda naturliga rättigheter” är ingen klar gräns; inte ens nyliberaler kan vara helt överens om exakt vilka naturliga rättigheter som finns eller hur dessa får/bör/ska skyddas. Hur ska då den övriga befolkningen i ett samhälle kunna vara överens?

Ytterligare problem finns med den nyliberala praktiken: vad är det som får staten att bibehålla sin storlek? Historien lär oss att makt sällan är konstant; den tenderar att öka just för att makt alltid attraherar, och småningom hålls av, den som är intresserad av makten per se, och som därför gärna ser att den ökar. Det spelar ingen roll om staten begränsas genom konstitution eller maktdelning, vilket exemplet USA visar med all önskvärd tydlighet.

Den nyliberala praktiken är dessvärre ännu mindre tydlig än den nyliberala teorin, vilket blir till ett stort problem. Otydlighet behöver i och för sig inte sig inte vara ett problem–otydlighet kan grundas i en inneboende komplexitet eller i att målbilden består av decentralistisk aktörssamverkan snarare än generella system–men när otydlighet uppkommer på grund av godtycklighet är den ett stort och grundläggande problem.

Godtyckligheten i den nyliberala ståndpunkten kan vara en anledning till att nyliberaler har så svårt att försvara den egna ståndpunkten mot kritik som inte grundas i ett socialdemokratiskt perspektiv. Ofta mynnar en argumentation ut i att nyliberalen implicit erkänner sig besegrad genom att anta endast praktiska och pragmatiska argument.

Den logiska följden av ett resonemang som går ut på att maximera individens frihet är ju naturligtvis att helt göra sig kvitt perspektivet att ett samhälle måste skapas och struktureras på ett visst sätt. Individen är inte, och kan heller inte vara, helt och fullt fri om hon inte har full rätt att göra vad hon vill med sitt liv. Detta är omöjligt i ett samhälle som byggs kring eller grundas i en stat–oavsett hur liten den är.

”[O]m man önskar frihet och anser att endast individen själv har rätt att begränsa sin frihet, då går det inte att med hedern i behåll förespråka en stat.”

Den här slutsatsen har alla som kallar sig anarkokapitalister dragit – om man önskar frihet och anser att endast individen själv har rätt att begränsa sin frihet, då går det inte att med hedern i behåll förespråka en stat. Lika lite går det att förespråka en universellt gällande uppsättning regler eller rättigheter. En lösning som gäller för samtliga, även om den hålls till ett minimum i en nattväktarstat, blir till sin natur begränsande för åtminstone någon. Hur kan den då sägas inte vara förtryckande?

Detta argument är svårt att besvara från ett nattväktarperspektiv–den logiska konsekvensen av det individualistiska synsättet måste vara att individualismen inte är fullkomlig annat än om individen befriats från hela staten, oavsett dess uppgifter eller innehåll. Den hederlige nyliberalen tvingas snart erkänna detta, och har säkert funderat över det, men tenderar ändå att inte överge sin position. Istället blir argumentet praktiskt: ”statslöshet (anarki) fungerar inte”.

På ett sätt kan denna slutsats respekteras, men på ett annat är det omöjligt att acceptera den. Det respektabla i uttalandet ligger i att nyliberalen faktiskt förstått sina principer och även erkänner vartåt de leder hän, även om han eller hon inte har de medel som krävs för att förstå hur det skulle kunna gå att följa principen hela vägen. Det oacceptabla är det fundamentalt kollektivistiska i uttalandet: att den här individen anser sig ”tvingad” att göra avkall på sin egen och alla andras frihet av praktiska skäl. Är det rimligt att begränsa alla individers frihet för att just du inte förstår hur alla skulle klara sig? Svaret på den frågan måste vara nej.

Här framstår alltså med all önskvärd tydlighet vad det grundläggande problemet för nyliberalismen är. Det är naturligtvis inte möjligt att försvara en position där man teoretiskt står för maximal frihet för varje individ, men praktiskt väljer att begränsa den–för alla. Under förutsättning att det faktiskt finns en god lösning på ”problemet”, alltså att det finns en möjlighet för oss alla att vara helt fria, kan vi acceptera att en individs oförståelse och oförmåga att ta till sig lösningen leder till allas vår ofrihet? Absolut inte–en individs oförståelse kan inte vara argument för att vi alla ska slås i bojor.

Därmed inte sagt att nyliberalen inte vill väl–nyliberalen vill oss alla väl och har en långt mycket sundare inställning till såväl livet som människan än de som önskar större mått av reglering. Men problemet är inte att nyliberalen inte är godhjärtad nog; problemet är att nyliberalen, likt så många andra, befinner sig på ett sluttande plan. Om ett visst mått av ofrihet ”måste” accepteras för att uppnå goda mål, varför kan inte ytterligare ofrihet accepteras för att nå ytterligare mål? Det är inte en enkel fråga att svara på, om det ens är möjligt att alls besvara den på ett vettigt sätt.

Det är förmodligen denna insikt, undermedveten eller ej, som gör att nyliberaler såväl har så svårt för anarkokapitalister. Precis som socialliberaler har svårt att ur ett frihetsperspektiv försvara sina godtyckliga frihetsinskränkningar mot sina mer renläriga släktingar nyliberalerna, har nyliberalerna svårt att försvara sin godtyckliga hållning gentemot de som i än större utsträckning står för de gemensamt förfäktade frihetsidealen.

”Det är en illusion att tro att rätten till liv, frihet och egendom kan vara resultatet av ett tvingande system.”

Det är en illusion att tro att rätten till liv, frihet och egendom kan vara resultatet av ett tvingande system. Här visar nyliberalerna alltför tydligt vad som är problematiskt med deras position: de avkräver varje anarkokapitalistisk kritiker en ritning för hur denna rätt upprätthålls och försvaras i varje situation. Frågeställningen vittnar tydligt om problemet–nyliberalen ser världen ur ett perspektiv där främst systemen räknas, där systemen garanterar att vissa värden upprätthålls.

Ur ett sådant perspektiv, hur argumenterar nyliberalen mot en regleringsivrare som kräver att få veta hur priset på en livsnödvändig vara kan garanteras under en viss nivå? Det är förstås omöjligt–marknaden utgör inget system och utfärdar inga garantier. Nyliberalen kan i den här situationen endast uttrycka att det är sannolikt att marknaden håller nere priset, att konkurrens på marknaden ser till att priset ständigt faller och kvaliteten hela tiden ökar. Men hur kan det garanteras?

Gentemot sådana kritiker argumenterar nyliberalen ofta i termer av hayekiansk spontanitet grundad i övertygelsen om att ”the market will take care of it”. Det är förvisso ett helt sant och riktigt konstaterande, men knappast övertygande för den som önskar system och garantier. Vardagssocialisten kan inte godta teorier om marknaden som goda argument–vardagssocialisten kräver garantier som nyliberalen inte kan utfärda.

Denna nyliberalens hållning är dock varken beständig eller principiell. Mot anarkokapitalister tar nyliberalen ofta och gärna vardagssocialistens parti och kräver system och garantier för att individens rättigheter inte kränks. Svaret är givetvis att sådana garantier inte kan utfärdas–ett sant fritt samhälle är i varje makroekonomisk mening spontant och decentraliserat, vilket gör att det inte finns några garantier att utfärda. Däremot är det ytterst sannolikt att marknaden bistår med de varor och tjänster som efterfrågas och att dessa levereras till så lågt pris och hög kvalitet som är praktiskt möjligt.

Detta argument biter dock inte på nyliberalen–han kräver, på samma sätt som vardagssocialisten, system och garantier. Den kunskap om marknad och frihet som nyliberalen i annan argumentation visat prov på att ha tillgodogjort sig är alltså inte en kunskap i ordets rätta bemärkelse. Om garantier inte kan utfärdas till en viss sorts kritiker, varför kan då samma sorts garantier krävas av andra?

Faktum är att nyliberalen är till dels ignorant: garantier kan inte utfärdas i någon situation och kommer heller aldrig att kunna utfärdas. Detta gäller i allra högsta grad också organisationer som med våld och hot om våld försöker skapa en bild av att de har makt att utfärda och infria sådana garantier. Det är denna illusion av staten som garant som nyliberalen måste göra upp med, för det är en felaktig syn. Det är inte möjligt att garantera frihet genom att formulera och framtvinga ”rätt sorts” system. Frihet är och måste vara frånvaron av system, ett helt och fullt frigörande av individen från alla konstlade begränsningar.

Denna artikel publicerades för första gången i Captus Tidning.

Kommentera på bloggen.