Varför jag inte röstar

Denna artikel publicerades ursprungligen den 14 november 2000

När vi nu lägger presidentvalet 2000 bakom oss – i den mån det är möjligt – har det nu gått 36 år sedan jag senast röstade i ett val. Innan dess var det dock annorlunda. När jag tog min examen från juristlinjen fick jag mitt första heltidsjobb som verkställande sekreterare för Republikanerna i Nebraska. Jag blev därefter medlem i deras centralkommitté, följt av den verkställande kommittén för partiets ungdomsförbund, en av de nationella insamlingskampanjerna för Barry Goldwaters presidentkandidatur, samt medlem i Nebraskas delegation till 1964 års republikanska nationalkonvent. Goldwater-rörelsen var en föregångare till det som idag heter Libertarianska Partiet, och drevs till stor del av unga män och kvinnor som var övertygade om att statens makt hade blivit förödande för individens frihet och samhällsordningen, samt att man kunde ändra på allt detta genom att ”arbeta inifrån det politiska systemet”. Mina erfarenheter från det republikanska partiet övertygade mig dock om det motsatta. Liksom Karl Hess, som kom att bli en av mina bästa vänner flera år senare, förlorade jag snabbt min aptit för politik och har aldrig återfått den sedan dess.

Finns det några argument för att gå och rösta? Javisst, men bara ifall man tror att samhällelig ordning är något som måste påtvingas av politiska myndigheter genom våld och andra tvångsåtgärder. Jag delar inte denna uppfattning. Jag tror tvärtom att samhällsordningen är en produkt av osynliga, spontana influenser som vi i de flesta fall inte är medvetna om. Mina studier i ekonomi hjälpte mig förstå hur vi människor reagerar på förändringar som kontinuerligt genereras av våra olika egennyttiga sysslor. Jag kom också att inse att politiken är som en sten som kastas genom ett spindelnät, då den stör dessa informella processer och de befintliga sammanslutningar som de är beroende av.

Jag gissar att de flesta läsare delar min förkärlek till frihet och samhällelig ordning, så jag kommer inte att diskutera statsdyrkarnas mentalitet här. Jag har förståelse för de som frestas av att delta i den politiska processen för att försöka se till att det väljs fler personer som i större utsträckning delar deras egen världsuppfattning. Illusionen av en kortsiktig minskning av den växande statsmakten skymmer de oundvikliga långsiktiga konsekvenserna av ett politiskt deltagande. Politiska system får inte sin makt från vapen och fängelser, utan från de styrdas vilja att spendera en massa tid och energi å deras vägnar. För att statsmakter ska kunna existera måste ett stort antal män och kvinnor acceptera tanken på att regeras av andra, vilket i slutänden hänger på trovärdigheten hos de som styr. När vi röstar i ett val delger vi, genom våra handlingar, vårt stöd till idén om att vissa människor ska styra över andra med tvångsmedel. Även om motivet bakom detta deltagande är att försöka få ett slut på statens makt uppväger det inte det faktum att vår tid och energi används till att stärka den destruktiva princip som säger att frihet och samhällsordning bara kan uppstå genom statliga tvångsmedel.

”vår tid och energi används till att stärka den destruktiva princip som säger att frihet och samhällsordning bara kan uppstå genom statliga tvångsmedel.”

En av de sorgligaste kommentarerna jag hörde strax före det senaste presidentvalet var från en radiopratare vars kloka och analytiska sinne jag vanligtvis respekterar. En person ringde in och klagade över att Bush var filosofiskt inkonsekvent i vissa frågor, varpå radioprataren svarade att ”politik är konsten att kunna kompromissa”, och att ”endast religioner” kan erbjuda principiell enhetlighet. Det är precis den sortens inställning jag vill fokusera på, för jag tror att de konflikter vi upplever, både inom oss själva som individer och i övriga samhället, härstammar från en känsla av splittring. Det som håller på att förstöra oss, både individuellt och samhälleligt, är inställningen att ens filosofiska principer är inget annat än intressanta ”idéer” som inte har någon betydelse för hur vi faktiskt beter oss gentemot varandra, vilket är den attityd som var underförstådd i radiopratarens kommentar. Detta härrör från samma tankesätt som Bill Clinton tycktes ha, nämligen att ärlighet endast är en av många strategier som man kan använda sig av för att uppnå politiska ”kompromisser” – att en lögn är lika bra som sanningen om du kan få andra att tro på den. Det som i skrivande stund driver på den till synes ändlösa röstomräkningen i Florida är uppfattningen att principer bara är handelsvaror som köps och säljs till de priser som sätts av de trender som råder för stunden. Eller som Groucho Marx uttryckte det: ”Det här är mina principer. Om du inte gillar dem så har jag andra på lager.”

Jag har länge funnit styrka i att citera Richard Weaver: ”idéer har konsekvenser.” Om jag är av uppfattningen att politik förstör vår värld – och låt oss inte glömma att politik lyckades ta död på cirka 200 miljoner av våra medmänniskor bara under 1900-talet – är jag då beredd att lägga min energi på ett sådant destruktivt system? Om jag svarar ”ja”, vilket jag skulle gjort om jag röstade, har då mina filosofiska principer någon verklig mening, eller är de bara roliga idéer som man kan småprata om och diskutera eller sprida genom cyberrymden? Om jag inte kan läka klyftan inom mig själv genom att leva med integritet (d.v.s. att mitt beteende och mina principer integreras i en sammanhängande helhet), vad finns det då för hopp om att resten av mänskligheten ska göra det? Jag är mänskligheten, precis som du, och som Carl Jung så vältaligt uttryckte det: ”om individen inte blir pånyttfödd i själen, kan inte samhället bli det heller”; att individen måste inse ”att han är den viktiga faktorn och att världens frälsning består i den individuella själens frälsning.” Att delta i politik är att medvetet tillägna sin energi åt masstänk, åt den statliga idén om att kollektivt tänkande och kollektivt beteende går före individen.

” Att delta i politik är att medvetet tillägna sin energi åt masstänk, åt den statliga idén om att kollektivt tänkande och kollektivt beteende går före individen.”

Ändå finns det skäl till optimism. På samma sätt som marknaden genererar sina egna responser på statligt reglerande system finns det informella processer som underminerar de statsdyrkande ideologiernas grundvalar. Kollapsen av Sovjetunionen och den allmänna misstron mot statssocialism; anti-beskattning och separatistiska rörelser världen över; kaosstudier – vars stora grundtes är att komplexa system är oförutsägbara – undanröjer alla argument för statlig planering och kontroll; Internet som ett ohämmat uttryck för information och idéer; och, i USA, Clintons och Gores bidrag till att öka misstron och förstöra trovärdigheten för såväl presidentämbetet som själva staten i sig, har alla bidragit kraftigt till Leviathans förfall. Det är bra anmärkningsvärt att Internet – som Al Gore sade sig ha skapat(!) – håller på att upplösa det kejserliga presidentämbetet som han och herr Clinton försökte expandera! Vad finns det väl för bättre bekräftelse på styrkan i oavsiktliga konsekvenser?

Under min livstid har möjligheterna aldrig varit större att vända allt det inhumana som präglar politiskt dominerade samhällen. Leviathan är döende till följd av dess inre motsättningar, och vi som älskar frihet borde tänka oss för när vi blir frestade att rusa fram till statens dödsbädd och försöka återuppliva dess lik genom att överföra vår energi till den. Det samhälle som staten har parasiterat på kommer säkerligen att genomgå lite huvudvärk, feber och magont innan allt är över. Men precis som när det gäller influensa är det bättre att låta sjukdomen gå sin gilla gång i stället för att fortsätta med att försöka dölja symptomen.

Originalartikeln har översatts till svenska av Mises.se

Kommentera på bloggen