Ett samhälle av brottslingar

Nyligen klagade en vän till mig på en serie inbrott som hade inträffat i närheten av hennes nyinköpta hem. Ett hus som låg en bit ifrån hennes hade haft inbrott några veckor tidigare, och kort därefter hade hennes granne också inbrott. I det senare fallet hade tjuvarna kommit över en stor plasma-TV och en bärbar dator, och hade tydligen gått ut ur huset med dem i fullt dagsljus.

Min vän var uppenbart äcklad av detta tjuveri – vilket hon borde vara – och verkade ha svårt att förstå hur gärningsmännen kunde få för sig att bryta sig in i ett hem och ta det som inte tillhörde dem. ”Hur vågar de!” sade hon. ”Varför tror de att de har rätt att göra detta?”

Det är en rimlig fråga. Varför tror de att de har rätt att göra detta? Tja, kanske vet de att de inte har rätt att göra det, men de gör det ändå eftersom deras begär efter det icke-förtjänta väger tyngre än deras respekt för andras äganderätt. Kanske rationaliserar de sitt brott på basis av några påstått uppkomna behov som – utan tvekan – har uppstått genom att de blivit ”marginaliserade” av samhället.

Vi kan bara spekulera kring dessa tjuvars attityd. Men mer allmänt kan man fråga sig varför en kriminell känner sig bekväm med att ta egendom som han inte har förtjänat?

Efter att ha hört min kompis historia försäkrade jag henne om att inbrottstjuvarna som hade plundrat hennes grannar (det måste ha varit mer än en av dem för att kunna bära den stora TVn) inte hade någon rätt att ta egendom som inte tillhörde dem, och att hon hade all rätt att vara arg. Men, eftersom jag ständigt är på jakt efter att sprida frihetliga budskap upplyste jag henne också om att inbrottstjuvarnas beteende inte var helt annorlunda från beteendet hos de flesta i vårt samhälle, som rutinmässigt förespråkar eller samtycker till att ta egendom som inte är deras egen.

Men så kan det ju inte vara! Det måste ju krävas en skurk av det allra lägsta slaget för att tro att de har rätt att stjäla andras egendom! Inga ”laglydiga” medborgare skulle acceptera en sådan sak! Eller?

Nåja, låt oss kika närmare på den saken: Antag att en person får den kloka insikten att vissa människor inte har lika mycket pengar som andra människor, och att det vore trevligt om de hade mer pengar än vad de har. För att åtgärda detta problem föreslår de att en grupp godhjärtade välgörare skapar en organisation vars uppgift är att med hjälp av våld ta andras pengar utan deras tillstånd (dvs. stjäla dem), och ge en del av pengarna till de som anses vara ”behövande”. Gruppen skulle sedan använda resten av medlen för att egga på mottagarnas känsla av att det är rätt att ta emot de stulna pengarna, samt finansiera propaganda som talar om för världen vilket bra jobb organisationen gör, och gradvis bygga upp ett trevligt, lönsamt litet företagsimperium för den ansvariga personalen, som trivs i sin roll som banditer – deras lön är bra mycket högre än vad de kunde få inom andra jobb, samtidigt som de får beröm för att de ”tjänar samhället”.

Blir folk upprörda? Ringer de polisen för att rapportera denna kriminella verksamhet? Överöser de sina folkvalda representanter med samtal och brev och kräver att denna avskyvärda organisation läggs ned? Nej, det gör de inte. I själva verket sker det motsatta: människor tävlar om att visa sitt stöd för detta system, och är noga med att dränka all kritik av organisationens övertramp med att försäkra alla om att de verkligen ”bryr sig” om ”de fattiga” och att de åtminstone inte är ”marknadsliberala extremister.”

Den långa raden av exempel på omfattande kriminalitet och omfattande stöd för – eller åtminstone samtycke till – dessa program är alldeles för lång för att kunna täcka in i denna artikel. Men i denna miljö är det knappast förvånande att inbrottstjuvar inte känner några betänkligheter mot att ta egendom som inte tillhör dem. Anledningen till deras känslor är förmodligen mycket lik den anledning till att de allra flesta människor i vårt samhälle känner sig ha rätt till andras egendom: vi lever i ett samhälle av brottslingar.

Men hur kan detta stämma? Lyder inte de flesta människor lagen? Fyller de inte i sina deklarationer och sina körkortsansökningar som små, goda, ”laglydiga” medborgare? Följer de inte arbetsmarknadsregleringar, miljöregleringar, skatteregler, och alla andra saker som deras folkvalda representanter säger åt dem att göra?

Jo visst – de flesta människor gör det i den mån det är möjligt att följa denna enorma och ofta vaga eller motsägelsefulla uppsjö av regler. Men detta är inte att följa lagar; det är att följa lagstiftning. Det är bara följandet av makthavarnas påbud.

I själva verket är de enda uppförandekoder som korrekt kan kallas ”lagar” naturrättsreglerna – dessa objektiva uppförandekoder som nödvändigtvis är moraliskt korrekta på grund av människans natur. [1] Dessa regler består huvudsakligen av icke-aggressionsprincipen och regler för inmutning (eng. homesteading) och handel med egendom som ligger till grund för den libertarianska rättviseteorin. I sin diskussion om naturrätten stakade den stora rättsteoretikern Lysander Spooner ut villkoren för denna lag:

Villkoren är helt enkelt dessa: för det första skall varje människa göra mot alla andra allt det som rättvisan kräver att han gör, till exempel skall han betala sina skulder, han skall återlämna lånad eller stulen egendom till dess ägare, och han skall betala ersättning för den skada han kan ha åsamkat annans person eller egendom. Det andra villkoret är att varje människa skall avstå från att göra mot någon annan allt det som rättvisan förbjuder honom att göra, som till exempel att avstå från att begå stöld, rån, mordbrand, mord eller andra brott mot en person eller egendom. [2]

Hur klarar sig då folk om deras beteende skulle bedömas i enlighet med denna lag? De klarar sig inte bra. Faktum är att den överväldigande majoriteten stöder brottsliga handlingar när de bedöms på detta sätt.

Folk är ofta förvånade över den mentalitet som ”vanliga brottslingar” har (dvs. brottslingar av den igenkända sorten), för de tror att deras känsla av rätt till det icke-förtjänade och förakt för andras rättigheter är relativt ovanliga defekter. Men det är det inte. Faktum är att de allra flesta medborgare känner sig fullständigt berättigade till andras egendom. De kräver att andras egendom tas ifrån dem genom skattesystemet och annan ”politik”, eller tvångsmässigt styrs över genom rutinmässiga ”regleringar”.

Även om de inte är nettomottagare i detta system, även om de pungar ut mycket mer i skatt än de någonsin kommer att få tillbaka från den kriminella verksamheten, är det ändå troligt att de stödjer den ”politik” som, i praktiken, leder till inbrott eller andra intrång mot person och egendom.

Och hur ser de på de människor som inte håller med om denna mentalitet att ”ha rätt till”, som inte håller med om denna lust efter tvång och masskriminalitet? Tja, dessa människor är bara rent ut sagt obarmhärtiga! De har inget samhälleligt samvete! De är farliga ideologer och opraktiska extremister!

Ve och fasa om de någonsin skulle utöva mer än ett marginellt inflytande på ”politiken.” Visst kan sådana extremister ha en poäng då och då i utpekandet av vissa av välfärdsstatens övertramp. De kan få oss att ringa in några av problemen när politiker och byråkrater är utom kontroll, men för det mesta går de bara för långt! Inga skatter? Inga regler? Okränkbara rättigheter? Det är ju vansinne!

Men i själva verket är det inte alls vansinne. För den enda skillnaden mellan brottslingar av den igenkända sorten, och brottslingar av den icke-igenkända sorten som är vanliga medlemmar av allmänheten, är att inbrottstjuven gör sitt smutsiga arbete själv. Han erhåller inte sina TV-apparater, stereoanläggningar och smycken genom den form av stöld som kallas ”politik.” Istället för att rekrytera sina lokala politiker och byråkrater för att stjäla din egendom, sparar han dem besväret och går ut och tar den själv istället.

Genom att han gör så kan han inte falla tillbaka på att rationalisera sina brott med grund i den demokratiska processen, politiska mandat, och andra statliga (eng. statist, ex. tron på staten, har att göra med staten) föreställningar. Han kan naturligtvis ha sina egna rationaliseringar, men de är betydligt mer halvhjärtade än den nitiska lust för det icke-förtjänade som uppvisas i den politiska sfären av lobbyister, politiker och statsdyrkande mediakommentatorer. I varje fall är det knappast förvånande att han känner sig ha rätt att ta egendom som inte tillhör honom. Detta är den minsta av alla skillnader mellan honom och vanliga, ”laglydiga”, medborgare i samhället.

Den vanligaste rationaliseringen för de brott som begås genom ”politik” är tanken att denna politik är ”folkets vilja”, uttryckt genom deras folkvalda representanter. Men även om en viss aggregerad viljeyttring verkligen kunde inrättas genom denna process – vilket är ytterst tveksamt – kan det inte finnas något sådant som en förmåga hos en grupp människor att ändra lagens innehåll eller rösta bort människors rättigheter. Här kan vi återigen vända oss till Spooner, som konstaterar att

om rättvisa är en naturlig princip är den per nödvändighet oföränderlig; och den kan inte ändras – med någon kraft som är underlägsen den kraft som etablerade den – mer än gravitationslagen, lagar om ljus, de matematiska principerna, eller någon annan fysisk lag eller princip överhuvudtaget, kan ändras; alla försök eller antaganden, hos någon människa eller grupp människor – oavsett om de kallar sig själva stater eller något annat namn – att sätta upp egna befallningar, viljor, nöjen, eller bestämmanderätt, istället för rättvisa, som ordningsregler för varje människa, är lika mycket en absurditet, ett intrång, och ett tyranni, som det skulle vara att försöka bilda egna befallningar, viljor, nöjen, eller bestämmande att ersätta hela universums alla fysiska, mentala och moraliska lagar med. [3]

Vad menar jag då när jag säger att vi lever i ett samhälle av brottslingar? Jag menar helt enkelt att de allra flesta människor i vårt samhälle stöder brott som begås mot andra. Dessa så kallade laglydiga medborgare stöder rån, misshandel, intrång, och ibland även mord om dessa brott döljs under den respektabla slöjan ”politik.” Det förakt de visar vanliga brottslingar är verkligen skrattretande när man undersöker den masskriminalitet de själva stöder.

Naturligtvis är detta inte menat att påstå att alla medborgare är den moraliska motsvarigheten till inbrottstjuvar och andra kriminella. Deras moraliska skuld kan till viss del minskas eftersom de är lurade av statlig propaganda, som uppmuntrar dem att se sig själva som någon som har rätt att ”ha något att säga till om” i hur andra använder sin egendom.

Det kan visserligen finnas en del medlemmar av allmänheten som inte har förstått sambandet mellan tvång och ”politik”, och som är helt omedvetna om att det finns några paralleller att dra mellan denna politik och ”vanliga brottslingars” handlingar. Om detta är ett ärligt misstag så är det ett kunskapsfel, inte ett moraliskt fel. Det kan dock knappast sägas att detta kunskapsfel är särskilt utbrett – i de flesta fall är medlemmarna av allmänheten väl medvetna om den tvingande karaktären hos den politik de stöder. De kan inte heller ursäkta sina missgärningar med att de inte gick ut och tog bytet själva som en vanlig brottsling – att det endast ”gavs” till dem av deras välvilliga politiska herrar. För det är just detta samhällssegment som stöder den ”omfördelning” som pågår. [4]

Allmänhetens inställning till ”vanliga brottslingar” väcker en självklar fråga. Vilken möjlig orsak har du för att klaga på dessa brottslingars handlingar när du stöder eller till och med förespråkar brottslig verksamhet på så mycket större skala?

”Vi måste lära oss att påpeka för allmänheten vad statlig politik faktiskt är – dvs. storskalig kriminalitet.”

Det finns en lärdom i allt detta för libertarianer. Om vi ska lyckas framföra våra åsikter till en stor publik måste vi lära oss att vanliga människor rutinmässigt stöder rån och andra brott som begås av staten, men blir bestörta när de ser samma brott begås av ”vanliga brottslingar” (som faktiskt är den mer ovanliga sorten). Förespråkare av ett samhälle baserat på lag måste försöka rikta uppmärksamheten på det motsägelsefulla i denna inställning.

Vi måste dra uppmärksamhet till paralleller mellan statlig politik och ”vanliga brottslingars” handlingar. Vi måste lära oss att påpeka för allmänheten vad statlig politik faktiskt är – dvs. storskalig kriminalitet. Och vi måste lära oss övertyga människor om att deras stöd för dessa åtgärder utgör ett stöd till brott.

Genom att göra detta räcker det inte att tala om marknadsliberalism hit och avreglering dit. Att göra det är att bekämpa striden på statens hemmaplan, genom att lägga fram frågan som en konflikt mellan konkurrerande ”politiska åsikter”. Den verkliga striden, det verkliga problemet vid roten av den politiska debatten, handlar inte om att välja mellan en viss politik eller en annan – den handlar om att välja mellan att begå brott och att inte begå brott.

Faktum är att det som kallas ”den fria marknaden” är just avsaknaden av samhälleligt sanktionerad stöld, misshandel, rån, osv., inom ramen för den relevanta marknaden. Det som kallas ”avreglering” är egentligen bara borttagandet av den politik som sanktionerar inkräktande mot person och egendom. Det som kallas ”decentralisering av makt” är egentligen bara att bryta ner en stor kriminell organisation till mycket mindre konkurrerande kriminella organisationer, med målet att slutligen göra dem tillräckligt små och konkurrenskraftiga nog (mot varandra) för att tillåta oss att fly deras grepp helt och hållet.

I grunden är den libertarianska positionen mycket enkel och måste kommuniceras på detta sätt. Den menar att människor inte bör tillåtas att begå brott mot varandra. Allt prat om marknadsliberalism kontra marknadsinterventioner, kapitalism kontra socialism, lagstiftning kontra avreglering, och så vidare, är bara ett förtäckt sätt att presentera den grundläggande uppdelningen mellan ett samhälle av brottslingar och ett samhälle baserat på lag. Detta är stridens kärna.

En strid mellan den fria marknaden och dess motsats, när den presenteras i en dräkt av politisk filosofi, är en esoterisk, svårbegriplig, strid. Det är en kamp som kan förvanskas och förvrängas. En enkel kamp mellan kriminalitet och lag är lättare att förstå och mycket mera kraftfull. Libertarianer bör inte dra sig för att presentera ”politiska frågor” i förhållande till deras verkliga betydelse – i form av kriminalitet kontra lag.

Många har blivit skrämda till att undvika denna metod vid blotta tanken på att detta ”starka språk” kommer att skrämma bort folk, eller göra att libertarianer verkar oresonliga. Men det är just denna konfrontation med det grundläggande faktumet – att libertarianism stöder ett samhälle baserat på lag – som är det mest kraftfulla vapnet för dess förespråkare. Det är inget fel med att berätta för folk att beskattning är stöld, att regleringar är intrång, att narkotikalagstiftning är överfall och rån, att politiker är kriminella, och att staten är en monstruös kriminell organisation.

Originalartikeln översattes till svenska av Joakim Kämpe.

Kommentera på bloggen.

Notiser
[1] En bra definition av naturrätten läggs fram av Edwin Patterson, som definierar det som
”Principerna om mänskligt beteende som är identifierbara med hjälp av ”förnuftet” från de grundläggande böjelserna hos den mänskliga naturen, och som är absoluta, oföränderliga och universellt giltiga för alla tider och platser. Detta är den grundläggande skolastiska uppfattningen om naturrätt … och de flesta naturrättsfilosofer.” (Patterson, EW (1953) Jurisprudence: Men and Ideas of the Law. Foundation Press: Brooklyn, s. 333.)
Författaren av denna artikel ser inget behov av att sätta citattecken runt ordet ”förnuft” i denna definition, men om förnuft i sig förstås som ett objektivt begrepp så fångar denna definition essensen av naturrätten. Idén om naturrätt är emot läran om rättslig positivism. Den senare doktrinen anser att lagar stiftas av människor och att lagars giltighet inte har något nödvändigt samband med etik. Intresserade läsare kan hitta omfattande diskussioner om naturrätten och den etiska grunden för libertariansk teori i Rothbard, MN (1998) The Ethics of Liberty. New York University Press: New York.

[2] Spooner, L. (1992) Lysander Spooner Reader. Fox och Wilkes: San Francisco, s. 11.

[3] Ibid., Spooner (1992) s. 16.

[4] Om det finns minsta antydan till ett förslag om motsatsen, är det värt att påpeka att det inte är moraliskt fel att välja att ta pengar och annan egendom från staten, genom vilket kriminellt omfördelningssystem som än erbjuds, så länge man motsätter sig det tvång som sker (och som skulle inträffa även om någon annan var mottagaren). Det är faktiskt positivt fördelaktigt att ta allt man får från staten, eftersom detta är den mest kriminella organisation vars makt man bör försöka minska.