Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon

Varför jag inte röstar på ödlor

Det börjar närma sig valdagen, den 19 september, dagen då miljontals svenskar, likt lämlar på lämmeltåg, ger sig ut och röstar på vilka som ska leda landet de kommande fyra åren. Vilket block som kommer att vinna, vem som blir statsminister osv. vet jag inte. Det enda jag vet är att det som vanligt kallas för ett ödesval och att, i Aron Flams ord, “oavsett vad [som händer], kommer skillnaden inte att vara så stor”.

Jag tänker inte kommentera vare sig block- eller partipolitik, främst för att alla partier oavsett färg eller ideologi menar att staten är nödvändig och att de har rätt, ja till och med en skyldighet, att styra över mitt liv och fatta beslut åt mig. Pseudodebatter om huruvida 30 % eller 28 % inkomstskatt är rätt missar helt och hållet grundfrågan, att stöld fortfarande är stöld även om man stjäl lite mindre.

Det är sant att man kan kalla röstandet för en sorts självförsvar, där en röst på 28 % inkomstskatt är självförsvar mot en mer inkräktande politik. Jag kan till viss del sympatisera med detta, men tillåt mig dock bistå med följande exempel.

Titeln på denna artikel är hämtad från ett avsnitt i Liftarens guide till galaxen som beskriver ett tillfälle då Ford Prefect och Arthur Dent stöter på en trettio meter hög silverrobot som kräver att få träffa deras “Ödla”. Ford förklarar då för Arthur hur det egentligen ligger till:

– Den kommer från en väldigt gammal demokrati förstår du…
– Du menar att den kommer från en värld av ödlor.
– Nej, sa Ford, […] nej det är inte fullt så enkelt. Inte alls så särskilt begripligt. I den världen är folket antropoider. Ledarna är ödlor. Folket hatar ödlorna och ödlorna regerar över folket.
– Konstigt, sa Arthur, jag tyckte du sa att det var en demokrati.
– Det gjorde jag, sa Ford, för det är det.
– Men, sa Arthur […], varför gör de sig inte av med ödlorna då?
– De har inte kommit på tanken, sa Ford. Eftersom de har rösträtt så tror de också att den regering som sitter där är i stort sett den de vill ha.
– Menar du att de faktiskt röstar på ödlorna?
– Javisst, sa Ford med en axelryckning, självklart.
– Men, sa Arthur [… ], varför?
– För om de inte röstade på en ödla, sa Ford, så skulle fel ödla kunna bli vald.
[…]
– Somliga säger att ödlorna är det bästa som har hänt dem, sa [Ford]. De har helt fel förstås. Helt och hållet och i varje avseende fel, men någon måste väl säga det. [1]

För mig är helt enkelt självförsvarsargumentet, även om det kan anses vara giltigt som sådant, inte tillräckligt, på grund av att skillnaden mellan de olika nyanserna av rött inte är särskilt stora. Det är sant att jag i rent självförsvar sannolikt skulle rösta om valet stod mellan en totalitär diktatur och ett Allians-styre, trots att jag inte stödde systemet som sådant. Valet den 19 september handlar dock inte om det. Det spelar ingen roll om jag röstar på det nya eller det gamla arbetarpartiet (dvs. den ena eller den andra ödlan).

Oavsett vilken procentsats skatt, eller vilken uppsättning av lagar, regleringar och interventioner, man röstar på innebär rösten ett stöd för statens utövande av tvång genom den demokratiska apparaten. Det innebär kort sagt ett rättfärdigande för statens aktiviteter, inte enbart de aktiviteter du råkar stödja eller har “röstat för”. För mig innebär röstandet helt enkelt ett medgivande, ett stöd för användandet av de politiska medlen, och i slutändan innebär det inte så mycket en röst på ett specifikt parti som en röst på systemet som sådant. Den innebär ett stöd för majoritetsstyre, ett erkännande att majoriteten har rätt att styra över mig och att vilka som ska få styra över mig och vad de har rätt att göra bäst bestäms genom majoritetsbeslut.

Jag förkastar denna idé som helt och hållet felaktig.

Man kan argumentera att det är mer rätt att rösta på ett mindre parti, som ligger mer i linje med vad man tror på, men som inte har någon chans, i alla fall i detta val, att komma in. Men oavsett om du står på den vinnande sidan, den förlorande sidan, eller den sidan som inte alls kommer in, kommer din röst i grunden ändå att innebära en röst för majoritetsstyre och ett stöd för de politiska medlen. Även en blankröst, denna tomma protest, innebär detta, eftersom det enda en sådan röst egentligen röstar för är just systemet.

Med detta vill jag dock inte ha sagt att jag inte har respekt för eller förstår de som röstar, eller arbetar inom systemet, för att få till en förändring i en mer frihetlig riktning. Alla de som kämpar för ett friare Sverige förtjänar all respekt de kan få. Jag tror dock inte att denna väg kommer att vara framgångsrik, och den passar inte för mig. Istället tror jag att nyckeln till att skapa en friare värld ligger i spridandet av idéer och kunskap, att tala med och försöka påverka folk i en mer frihetlig riktning, där de tar ansvar för sina handlingar, och att få dem att se det politiska systemet för vad det faktiskt är; våld, tvång och underkastelse. Det är den väg jag har valt.

Ta exemplet med Ron Paul, som är långt mer lyckosam och framgångsrik i sin roll som utbildare än som politiker. Det Ron Paul har åstadkommit politiskt är inte särskilt omfattande, men det han åstadkom i det senaste valet, i form av att nå ut till människor med ett frihetligt budskap, är verkligen inspirerande. Han använde sin roll som potentiell republikansk presidentkandidat till att nå ut till människor med ett i grund och botten väldigt radikalt budskap, som varit frånvarande, i alla fall i denna omfattning, från det amerikanska politiska rummet.

Folk som aldrig skulle köpa en bok med titeln “Economics in one lesson”, eller gå på en föreläsning med titeln “The history of the FED”, slog på TV:n för att se en kandidatdebatt och fick upp ögonen för något som de inte hade sett förut. I sin egenskap av att vara en republikansk presidentkandidat lyckades Ron Paul att fånga dessa människors intresse, och det var tack vare detta som många människor fick upp ögonen för frihet och ett sunt ekonomisk tänkande. Ett talande tillfälle var när Tom Woods, från Ludwig von Mises – institutet, talade på Ron Pauls Rally for the Republic, och publiken applåderade när han nämnde den Österrikiska teorin om konjunkturcykeln. Och det är just där jag tror att Ron Pauls styrka ligger; i spridandet av idéer. Det är detta han borde hyllas för och det är detta som jag anser borde vara inspirationen för det libertarianska/klassiskt liberala politiska arbetet i Sverige idag.

För tyvärr är det ju så att det frihetliga budskapet i stor omfattning är frånvarande från det svenska politiska rummet. Här finns dock ett tomrum att fylla, en möjlighet att utnyttja. Det är dock viktigt att vara konsekvent och inte ge upp sina principer när det blåser snålt. Om man vill inspirera folk måste man komma med något mer än förslag om en liten procentuell sänkning av inkomstskatten. Folk inspireras inte av en urvattnad och principlös “liberal” politik. Om du inte tror på det du förespråkar, varför skulle någon annan då göra det?

I slutändan är det dock så att det inte finns endast en väg för att uppnå frihet. Det som är mest motståndskraftigt, livskraftigt, det som bäst överlever och utvecklas i naturen, är det som är diversifierat, inte det som är likformigt och sterilt. Har du idéer för hur man sprider frihetens budskap? Det är bara att sätta igång! Vänta inte på att någon annan gör det eller ger dig “tillstånd” att göra det, utan ta kommandot över dina idéer och ditt liv. Framtidens frihet hänger på vad vi, du och jag, gör här och nu. Framtidens frihet börjar med dig och mig. Precis som Murray Rothbard tror jag på intellektuellt entreprenörskap, spridandet av idéer och mänsklig kreativitet och framåtanda. Det finns många vägar till frihet. Jag har valt min. Vad väljer du?

Notiser
[1] Liftarens guide till galaxen, Ajöss och tack för fisken, Kapitel 36

Kommentera på bloggen

Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon