En ”avstängningsknapp” för staten

För två eller flera årtionden sedan skrev jag en artikel i vilken jag föreslog att även om kollapsen av vår civilisation slutligen skulle visa sig vara lönsam för vårt samhälles produktiva ändamål, skulle övergången, i det korta loppet, inte vara vacker att skåda. Hotet mot den etablerade ordningen skulle vara förödande, ett ifrågasättande som skulle framkalla de mest våldsamma och desperata försöken till att försvara status quo. Krig, ökande polismakt, förstärkt reglering och begränsning av alternativa samhällssystem skulle bli normen. Ett samhälle av det slaget skulle mycket väl kunna symboliseras av en ansiktslös medlem i insatsstyrkan som trycker upp sitt automatgevär i ansiktet på en hukande fredlig demonstrant.

Av naturen åtnjuter den etablerade ordningen och staten ett ömsesidigt mål. Staten – definierad som ett system med ett monopol på användandet av våld inom ett givet territorium – existerar för att upprätthålla intressena hos de som önskar motstå alla fundamentala förändringar som hotar deras position. Staten definierar sig självklart aldrig på detta sätt. Till och med idag babblar statstjänstemännen om att deras jobb är att skydda arbetarnas, familjernas – och som en talesman för BP nyligen uttryckte det – “det lilla folkets” intressen.

Ett förslag som snabbt har forslats genom kongressen – medan mainstream-media ser till att vi har vår uppmärksamhet någon annanstans, med uppdateringar om en död flicka på Aruba, eller minnesprogram om Michael Jackson – kan komma att ge presidenten en “avstängningsknapp” som ger honom möjlighet att stänga av Internet ifall han skulle få ett infall att göra det. De som stöder denna åtgärd gurglar fram försäkringar om att dess syfte enbart är att skydda den nationella “säkerheten” om man ställs inför en ny “terroristattack”. Sedan 11 september har Homo Dummus blivit tränad att acceptera allt inkräktande med hänvisning till en kamp mot “terrorism”, och de vill helt enkelt inte veta att det är den amerikanska staten som är den huvudsakliga befrämjaren av terrorism i världen. Som den avlidne George Carlin mycket väl hade kunnat uttrycka det; vår stat måste bekämpa andra gruppers terroristaktiviteter för att behålla monopolet på våldsanvändande. Terrorism “är vårt jobb”, kan jag nästan höra honom utropa.

Internet är en destabiliserande kraft för världens etablerade ordning. Det är baserat på fritt utbyte av information som, i sin tur, är ett uttryck för individers frihet att agera för att främja sina egna specifika intressen. Statliga skolor, media, och andra institutionella röster, jobbar outtröttligt för att betinga folks sinnen att tänka och agera inom gränser som stämmer överens med institutionella syften. Idéer eller handlingar som inte utmanar eller ifrågasätter den etablerade ordningen välkomnas (om det stödjer sådana mål) eller tolereras (kanske som underhållning). Men medan den institutionella ordningen fortsätter sin decentraliserande kollaps till alternativa samhällssystem och sedvänjor, fortsätter dess dominans av mänskligheten att minska. Kampen som mänskligheten står inför summeras till slut i frågan om huruvida människor är herrar över sina egna liv, eller om de ska förbli resurser som kan exploateras för institutionella mål.

”Frågan vi ställs inför är om livet tillhör de levande, eller till de sedan länge vördade systemen som insisterar på att de har auktoritet att kontrollera och förstöra liv för att uppnå organisationella intressen.”

Internet – liksom tryckpressen innan den – är inte orsaken till förändringarna i samhället, utan enbart fordonet genom vilket fria sinnen kan utforska alternativen till de inhumana, destruktiva, ineffektiva, anti-livsimplikationerna som institutionerna inte kan separera sig ifrån. Frågan vi ställs inför är om livet tillhör de levande, eller till de sedan länge vördade systemen som insisterar på att de har auktoritet att kontrollera och förstöra liv för att uppnå organisationella intressen.

De som försöker använda statens tvångsmaskineri mot Internet verkar inte ens ha en tydlig förståelse för hur detta system fungerar. Lagstiftningen som försöker strypa Internets autonoma och spontana liv får etiketten “Protecting Cyberspace as a National Asset Act”. Att referera till Internet som en “nationell tillgång” tyder på att det är någon sorts kollektiv form av egendom, en sak – som ett hus eller en park – som kräver “beskydd”. Men Internet är varken ett fysiskt objekt eller en plats, utan en process, ett sätt att agera på och inom världen tillsammans med andra. Att behandla det som någon materiell “sak” är lika absurt som att se på evolutionen som en nationell tillgång, och ge presidenten en avstängningsknapp för denna. Det faller under samma nonsenstänkande som uppvisades för ett antal år sedan av lagstiftare i vissa delstater som ville göra det kriminellt för en person att “förändra sitt medvetande” (dvs. att lära sig).

Givetvis riktas aldrig den våldsamma statsmakten mot materiella saker i sig, utan alltid mot folk som äger dem. “Kriget mot droger” kriminaliserar, till exempel, inte droger, utan personerna som använder dem. Även om det talas om skydd av “nationella tillgångar” riktar sig förslaget egentligen mot ägarna av tillgångarna som Internet opererar genom. Förslaget ger presidenten makten att stänga av Internet genom att beordra ISP:erna att lyda hans påbud. De som vägrar att göra det kommer att ställas inför domstol. Men ISP:er är en del av den sortens sammankopplade nätverk som mer och mer kommer att återspegla de horisontella system som är så hotfulla för den strukturerade ordningen. Givet Internets kreativa och produktiva natur anar jag att det kommer finnas många unga människor som kommer hitta effektiva sätt att kringgå den vertikala logiken som all politisk auktoritet baseras på. När de gör detta kanske de skapar fler sätt att koppla upp sig på och generera ett mer flexibelt Internet som ser väldigt annorlunda ut än det som vi känner till idag. Kanske kan en analogi dras från virusens och bakteriernas värld som, utan någon top-down struktur, och trots de hundratals miljarder dollar av dödliga farmaceutiska vapen som riktats mot dem, lyckas utveckla motmedel som inte bara tillåter dem att överleva, utan till och med att bli ännu mer livfulla. En genomläsning av H.G. Wells Världarnas krig kan visa sig lärolik.

Förslagets huvudsakliga författare, senatorn Joe Lieberman, avslöjade sin förkärlek till politisk despotism då han sa till oss att “Kina… kan koppla bort delar av sitt Internet, och vi behöver ha samma möjlighet här också.” Så underbart! Den vision som amerikaner ska hurra för är inte den som ges av Självständighetsförklaringen, utan den som ges av en kommunistisk stat som är främst känd för det “Stora språnget”, som resulterade i att nästan tjugo miljoner människor dog. Jag kan föreställa mig den dagen då den amerikanska staten återskapar sina koncentrationsläger – givetvis under parollen “rikets säkerhet” – följd av Oberführern Liebermans kuttrande försäkringar att Tyskland en gång hade koncentrationsläger, men att de endast var temporära åtgärder!

”Frågan är, som alltid, vad vi – du och jag – kommer att göra åt allt detta.”

Låt dig inte missledas om vad det är som står på spel i allt detta. Den etablerade ordningen slåss för att behålla sin dominans över hela mänskligheten, och inga hänvisningar till traditionellt liberala känslor eller mänskliga värderingar, eller konstitutionella eller moraliska principer, kommer att tillåtas stå i vägen för detta institutionella imperativ. De som är uppmärksamma på vad som är underförstått i dessa händelser inser snabbt att varje statssystem, oavsett vilka former det agerar genom, är grundat i utövandet av godtyckligt våld. Åtnjutandet av detta monopol på våldsanvändande kan inte existera samtidigt som någon princip som skulle kunna begränsa dess godtycklighet. Det är därför som polisövergrepp, internationella krigsbrott, och andra politiska grymheter kommer att fortsätta med oförminskad styrka. Om statliga åtgärder var föremål för revision eller återkallande, skulle dess tvångsmonopol bara flyttas till en annan instans som, i sin tur, skulle åtnjuta obegränsad makt. Naiviteten hos de som ser upp till FN, eller andra former av världsstater, som lösningar på den inneboende naturen hos alla politiska system, missar denna väsentliga poäng.

Ett statssystem som slåss för sin existens måste förväntas se på krig, kärnvapenkrig, tortyr, fängslande utan rättegångar, koncentrationsläger, skadande beskattning och ekonomiska regleringar, och det nuvarande yttrandefrihetsangreppet med en “avstängningsknapp” för Internet, som inget annat än de alternativ som är tillgängliga att använda i det kontinuerliga kriget mot mänskliga varelser och hela livsprocessen. Frågan är, som alltid, vad vi – du och jag – kommer att göra åt allt detta.

Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe

Kommentera på bloggen