Det demokratiska monstret

Teori är oumbärligt för att kunna tolka historien korrekt. Historien är ”blind”. Den avslöjar ingenting om orsak eller verkan. Vi kan till exempel vara överens om att Europa var fattigt under feodaltiden, rikare under den monarkiska tiden, och ännu rikare under den demokratiska tiden. Eller att Amerika under 1800-talet, med sina låga skatter och få regleringar, var fattigt, medan dagens Amerika med sina höga skatter och många regleringar är rikt.

Men var Europa fattigt på grund av feodalism, och blev det rikare tack vare monarki och demokrati? Eller blev Europa rikare trots monarki och demokrati? Eller är dessa fenomen orelaterade? På samma sätt kan vi fråga oss huruvida dagens Amerika är rikare tack vare höga skatter och fler regleringar eller trots dem. Det vill säga, skulle Amerika vara ännu mer framgångsrikt om skatter och regleringar hade stannat kvar på 1800-talets nivåer?

Historiker, i egenskap av historiker, kan inte besvara sådana frågor, och ingen statistisk manipulering kan förändra detta faktum. Alla empiriska händelseförlopp är förenliga med alla möjliga rivaliserande, ömsesides oförenliga tolkningar.

”Erfarenheter kan därför illustrera en teori, men aldrig varken bevisa eller motbevisa den.”

För att kunna välja bland sådana oförenliga tolkningar behöver vi en teori. Med teori menar jag ett påstående vars giltighet inte är beroende av vidare erfarenheter, utan som kan fastställas a priori. Med detta menas inte att man helt och hållet kan klara sig utan erfarenheter då man framställer ett teoretiskt påstående. Det är snarare så, att även om erfarenheter är nödvändiga, så sträcker sig teoretiska insikter logiskt bortom specifika historiska händelser.

Teoretiska påståenden handlar om nödvändiga faktum och relationer och implicit därmed om omöjligheter. Erfarenheter kan därför illustrera en teori, men aldrig varken bevisa eller motbevisa den.

Ekonomisk och politisk teori, i synnerhet av den österrikiska traditionen, är en skattkista fylld med sådana påståenden. Till exempel: en större mängd av varor är att föredra framför en mindre mängd av samma varor; produktion måste föregå konsumtion; något som konsumeras nu kan inte konsumeras igen i framtiden; fixering av priser under marknadsvärde leder till långvariga underskott i utbudet; utan privat ägande av produktionsfaktorerna kan det inte existera några faktorpriser, och utan faktorpriser är kostnadskalkylering omöjlig; en ökning i mängden papperspengar kan inte öka ett samhälles rikedom utan enbart omfördela existerande rikedom; monopol (avsaknaden av fritt inträde) leder till högre priser och lägre produktkvalitet än under konkurrens; inga ting eller delar av ting kan ägas exklusivt av mer än en part åt gången; demokrati (majoritetsstyre) och privat egendom är oförenliga.

Teori kan givetvis aldrig ersätta historia, men utan en god förståelse av teori är allvarliga fel i tolkningen av historiska data oundviklig. Till exempel påstår den enastående historikern Carrol Quigley att uppfinnandet av ”fractional-reserve banking” (ett banksystem där banker tillåts ha mindre tillgångar än skulder) har varit en av de huvudsakliga orsakerna till den exempellösa ökningen i rikedom förknippat med den industriella revolutionen. Otaliga historiker har förknippat den svåra ekonomiska situationen under sovjetisk socialism med avsaknaden av demokrati.

Från en teoretisk ståndpunkt måste sådana tolkningar avfärdas. En ökning i mängden av papperspengar kan inte leda till ett ökat välstånd utan endast en omfördelning av välståndet. Explosionen av välstånd under den industriella revolutionen skedde trots fractional-reserve banking. På samma sätt kan inte den svåra ekonomiska situationen under socialism bero på avsaknaden av demokrati. Det beror istället på avsaknaden av privat ägande av produktionsfaktorerna.

Allmänt känd historia är full av sådana feltolkningar. Teori låter oss utesluta vissa historiska beskrivningar som omöjliga och oförenliga med sakers natur. På samma sätt låter det oss upprätthålla vissa andra saker som historiska möjligheter, även om de ännu inte är beprövade.

I sitt användande av både ekonomisk och politisk teori, är min nya bok en revisionistisk rekonstruktion av modern västerländsk historia. Den går igenom uppkomsten av enväldiga monarkiska stater från statslösa feodalsamhällen och transformationen – som började med den franska revolutionen och huvudsakligen fullbordades med slutet av första världskriget – av västvärlden från monarkiska till demokratiska stater, och USAs stigande till ”universalt imperie”.

Neokonservativa författare som Francis Fukuyama har tolkat denna utveckling som civilisationella framsteg, och utlyser ”historiens slut” i och med den västerländska socialdemokratin och dess globalisering. Democracy: The God That Failed är mitt försök att påvisa något annat, och att definiera och ge uttryck för en alternativ libertariansk syn som tar privat egendom på allvar.

Tre stora myter

Min teoretiska tolkning involverar krossandet av tre historiska myter. Den första och mest fundamentala är myten att uppkomsten av stater utifrån en tidigare statslös ordning har medfört ekonomiska och civilisationella framsteg. I själva verket visar teori att alla framsteg måste ha skett trots, inte på grund av, upprättandet av en stat.

Konventionellt definieras en stat som en organisation som utövar ett tvingande territoriellt monopol på slutligt beslutsfattande (jurisdiktion) och beskattning. Per definition är då en stat alltid, oavsett dess specifika struktur, ekonomiskt och etiskt bristande. Alla monopolister är ”dåliga” från konsumenternas synpunkt. Monopol är härmed förstått som avsaknaden av fritt inträde till en särskild bransch: endast en organisation A, får producera X.

Alla monopol är ”dåliga” för konsumenter. Eftersom monopolet är skyddat från potentiella nya aktörer inom dess bransch, kommer priset för dess vara att vara högre och kvaliteten lägre än om fritt inträde hade funnits. Och en monopolist med slutlig beslutsfattande makt är särskilt dålig. Medan andra monopolister producerar undermåliga varor, kommer en monopolistisk domare, förutom att producera undermåliga varor, att producera ”bads”[1], eftersom den som är den slutliga domaren i alla konflikter är också den som har det sista ordet i varje konflikt som involverar denne. Följaktligen kommer en monopolist med slutligt beslutsfattande att skapa och provocera konflikter till sin egen fördel, istället för att förebygga och lösa dem.

Inte nog med att ingen någonsin skulle acceptera en bestämmelse av ett sådant domaremonopol; ingen skulle någonsin acceptera en bestämmelse som tillät domaren att ensidigt bestämma priset för hans ”tjänst”. Det är förutsägbart att en sådan monopolist skulle förbruka mer och mer resurser (skatter) för att producera färre varor och fler ”bads”. Detta är inte ett recept för skydd utan för förtryck och exploatering. Resultatet av en stat är alltså inte fredligt samarbete och samhällelig ordning, utan konflikt, provokation, aggression, förtryck och utarmande, d.v.s. decivilisation. Detta, över allt annat, är vad staters historia illustrerar. Det är först och främst en historia av otaliga miljoner oskyldiga offer för staten.

Den andra myten avser den historiska övergången från enväldiga monarkier till demokratiska stater. Inte bara neokonservativa tolkar denna utveckling som framsteg; det finns en nästan universell konsensus att demokrati är ett framsteg jämfört med monarki och är orsaken till ekonomisk och moralisk utveckling. Denna tolkning är egendomlig mot bakgrund av det faktum att demokrati, under 1900-talet, har varit urkällan till varje form av socialism: till (europeisk) socialdemokrati och (amerikansk) ”liberalism” och neokonservatism såväl som internationell (sovjetisk) socialism, (italiensk) fascism, och nationalistisk (nazistisk) socialism.

Ännu viktigare, dock, är att teori motsäger denna tolkning; medan både monarkier och demokratier är bristfälliga som stater, är demokrati sämre än monarki på att hålla statens storlek och räckvidd i schack.

Teoretiskt sett innebär övergången från monarki till demokrati varken mer eller mindre än att en nedärvd ”ägare” av ett monopol (prinsen eller kungen) ersätts av temporära och utbytbara ”förvaltare” av monopolet (presidenter, premiärministrar och parlamentariker). Både kungar och presidenter kommer att producera ”bads”, men en kung kommer, i och med att han ”äger” monopolet och kan sälja eller testamentera det vidare, att bry sig om vilka konsekvenser hans handlingar kommer att ha på kapitalvärdet.

Som ägare av kapitalstocken på ”sitt” territorium kommer kungen att vara relativt framtidsorienterad. För att bevara eller öka värdet på sin egendom kommer han endast att exploatera måttligt och beräknande. Till skillnad från en temporär och utbytbar demokratisk förvaltare, som inte äger sitt land men så länge han är i tjänst tillåts att använda det till sin fördel. Han äger dess nuvarande bruk men inte dess kapitalstock. Detta eliminerar inte exploatering. Istället gör det exploateringen kortsiktig och oberäknad, d.v.s. utförd utan hänsyn till kapitalstockens värde.

Det är inte heller en fördel att det i demokrati existerar fritt inträde till alla statliga positioner (medan under monarki är inträde begränsat av kungens diskretion). Tvärtom är det endast i produktionen av varor som konkurrens är bra. Konkurrens i produktionen av ”bads” är inte bra; det är faktiskt ren ondska. Kungar, som hamnar i sin position genom födslorätt, kan vara harmlösa dilettanter eller hederliga människor (och om de är ”galningar”, blir de snabbt inspärrade eller, om så nödvändigt, dödade av nära släktingar som är oroade över dynastins egendomar).

I skarp kontrast, gör valet av statsmän via majoritetsval det praktiskt taget omöjligt för en harmlös eller hederlig person att någonsin stiga till toppen. Presidenter och premiärministrar kommer till sin position som ett resultat av deras effektivitet som moraliskt hämningslösa demagoger. Därmed så gott som garanterar demokrati att endast farliga människor kommer att stiga till toppen av regeringen.

”Demokrati bidrar i synnerhet till en ökning av tidspreferensen i samhället, eller ”infantiliseringen” av samhället.”

Demokrati bidrar i synnerhet till en ökning av tidspreferensen i samhället, eller ”infantiliseringen” av samhället. Det resulterar i kontinuerligt ökande utgifter och skatter, papperspengar och inflation av papperspengar, en ändlös flod av lagstiftningar, och en stadigt växande ”offentlig” skuld, eller statsskuld. Av samma anledning leder demokrati till mindre sparande, ökande juridisk ovisshet, moralisk förvirring, laglöshet, och brott. Vidare är demokrati ett verktyg för omfördelning av rikedom och konfiskering och omfördelning av inkomst, genom lagstadgat ”tagande” av vissas (”de som har”) egendom och ”givandet” av denna till andra (”de som inte har”)

Och eftersom det förmodligen är någonting värdefullt som omfördelas – något som ”de som har” har för mycket av och ”de som inte har” har för lite av – kommer all sådan omfördelning att medföra att incitamentet för att vara av värde eller att producera någonting av värde systematiskt minskar. Med andra ord, andelen inte så bra människor och inte så bra personliga drag, vanor, beteenden och utseenden kommer att öka, och livet i samhället kommer att bli alltmer obehagligt.

Demokrati har resulterat i en radikal förändring av krigföringen. Eftersom de kan skjuta kostnaderna av sin aggression över till andra (via skatter), kommer både kungar och presidenter att vara mer aggressiva och krigiska än ”normalt”. Men, en kungs motiv för krig är typiskt en dispyt om ägande och/eller arv. Målet med hans krig är konkret och territorialt: att få kontroll över någon bit land och dess invånare. Och för att nå detta mål ligger det i hans intresse att särskilja mellan kombattanter (hans fiender och måltavlor) och icke-kombattanter och deras egendom (som ska lämnas oskadad och utanför kriget).

Demokrati har transformerat kungarnas begränsade krig till totala krig. Motivet för krig har blivit ideologiskt – demokrati, frihet, civilisation, humanitet. Målen är abstrakta och diffusa: ideologisk ”konvertering” av förlorarna föregånget av deras ”ovillkorliga” kapitulation (vilket, eftersom man aldrig kan vara säker på ärligheten i konverteringen, kan kräva medel som mord av civila). Och distinktionen mellan kombattanter och icke-kombattanter blir suddig och försvinner till slut under demokrati, och massornas involvering i kriget – obligatorisk militärtjänst och krigsdemonstrationer – såväl som ”kollateral skada” blir en del av krigsstrategin.

Den tredje myten är tron att det inte existerar något alternativ till västerländska välfärdsdemokratier. Återigen demonstrerar teori motsatsen. Den moderna välfärdsstaten är inte ett ”stabilt” ekonomiskt system. Det är dömt att kollapsa under sin egna parasitiska vikt, mångt och mycket som den ryska socialismen imploderade för ett decennium sedan. Ännu viktigare, dock, är att ett ekonomiskt stabilt alternativ till demokrati existerar. Termen som jag föreslår för detta alternativ är ”naturlig ordning”.

Den privata egendomens alternativ

I en naturlig ordning är alla knappa resurser, inklusive all mark, privatägd, alla företag är finansierade av frivilligt betalande kunder eller privata donatorer, och inträdet är fritt till alla branscher, inklusive branscherna för egendomsskydd, konfliktmedling och fredsskapande. En stor del av min bok rör förklaringen av en naturlig ordnings funktionssätt och logik, och förutsättningarna för transformationen från demokrati till en naturlig ordning.

Medan stater avväpnar sina medborgare för att kunna plundra dem mer säkert (och därmed lämnas de även mer sårbara för kriminella och terroristattacker), är en naturlig ordning karakteriserad av en beväpnad civilbefolkning. Denna egenskap främjas av försäkringsbolag, som spelar en framträdande roll som tillhandahållare av säkerhet och skydd i en naturlig ordning.

Försäkringsgivare kommer att uppmuntra vapenägande genom att erbjuda lägre premier till beväpnade (och vapentränade) klienter. Av naturen är försäkringsgivare defensiva agenturer. Endast ”oavsiktlig” (ej självförvållad, eller provocerad) skada är ”försäkringsbar”. Angripare och provokatörer kommer att nekas försäkringsskydd och är därmed svaga. Och eftersom försäkringsgivare måste gottgöra sina klienter om de faller offer, måste de vara konstant intresserade av att förebygga kriminell aggression, att återhämta förskingrad egendom, och att gripa de som är skyldiga för skadan i fråga.

”Därmed, i motsats till statliga förhållanden, är en naturlig ordning karakteriserad av stabil och förutsägbar lag och ökande juridisk harmoni.”

Vidare är relationen mellan försäkringsgivare och klient kontraktuell. Spelreglerna är ömsesidigt accepterade och fastställda. En försäkringsgivare kan inte ”lagstifta”, eller ensidigt ändra avtalsvillkoren. I synnerhet måste en försäkringsgivare, om den vill attrahera en frivilligt betalande klientel, sörja för den förutsebara möjligheten för konflikter i sina kontrakt, inte bara mellan sina egna klienter utan i synnerhet med andra försäkringsgivares klienter. Den enda bestämmelsen som på ett tillfredsställande sätt kan täcka den senare möjligheten är att en försäkringsgivare binder sig själv kontraktuellt till konfliktmedling av en oberoende tredje part. Inte vilken medlare som helst duger dock. Försäkringsgivarna som står i konflikt måste komma överens om en medlare eller medlaragentur, och för att vara acceptabel för försäkringsgivarna, måste medlaren producera en produkt (bestående av juridisk procedur och substantivt dömande) som ger uttryck för det vidaste möjliga moraliska samförståndet bland såväl försäkringsgivare som klienter. Därmed, i motsats till statliga förhållanden, är en naturlig ordning karakteriserad av stabil och förutsägbar lag och ökande juridisk harmoni.

Därtill kommer försäkringsbolag att främja utvecklingen av en annan ”säkerhetsegenskap”. Stater har inte bara avväpnat sina medborgare genom att ta ifrån dem deras vapen; demokratiska stater i synnerhet har gjort så genom att ta ifrån dem rätten till uteslutning och istället främja – genom anti-diskrimineringspolitik, kvotering och multikulturalistpolitik – påtvingad integration.

I en naturlig ordning återlämnas rätten till uteslutning, som är inneboende i själva idén av privat egendom, till privata egendomsägare. Dessutom, medan stater har underminerat mellanliggande samhälleliga institutioner (familjehushåll, kyrkor, pakter, samhällen och klubbar) och de associerade rangerna och lagrena av auktoritet, för att öka sin egen makt gentemot jämlika och isolerade individer, är en naturlig ordning påtagligt icke-egalitarisk.

En strategi för frihet

Slutligen diskuterar min bok strategiska frågor. Hur kan en naturlig ordning träda fram ur demokrati? Jag förklarar betydelsen av idéer, intellektuella, eliter, och allmän opinion för legitimiseringen och avlegitimiseringen av statlig makt. I synnerhet diskuterar jag radikal decentralisering och snabb förökning av oberoende politiska entiteter som ett viktigt steg mot målet av en naturlig ordning baserad på privat egendom, och jag förklarar hur man bör privatisera ”socialiserad” och ”allmän” egendom.

[1] Översättarens fotnot: Denna term saknar motsvarighet på svenska. ”Bads” avser motsatsen till ”goods”, alltså varor. Medan en ”good” är något som gör nytta, eller mer nytta än skada, är en ”bad” något som gör mer skada än nytta.

Originalartikeln har översatts till svenska av Christian Palmstierna.

Kommentera på bloggen.