Pengars specifika värde

[Utdrag från Human Action, Scholar’s Edition, s. 425–427]

Såtillvida en vara som används som pengar värderas och uppskattas på grund av de tjänster den ger för icke-monetära syften uppstår inga problem som skulle kräva specialbehandling. Penningteorins uppgift har endast att göra med den komponent i värderandet av pengar som är beroende av dess funktion som ett bytesmedel.

Under historiens gång har olika varor använts som bytesmedel. En lång evolution eliminerade de flesta av dessa varor från att tjäna en monetär funktion tills bara två stycken, ädelmetallerna guld och silver, återstod. Under den andra halvan av 1800-talet började fler och fler stater att demonetarisera silver.

I alla dessa fall är det som används som pengar en vara som också används för icke-monetära syften. Under guldmyntfoten är guld pengar och pengar är guld. Det spelar ingen roll huruvida lagen enbart kallar de guldmynt som präglats av staten för lagligt betalningsmedel.

Det som spelar roll är att dessa mynt faktiskt innehåller en fast vikt guld och att varje guldtacka fritt kan göras om till mynt. Under guldmyntfoten var dollarn och det brittiska pundet endast namn på en definitiv vikt guld, lagligt bestämd inom väldigt snava ramar. Vi kan kalla en sådan sorts pengar för nyttighetsvaluta.

En annan sorts pengar är kreditpengar. Kreditpengar utvecklades ur användandet av pengasubstitut. Det var vanligt att använda fordringar, som betalades på begäran och som var helt och hållet säkra, som substitut för summan pengar som de gav. (Vi kommer att hantera särdragen och problemen med pengasubstitut i nästa avsnitt.)

Marknaden slutade inte att använda sådana fordringar när deras omedelbara inlösningsrätt plötsligt en dag tills vidare upphävdes, vilket ledde till att tvivel gällande deras säkerhet, och fordringsägarens betalningsförmåga, uppstod. Så länge dessa fordringar hade varit fordringar som förföll dagligen, gentemot en gäldenär av otvivelaktig betalningsförmåga, och som kunde samlas in utan förvarning och gratis, var deras bytesvärde lika med deras nominella värde; det var denna perfekta ekvivalens som gjorde dem till pengasubstitut.

Men då återbetalningen tills vidare upphävdes, och förfallodatumet blev framskjutet till en obestämd dag, vilket således ledde till att tvivel angående betalningsförmågan hos gäldenären, eller i alla fall gällande hans vilja att betala, uppstod, förlorade de en del av det värde som tidigare hade tillskrivits dem. De var numera enbart fordringar, som inte gav ränta, gentemot en tvivelaktig gäldenär och de förföll på en icke definierad dag. Men då de användes som bytesmedel sjönk deras värde inte till den nivån de skulle ha sjunkit till om de enbart var fordringar.

”Olika människor och samma människor värderar vid olika tidpunkter samma objektiva faktum på olika sätt.”

Man kan säkert förutsätta att sådana kreditpengar skulle fortsätta att användas som ett bytesmedel även om de förlorade sin ställning som fordringar gentemot en bank eller en statskassa, vilket således skulle göra dem till en kommandovaluta (eng. fiat money). En kommandovaluta är pengar som blott består av polletter som varken kan användas inom industrin eller som är en fordring mot någon.

Det är inte den praxeologiska teorin om byteshandel (eng. catallactics), utan ekonomisk historia, som ska undersöka om det i det förflutna funnits förekomster av kommandovaluta eller om alla sorters pengar som funnits som inte var nyttighetsvaluta istället var kreditpengar. Det enda som teorin om byteshandel måste etablera är att erkänna möjligheten att kommandovalutor kan existera.

Den viktigaste saken att komma ihåg är att med alla sorters pengar, måste demonetarisering – dvs. övergivandet av pengar som ett bytesmedel – resultera i en allvarlig sänkning av dess bytesvärde. Vad detta i praktiken innebär har blivit tydligt när, under de senaste 80 åren, användandet av silver som nyttighetsvaluta mer och mer har begränsats.

Det finns förekomster av kreditpengar och kommandovalutor som är inneboende i metallmynt. Sådana pengar är sådana som trycks på silver, nickel eller koppar. Om en sådan variant av en kommandovaluta demonetariseras behåller den fortfarande bytesvärde som en bit metall. Men detta är bara en väldigt liten gottgörelse till ägaren. Det har ingen praktisk betydelse.

Förvaret av ett kontantinnehav kräver uppoffringar. I den omfattning som en person har pengar i sin ficka eller på sitt bankkonto, avstår han ifrån det omedelbara anskaffandet av varor som han skulle kunna konsumera eller använda för produktion.

I en marknadsekonomi kan dessa uppoffringar bestämmas med exakthet genom kalkylering. De är lika med mängden ursprunglig ränta han skulle ha tjänat om han hade investerat summan. Faktumet att personen tar hänsyn till denna minskning är bevis på att han föredrar fördelarna som ett kontantinnehav ger mer än ränteförlusten.

Det är möjligt att specificera fördelarna som folk förväntar sig genom att inneha en definitiv mängd kontanter. Men det är en villfarelse att förutsätta att en analys av dessa motiv skulle kunna ge oss en teori om köpkraftens bestämmande, som skulle kunna klara sig utan föreställningarna om kontantinnehav och efterfrågan och tillgången på pengar. [1]

Fördelarna och nackdelarna som fås från kontantinnehav är inte objektiva faktorer som direkt skulle kunna influera storleken på kontantinnehavet. De vägs av varje individ, och de vägs gentemot varandra. Resultatet är ett subjektivt värdeval, färgat av individens personlighet. Olika människor och samma människor värderar vid olika tidpunkter samma objektiva faktum på olika sätt.

Precis som kunskap om en persons välstånd och hans fysiska tillstånd inte berättar för oss hur mycket han skulle vara villig att spendera på mat som består av en specifik näringsgrad, skulle kunskap om data gällande personens materiella situation inte kunna möjliggöra oss att göra definitiva påstående gällande storleken på hans kontantinnehav.

Notiser
[1] Ett sådant försök gjordes av Greidanus, The Value of Money (London, 1932), s. 197 ff.

Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

Kommentera på bloggen

Dela för frihetens skull