Reflektioner över statens ursprung och stabilitet

Denna föreläsning framfördes första gången på det tredje årliga mötet för Property and Freedom Society, som hölls i Bodrum, Turkiet, 22 till 26 maj 2008.

Låt mig börja med definitionen av en stat. Vad måste ett ombud kunna göra för att kvalificera sig som en stat? Detta ombud måste kunna kräva att alla konflikter bland invånarna i ett visst territorium tas till honom för slutliga domslut eller för att vara föremål för hans slutgiltiga bedömning. I synnerhet skall detta ombud kunna kräva att alla konflikter som involverar honom själv prövas av honom eller hans ombud. Och underförstått i makten att utesluta alla andra från att agera som den slutgiltiga domaren, som ett andra definierande kännetecken för en stat, är ombudets makt att beskatta: att ensidigt fastställa priset för alla som söker rättvisa måste betala för hans tjänster.

Baserat på denna definition av en stat är det lätt att förstå varför en önskan att styra en stat kan existera. För den som är en monopolist av slutgiltigt skiljedomsförfarande inom ett visst område kan stifta lagar. Och den som kan lagstifta kan också beskatta. Det är verkligen en avundsvärd position.

Svårare att förstå är hur någon kan komma undan med att kontrollera en stat. Varför skulle andra stå ut med en sådan institution?

”Svårare att förstå är hur någon kan komma undan med att kontrollera en stat. Varför skulle andra stå ut med en sådan institution?”

Jag vill närma mig svaret på denna fråga indirekt. Anta att du och dina vänner råkar kontrollera en sådan extraordinär institution. Vad skulle du göra för att behålla din position (förutsatt att du inte har några moraliska betänkligheter)? Du skulle säkert använda en del av dina skatteinkomster för att anställa några ligister. Dels för att skapa fred bland era undersåtar så att de fortsätter vara produktiva och så att det finns något att beskatta i framtiden. Men ännu viktigare, eftersom du kan behöva dessa ligister för din egen säkerhet ifall folket vaknar upp ur sin dogmatiska slummer och utmanar dig.

Detta kommer emellertid inte räcka till, i synnerhet om du och dina vänner är en liten minoritet i jämförelse med antalet undersåtar. För en minoritet kan inte varaktigt styra en majoritet enbart med brutalt våld. Den måste styra med hjälp av opinionen. Majoriteten av befolkningen måste förmås att frivilligt acceptera ditt styre. Detta är inte att säga att majoriteten måste hålla med om alla dina åtgärder. I själva verket kan den mycket väl tro att mycket av er politik är fel. Den måste dock tro på legitimiteten om staten som institution i sig, och därmed att även om en viss politik kan vara fel, så är ett sådant misstag en tillfällighet som man måste acceptera med tanke på något högre syfte som erbjuds av staten.

Men hur kan man övertyga majoriteten av befolkningen att tro på detta? Svaret är: endast med hjälp av intellektuella.

Hur får du de intellektuella att arbeta för dig? Svaret på detta är enkelt. Efterfrågan på marknaden för intellektuella tjänster är inte precis hög och stabil. Intellektuella skulle vara i händerna på massornas flyktiga värderingar, och massorna är ointresserade av intellektuella filosofiska frågor. Staten, å andra sidan, kan ta de intellektuellas ofta alltför uppblåsta egon och erbjuda dem en varm, säker och permanent plats i sina apparater.

Det är dock inte tillräckligt att du anställer några intellektuella. Du måste i huvudsak anställa allihop, även de som arbetar inom områden långt bort från dem som ni i första hand berör: filosofi, samhällsvetenskap och humaniora. För även intellektuella som arbetar inom matematik eller naturvetenskap, till exempel, kan naturligtvis tänka själva och därigenom bli potentiellt farliga. Det är därför viktigt att du säkrar också deras lojalitet till staten. Med andra ord: du måste bli en monopolist. Och detta uppnås bäst om alla skolor, från förskola till universitet, ställs under statlig kontroll och all undervisning och forskningspersonal är statligt godkänd.

Men vad händer om folk inte vill utbilda sig? För detta måste utbildningen göras obligatorisk, och i syfte att utsätta människor för statskontrollerad utbildning så länge som möjligt, måste alla förklaras lika bildbara. De intellektuella vet att sådan jämlikhetssträvan är falskt, förstås. Men att utropa nonsens som att alla är en potentiell Einstein om de bara ges tillräcklig pedagogisk uppmärksamhet behagar massorna och ger i sin tur en nästan gränslös efterfrågan på intellektuella tjänster.

Inget av allt detta garanterar självklart korrekt statsdyrkan och tänkande. Det hjälper säkert, men för att nå den korrekta slutsatsen om man inser att utan staten kan man stå utan arbete och kan komma att vara tvungen att försöka sig på att arbeta med skötseln av en bensinpump stället för att bekymra sig över sådana akuta problem som utanförskap, kapital, utnyttjande, dekonstruktion av kön och könsroller, eller kulturen för eskimåerna, Hopierna och Zulus.

I vilket fall som helst, även om de intellektuella inte känner sig uppskattade av dig, det vill säga av en specifik statlig administration, vet de att hjälp bara kan komma från en annan statlig administration, men inte genom ett intellektuellt angrepp på den statliga institutionen som sådan. Därför är det knappast förvånande att i själva verket är den överväldigande majoriteten av samtida intellektuella, inklusive de flesta konservativa eller så kallade marknadsliberala intellektuella, både i grunden och filosofiskt sett statsdyrkare.

Har de intellektuellas arbete gett utdelning för staten? Jag skulle tro det. Om man frågade om staten som institution är nödvändig, tror jag inte att det är överdrivet att säga att 99 procent av alla människor utan tvekan skulle säga ja. Och ändå vilar denna framgång på ganska osäkra grunder och hela det statsdyrkande byggnadsverket kan sänkas, endast om de intellektuellas arbete motverkas av arbetet av de intellektuella anti-intellektuella, som jag gillar att kalla dem.

”Den överväldigande majoriteten av statliga supportrar är inte filosofiska statsdyrkare”

Den överväldigande majoriteten av statliga supportrar är inte filosofiska statsdyrkare, det vill säga på grund av att de har tänkt på saken. De flesta människor tänker inte så mycket på något filosofiskt. De lever sina dagliga liv, och det är allt. Så det mesta stödet härrör från det faktum att en stat existerar, och alltid har funnits så långt man kan minnas (och det är normalt inte längre bort än sin egen livstid). Alltså är den största prestationen av de statsdyrkande intellektuella det faktum att de har bildat den stora massans naturliga intellektuella lättja (eller oförmåga) och har aldrig tillåtit ämnet att bli föremål för en seriös debatt. Staten betraktas som en obestridlig del av den sociala strukturen.

Den första och viktigaste uppgiften för de intellektuella anti-intellektuella, är alltså att motverka denna dogmatiska slummer av massorna genom att erbjuda en exakt definition av staten, som jag har gjort i början, och sedan ställa frågan om det inte är något riktigt anmärkningsvärt, udda, konstigt, obekvämt, löjligt, faktiskt löjeväckande med en institution som denna. Jag är övertygad om att ett sådant enkelt definierande arbete kommer att skapa några allvarliga tvivel beträffande en institution som man tidigare hade tagit för givet.

Om vi vidare tar oss från mindre sofistikerade (och, föga förvånande, mer populära) statsvänliga argument till mer avancerade sådana: I den utsträckning som intellektuella har ansett det nödvändigt att argumentera för staten över huvudtaget, så stöter man på deras mest populära argument redan i förskoleåldern, och det låter så här: Ett antal av statens aktiviteter räknas upp: staten bygger vägar, daghem, skolor, den delar ut posten och placerar polismannen på gatan. Föreställ dig att det inte skulle finnas någon stat. Då skulle vi inte ha dessa varor. Således är staten nödvändig.

På universitetsnivå används en något mer sofistikerad version av samma argument. Det låter så här: Det är sant att marknaden är bäst på att producera många eller till och med de flesta saker, men det finns andra produkter som marknaden inte kan erbjuda eller inte erbjuda i tillräcklig kvantitet eller kvalitet. Dessa andra, så kallade allmännyttiga varor är varor som kan ge förmåner till personer utöver de som faktiskt har producerat eller betalat för dem. Främst bland dessa varor rankas oftast utbildning och forskning. Utbildning och forskning, till exempel, hävdas det, är oerhört värdefulla varor. De skulle bli underproducerade, på grund av fripassagerare, det vill säga av fuskare, som drar nytta via den så kallade grannskapseffekten av utbildning och forskning utan att betala för det. Således är staten nödvändig för att tillhandahålla icke-producerade eller underproducerade (allmännyttiga) varor såsom utbildning och forskning.

Dessa statsdyrkande argument kan bemötas med en kombination av tre grundläggande insikter: För det första, när det gäller argumentet ifrån förskoleåldern, så följer det inte av det faktum att bara för att staten tillhandahåller vägar och skolor är det endast staten som kan tillhandahålla sådana varor. Folk har inte svårt att erkänna att detta är en vanföreställning. Från det faktum att apor kan cykla betyder inte att endast apor kan cykla. Och för det andra, som omedelbart följer på detta, måste man komma ihåg att staten är en institution som kan stifta lagar och beskatta, och därmed har statens tjänstemän få incitament för att producera effektivt. Statliga vägar och skolor kommer bara bli dyrare och dess kvalitet lägre. För det finns alltid en tendens för statens tjänstemän att förbruka så mycket resurser som möjligt genom att göra vad det nu är de gör, men att faktiskt arbeta så lite som möjligt under tiden.

För det tredje, när det gäller de mer sofistikerade statsdyrkande argumenten, handlar det om samma vanföreställning som uppstått redan på förskolenivå. För även om man skulle gå med på resten av argumentet är det fortfarande en vanföreställning att utifrån faktumet att stater tillhandahåller allmännyttiga varor dra slutsatsen att endast stater kan göra det.

Men desto viktigare måste det påpekas att hela argumentet visar på en total okunnighet om ett av de mest grundläggande faktumen för mänskligt liv, nämligen knapphet. Det är sant att marknaden inte kommer att tillhandahålla alla önskvärda saker. Det finns alltid icke tillfredsställda önskemål så länge vi inte lever i Edens lustgård. Men för att ta fram en sådan icke-producerad vara måste knappa resurser användas, som därför inte längre kan användas för att tillverka andra, också önskvärda saker. Oavsett om allmännyttiga varor existerar jämsides med privata spelar ingen roll i detta sammanhang, faktumet om knapphet kvarstår: fler allmännyttiga varor kan bara komma till på bekostnad av mindre privata varor. Men vad som behöver bevisas är att en vara är viktigare och mer värdefull än en annan. Detta är vad som menas med att hushålla. Kan staten ändå hjälpa till att hushålla med knappa resurser? Detta är den fråga som måste besvaras. I själva verket finns dock säkra bevis för att staten inte hushåller eller kan hushålla: För att kunna producera något måste staten ta till beskattning (eller lagstiftning), vilket tveklöst visar att dess undersåtar inte vill ha det som staten producerar utan istället föredrar något annat viktigare. Istället för att hushålla kan staten bara omfördela: den kan producera mer av vad den vill och mindre av vad folket vill, och, som vi konstaterade tidigare, oavsett vad staten sedan producerar kommer det att produceras ineffektivt.

Slutligen måste det mest sofistikerade argumentet till förmån för staten undersökas kortfattat. Från Hobbes och framåt har detta argument upprepats i oändlighet. Det låter så här: I det naturliga tillståndet före bildandet av en stat så råder permanent konflikt. Alla hävdar sin rätt till allting, och detta kommer att leda till ändlösa krig. Det finns ingen väg ut ur denna besvärliga situation genom avtal, vem skulle upprätthålla respekten för dessa avtal? När situationen verkade fördelaktig, skulle en eller båda parterna bryta avtalet. Därför inser folk att det bara finns en lösning på önskemålet om fred: etablerandet av en stat, d.v.s. en tredje, oberoende part som slutlig domare och verkställande organ för varje avtal.

Men om denna teori är korrekt och avtal kräver ett externt verkställande organ för att göra dem bindande, då kan aldrig ett avtal om skapandet av en stat komma till stånd. I syfte att genomdriva det avtal som ska resultera i bildandet av en stat (för att göra detta avtal bindande), så måste ett annat utomstående verkställande organ, en tidigare stat, redan existera. Och för att denna stat ska ha kunnat uppstå så måste fortfarande en ännu tidigare stat antas, och så vidare, i oändlig regress.

”Gentemot sig själv är staten fortfarande så att säga i ett naturligt tillstånd av anarki som kännetecknas av självstyre och verkställighet, eftersom det inte finns någon högre stat som kan tvinga den.”

Å andra sidan, om vi accepterar att stater finns (och naturligtvis existerar de), så motsäger detta faktum den hobbesianska historien. Staten själv har kommit till stånd utan något externt verkställande organ. Förmodligen existerade ingen tidigare stat vid tidpunkten för det påstådda avtalet. Dessutom: så snart som ett avtal för att skapa en stat existerar så är fortfarande den resulterande sociala ordningen självverkställande. Om A och B nu är överens om något, så görs deras avtal bindande genom en extern part. Dock är staten själv inte bunden av något externt verkställande organ på detta vis. Det finns ingen extern tredje part när det gäller konflikter mellan statliga tjänstemän och statens undersåtar, ej heller finns det någon extern tredje part för konflikter mellan olika statliga tjänstemän eller statliga organ. I den mån avtal ingås av staten gentemot medborgarna eller av ett statligt organ gentemot ett annat, kan sådana avtal endast vara bindande för staten. Staten är inte bunden av något annat än sitt eget erkännande och egna verkställda regler, d.v.s. de krav som den ställer på sig själv. Gentemot sig själv är staten fortfarande så att säga i ett naturligt tillstånd av anarki som kännetecknas av självstyre och verkställighet, eftersom det inte finns någon högre stat som kan tvinga den.

Dessutom: Om vi accepterar den hobbesianska tanken på att upprätthållandet av gemensamt överenskomna regler kräver någon oberoende tredje part, så skulle detta faktiskt utesluta upprättandet av en stat. I själva verket skulle det utgöra ett avgörande argument mot inrättandet av en stat, d.v.s. en monopolist av det yttersta beslutsfattandet och skiljedomsförfarandet. För då måste det också finnas en oberoende tredje part att besluta i varenda konflikt mellan mig (privatperson) och någon statlig tjänsteman, och likaså en oberoende tredje part som måste finnas för varje fall av inom-statliga konflikter (och det måste finnas en oberoende tredje part vid konflikter mellan olika tredje parter). Men detta innebär naturligtvis att en sådan stat (eller vilken oberoende tredje part som helst) inte skulle vara en stat i den mening som jag har definierat den i början, utan bara en av många fritt konkurrerande tredjeparts-skiljedomare för konflikter.

För att sammanfatta: det intellektuella beviset mot staten verkar vara enkelt och okomplicerat. Men det betyder inte att det är enkelt rent praktiskt. Faktum är att nästan alla är övertygade om att staten är en nödvändig institution, av de skäl som jag har angett. Så det är mycket tveksamt om kampen mot statsdyrkan kan vinnas lika enkelt som det kan tyckas vara på rent teoretisk, intellektuell nivå. Men även om det skulle visa sig vara omöjligt, låt oss åtminstone ha lite kul på bekostnad av våra statsdyrkande motståndare. Och för att göra det föreslår jag att du alltid och ständigt konfronterar dem med följande gåta: Antag att det finns en grupp människor, medvetna om risken för konflikter, och sedan föreslår någon som en lösning på detta eviga mänskliga problem, att han (någon) görs till den slutliga skiljedomaren om en konflikt skulle uppstå, inklusive de konflikter där han själv är inblandad. Jag är övertygad om att han kommer att betraktas som antingen en skämtare eller psykiskt instabil, och ändå är det precis vad alla statsdyrkare föreslår.

Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Fagerström

Kommentera på bloggen

1 kommentarer till ”Reflektioner över statens ursprung och stabilitet

Kommentarer inaktiverade.