Allmännyttans villfarelse: Libertarianer och nationellt försvar

Av någon anledning tenderar libertarianer, inklusive Ayn Rand, att falla för icke-logiken kring allmännytta och därför avvisa anarkismen som en fungerande samhällsordning. Det kan dock inte bli mer fel än så. Allmännytta är inte ett problem på en fri marknad – det är bara ett problem på en reglerad sådan. Faktum är att den logik som utgår ifrån att identifiera förekomsten av allmännytta baseras på felaktiga antaganden.

Allmännytta definieras som varor eller tjänster som är icke-konkurrerande och icke-exluderbara, d.v.s. ”motsatsen” till privata varor, som är både konkurrerande och exkluderbara. Det som är konkurrerande är begränsat beträffande konsumtion, vilket innebär att ditt användande av varan minskar andras tillgång till densamma. Det som är exkluderbart kan ”skyddas” från andra genom utestängning, d.v.s. om jag har något och vill använda det kan jag lätt se till att du inte kan komma åt det. Med andra ord, de konkurrerande och exkluderbara privata varorna är kakor som du inte både kan äta och ha kvar. Från det följer att allmännyttor, i egenskap av privata varors raka motsats, är kakor vi alla kan äta och ha på samma gång.

Detta har uppenbara politiska undertoner i det att privata varor är som privat egendom på den fria marknaden, medan allmännyttor är av relativt kommunistisk karaktär och kräver statlig reglering. Följaktligen används allmännytta som ett argument mot den fria marknaden och för en stat.

Men skillnaden mellan offentliga och privata varor och, i synnerhet slutsatsen som drogs från den (att endast den sistnämnda fungerar som privat egendom), är vilseledande. Det finns två skäl till detta. I det första fallet antas strukturen av nuvarande statligt tillhandahållande av allmännytta vara självklar, och man drar slutsatsen att marknaden inte kan tillhandahålla denna typ av struktur. I det andra fallet visas det att den nuvarande marknadsstrukturen inte tillhandahåller en vara eller tjänst som antas vara efterfrågad av konsumenterna. Här är marknaden ”uppenbart” suboptimal eftersom det finns en efterfrågan, samtidigt som marknaden, genom sin struktur för botten-upp-lösningar baserade på privat egendom, saknar incitament för att tillgodose efterfrågan och därför ”misslyckas.”

Båda argumenten är felaktiga och av samma anledning. Jag skulle vilja säga att de är uppenbart felaktiga, men eftersom så många, även marknadsliberaler, tycks falla för dem antar jag att de trots allt inte är så uppenbara.

Att ta den statliga strukturen för givet

Problemet är att status quo är underförstått. Om regeringen för närvarande tillhandahåller en tjänst, såsom försvar, dras slutsatsen att marknaden inte kan tillhandahålla denna tjänst och hålla produktionsstrukturen, tillhandahållandet och servicenivån konstant. Detta är ett vanligt trick som många tycks falla för, men slutsatsen är obegriplig: den fria marknaden kan inte tillhandahålla statligt försvar. Och även om marknaden kunde göra det, varför i hela friden skulle vi anta att marknadsorganisationen skulle vara identisk med den statliga organisationen? Marknadsorganisationen är botten-upp, och bestäms av konsumentens önskemål via vinst- och förlustsystemet; den statliga organisationen innebär toppstyrda politiska direktiv utan några incitament att tillfredsställa konsumenters önskemål (utom kanske till den grad att det fortfarande får väljarna att rösta).

”I vilken mening är skydd av mitt liv och egendom icke-konkurrerande och icke-exluderbart?”

När det gäller nationellt försvar, som är en fråga som ofta tycks förvirra förespråkare av den fria marknaden, säger argumentet för allmännytta att den fria marknaden inte kan tillhandahålla nationellt försvar. Visst, i ärlighetens namn: jag ser ingen anledning till att privata företag skulle tillhandahålla nationellt försvar. ”Nationen” är inte en konsument och har inga önskemål, och kan inte heller betala för tjänsten – det är bara en kollektivistisk illusion. Marknaden skulle tillhandahålla försvarstjänster för personer och familjer och deras egendom – till den grad de vill och kan betala för tjänsten. I vilken mening är skydd av mitt liv och egendom icke-konkurrerande och icke-exluderbart?

Ett motargument hävdar att även om privata liv och egendom skyddas, är det fortfarande så att utländska nationer utgör ett hot och att vi måste försvara vår nation. Men detta motargument är värre än det ursprungliga argument: inte nog med att det förutsätter att ”vår nation” är utgångspunkten – nu verkar vi också förutsätta att andra ”nationer” har förmågan att agera och till och med har känslor (de är ”fientliga” och utgör därför ”ett hot”). Dessutom tycks argumentet anta att ”vi” – vår ”nation” – måste ha gjort dem arga på något sätt, till den grad att ”de” inte bara vill utan även kommer att attackera ”oss.” Jag tvivlar på att det är möjligt att få in mer kollektivism än detta i en enda mening.

Så hur skulle då den fria marknaden tillhandahålla ”nationellt försvar”? Den frågan har besvarats om och om igen, olika detaljerat, men en bra utgångspunkt är att kika på staten. Om man skulle vilja ”besegra” (ockupera, ta över, förstöra, vad som helst…) ett land är allt som krävs att få den styrande regeringen på sina knän och sedan kommer de vifta med en vit flagga och ge upp, och alla inom landet kommer omedelbart tvingas lyda under en annan herre. Om någon skulle vilja ta över samma område under en marknadsanarkistisk organisation skulle man däremot vara tvungen att ockupera och besegra varje enskild individ och varje enskild bit av privat egendom. Dessutom skulle ett samhälle med en fri marknad inte ge angriparen en fast och klar statsstruktur, så angriparen skulle både behöva tvinga miljontals människor att följa hans vilja samt bygga upp den statliga kontrollhierarki som krävs för att hålla dem i schack.

Som angripare, vilken struktur skulle du föredra? Vilken lider av ett ”allmännyttoproblem”?

Marknadens misslyckande med att leverera

Den andra versionen av anti-marknadsretoriken kring allmännytta bygger på att marknaden inte kan tillhandahålla vissa varor eller tjänster som önskas av [de flesta eller alla] konsumenter. Den uppenbara frågan att ställa till någon som påstår detta är ”hur vet du det?” – hur bevisar du att det finns tillräcklig efterfrågan på marknaden, men inte tillgång nog att möta konsumenternas önskemål? För mig verkar detta som en motsägelse: om det finns tillräcklig efterfrågan kommer det att finnas tillgång, och om det förstnämnda inte finns kommer inte heller det sistnämnda att finnas.

Ofta antas efterfrågan av en vara på marknaden vara stor eftersom varan eller tjänsten är ”viktig” eller nödvändig i mycket allmänna ordalag, såsom en ren och skyddad miljö och tillgången av radio eller TV (och, nyligen, Internet). När det gäller miljön behöver staten stiga in eftersom marknaden inte reglerar t.ex. utsläpp, och därmed lider marknaden av omfattande externaliteter.

Själva beskrivningen av ”problemet” förutsätter uppenbarligen en fördelning av äganderätter och ett system av äganderätt – och reglering av äganderättsomfattningen – som är identisk med den som förses av staten, d.v.s. ett politiskt system som bygger på våld. Villfarelsen här är att man antar att ett samhälle med en fri marknad baserat på privat egendom existerar sida vid sida med (eller, mer troligt, under) en stat. Sanningen är att varje tvångsmässigt system per automatik äventyrar privat äganderätt: ett system av makt kan inte garantera egendom utan kan endast garantera egendomen så länge makten finner det fördelaktigt. Med andra ord existerar egendom endast i enlighet med de statliga ledarnas nycker, vilket ökar osäkerheten och därmed skapar hinder för investeringar i riskfyllda projekt.

Dessutom ger ett sådant system en illusion av en universell ”trygg väg” för företagen. Så länge företagare följer de av staten utarbetade riktlinjerna så är de ”säkra” (dvs. godkända) och därför behöver de inte bry sig så mycket om efterfrågan på marknaden, eftersom en marknad som utsätts för statliga regleringar nödvändigtvis har ett begränsat utbud och begränsad konkurrens samt konstgjorda inträdeshinder. Detta innebär att om konsumenterna föredrar minskade utsläpp kan de inte lita helt på marknadsbaserade verktyg, såsom bojkotter, eftersom nya marknadsaktörer hindras från att komma in, utan tycker istället det är mer effektivt att organisera sig för att påverka politiker, som sedan kan reglera verksamheten.

”I själva verket kan vi säga att det antingen finns privat egendom eller kaos, och det är kaos till den grad det inte finns någon privat egendom.”

Problemet med allmännytta förstärks ytterligare av det faktum att staten inte upprätthåller äganderätt i den omfattning som krävs (dvs. i den omfattning som skulle ha upprätthållits på den fria marknaden) och även att den förbjuder ägande av vissa tillgångar (luft, vatten, frekvenser för radio, TV, mobiltelefoner). Där det inte finns några fördelade och upprätthållna äganderätter uppstår kaos. Kaos är i själva verket ett fullt förståeligt resultat av bristen på privat egendom, men endast där den privata äganderätten är förbjuden eller inte tillämplig. I själva verket är det så att där det inte finns någon äganderätt men där äganderätt kan fastställas uppstår inte kaos – det kommer istället alltid att finnas äganderätt. Dessa rättigheter uppkommer spontant genom marknadsinteraktioner var det än är möjligt. Med andra ord finns det inget behov av statligt ägande av radiovågorna eftersom frekvenser faktiskt kan ägas och handlas på en marknad.

Men hur fungerar det med att exkludera användandet av radiovågor, eftersom de är fritt tillgängliga för vem som helst att fånga upp? Detta verkar ha varit en del i debatten kring allmännytta, men borde inte vara det. Det är sant att TV-sändningar kan tas emot av vem som helst som är inom räckhåll – men det är lika sant att utsändaren kan kryptera eller koda sändningen så att bara de som köper tjänsten får tillgång till den, och därigenom skapas ett exkluderande av icke-exkluderbara varor. Marknadens omfattning är beroende av den allmänna nivån på arbetsdelningen, som i sin tur är delvis beroende av utvecklingen inom kommunikation och teknik.

Slutsats

Slutsatserna bör vara ganska uppenbara: problemet med allmännytta existerar inte. I själva verket kan vi säga att det antingen finns privat egendom eller kaos, och det är kaos till den grad det inte finns någon privat egendom. Vår reglerade marknad innehåller den nivå kaos som motsvarar graden av statens inblandning i incitaments- och beslutsstrukturen på den fria marknaden. Att staten skulle vara lösningen på det så kallade problemet med allmännytta är inget annat än befängt.

Problemet med allmännytta finns i teoretikernas tankar av två skäl. Ett beror på deras oförmåga att föreställa sig ett sätt att tillfredsställa konsumenterna som skiljer sig från de en-storlek-passar-alla-tjänster som tillhandahålls av staten. Det faktum att marknaden fungerar på ett mycket annorlunda sätt än staten har aldrig slagit dem. Den andra är att de underskattar den förstörelse som orsakats av statliga regleringar på den befintliga marknaden och att de inte förstår att marknader framgångsrikt klarar av att tillhandahålla alla tjänster som är värda att tillhandahålla. Att få staten att erbjuda en lösning som marknaden ”inte kan” erbjuda innebär helt enkelt att göra en vara eller tjänst tillgänglig för tidigt, samtidigt som man tvingar på kostnaderna på alla genom beskattning. I båda fallen är det uppenbart att staten är problemet och orsaken till marknadens ”misslyckande”.

Lösningen är mer marknad, men det är inte den väg allmännyttoteoretikerna vill gå. De vill gå åt andra hållet, de vill att deras egna, och ingen annans, värden formar världen. För att detta ska ske är uppenbarligen mera stat lösningen; utan staten kan de inte tvinga någon lösning på oss andra.

Per Bylund doktorerar inom ekonomi vid University of Missouri och är grundaren av Anarchism.net. Besök hans hemsida.

Originalartikeln översattes till svenska av Joakim Kämpe

Kommentera på bloggen