”Underskottsfinansiering” och inflation

Jag antar att ni vet hur banksystemet utvecklades och hur bankerna kunde förbättra de tjänster som guld förde med sig, genom att överföra tillgångar från en individ till en annan individ i bankernas böcker. När du studerar utvecklingen av pengars historia kommer du att upptäcka att det fanns länder i vilka det fanns system där alla betalningar gjordes genom överföringar i en banks bok, eller i flera bankers. Individen erhöll ett konto genom att betala in guld till denna bank. Det finns en begränsad mängd guld, så betalningarna som görs är begränsade. Och det var möjligt att överföra guld från en persons konto till en annan persons.

Men sedan satte staterna igång med något som jag bara kan beskriva i generella ordalag. Staten började ge ut papper, vilket de ville skulle ha rollen av och fungera som, pengar. När folk köpte något förväntade de sig att få från sin bank en viss mängd guld för att betala för det. Men staten frågade, ”Vad är skillnaden om folk faktiskt får guld eller om de får en papperstitel från banken som ger dem rätten att begära guld? För dem kommer det att vara detsamma”.

Alltså gav staten ut papperssedlar, eller gav bankerna privilegiet att ge ut papperssedlar, som gav mottagaren rätten att begära guld. Detta ledde till en ökning av pappersbanksedlar som gav bäraren rätten att begära guld.

För inte så länge sedan proklamerade vår stat att det fanns en ny metod för att göra alla rika: en metod som kallades ”underskottsfinansiering”. Här är ett verkligt fantastiskt ord. Som ni vet har tekniska termer den dåliga sidoeffekten att de inte förstås av folk.

Staten och journalisterna som skrev för staten berättade för oss om ”underskottsfinansiering”. Det var underbart! Det ansågs vara något som kunde förbättra tillståndet i hela landet. Men om du översätter detta till mer vanligt språk, de outbildades språk, skulle det kallas för ”tryckta pengar”. Staten menar att detta bara har att göra med att du saknar utbildning; om du hade en utbildning skulle du inte säga ”tryckta pengar”; du skulle kalla det ”underskottsfinansiering”, eller ”underskottsspenderande”.

Vad betyder då detta? Underskott! Detta betyder att staten spenderar mer än den samlar på sig från skatter och lån från befolkningen; det betyder statligt spenderande för alla de ändamål som staten vill spendera pengar på. Detta innebär inflation, att trycka in mer pengar på marknaden; det spelar ingen roll i vilket syfte. Och detta innebär att varje monetär enhets köpkraft minskar. Istället för att samla in pengarna som staten vill spendera skapar staten pengar. Att trycka pengar är väldigt enkelt och varje stat är klok nog att göra just det.

”’Underskottsfinansiering’. Här är ett verkligt fantastiskt ord. Som ni vet har tekniska termer den dåliga sidoeffekten att de inte förstås av folk.”

Om staten vill betala ut mer pengar än innan, om den vill köpa mer varor för något ändamål eller för att höja lönerna för statligt anställda, finns ingen annan väg under ett normaltillstånd än att samla in mer skatter och att använda denna ökade inkomst till att betala för, till exempel, högre löner till sina anställda. Det faktum att folk måste betala högre skatter så att staten kan ha råd att betala högre löner till sina anställda innebär att den individuella skattebetalaren tvingas begränsa sina utgifter.

Detta begränsande av skattebetalarens inköp motverkar köpexpansionen hos de som får pengarna som samlats in av staten. Således skapar denna enkla motsägelse, av att spendera å vissas vägnar, det vill säga skattebetalarna från vilka pengarna har tagits för att ge till andra, ingen generell förändring av priserna.

Faktum är att individen inte kan göra någonting av det som får den inflationära maskinen och mekanismen att fungera. Detta görs av staten. Staten skapar inflationen. Och om staten klagar på det faktum att priserna stiger och utnämner kommittéer av lärda män för att bekämpa inflation, har vi bara att säga, ”Du vet, ingen annan än du, staten, skapar inflation”.

Å andra sidan: om staten inte höjer skatterna, och inte ökar sina normala inkomster, utan trycker en ytterligare mängd pengar och delar ut den till statligt anställda, kommer ytterligare köpare att dyka upp på marknaden. Mängden köpare ökar som ett resultat av detta, medan mängden varor som erbjuds till försäljning är densamma. Priser stiger av nödvändighet, eftersom det finns fler människor med mer pengar som vill ha varor som inte ökat i mängd.

Staten säger inte att en ökning av mängden pengar är ”inflation”; den kallar det faktum att priser stiger för ”inflation”. Staten frågar sedan vem som är ansvarig för denna ”inflation”, det vill säga för de högre priserna. Svaret är – ”dåliga” människor; de kanske inte vet varför priserna stiger men de begår ändå en synd när de kräver högre priser.

Det bästa beviset på att inflation, en ökning av mängden pengar, är väldigt dåligt är det faktum att de som skapar inflationen om och om igen ivrigt förnekar att de är de ansvariga. ”Inflation?” frågar de. ”Jaha! Det är du som skapar det eftersom du begär högre priser. Vi vet inte varför priserna går upp. Det finns dåliga människor som gör så att priserna går upp. Men inte staten!”

Och staten säger: ”Högre priser? Titta på dessa människor, detta företag, denna dåliga människa, VD:n i detta företag…”. Även om staten skyller på facket – jag vill inte tala om facken – men även då måste vi inse att facken inte kan öka mängden pengar. Och därför sker alla fackens aktiviteter inom det ramverk som har byggts upp av staten då de påverkat penningmängden.

”Pengars värsta misslyckanden, de värsta saker som gjorts mot pengar, begicks inte av kriminella utan av stater.”

Situationen, den politiska situationen, diskussionen om problemen med inflation, skulle vara väldigt annorlunda om människorna som skapade inflationen, staten, öppet erkände, ”Ja det är vi som gör det. Vi skapar inflationen. Tyvärr måste vi spendera mer än folk är villiga att betala i skatter.” Men de säger inte detta. De säger inte ens rakt ut till folk, ”Vi har ökat mängden pengar. Vi ökar mängden pengar för att vi spenderar mer, mer än ni betalar oss”. Och detta leder oss till ett problem som är helt och hållet politiskt:

De i vilkas ficka de nya pengarna först hamnar tjänar på situationen, medan andra tvingas begränsa sina utgifter. Staten erkänner inte detta; den säger inte, ”Vi har ökat mängden pengar och därför går priserna upp”. Staten börjar med att säga, ”Priserna stiger. Varför? Eftersom människor är onda. Det är statens uppgift att hindra dåliga människor från att skapa denna uppåtgående prisrörelse, denna inflation. Vem kan göra detta? Staten!”

Sedan säger staten, ”Vi kommer att hindra profiterande och allt sådant. Dessa människor, profitörerna, är de som skapar inflationen; det är de som begär högre priser”. Och staten tar fram ”riktlinjer” för de som inte vill hamna på statens dåliga sida. Sen tilläggs det att detta är på grund av ”inflationärt tryck”. Staten har uppfunnit många andra uttryck också som jag inte kommer ihåg, löjliga uttryck, för att beskriva denna situation – ”cost-push-inflation”, ”inflationärt tryck”, och dess likar. Ingen vet vad ”inflationärt tryck” är; det har aldrig definierats. [1] Vad som är uppenbart är vad inflation är.

Inflation är en ansenlig ökning av den cirkulerande penningmängden… Och detta system kan fungera ett tag, men endast om det finns någon kraft som hindrar statens önskan att expandera penningmängden och som är tillräckligt mäktig för att någorlunda lyckas med detta. Ondskorna som staten, dess medhjälpare, dess kommittéer, och så vidare, erkänner har att göra med denna inflation, men inte på det sätt som de diskuteras.

Detta visar att statens avsikter… är att dölja den verkliga orsaken till vad som händer. Om vi vill ha pengar som är acceptabla på marknaden som ett bytesmedel måste det vara något som inte kan ge någon en vinst om det ökas, oavsett staten eller dess medborgare. Pengars värsta misslyckanden, de värsta saker som gjorts mot pengar, begicks inte av kriminella utan av stater, som väldigt ofta borde anses vara, på det stora hela, dumhuvuden men inte brottslingar.

Notiser
[1] Nämnandet av ”inflationärt tryck” och ”riktlinjer” dateras till 1960-talet. Vid denna tidpunkt höjde företagen priserna och lönenivåerna eftersom staten hade ökat nationens penningmängd så mycket, och statstjänstemännen försökte övertala privata företag att hålla priserna och lönerna under 3.2 %. Detta var det maximala som ansågs vara tillåtet ”under presidentens frivilliga riktlinjer (eller riktposter) för icke-inflationära löne- och prisökningar”. Och president Johnson hotade med skattehöjningar om inte det ”inflationära trycket” minskade. Se World almanac, 1967, ss. 60, 61 – BBG

Denna artikel är ett utdrag från Ludwig von Mises on Money and Inflation: A Synthesis of Several Lectures, sammanställd av Bettina Bien Greaves. Denna föreläsning gavs för Foundation of Economic Education (FEE).

Originalartikeln översattes till svenska av Joakim Kämpe.

Kommentera på bloggen