Katalonien, och att stödja utträde

Lew Rockwell publicerade ett blogginlägg om Katalonien och utträde (secessionism) för några dagar sedan. Jag var dock på semester och hade inte möjlighet att svara just då, men ville ändå skriva något, och bättre sent än aldrig.

Genom åren har det förekommit många debatter om vad den korrekta libertarianska strategin borde vara för att uppnå det libertarianska målet. En av strategierna, och en som har föreslagits på senare år av många libertarianer är idén om utträde, dvs. uppbrytandet av nationalstaten till mindre enheter, som en väg för att uppnå detta mål. Även Mises föreslog detta i sin bok Liberalism, men erkände aldrig individer rätten att träda ur en nation på grund av tekniska överväganden som gjorde att han inte trodde att det var möjligt. Det var Rothbards förtjänst att visa på att det faktiskt var möjligt och etiskt korrekt.

Principiellt kan jag inte se några problem med argumentet om rätten till utträde om rätten ges, och har sitt ursprung i, individer. Men jag tror inte att accepterande av denna princip som korrekt, och stödjandet av varenda utträdes-rörelse som uppstår, är samma sak. Faktum är att långt ifrån vad blogginlägget som Rockwell skrev (som egentligen är ett e-postmeddelande som skickades till honom från en läsare i Katalonien), är fallet med Katalonien mer komplext och inte så enkelspårigt och solskensaktigt som det verkar.

Först och främst, att stödja Kataloniens rätt att bryta sig fria från resten av Spanien och skapa sin egen stat om 51 % av befolkning röstar Ja har samma problem som alla andra demokratiska beslut, i det faktum att det ignorerar egendomsrättigheterna hos de 49 % som röstade Nej, och stödet innebär i slutändan stöd för demokratiskt, statligt, tvång.

Man kan föra fram argumentet att det är bra i det långa loppet, att målen rättfärdigar medlen, och så vidare, men denna typ av argument tror jag är i motsats till libertarianism. Det enda principiellt korrekta sättet att stödja Kataloniens rätt att träda ur Spanien är att, samtidigt, endast stödja det om alla människor, och grupper av människor, som kommer att leva under den nya katalanska staten ges samma ”utträdesrätt” som Katalonien kräver från Spanien.

I slutändan handlar det som vanligt om att detta blir en infekterad situation helt enkelt för att det inte är tydligt vem som äger vad. Staten, oavsett om det är en spansk, en katalansk eller en ruritansk stat, kommer alltid att kränka och invadera egendomsrätten. Vem ”äger” Spanien? Vem ”äger” Katalonien? Alla? Ingen? Det är inte uppenbart, och således blir det otydligt vem som skall bestämma över vad och konflikter uppstår.

Uppenbarligen är det enda korrekta gällande utträdesrätten att värna om varje persons äganderätt i sig själv och sin egendom, och att tillåta honom att associera och dis-associera sig på vilket sätt han än väljer. Således skulle jag vilja påstå att det blir principiellt motsägelsefullt att stödja och förespråka den sortens utträde som beskrivs i blogginlägget, där en liten majoritet vill underkasta en stor minoritet en ny tvingande stat.

Det är sant att jag kan se vissa fördelar (men också vissa nackdelar), och vissa kanske invänder och säger att ”om DE inte vill vara en del av den större nationen är det inte rimligt att tvinga dem att stanna kvar”. De skulle givetvis ha rätt i detta, men det är heller inte rimligt att tvinga de 49 % som röstade Nej att leva under den nya staten eller flytta därifrån. Som det poängterats ovan, så fort äganderätten är otydlig uppstår konflikter, och utan tydliga och erkända egendomsgränser är dessa konflikter svåra, för att inte säga omöjliga, att lösa.

Jag tror att den korrekta strategin, i alla fall den som jag tror att anarkokapitalister borde sträva efter att förespråka och stödja, är individuell suveränitet istället för kollektiv suveränitet. Faktum är att man i förespråkandet av den sortens utträde som beskrivs i blogginlägget, och i påståendet att ”de” inte vill vara en del av en större nation, ändå förespråkar kollektivism och grupperandet av individer in i agerande kollektiv. Och man förespråkar fortfarande majoritetens rätt att styra över minoriteten.

För minarkister ser jag ingen motsägelse i att stödja denna form av utträde, eftersom minarkister har den (enligt mig falska) tron att staten är nödvändig. Men jag tror inte det är principiellt korrekt eller konsekvent för anarkokapitalister att stödja, eller i alla förespråka, detta som rätt väg att gå för att uppnå sitt mål.

Tack till Celia Cobo-Losey för värdefulla insikter.

Kommentera på bloggen