Beskyddar staten oss?

Främst bland de tjänster som staten hävdar att den ger samhället är dess beskydd ifrån andra rovgiriga stater. Detta är sannerligen en betydande tjänst.

Förr i världen, när politisk moral uttryckte sig annorlunda bedrev staten krig med det uttalade syftet av att öka sitt namns ryktbarhet genom förvärv av fast egendom, för att inte säga någonting om det underordnade syftet av att ta civilisationen till barbarerna; Napoleons uttalade ambition var att tvinga på sina offer välsignelsen av ”frihet, broderskap, jämlikhet.”

Detta har blivit omodernt dessa dagar; krig förs nu för att beskydda nationer ifrån angriparen, som är det namn som varje sida ger den andra. Dock är det fortfarande obligatoriskt för den segerrika staten att lägga till sig områden som kan exploateras på bekostnad av den besegrade.

Men vi bekymrar oss inte här över målen med krig, inte heller med dess orsaker eller möjligheten att undvika dem; vad som intresserar oss är dess effekt på samhällets ekonomi. Har hemmafrun mer eller mindre i sitt skafferi som ett resultat av det ärofulla äventyret? Har samhället uppnått underskott eller överflöd? Vad är den ekonomiska vinsten av det militära beskydd som staten betalar?

Om vi lägger ekonomiska beaktanden åt sidan, så finns det oundvikliga faktumet att det går emot traditionen att betyga sin vördnad till en främling. Tills han gjorde sin närvaro oundviklig ville ingen ärbar saxare ha med sin normandiska överherre att göra, och indierna ogillade alltid det brittiska styret. Det är denna avsky för ett herravälde av främlingar som gör det lättare att väcka en revolt mot en stat sammansatt på det sättet än mot en inhemsk stat. Men, på det hela taget, har indierna det bättre, ekonomiskt, under sin egen stat än när britterna var herre på täppan? Och kanadensarna, som inte tog efter amerikanerna med att bli kvitt den brittiska kronan, njuter trots det av en jämförbar levnadsstandard. Rättare sagt, oavsett statens nationalitet måste samhället klara sig genom den vanliga processen av att få arbetskraft till råmaterial, och det prisade beskyddet från staten varken främjar eller underlättar den processen.

Eftersom samhället värderar oberoendet ifrån en främmande stat så högt skulle det inte ha några betänkligheter mot att behålla sitt oberoende. Man måste betala för vad man vill ha. Emellertid, när vi undersöker den mest erkända metoden för att finansiera krig ser vi att den är baserad på en generell motvilja mot att betala för kalaset. Varje krig bekämpas med nuvarande produktion – det finns inget sätt att skjuta med vapen som inte har tillverkats eller att mata soldater med mat som kommer att odlas av nästa generation – och i verklig bemärkelse är varje krig utfört på en betala-medan-du-slåss basis.

”Krig förs nu för att beskydda nationer ifrån angriparen, som är det namn som varje sida ger den andra.”

Men producenterna av krigsmedlen verkar värdera det lägre än ledningen, för de kräver kvitton på vad som tas ifrån dem för att genomföra kriget, kvitton som blir krav på kommande produktion, inte bara till det nominella värdet utan också till räntan som patriotism kräver; det är möjligt att om staten samlade in alla krigets kostnader via skatter, inte gav ut några obligationer eller till och med gav ut endast icke räntebärande obligationer, skulle kriget kanske avbrytas, vilket skulle vara bevis nog att samhället värderar sina politiska syften lågt.

Den ekonomiska konsekvensen av den mest erkända metoden att finansiera krig på är att en kvarstadsrätt på den framtida nationens produktion etableras, och nästa alltid är det en permanent kvarstadsrätt. Det vill säga, att för all framtid, eller så länge staten fortsätter att existera, måste hemmafruarnas skafferi bidra till kostnaderna av nationens förflutna ”beskyddande” krig.

Men krig, och förberedelserna för det, åtföljs av en anklagelse som inte har något med beskydd att göra och som är en last som mer och mer hindrar samhället i dess sökande efter ett bättre liv. Det är den makt som staten tillskansar sig under krig och inte lämnar ifrån sig när det är över.

När fienden är vid stadens portar, eller när det finns en allmän rädsla för att han ska komma abdikerar individen sin tro på sig själv och sätter sig utan förbehåll under kaptenens överinseende; han ger upp sin frihet med syftet att uppnå frihet. Eller så tror han. Men det är ett dokumenterat faktum att vad han ger upp aldrig helt återlämnas till honom, han måste bekämpa sin egen kapten för få tillbaka sitt naturliga arv.

Staten vaktar avundsjukt den makt över samhället som den har tillskansat sig under ett klimat av rädsla. För att bevisa poängen behöver vi inte granska antika Roms historia, där en följd av beskyddande krig slutade med att folket förslavades under kejsarna; vi behöver lista och lägga till de intervenerande maktbefogenheter den amerikanska staten har förvärvat under de krig den har utfört; summan är en monstruös skattebörda, en monstruös byråkrati, en monstruös lagbok, och en populär övertygelse att staten (som var fruktad och föraktad 1789) är givaren av allt gott.

Så, alltså, den ”beskyddande” tjänsten som erbjuds av staten betalas inte bara med skatter utan även med underkastelse. Samhället blir mycket fattigare av det.

Frank Chodorov var en förespråkare av den fria marknaden, individualism, och fred. Han började som en anhängare av Henry George och var redaktör för den georgistiska tidskriften ”The Freeman” innan han grundade sin egen tidskrift som blev den inflytesrika ”Human Events”. Han grundade senare en annan version av ”The Freeman” för ”Foundation for Economic Education” och föreläste på ”Freedom School” i Colorado.

Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Fagerström.

Kommentera på bloggen