Civilisationens kris

Samhället är en produkt av strävan och handlande. Endast människor är kapabla att sträva och agera. All den kollektivistiska filosofins mysticism och symbolism kan inte avhjälpa det faktum att vi endast figurativt kan tala om ett samhälles tänkande, strävande och agerande, och att föreställningen av ett kännande, tänkande, strävande och agerande samhälle endast är en antropomorfism. Samhället och individen förutsätter varandra; de kollektiva kroppar som kollektivismen förutsätter ha existerat logiskt och historiskt före individer må ha varit flockar eller horder, men de var inte på något sätt samhällen – det vill säga sällskap som skapats och existerar genom tänkande varelsers samarbete. Människor skapar samhället genom att göra sina handlingar till ett ömsesidigt beroende samarbete.

Grunden och startpunkten för socialt samarbete ligger i skapandet av fred, vilket består av det ömsesidiga erkännandet av egendom. Från ett de facto havande som upprätthålls med makt uppstår det legala konceptet av ägande, och samtidigt den legala ordningen och den tvingande apparaten för att upprätthålla det. Allt detta är resultatet av en medveten strävan, och en medvetenhet om de eftersträvade målen. Men denna strävan ser och strävar endast efter de mest omedelbara och direkta resultaten: av de mer fjärran konsekvenserna vet den inget, kan ej veta något. Människor som skapar fred och ordningsregler bryr sig endast om att lösa behoven för de kommande timmarna, dagarna, åren; att de samtidigt arbetar för att bygga en stor struktur som det mänskliga samhället går dem helt förbi. Därav skapas det individuella institutioner, som kollektivt stöder den samhälleliga organismen, endast för nyttan de ger för stunden. De verkar individuellt nödvändiga och användbara för sina skapare; deras samhälleliga funktion är okänd för dem.

Det mänskliga sinnet mognar långsamt till igenkännandet av det ömsesidiga samhälleliga beroendet. Först är samhället så mystiskt och oförståeligt för människan att han, för att kunna förstå dess ursprung och natur, fortsätter att anta att det finns en gudomlig vilja som utifrån styr mänskliga öden långt efter att han har gett upp detta koncept inom naturvetenskapen. Kants natur, som leder mänskligheten mot ett speciellt mål, Hegels världsande, och det Darwinistiska naturliga urvalet är de allra senaste uttrycken för denna metod. Det kvarstod för den liberala samhällsfilosofin att förklara samhället genom mänsklighetens handlingar utan att behöva ta till metafysik. Endast denna lyckas förklara de samhälleliga funktionerna av privat egendom. Den nöjer sig inte med att acceptera det ”rättvisa” som en given kategori som inte kan analyseras, eller att förklara den som grundad i en oförklarlig förkärlek för rättvist beteende. Den baserar sina slutsatser på ett övervägande av handlingars konsekvenser och från en värdering av dessa konsekvenser.

Sett från den gamla ståndpunkten var egendom heligt. Liberalismen förstörde denna gloria, precis som den förstör alla andra. Den ”degraderade” egendom till en utilitaristisk, världslig sak. Egendom har inte längre något absolut värde; den värderas som ett medel, det vill säga för sin nytta. Inom filosofi innefattar en sådan förändring av synsättet inga speciella svårigheter; en otillräcklig doktrin ersätts med en mer tillfredsställande. Men en fundamental revolution av sinnet kan inte utföras i massornas liv och medvetande med samma brist på friktion. Det är ingen bagatell när en idol, framför vilken mänskligheten har darrat och skakat av skräck under tusentals år, förstörs och de skrämda slavarna får sin frihet. Det som var lag eftersom Gud och samvete sa så, är nu lag eftersom man själv kan göra så av vilje. Det som var säkert blir osäkert; rätt och fel, gott och ont, alla dessa uppfattningar börjar vackla. De gamla lagarna krossas och människan lämnas till att sätta upp nya budord för sig själv. Detta kan inte åstadkommas genom parlamentarisk debatt eller fredligt röstande. En revision av den moraliska koden kan endast genomföras då sinnen är djupt eggade och passioner har släppts lösa. För att erkänna den samhälleliga nyttan av privat egendom måste man först vara övertygad om alla andra systems skadlighet.

”Därför måste alla, för sitt eget bästa, kraftfullt kasta sig in i den intellektuella kampen.”

Att det är detta som är substansen i den stora kampen mellan Kapitalism och Socialism blir tydligt när man inser att samma process pågår i andra områden av det moraliska livet. Problemet med egendom är inte det enda problemet som diskuteras idag. Det är samma sak med problem gällande blodspillan som, i sina många aspekter – och speciellt i förhållande till krig och fred – agiterar hela världen. Även inom sexuell moral genomgår gamla moraliska rättesnören förvandlingar. Saker som förut ansågs vara tabu, regler som har åtlytts av moraliska och nästan heliga orsaker, preskriberas eller förbjuds nu i enlighet med vikten som de anses ha i att gynna den allmänna välfärden. Denna omvärdering av de grunder på vilka de beteendemässiga rättesnörena har baserats på, har oundvikligen orsakat en omfattande revision av de standarder som har existerat fram till idag. Människor ställer sig frågan; är de verkligen användbara eller skulle de i själva verket inte kunna tas bort?

I en individs inre liv skapas stora psykologiska chocker av det faktum att det moraliska jämviktsläget ännu inte har nåtts, vilket inom den medicinska vetenskapen är känt som neuroser. Detta är vår tids karakteristiska sjukdom, en tid av moralisk övergång, av nationers spirituella ungdomstid. I samhällslivet rättar oenigheten ut sig själv genom konflikter och felaktigheter som vi bevittnar med skräck. Precis på samma sätt som det är väldigt viktigt i en individuell människas liv om han kommer säker och välbehållen från ungdomstidens problem och rädslor, om han tar med sig ärr som hindrar honom från att permanent utveckla sina förmågor, så är det också viktigt på vilket sätt det mänskliga samhället kämpar sig igenom organiseringens omstridda problem. Ett steg mot närmare ömsesidigt beroende mellan individer och således ett steg mot högre välmående å ena sidan; eller ett samarbetets förfall och således av välståndets å andra sidan; dessa är alternativen som vi står inför. Det finns inget tredje alternativ.

De stora samhälleliga diskussionerna kan inte fortgå annat än genom individers tankar, strävan och handlingar. Samhället lever och agerar bara i individer; det är inget annat än en specifik attityd hos dem. Alla bär upp en del av samhället på sina axlar; ingen får sitt ansvar avlastat av andra, och ingen kan hitta en trygg väg för sig själv om hela samhället är på väg mot förstörelse. Därför måste alla, för sitt eget bästa, kraftfullt kasta sig in i den intellektuella kampen. Ingen kan stå obrydd vid sidan om; allas intressen hänger på resultatet. Vare sig han väljer eller inte, kastas alla människor in i den stora historiska kampen, det avgörande slaget som vår epok har kastat oss in i.

Varken Gud eller någon mystisk ”naturkraft” skapade samhället; det skapades av mänskligheten. Om samhället ska fortsätta utvecklas eller om det skall tyna bort ligger – i den omfattning alla händelsers kausala bestämmande tillåter oss att tala om fri vilja – i människans händer. Om samhället är gott eller ont är förvisso en fråga för individuell bedömning; men vem som än föredrar liv före död, lycka före lidande, välmående före misär, måste acceptera samhället. Och vem som än vill att samhället skall existera och utvecklas måste också, utan begränsning eller förbehåll, acceptera privat ägande av produktionsmedlen.

Denna artikel är ett utdrag ur boken Socialism, av Ludwig von Mises, och har översatts till svenska av Joakim Kämpe (reviderad 2014 av Hans Palmstierna)

Kommentera på bloggen