Varför är löner låga i utvecklingsländer?

Låga löner i utvecklingsländer är en av många synder som den globala kapitalismens påstås begå, men de som anklagar kapitalismen för detta stannar sällan upp och funderar över varför löner är så låga i vissa u-länder.

I sin bok från 2007, The Myth of the Rational Voter, föreslår ekonomen Bryan Caplan ett intressant tankeexperiment som för fram tesen att folk underförstått accepterar resultatet av konkurrerande marknader. Caplan ställer sig frågan ifall de som kritiserar företag som betalar låga löner i u-länder tror att man kan bli rik snabbt genom att investera i dessa företag – specifikt företag i fattiga länder. För om arbetare i u-länder är underbetalda och exploaterade borde ju alla vinstsökande affärsmän kunna skörda omedelbara vinster genom att locka arbetare från deras nuvarande arbeten och istället anställa dem någon annanstans.

Caplan argumenterar att om folk inte tar denna möjlighet så accepterar de indirekt det tragiska, men icke desto mindre verkliga faktum, att arbetare i väldigt fattiga länder helt enkelt inte är särskilt produktiva. Låga löner är således inte en produkt av exploaterande multinationella företag utan av extremt låg produktivitet. Den relevanta frågan för de som bryr sig om de fattiga är inte ”hur övertygar (eller tvingar) vi multinationella företag att betala mer?”, utan snarare ”hur kan vi öka produktiviteten hos världens fattigaste arbetare?”

Det är här det finns utrymme för förbättring, och denna förbättring borde komma genom att förbättra kontraktinstitutioner i fattiga länder. Jag har inte den specifika lokala eller kulturella kunskapen som krävs för att veta exakt hur dessa institutioner kommer att utvecklas, men samhällsmedvetna investerare eller aktivister borde försöka uppmuntra utvecklingen av institutioner som stoppar tvång och begränsar bedrägeri.

Det räcker med att säga att den strategi som går ut på att blockera utlandsinvesteringar är ineffektiv i bästa fall och direkt skadlig i värsta fall. Jag är villig att erkänna möjligheten att globala arbetsmarknader är monopolistiska snarare än konkurrerande, men internationella kapitalflöden visar att så inte är fallet.

I en studie om löner och arbetsförhållanden i utvecklingsländer kom ekonomerna Benjamin Powell och David Skarbek fram till att textil-sweatshops, som avskys av många västerlänningar, erbjöd högre löner och bättre arbetsförhållanden än de lokala alternativen i fattiga länder. Folk i utvecklingsländer behöver fler sweatshops, inte färre.

På hemmafronten har folk hävdat att de är för frihandel, men argumenterar samtidigt för att miljöförhållandena borde förbättras för att garantera att arbetarna i fattiga länder inte exploateras och att deras miljö inte plundras. Men detta eliminerar den fattiga arbetarens konkurrensfördel, minskar den möjliga vinsten från handel, och förpassar dem till en svart arbetsmarknad där de måste prostituera sig eller leta igenom soptunnor.

Regleringar kommer inte heller att kunna förändra de verkligt fattiga arbetarnas produktivitet. Det kommer bara förändra incitamenten, och detta kommer med största sannolikhet ge upphov till oönskade konsekvenser. Miljöregleringar och betungande arbetslagar kommer att förändra incitamenten på ett sådant sätt att det ökar den relativa lönsamheten som kan fås genom att undvika lagen, vilket tippar konkurrensfördelen till fördel för de samvetslösa.

”Detta kanske stämmer”, svarar en del, ”men har inte rika och multinationella företag råd att betala mer? Är det inte orimligt att verkställande direktörer tillåts ta hem miljoner medan arbetarna i underutvecklade länder tjänar blotta ören i timmen?”

Är det tragiskt? Ja. Är det orimligt? Nej. Kan företag ”ha råd att betala mer?” Återigen är svaret nej. Firmor kanske har råd att betala löner som ligger över marknaden kortsiktigt, men utöver att verka på den internationella konkurrensutsatta arbetsmarknaden, agerar de också på den internationella och konkurrensutsatta kapital- och varumarknaden. Firmor som offrar vinster för att betala högre löner kommer att minska sina möjligheter att ta hem vinster, attrahera kapital och expandera i framtiden. I det korta loppet kan vi förbättra levnadsstandarden för vissa människor genom högre löner. I det långa loppet uppstår detta skenbara välstånd på bekostnad av framtida fattigdom.

Den nuvarande krisen som många amerikanska biltillverkare står inför bidrar med ett användbart och tragiskt typexempel. I åratal har de kunnat betala vissa arbetare efter fackförbundens önskemål med tillhörande fackliga fördelar. Med tiden blev de utkonkurrerade av andra tillverkare som sålde billigare bilar eftersom de inte hämmades av dessa kostsamma restriktioner. Själva var de kraftigt begränsade i sin förmåga att expandera, och numera finns det tydligen ingenting kvar att plundra.

Slutligen: när det kommer till en firmas produktiva beslut är det inte bara löner som spelar roll. Om en amerikansk arbetare tjänar 30 dollar i timmen medan en kinesisk arbetare tjänar 1 dollar i timmen, är detta i sig inte tillräckligt för att visa att investeringar i Kina ligger i en firmas intresse. Om den amerikanska arbetaren kan producera 120 enheter på en timme medan den kinesiska arbetaren endast kan producera två, då är det faktiskt billigare att producera varan i USA; varje enskild enhet som produceras i USA kostar 25 cent, medan varje enhet som produceras i Kina kostar 50 cent.

Idén att expansionen och integrationen av den globala marknadsplatsen exploaterar de fattiga är en myt som skapar lidande som skulle kunna undvikas. Att protestera och försöka hindra den internationella kapitalismens avancemang är inte lösningen. Lösningen är att uppmuntra utvecklandet av institutioner under vilka världens fattiga kan öka sin produktivitet.

Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe

Kommentera på bloggen.

1 kommentarer till ”Varför är löner låga i utvecklingsländer?

Kommentarer inaktiverade.