Förväntningar om förändringar i köpkraften

Individers betänkande som bestämmer hur de agerar gällande pengar baseras på deras kunskap om priser i det omedelbara förflutna. Om de saknade denna kunskap skulle de inte vara i en position att kunna bestämma vad den lämpliga mängden kontantinnehav borde vara och hur mycket de borde spendera i förvärvandet av olika varor.

Ett betalningsmedel utan ett förflutet är otänkbart. Inget kan börja användas som ett betalmedel om det inte redan har varit en ekonomisk vara som folk tillskrev ett bytesvärde redan innan den var efterfrågad som ett sådant medel.

Men köpkraften som fås från det omedelbara förflutna modifieras av dagens efterfrågan för och tillgång på pengar. Mänskliga handlingar tillhandahåller alltid för framtiden, även om det endast är den kommande timmens framtid. Han som köper, köper för framtida konsumtion och produktion.

Så länge som han tror att framtiden kommer att skilja sig från nutiden och dåtiden modifierar han sina värderingar och uppskattningar. Detta är inte mindre sant för pengar än alla andra säljbara varor. På så sätt kan vi säga att dagens bytesvärde för pengar är en förväntning om morgondagens bytesvärde.

Alla bedömningar gällande pengar baseras på köpkraften som den var i det omedelbara förflutna. Men så länge kontantframkallade ändringar av köpkraften förväntas, kliver en andra faktor in på scenen, förväntningen om dessa förändringar.

Han som tror att priset på varor som han är intresserad av kommer att stiga köper mer av dem än han annars skulle ha köpt i avsaknad av denna tro; i enlighet med detta begränsar han sitt kontantinnehav. Han som tror att priserna kommer sjunka begränsar sina köp och ökar således sitt kontantinnehav.

Så länge som sådana spekulativa förväntningar begränsas till vissa varor bidrar de inte till att skapa en generell tendens mot en förändring av kontantinnehavet. Men det är annorlunda om folk tror att de befinner sig omedelbart före stora kontantframkallade förändringar hos köpkraften. När det förväntas att pengapriserna för alla varor kommer att stiga eller sjunka expanderar eller begränsar de sina köp.

Dessa attityder stärker och accelererar de förväntade tendenserna avsevärt. Detta fortsätter till den punkt nås då inga vidare förändringar hos pengars köpkraft förväntas. Endast då avstannar benägenheten att köpa eller sälja, och folk börjar återigen öka eller minska sitt kontantinnehav.

Men om allmänheten väl övertygas om att ökningen av kvantiteten pengar kommer att fortsätta och aldrig ta slut, och att priserna på alla varor och tjänster som en konsekvens av detta kommer att fortsätta stiga, kommer alla att vara angelägna att köpa så mycket som möjligt och att begränsa sitt kontantinnehav till ett minimum. För under dessa omständigheter ökas den vanliga kostnaden ådragen från kontantinnehav med den förlust som orsakas av det progressiva fallet hos köpkraften. Fördelarna med att inneha kontanter måste betalas för genom uppoffringar som bedöms vara orimligt betungande.

”Ett betalningsmedel utan ett förflutet är otänkbart.”

Detta fenomen kallades, under de stora europeiska inflationerna på 20-talet, en ”flykt till fasta värden” eller en katastrof (eng. crack-up boom, tysk. Katastrophenhausse). De matematiska ekonomerna kan inte förstå de kausala relationerna mellan ökningen av kvantiteten pengar och det som de kallar ”omloppshastighet” (eng. ”velocity of circulation”)

Det karakteristiska kännetecknet hos fenomenet är att ökningen av kvantiteten pengar orsakar ett fall i efterfrågan på pengar. Denna tendens mot ett fall hos köpkraften, som genereras av den ökade tillgången på pengar, intensifieras av den generella benägenheten att begränsa kontantinnehavet som den förorsakar. Till slut nås en punkt där priserna då folk skulle vara beredda att skiljas från ”riktiga” varor diskonterar den förväntade sänkningen av köpkraften i en sådan omfattning att ingen har tillräckligt med pengar i hand för att kunna betala dem.

Det monetära systemet bryter ihop; alla transaktioner som gjorts i dessa pengar upphör; en panik gör att dess köpkraft helt och hållet försvinner. Folk återgår antingen till byteshandel eller till användandet av en annan sorts pengar. Kursen hos en pågående inflation är denna: I början gör inflödet av nya pengar att priserna på vissa varor och tjänster stiger; andra priser stiger senare. Prishöjningarna påverkar de olika varorna och tjänsterna, vilket redan har visats, vid olika datum och i olika stor omfattning.

Detta första steg i inflationsprocessen kan pågå i många år. Medan det pågår är priset på många varor och tjänster ännu inte justerade i enlighet med den förändrade pengarelationen. Det finns fortfarande människor i landet som ännu inte är medvetna om det faktum att de står inför en prisrevolution som slutligen kommer att resultera i en ansenlig höjning av alla priser, även om omfattningen av denna höjning inte kommer att vara densamma hos de olika varorna och tjänsterna.

Dessa människor tror fortfarande att priserna kommer att falla någon gång i framtiden. Medan de väntar på denna dag ökar de samtidigt sitt kontantinnehav. Så länge som sådana idéer fortfarande innehas av allmänheten är det inte försent för staten att överge sin inflationistiska politik.

Men så vaknar slutligen massorna upp. De blir plötsligt medvetna om det faktum att inflation är en medveten hållning, och att den kommer fortsätta oändligt. En kollaps inträffar. Katastrofen (eng. crack-up boom, tysk. Katastrophenhausse) inträffar. Alla är ängsliga att byta sina pengar mot ”riktiga” varor, oavsett om han behöver dem eller inte, och oavsett hur mycket pengar som måste betalas för dem.

På väldigt kort tid, inom ett fåtal veckor eller till och med dagar, kommer det som förut användes som pengar inte längre att användas som betalningsmedel. Det blir kladdpapper. Ingen vill ge upp något i utbyte mot dem. Det var detta som hände med den kontinentala valutan i USA 1781, med den franska ”mandats territoriaux” 1796, och med den tyska marken 1923. Det kommer att hända igen när helst samma förutsättningar uppträder. Om en sak ska användas som ett betalningsmedel får inte allmänheten tro att dess kvantitet kommer att öka bortom alla gränser. Inflation är en hållning som inte kan fortgå för alltid.

Denna artikel är ett utdrag från Human Action, Scholar’s Edition, s. 423–425, och har översatts till svenska av Joakim Kämpe

Kommentera på bloggen