Det allmänna bästa = kollektivism

Nyligen – medan den nuvarande administrationen och större delen av kongressen fortsätter att föreslå utökningar av statens makt över folks liv – har ännu mer struntprat förts fram i ett försök att rättfärdiga sådana program på grund av att man vill underhålla det ”allmänna bästa”. Vilket nyfiket sinne som helst borde med en gång se att idén om ett ”allmänt bästa” nästan helt och hållet är just det: en idé, något fiktivt. De som har slutfört en kurs i mikroekonomi kan vittna om det faktum att vår smak, våra värderingar och vad vi föredrar varierar från person till person, och fluktuerar även hos en enskild individ. Det som du och jag anser vara i våra respektive intressen kan ibland växa samman och andra gånger avvika från varandra. Vad som är i mitt omedelbara intresse när jag svälter blir betydligt mindre viktigt för mig efter att jag har fått en full måltid. Till all denna föränderlighet och osäkerhet kan tilläggas det faktum att hela uppfattningen om ”det bästa” är helt subjektivt, och man inser att det envisa mässandet av denna fras inte har mer intellektuell anständighet än att stampa med fötterna.

Är ett ”allmänt bästa” menat att förmedla idén om ett universellt bästa, som är applicerbart för alla? Om det är fallet så är den enda värderingen som jag har märkt att alla personer skulle skriva under på denna: ingen vill vara ett offer. Jag har ännu inte hittat en enda individ där detta påstående inte gäller. Ingen väljer att få sin person eller andra egendomsintressen inkräktade på av andra. Misslyckandet att erkänna både detta faktum och det faktum att alla våra värderingar är subjektiva av naturen, har gett upphov till den löjliga uppfattningen om altruism, idén att man kan välja att agera i motsats till sina egna uppfattade intressen. Hur vi än agerar motiveras vi av en önskan att få det bättre efter handlingen än om vi hade valt en annan väg. Jag har en stående utmaning till en av mina kollegor att presentera ett exempel – verkligt eller hypotetiskt – där en individ väljer att agera i motsats till sitt högsta värde. Även välgörande handlingar är pådrivna av en önskan att tillfredställa någon sorts inre behov, som för utomstående med motsatta preferenser verkar vara en självuppoffrande handling. Sådant tänkande innebär endast lite mer än detta: ”Jag skulle inte ha gjort det han just gjorde, därför agerar han altruistiskt.” Idén om altruism har sin grund i tron att värden har en objektiv beskaffenhet, en bit nonsens förevigad av Ayn Rand.

”Ett tillstånd av frihet är av naturen olikartat och i ständig förändring, eftersom män och kvinnor följer sina egna varierade egenintressen.”

Transaktioner på en fri marknad inträffar eftersom människor inte har en gemensamt delad uppfattning om sakers värde. Om jag går med på att sälja min bil för 5000 och du går med på att betala 5000 för den, värderar var och en av oss olika. För mig är bilen värd mindre än 5000 (d.v.s. jag har hellre pengarna än bilen), medan den för dig är värd mer än den summan. Priset på bilen är objektivt definierat (5000) men dess värde kan aldrig vara känt för någon av oss. Ett tillstånd av frihet – i vilket egendomsintressen respekteras – är av naturen olikartat och i ständig förändring, eftersom män och kvinnor följer sina egna varierade egenintressen.

I ett försök att övervinna folks motivation att följa sina individuella intressen, och att acceptera institutioners syften som sina egna, har människor blivit indoktrinerade om idén att det finns ett ”allmänt bästa”, som är ett uttryck för en mer meningsfull självkänsla. När vi har lärt oss att undertrycka våra individuella värden och intressen till fördel för en institutions har vi blivit en del av det kollektiva tankesättet som alla politiska system är beroende av för att kunna existera. Med vårt tänkande så omvandlat duperas vi enkelt till att tro att situationer, i vilka vi annars skulle uppfatta oss som offer, istället är självuppfyllandets innersta natur. På detta sätt luras unga män och kvinnor till att ”vara allt du kan vara” genom att gå med i armén och få sina liv förstörda i statstjänande utrikesäventyr.

Den egalitära doktrinen har visat sig användbar för den etablerade ordningen som en katalysator för denna psykiska metamorfos. I övrigt intelligenta män och kvinnor tar till sig påståendet att det är acceptabelt att vara ett offer för undertryckandet av ens personliga intressen till fördel för ett påstått ”allmänt bästa”, så länge som deras grannar är lika mycket offer. Det finns en frihetlig känsla i e.e.cummings observation att ”jämlikhet är det som inte finns bland jämlikar”. Statsdyrkarna å andra sidan ger ordet en helt annan betydelse: att bli tvingad av staten kan rättfärdigas om tvånget delas lika av alla. Om man ser på det på detta sätt, är att vara statens offer endast en kostnad folk måste bära för deras påstått ”större” personliga intressen i det ”allmänna bästa”.

Sådana resonemang är generellt tillräckligt bra för att fånga in de som inte orkar med att tänka igenom påståendet. Alla som har undersökt konceptet om ”jämlikt lagligt skydd” i praktiken skulle snabbt inse att ingen lag gäller med lika stor kraft för alla människor. Lagar antas i syfte att pålägga vissa människor hinder för att gynna andra. Föreslagen lagstiftning som kräver att alla följer sina egna egenintressen skulle aldrig antas eftersom den inte skulle skilja en grupp från en annan och ge dess förespråkare en komparativ fördel.

Men även om ”jämlikhetsprincipen” gavs sin påstådda mening (dvs. att låta statsbegränsningar gälla lika för alla), blir absurditeten av denna idé direkt uppenbar: folket skulle anses ha organiserat staten i syfte att försäkra sig om att vara jämlika offer! Detta nonsens skulle, i H.L. Menckens ord, bli ”så uppenbart att till och med präster och skribenter ibland skulle märka det.”

Inte heller kan argumentet för ett ”allmänna bästa” räddas av en vädjan till den utilitaristiska doktrinen om ”största möjliga lycka åt största möjliga antal”. Min professor i rättsvetenskap, Karl Llewellyn, svarade på detta påstående i klassrummet en dag med att ställa frågan ”varför inte största möjliga lycka för den absolut bästa personen?”. Utilitarismen är bara ytterligare en variation på det kollektivistiska temat att vissa kan offras för att gynna gruppen. ”Den största möjliga lyckan åt största möjliga antal” är varje kannibals eller socialists mantra (eller är jag överflödig?).

”Våra problem har inte sitt ursprung i Washington, och deras lösning står heller inte att finna där. Vi är författarna till våra egna dystopiska världar, och det är vårt tankesätt som vi måste reparera.”

Den utilitaristiska premissen har aldrig varit den rådande principen inom politik. Den har använts som ytterligare en diversion – som ”det allmänna bästa”, ”generell välfärd”, osv. – för att maskera främjandet av specialintressena bakom de kollektiva intressenas fasad. Således har sådana idéer använts för att avancera sådana korporativa intressen som försvarskontrakt, banker, försäkringsbolag, biltillverkare, läkemedelsbolag, och andra, i deras försök att anskaffa sig, genom statsmakt, vad de inte skulle kunna anskaffa sig på en fri marknad. Stora företag har aldrig förespråkat ett fritt samhälle, utan väljer istället att ta den statliga maktens sida för att stabilisera sina intressen gentemot förändringens krafter som åtföljer frihet. Texten till en låt från musikalen Li’l Abner – parafraserad av den före detta presidenten på GM, Charles Wilson – uttrycker det moderna företagstänkandet ”det som är bra för General Bullmoose är bra för USA”.

Politiskt strukturerad kollektivism, i vilken form den än tar sin form, försvagar och handikappar individer, och berövar oss all vår biologiska och experimentella unikhet. Detta är förstås dess syfte. Så länge som män och kvinnor ser på sig själva som lite mer än formbara enheter i en grupptänkande monolit kommer de och deras barn att fortsätta malas ner till en gemensam massa, som endast är användbar för deras herrar. Kollektivism är en religion för förlorare: ett trossystem som tillåter staten att anordna folks välstånd och energi i en tvingad omfördelning till de som staten favoriserar.

Barack Obama uppfann inte detta vulgära, anti-liv-koncept, som han arbetar så träget för att utöka. Det kollektivistiska tänkandet hade sedan länge varit rådande redan då George W. Bush upprepade dess mening i frasen ”om du inte är med oss är du emot oss”. Inte heller hörs de protoplasmiska enheterna (dvs. du och jag) ifrågasätta syftena eller kostnaderna av vår underkastelse, åt det som är den huvudsakliga premissen hos varje politiskt system. Staten skyddar sig själv från sådana frågor under förevändningen att ”rikets säkerhet” skulle hotas genom det. Försök av Ron Paul och andra att ”granska Federal Reserve (sv. riksbanken)” möts med det mest arroganta kravet på statlig sekretess (dvs. att avslöja för allmänheten själva naturen hos det bedrägeri som styrs av Fed [sv. riksbanken] skulle riskera dess ”självständighet”). Statsdyrkarna tolererar inte sådana frågor mer än en plantageägare skulle tolerera frågor från sina slavar angående bomullspriserna!

En av mina studenter frågade mig nyligen den mest frekventa av alla frågor: ”vad kan jag göra för att förändra allt detta?” Mitt svar var detta: ”Har du möjlighet att förändra någonting utanför din kontroll? Är innehållet av ditt tänkande inom din kontroll? Kan du bli medveten om ditt tankesätts betingade natur?”

Våra problem har inte sitt ursprung i Washington, och deras lösning står heller inte att finna där. Vi är författarna till våra egna dystopiska världar, och det är vårt tankesätt som vi måste reparera om vi ska kunna rädda oss själva från utspelandet av de fula och destruktiva premisserna vi har planterat där. Vi kan börja med att erkänna att vår individualitet i princip är det enda vi har gemensamt med varandra; och att undertryckandet av denna kvalitet, i något påstått kollektivt syfte, är det som är det väsentliga för skapandet av varje politiskt system.

Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

Kommentera på bloggen.