Det statliga kriget: Israel och Palestina

(Denna artikel publicerades ursprungligen den 13 januari 2009)

Med tanke på den senaste tidens händelser i Israel och Palestina [januari 2009] kan det vara lämpligt att föreslå en lösning på den till synes oändliga konflikt som pågår mellan dessa två länder. Många Palestinavänner menar att krigandet skulle upphöra ifall den israeliska staten avvecklades, vilket i sig inte är en dum idé. Detta skulle dock bara lösa halva problemet. Den verkliga utvägen är att avveckla både den israeliska och den palestinska staten, för så länge som dessa två existerar kommer fred och frihet aldrig att infinna sig i regionen.

Från en statlig synvinkel befinner sig konflikten i ett konstant dödläge, där både den israeliska och palestinska staten och ”deras” respektive invånare gör anspråk på samma bit mark. Dessa krav backas upp av religiösa och historiska argument som är omöjliga att bedöma på ett objektivt sätt.

Våld har alltid präglat konflikten; palestinska islamister och nationalister utför å ena sidan självmordsattentat och granatattacker mot olika israeliska mål som hämnd för vad de anser vara en olaglig israelisk ockupering av ”palestinsk” mark. Å andra sidan genomför den israeliska staten flygräder och andra militära attacker mot palestinska områden i syfte att undanröja terrorister. Dessvärre är det ofta civila som får sätta livet till, och varje attack brukar provocera fram en motattack från den andra parten, vilket underblåser en ständig våldsspiral.

Det största problemet är dock inte vilken av dessa två stater som har rätt att lägga beslag på hela eller delar av det Israeliska/Palestinska området. Problemet är den blotta existensen av dessa två stater och det faktum att de över huvudtaget lägger beslag på några landområden.

Låt oss undersöka de två vanligaste förslagen som brukar läggas fram som lösningar på denna snart sjuttio år gamla konflikt.

Först ut är den populära tvåstatslösningen, som i stora drag går ut på att båda stater skall existera sida vid sida och tillsammans nå ett fredsavtal som sätter stopp för oroligheterna. En av de viktigaste punkterna i ett sådant avtal är att enas om vilka landområden som skall tillhöra respektive stat – den ”israeliska” och den ”palestinska”.

Den ”palestinska” staten är i dagsläget uppdelad i två delar: Västbanken och Gaza-remsan. Dessa två områden är separerade av ett cirka 40 kilometer långt område som i dagsläget ”tillhör” Israel. Att bilda en enad palestinsk stat skulle vara tämligen svårt utan att först sammanfoga dessa två områden geografiskt. En sådan sammanfogning skulle dock innebära att Israel delades i två delar istället, vilket skulle bli minst lika opraktiskt. Ett troligt utfall av detta hade också blivit ett växande missnöje och kravaller bland israeler, speciellt i de israeliska områden som tas över av den palestinska staten.

Det är också svårt att föreställa sig att den israeliska staten frivilligt skulle överlåta all kontroll av Västbanken till en Palestinsk regering, speciellt som den israeliska huvudstaden Jerusalem är näst intill omringad av detta område. Stater i allmänhet har också en tendens att försöka utöka sina territorium, vilket i synnerhet är fallet med den israeliska staten och dess förhållande till Västbanken. Allt detta innebär att den israeliska och palestinska staten skulle bråka i all evighet om vem som har rätt att kontrollera vissa områden, eftersom att båda stater anser sig ha lika stor rätt till detta.

Om man trots allt lyckades lösa just denna fråga skulle man fortfarande dras med våldsamma konflikter. Faktum är ju att det trots allt är blotta existensen av staten Israel som retar upp de radikala palestinska nationalisterna, inte bara dess kontroll av Västbanken. Dessa palestinier vill inte leva under en israelisk stat, oavsett storlek, och de anser samtidigt att hela Israel tillhör det palestinska folket. Därmed skulle radikala islamister fortsätta kriga mot Israel som hämnd för vad de anser vara en illegal ockupation av Palestina, och den israeliska staten skulle svara med att bomba palestinska områden i ett sorts ”krig mot terrorismen”. Detta leder oundvikligen till att våldsspiralen upprätthålls, då alla sådana attacker ger en sorts hydraeffekt – dödar man en palestinier eller israel kommer ett dussintal anhöriga svära att hämnas deras död.

Något som ytterligare försvårar saken är de interna stridigheterna i Palestina mellan Hamas och Fatah, vars mål och metoder skiljer sig markant från varandra. Fatah, vars fäste är Västbanken, har uppvisat en vilja att samarbeta med den israeliska staten för att uppnå en tvåstatslösning. Hamas, som är väldigt populära i Gaza, har å andra sidan som mål att utplåna den israeliska staten helt och hållet. Med tanke på Hamas popularitet och militanta aktivism blir det svårt att föreställa sig ett politiskt samarbete mellan dessa två parter.

Det är också naivt att hoppas på att något magiskt fredsavtal plötsligt kommer att lösa alla problem och tvister mellan de två nationerna, i synnerhet med tanke på hur det har gått med tidigare avtal. Det senaste av dessa var toppmötet i Annapolis som ägde rum i november 2007 (och som Hamas bojkottade), vars mål var att få till en lösning på konflikten innan slutet av 2008. Ironiskt nog blev över 400 personer dödade i nya strider mellan palestinier och den israeliska staten under den allra sista veckan av 2008.

”Det är också naivt att hoppas på att något magiskt fredsavtal plötsligt kommer att lösa alla problem och tvister mellan de två nationerna.”

Man måste därmed alltid komma ihåg att huvudorsaken bakom denna konflikt är att Israels blotta existens aldrig kommer att accepteras av alla palestinier och kommer därför alltid att mötas med våldsamt motstånd. Konflikten gäller också två rivaliserande stater som kämpar om politisk och militär kontroll över samma områden, vilket osökt leder oss in på den andra och något mindre populära lösningen, nämligen att slå ihop de två staterna till ett och samma land. Detta skulle kunna lösa gränsdragningsproblemet, men samtidigt ge upphov till en mängd andra problem som skulle omöjliggöra även detta alternativ.

Ett av de mest uppenbara problemen gäller lagstiftandet i det nya landet. Man kan enkelt föreställa sig kaoset som skulle uppstå ifall de två styrande partierna i dagens Palestina och Israel (Hamas och Kadima) försökte samarbeta och komma överens om vilken lagstiftning som skulle gälla, i synnerhet som Kadima såväl som Likud anser att Hamas är en terroristorganisation, och vice versa. De största partierna i bägge länder har vitt skilda uppfattningar om allt ifrån inrikesfrågor till utrikespolitik; israeliska politiker tenderar att vara relativt västerländska och bygger mycket av sin etik på den judiska tron, medan de flesta palestinska politiker är mera vänsterorienterade och starkt influerade av islam. Borde man därmed föredra dagens israeliska lagar i det nya landet, eller skall man istället sträva efter att upprätta en islamistisk stat av det slag som Hamas vill bygga? (Med detta sagt har naturligtvis inte alla israeler och palestiner helt olika uppfattning om etik och politik, men det råder tillräckligt stora meningsskiljaktigheter för att det skall uppstå stora problem.)

Ett annat problem med enstatslösningen gäller den politiska maktbalansen inom staten. Israelerna befinner sig idag i numerärt överläge gentemot palestinierna, vilket innebär att palestinska politiker skulle utgöra en minoritet i parlamentet och kanske även bli förpassade till att ständigt befinna sig i opposition till en israeliskt styrd regering. Detta skulle knappast glädja de palestinier som söker minska israelernas politiska inflytande i området, och det skulle mycket väl kunna leda till att palestinierna får ännu mindre politisk makt än vad de har idag. En motsatt effekt skulle uppstå ifall rollerna blev ombytta, dvs. om palestinierna fick övertaget gentemot israelerna genom exempelvis en omvänd palestinsk diaspora. I ett sådant läge skulle många israeler oundvikligen känna sig överkörda och göra våldsamt motstånd mot staten.

I bägge fallen råder en överhängande risk för att inbördeskrig bryter ut mellan “palestinier” och “israeler”, eller att stora grupperingar i olika regioner, tex. Gaza, Västbanken eller delar av dagens Israel försöker slå sig fria från staten och göra våldsamma försök till att bilda självständiga ministater.

De etiska och trosmässiga skillnaderna mellan judendomen och islam utgör generellt sett inget problem för judar och muslimer som lever i samma område, så länge som de båda bestämmer över sin egendom och sina liv. Det är först när dessa skillnader görs om till politik som det uppstår oroligheter. Judar och muslimer har trots allt levt sida vid sida i arabvärlden i 13 sekel, fram till dess att den israeliska statens skapande gav upphov till hat och konflikter mellan de två grupperna i området. Denna konflikt är därmed inte religiös till sin natur, utan snarare politisk.

Hamas-ledaren Khaled Meshaal skrev följande stycke i ett nummer av The Guardian:

”Vi slåss inte mot er p.g.a. eran religion eller kultur; vi har inget otalt med de judar som lämnat oss ifred. Problemet är de som har kommit till vårt land, tvingat sig på oss med hjälp av våld, förstört vårt samhälle och fördrivit vårt folk.”

När FN styckade upp det Palestinska Mandatet 1947 och skapade den israeliska staten bestod invånarna i dåvarande Palestina till 70% av palestinier, medan resten bestod av sionistiska pionjärer som emdast ägde 8% av marken i området. Om man ger en minoritetsgrupp stor politisk makt över andra människors mark kommer det alltid leda till problem, oavsett vilka etniska eller religiösa grupper det rör sig om.

Man bör också ha i åtanke att det inte bara är palestinier som fått betala ett högt pris under denna konflikt. Den israeliska statens handlingar har gjort att israeler, judar och andra civila världen över utgör måltavlor för pro-palestinska terrorattentat som begås i protest mot den israeliska statens existens och agerande. Ett av de senaste fallen inträffade i Danmark kring nyår då en palestinsk man sköt två israeliska affärsmän som hämnd för den israeliska statens anfall av Gaza-remsan. Många oskyldiga israeler associeras automatiskt med den israeliska statens illdåd, på samma sätt som att många amerikaner automatiskt associeras med George W. Bush och hans grymma handlingar.

Israel hyllas ofta av västerländska anhängare som en ledstjärna för demokrati i en region som till stor del präglas av odemokratiska stater. Denna demokratiska ”triumf” är dock en chimär, och tillika en av de största hindren för fred i området. Som Hans-Hermann Hoppe påpekar i sin bok ”Democracy: The God That Failed” så drar sig sällan demokratiska stater från att ge sig in i krig mot andra länder och slösa enorma mängder pengar på köpet.

”Demokratiska stater har en förmåga att uppbringa stöd hos den ”egna” befolkningen för militära kampanjer genom att framställa dem som nödvändiga och naturliga svar på utländska attacker mot ”oss” och ”vårt land”.”

Det finns många främst ekonomiska anledningar till detta. Det ena är det faktum att israeliska politiker inte äger den israeliska staten utan endast administrerar den. Det finns därmed väldigt lite ekonomiska incitament för dessa att vara sparsamma med statens utgifter, eftersom de bara spenderar andra människors pengar och dessutom under en begränsad tid. Staten behöver inte heller oroa sig speciellt mycket över att marknadsvärdet för den mark som de invaderar eller ockuperar skall sjunka, eftersom politikerna inte har någon möjlighet att sälja de krigshärjade områdena efter att de väl har beslagtagit dem. Bomber och militärt våld blir därmed en allt för enkel ”lösning” på utländska angrepp.

Demokratiska stater har också en förmåga att uppbringa stöd hos den ”egna” befolkningen för dylika militära kampanjer genom att framställa dem som nödvändiga och naturliga svar på utländska attacker mot ”oss” och ”vårt land”.

Stater får också det mesta av sina inkomster från skatter, dvs. genom att ta pengar från sina ”kunder” med hjälp av våld eller hot om våld, vilket gör att de inte behöver ta hänsyn till några försäljningsbaserade vinst/förlust-kalkyler. Att spendera mer än vad man ”tjänar” blir snarast en gyllene regel, och den israeliska staten är inget undantag; statsskulden har under många års tid legat farligt nära 100% av BNP, och så sent som 2007 låg den på 80%.

Stater behöver inte heller vara rädda för konkurrens i bemärkelsen att ingen kan stjäla deras ”kunder” genom att erbjuda bättre polisskydd eller andra tjänster som i dagsläget monopoliseras av staten. ”Valuta för pengarna” är därmed inget som man behöver bry sig särskilt mycket om.

Jämför allt detta med det ”tredje” alternativet: att avskaffa både den israeliska och palestinska staten. Till att börja med skulle detta utan tvekan frigöra regionen från en stor del av det våld som härjar där idag. De palestinska rebellgruppernas mål skulle ju trots allt vara uppnått, dvs. att göra sig av med den israeliska staten, och därmed skulle det inte längre finnas något ”skäl” till att attackera det som tidigare utgjorde Israel. I gengäld skulle föredetta israeliska trupper inte ha något ”skäl” till att bomba palestinska områden och föra krig mot terrorismen.

För det andra skulle de privata skyddsbolagen bedriva sin verksamhet på ett helt annat sätt än de nuvarande staterna. Till skillnad från politiker måste aktieägarna alltid överväga ifall det är en god idé att lösa konflikter genom att spendera enorma mängder pengar på krigsföring, och något som förenklar den sortens beslutsfattande är det faktum att alla deras inkomster kommer från folk som frivilligt har valt att vara deras kunder. Krig är extremt dyra och skulle gräva djupa hål i bolagens budgetar, vilket de inte skulle kunna ta sig ur genom att (i likhet med en stat) höja skatter, trycka upp pengar eller skuldsätta sig upp över öronen.

Skyddsbolagen skulle dessutom vara tvungna att konkurrera om sina kunder, vilket innebär att de måste erbjuda “valuta för pengarna” på ett sätt som stater sällan gör. Detta betyder bra service till låga priser, vilket inte ger särskilt mycket pengar över till krig. Kunderna skulle förmodligen också vara mer intresserade av att deras respektive skyddsbolag spenderade dessa pengar på att förbättra säkerheten eller sänka priserna istället för att ödsla det på meningslösa krig.

Men råder det inte redan ”anarki” i stora delar av dagens Palestina? Kort och gott: nej. Det är förvisso sant att vissa delar av Västbanken de facto är ”statslösa”, men det finns samtidigt åtminstone två olika stater som kämpar om att ta kontroll över dessa områden. Stora delar av Somalia var också ”statslöst” under flera års tid, men under den tiden var det åtminstone tre olika stater som försökte lägga sig i och ta kontroll över landet (USA, Etiopien och den somaliska exilregeringen i Kenya). Att statens makt är begränsad betyder inte att den ej existerar.

Men hur är det då med den iranska och syriska staten? Vad händer om de tar tillfället i akt att invadera och ockupera det nya statslösa Israel/Palestina? Till att börja med är det svårt att se vad deras mål skulle vara. När den aggressiva israeliska staten är borta och israeler och palestinier lever sida vid sida utan möjlighet att förtrycka varandra genom politiska medel skulle det inte längre finnas något som dessa banditstater kan attackera.

Ifall den iranska staten istället såg detta som ett tillfälle att marschera in och upprätta en islamistisk stat (vilket naturligtvis skulle kräva våld) hade de varit tvungna att bekämpa skyddsbolagen först. Vid första anblicken kan detta framstå som en barnlek för den iranska militären, att besegra en grupp privata, oberoende skyddsbolag med betydligt klenare ”arméer”, men skenet kan bedra. Det finns egentligen bara två sätt att besegra en stor statlig armé på: antingen genom att ha en ännu större armé, eller genom att använda milisstyrkor och rebellgrupper. Det sistnämnda har visat sig vara väldigt framgångsrikt under historiens lopp: Vietcong mot den amerikanska armén; Talibanerna mot Sovjetunionen i Afghanistan; amerikanarna mot den brittiska armén under Amerikanska revolutionen; och, för den delen, de militanta palestinska grupper som har hållit den israeliska armén sysselsatt i ett halvt sekel.

Det är betydligt svårare att slåss mot en fiende som varken “existerar” eller är tydligt organiserad jämfört med en vanlig armé. Detta är en läxa som den amerikanska staten har fått lära sig den hårda vägen under kriget i Irak. I början utplånades den statliga irakiska armén på nolltid, men sedan dess har den amerikanska staten spenderat över 500 miljarder dollar på att försöka besegra irakiska rebellgrupper som dyker upp från ingenstans och smälter in bland lokalbefolkningen.

Många av dagens israeler är också beväpnade och vältränade inom krigsföring, tack vare Israels tumultartade historia. Den trenden skulle förmodligen fortsätta i ett statslöst Israel, åtminstone bland judar, med tanke på de många islamistiska skurkstater som finns i närheten.

Avslutningsvis är det av högsta vikt att sioniströrelsen inser att idéen om ett israeliskt land inte är likställt med en israelisk stat, eller att det förra kräver det senare. Ej heller kommer det någonsin bli fred i området så länge som den israeliska staten existerar, och det kommer aldrig heller finnas ett ”fritt Palestina” så länge som den palestinska staten existerar. Det enda sättet att uppnå välstånd på är genom fred och handel, och det kan bara komma genom ett statslöst samhälle.

Kommentera på bloggen.