Om att stå emot ondska

Hur kan någon som finner sig själv omgiven av ett stigande tidvatten av ondska inte göra sitt allra bästa för att slåss mot det? I vårt århundrade har vi blivit översvämmade av en flod av ondska, i form av kollektivism, socialism, egalitarianism och nihilism. Det har alltid varit kristallklart för mig att vi har ett tvingande moraliskt ansvar, för vår egen skull, vår nära och kära, våra efterkommande, våra vänner, våra grannar och vårt land, att slåss mot denna ondska.

Det har därför alltid varit ett mysterium för mig hur människor som verkar ha identifierat denna ondska, och som således sällat sig till de som slåss mot den, antingen gradvis eller plötsligt överger denna kamp. Hur kan man se sanningen, förstå var mans tvingande plikt, och sedan helt enkelt ge upp och till och med svika kampen och sina kamrater? Och ändå i de två rörelser och i deras variationer som jag har blivit associerad med, libertarianism och konservatism, händer detta hela tiden.

Konservatism och libertarianism är trots allt radikala rörelser, det vill säga det är radikalt och starkt motsatta existerande trender gällande statsdyrkan och omoral. Hur kan då någon som har gått med i en sådan rörelse, som en ideolog eller aktivist eller finansiell supporter, bara ge upp kampen? Nyligen frågade jag en klarsynt vän till mig hur den och den kunde överge kampen? Han svarade att ”han är den sortens person som vill ha ett lugnt liv, som vill sitta framför TVn, och som inte vill höra om några problem”. Men i så fall, sa jag i vånda, ”varför blir dessa människor ’radikaler” till att börja med? Varför kallar de sig själva stolt för ’konservativa’ eller ’libertarianer’?” Tyvärr hade han inget svar på denna fråga.

Ibland ger folk upp kampen för att, som de säger, det är hopplöst. Vi har förlorat, säger de. Förlusten är oundviklig. Den framstående ekonomen Joseph Schumpeter skrev 1942 att socialism är oundvikligt, att kapitalismen är dödsdömd, inte på grund av dess misslyckanden utan på grund av dess framgång, som gav upphov till en grupp av avundsjuka och illvilliga intellektuella som skulle underminera och förstöra kapitalismen inifrån. Hans kritiker kritiserade Schumpeter för att han rådde kapitalismens försvarare att inta en defaitistisk hållning. Schumpeter svarade att om någon poängterar att roddbåten oundvikligen håller på att sjunka, är det då samma sak som att säga: gör inte allt du kan för att ösa vatten ur båten?

I samma ådra, föreställ dig för en minut att kampen mot statens ondska är en förlorad kamp, varför skulle det implicera att man ska ge upp kampen? För det första, hur mörkt det än ser ut kan det oundvikliga skjutas en liten bit på framtiden. Varför är inte det värt mödan? Är det inte bättre att förlora om trettio år än att förlora nu? För det andra, det värsta som kan hända är att man har kul med att nypa, irritera och gräla med fienden, att hämnas monstret. Detta i sig är värt mödan. Man ska inte tänka på kampen mot fienden som strängt mörker och misär. Tvärtom är det ytterst inspirerande och uppfriskande att gripa till vapen och slåss mot en ocean av problem istället för att möta dem med loj uppgivenhet, och genom att motsätta sig och kanske till och med att få slut på dem, och om inte i alla fall att göra ett bra försök.

Och till slut, vem vet, om du slåss mot fienden kanske du vinner! Tänk på de modiga som kämpade mot kommunism och Polen och i Sovjetunionen, som aldrig gav upp, som slogs mot skenbart omöjliga odds, och sen, bingo, en dag kollapsade kommunismen. Självklart är chansen att vinna mycket större om du slåss än om du bara ger upp.

I de konservativa och libertarianska rörelserna har det funnits två huvudsakliga former av uppgivenhet, av övergivandet av kampen. Den vanligaste och mest klart uppenbara är den som vi har blivit allt för bekanta med: förrädaren. Den unga libertarianen eller konservativa anländer i Washington, vid någon tankesmedja eller i kongressen eller som en administrativ medhjälpare, redo och villig att slåss, att rulla tillbaka staten för att tjäna sitt hyllade radikala ideal. Men sen händer något: ibland gradvis, ibland med häpnadsväckande plötslighet. Du går till några cocktailpartyn, du finner att fienden verkar vara väldigt trevlig, du börjar bli insnärjd i politiken, och rätt snart upptäcker du att du lägger yttersta vikt på någon trivial kommitéomröstning, eller på någon futtig skattesänkning eller ändringsförslag, och till slut är du villig att ge upp kampen helt och hållet för ett bekvämt och välbetalt kontrakt, eller ett flott regeringsjobb. Och medan detta förräderi fortgår finner du att en stor källa till irritation inte är den statliga fienden utan bråkmakarna på fältet som alltid tjatar om principer och till och med attackerar dig och kallar dig en förrädare. Det dröjer inte länge förrän du och Fienden har samma ansikte.

”Tvärtom är det ytterst inspirerande och uppfriskande att gripa till vapen och slåss mot en ocean av problem istället för att möta dem med loj uppgivenhet.”

Vi är alltför bekanta med denna förrädarväg och det är lätt och lämpligt att bli upprörd av detta moraliska förräderi av en rättvis kamp, av kampen mot ondska, och av dina egna en gång uppskattade kamrater. Men det finns en annan form av övergivenhet som inte är lika tydlig och som är mer lömsk – och jag menar inte bara förlusten av energi eller intresse. I denna form, som har varit vanlig i den libertarianska rörelsen men som också är rådande i de konservative sektorerna, bestämmer sig den militanta för att kampen är hopplös och ger upp genom att besluta sig för att överge den korrupta och ruttna världen och på något sätt dra sig undan till ett eget rent och nobelt samhälle. För Randianerna är detta ”Galts gulch” från Rands roman Och världen skälvde. Andra libertarianer fortsätter att söka efter någon sorts underjordiskt samhälle, att ”fånga” en liten stad i Väst, att gå ”under jorden” i skogen, eller till och med att bygga ett nytt libertarianskt land på en ö, i bergen, eller var som helst. Konservativa har sin egen form av denna undanflykt. I varje fall uppstår ropet att överge den usla världen och och forma något litet alternativt samhälle i någon fjärran, lantlig tillflyktsort. För länge sedan betecknade jag detta som ”retreatism”. Man skulle kunna kalla den här strategin för ”neo-amish”, om det inte vore så att amish-folket är produktiva bönder, och jag är rädd för att dessa grupper aldrig kommer att vara det.

Den logiska grunden för ”retreatism” kommer alltid förklädd i Hög Moral och pseudo-psykologiska termer. Dessa ”purister” hävdar till exempel att de, till skillnad från de oupplysta kämpar vi är, ”lever frihet”, att de framhåller det ”positiva” istället för att fokusera på det ”negativa”, att de ”lever frihet” och lever ett ”rent libertarianskt liv”, medan vi, de smutsiga själarna, fortfarande lever i den korrupta och fördärvade riktiga världen. I åratal har jag svarat dessa ”retreatister” att den riktiga världen, trots allt, är god; att vi libertarianer kanske är emot staten, men vi är verkligen inte emot samhället eller emot den riktiga världen, oavsett hur fördärvad den är. Vi föreslår att fortsätta slåss för att rädda de värden, principer och människor vi håller kära, även om slagfältet kanske blir lerigt. Jag skulle också vilja citera den framstående libertarianen Randolph Bourne, som proklamerade att vi är patrioter, inte för att vi är patriotiska anhängare till staten utan till landet, nationen, till våra underbara traditioner och vår kultur som är under attack.

Vår ståndpunkt borde vara, i Dos Passos kända ord, även om han sa dem som en Marxist, ”vi är två nationer”. ”Landet” som det existerar idag är två nationer: den ena är deras nation, den korrupta fiendens nation, deras regering, deras hjärntvättande offentliga skolsystem, deras byråkrati, deras media, och den andra är vår, mycket större nation, majoriteten, den långt mer nobla nationen som representerar det äldre och sannare landet. Vi är nationen som kommer att vinna, som kommer att ta tillbaka landet, oavsett hur lång tid det tar. Det är faktiskt en allvarlig synd att överge den nationen och det landet innan vi har vunnit.

Men fokuserar vi då på det ”negativa”? På ett sätt, ja, men vad ska vi annars betona när våra värderingar, våra principer, vår blotta existens, står under attack från en obeveklig motståndare? Vi måste först inse att då vi accentuerar det negativa framhäver vi också det positiva. Varför slåss vi mot, ja till och med hatar, ondska? Bara för att älska det goda, och vår betoning på det ”negativa” är bara myntets ena sida, den logiska konsekvensen, av vår hängivelse till det goda, till de positiva värderingar och principer som vi håller kära. Det finns ingen orsak till att vi inte kan betona och sprida våra positiva värderingar samtidigt som vi slåss mot dess fiender. De två går faktiskt hand i hand.

Bland konservativa och vissa libertarianer tog dessa tillflyktsorter ibland formen av att gömma sig i skogen eller i en grotta, ihopträngd bland ett års förråd av konserverade persikor och vapen och ammunition, bestämt väntande för att vakta persikorna och grottan från atombomben eller från den kommunistiska armén. Inget av det inträffade; och till och med de konserverade persikorna måste ha förfallit vid det här laget. Tillflykten var meningslös. Men nu, 1993, hägrar den motsatta faran: nämligen tillflyktsgrupper står inför det fruktansvärda hotet att bli brända eller massakrerade av de orädda styrkorna som hör till ATF (eng. Bureau of Alcohol, Tobacco, and Firearms) i deras oändliga sökande efter hagelgevär som är en millimeter kortare än någon reglering kräver, eller för potentiell barnmisshandel. ”Retreatism” börjar mer och mer likna en snabb väg till en katastrof.

”Låt oss säga det så här: vi får inte överge våra liv, våra egenskaper, vårt land, den riktiga världen, till barbarerna. Aldrig.”

Givetvis, som en sista analys, har ingen av dessa tillflykter, som vanligtvis utropas att vara vägen till renhet, om inte seger, någonsin lyckats med någonting; de är endast en grund, ett mellanting, till att helt och hållet överge kampen, och till att helt och hållet försvinna från historians scen. Det som är fascinerande och väsentligt att påpeka är att båda dessa rutter – även om de verkar vara diametralt motsatta, oundvikligen slutar på samma ställe. Förrädaren överger kampen och förråder sin kamrater, för pengar, status eller makt; ”retreatisten”, som passande nog föraktar förrädaren, drar slutsatsen att den riktiga världen är ”oren” och flyr från den; i båda fallen, oavsett om det kallas ”pragmatism” eller ”renhet”, överges kampen mot ondskan i den riktiga världen. Helt klart är att det finns en gigantisk moralisk skillnad i de två vägarna. Förrädaren är moraliskt ondskefull; ”retreatisten”, å andra sidan, är, snällt sagt, fruktansvärt missledd. Förrädaren är inte värd att tala med; ”retreatisten” måste inse att det inte är att överge kampen, långt ifrån det, att slåss mot ondskan; och inte överge den riktiga världen.

”Retreatisten” blir likgiltig inför makt och förtryck, gillar att ta det lugnt och säga ”vem bryr sig om materiellt förtryck när den inre själen är fri?”. Visst, det är bra att ens inre själ är fri. Jag känner igen de gammaldags banaliteterna om hur tanken är fri och hur fången är fri i sitt hjärta. Kalla mig en förkastlig materialist om du så önskar, men jag anser, och jag trodde alla libertarianer och konservativa innerst inne trodde, att människan förtjänar det gammaldags ropet ”Frihet och Egendom”, och att vi kräver frihet i vår externa, riktiga, värld av rum och dimensioner. Jag trodde det var just detta kampen handlade om.

Låt oss säga det så här: vi får inte överge våra liv, våra egenskaper, vårt land, den riktiga världen, till barbarerna. Aldrig.

Följande artikel är kapitel 44 av The Irrepressible Rothbard, och har översatts till svenska av Joakim Kämpe

Kommentera på bloggen.