Tycka synd om BP?

Det var 21 år sedan som Exxon Valdez läckte olja och utlöste störtfloder av miljöhysteri. Rothbard beskrev det bra i sitt verk ”Varför inte tycka synd om Exxon?”

Efter att den av British Petroleum hyrda oljeriggen exploderat förra veckan blev miljövännerna åter igen tokiga, och tog tillfället i akt att attackera ett privat bolag och klaga över situationen för ”ekosystemet”, som på något sätt lyckats överleva och frodas efter Exxonfiaskot.

Jämförelsen kompliceras av hur mycket värre den här händelsen är för BP. Elva människor dog. BP har förlorat marknadsandelar. Så länge läckaget kvarstår förlorar företaget 5 000-10 000 fat olja per dag.

BP kommer att vara ansvariga för saneringskostnader som vida överstiger den federala gränsen på 75 miljoner dollar i skadeståndsansvar. PR-mardrömmen kommer att pågå i ett decennium eller mer. I slutändan kan kostnaderna nå 100 miljarder dollar och nära på omintetgöra företaget och många andra företag.

Det borde vara uppenbart att BP är det absolut största offret, men jag har ännu inte sett ett enda uttryck av sorg för företaget och dess förluster. Faktum avskyn för BP är otroliga. DailyKos sammanfattar det hela: ”BP: Go f*** yourselves.” Obamas pressekreterare, Robert Gibbs, sade att staten har för avsikt att hålla kvar ”sin känga på BP:s hals.”

Vad sägs om verkligheten istället? Händelsen är en tragedi för BP och alla berörda underleverantörer. Den kommer förmodligen att förstöra företaget, ett företag som länge har gett det bränsle som driver våra bilar, driver våra industrier, och som håller igång stommen för det moderna samhället. Tanken att BP ska vara hatade och fördömda är orimlig; det finns all anledning att uttrycka stor sorg för det som hänt.

Det är inte som att BP vinner på oljeläckage, eller att någon frossar i chansen att dumpa sin dyrbara olja över havet. BP vinner ingenting på detta. Dess egen VD har arbetat i åratal för att försöka förhindra att just denna typ av olyckor uppstår, och inte på grund av en önskan att följa regler, utan bara för att det är god affärssed.

I kontrast till dem som gråter, kan vi fråga oss vilka som är glada över katastrofen:
1. Miljövännerna, med deras anstifteri av rädsla och hat mot det moderna samhället, och
2. Staten, som behandlar varje kapitalistisk producent som en fågel som skall plockas.

Miljövännerna är överlyckliga eftersom de får ännu ett tillfälle att klaga och gnälla över den svåra situationen för deras älskade våtmarker och andra påstått känslig områden. Förlusten av fisk och det marina livet är tråkigt, men det är inte som att det inte kommer tillbaka: efter Exxon Valdez-katastrofen var fisket bättre än någonsin på bara ett år.

Den största fördelen för miljövännerna är deras propagandaseger i ännu en chans att rasa mot det onda med oljeproducenter och havsborrning. Om de skulle få det på sitt sätt skulle oljepriset vara det dubbla eller tredubbla, det skulle aldrig byggas något nytt raffinaderi, och all exploatering av oceanerna skulle stoppas i namnet av att ”skydda” saker som inte gör mänskligheten det minsta gott.

Den ekonomiska kärnfrågan om miljön handlar egentligen om ansvar. I en värld av privat egendom är du ansvarig om du förorenar någon annans egendom. Men hur är det i en värld där staten äger stora områden, och haven anses vara allmän egendom? Det blir extremt svårt att bedöma skadorna på miljön alls.

”Ansvar för miljöskador bör vara minst 100%.”

Det finns också ett djupt problem i att staten inskränker ansvarsskyldigheten. Det är galen centralplanering. Ansvar för miljöskador bör vara minst 100%. Ett sådant system skulle matcha ett företags policy till den faktiska risken att vålla skada. Lägre gränser skulle inspirera företag att vara mindre oroliga att skada andra än de borde vara, på samma sätt som ett företag med en bailoutgaranti står inför en moralisk risk att vara mindre effektiv än det skulle vara på en fri marknad.

Men en sådan ansvarsregel förutsätter ägandeskap, så att ägarna själva är i position att ingå rättvisa förhandlingar, där det kan finnas en objektiv prövning. Det finns inga objektiva prövningar när haven ägs kollektivt och där enorma territorier är statligt ägda.

Och det är just staten och Obamas administration som vinner på händelsen. Tillsynsmyndigheterna får ännu en hyra på livet. De skickar redan tusentals människor att ”rädda” regionen. ”Varje amerikan som påverkas av detta utsläpp ska veta detta: er regering kommer att göra allt som krävs så länge det krävs för att stoppa denna kris, sade Obama.

Skall vi verkligen tro att staten är mer kapabel att hantera denna katastrof än det privata näringslivet?

Samtidigt måste Obamas administration vara exalterade över att ha en anledning att byta ämne på gammaldags vis, så att vi inte varje dag behöver uppmärksamma att dess ekonomiska stimulanspaket har varit en otrolig flopp, med en arbetslöshet som är högre i dag än för ett år sedan och en depression som består.

Och varför, förresten, när varje naturkatastrof hyllas av Keynesiansk media för att åtminstone ha en stimulerande effekt vid återuppbyggnad, sägs inget liknande om oljeutsläppet? Åtminstone i det här fallet tycks förlusterna betraktas som förluster.

Abstraktionen som kallas ”ekosystem” – vilket aldrig verkar inkludera mänskligheten eller civilisationen – har gjort betydligt mindre för oss än oljeindustrin med de fabriker, flygplan, tåg och bilar som den förser med bränsle. Den största tragedin här hör till BP och dess dotterbolag samt de privata företag som påverkas av de skador som ingen avsåg. Om resultatet är ett upphörande av borrning och ytterligare regleringar av privata företag, blir resultatet bara att vi låter oljeutsläppet vinna.

Originalartikeln har översatts till svenska av Börstjänaren

Kommentera på bloggen.