Biljettspekulanten

”Även fast han är en biljettspekulant beundrar jag hans gnista.”

En biljettspekulant är någon som köper billigt och säljer dyrt för att göra snabba vinster, och detta är ett beteende som allmänheten ondgör sig över.

Orsaken till detta är lätt att förstå. Tänk dig en teaterbesökare eller ett sport-fan som strax före den stora tillställningen ankommer och finner, till sin bestörtning, att han måste betala 50 dollar för en 10-dollarsplats. Han tror att de hutlösa priserna bestäms av biljettspekulanterna, som köper biljetter till det normala priset, och sedan medvetet undanhåller dem tills folk är så desperata att de är villiga att betala vilket pris som helst. En ekonomisk analys kommer dock att visa att denna fördömelse är orättvis.

Varför finns det en spekulationsmarknad för biljetter? En nödvändig förutsättning för att detta ska existera är en fast och oföränderlig tillgång på biljetter. Om tillgången kunde ökas med ökad efterfrågan skulle biljettspekulanten helt och hållet försvinna. Varför skulle någon köpa biljetter på spekulationsmarknaden när man skulle kunna köpa ytterligare biljetter direkt från arrangören till det tryckta listpriset?

En andra nödvändig förutsättning är att det finns ett tryckt listpris på biljetten. Om ett tryckt, önskvärt, pris inte fanns på biljetten, skulle spekulationsförsäljning per definition inte kunna inträffa. Tänk till exempel på aktier som köps och säljs på börsen, och som inte har något tryckt pris. Oavsett hur många som köps, hur länge de än innehas, eller hur högt priset är då de säljs, kan de inte säljas på spekulationsmarknaden.

Varför trycker teatrar eller arenor priset på biljetterna? Varför tillåts de inte säljas till det pris som marknaden skulle ta fram, på samma sätt som till exempel vete eller aktier säljs? Om detta tilläts skulle spekulationsförsäljning elimineras. Kanske ser allmänheten de tryckta priserna som en stor bekvämlighet; kanske hjälper det folk att hålla sin budget, planera semestrar osv. Oavsett orsak måste allmänheten föredra att priser är fastställda. Om den inte gjorde det skulle arrangörer och producenter finna det i sitt intresse att inte trycka priset. Således existerar den andra nödvändiga förutsättningen för spekulationsförsäljningen eftersom att allmänheten kräver det.

Den tredje förutsättningen som måste finnas är att biljettpriset som väljs av arrangören är lägre än det pris som marknaden skulle sätta (dvs. det pris där antalet biljetter som folk är villiga att köpa är precis lika många som antalet tillgängliga platser).

Fastställda priser som är lägre än det pris som marknaden skulle sätta är att inbjuda till spekulationsförsäljning, eftersom det finns fler kunder som är villiga att köpa biljetter till det lägre priset än vad det finns tillgängliga platser. Denna obalans sätter igång krafter som söker rätta till detta. Potentiella köpare börjar anstränga sig mera för att få tag på biljetter. Vissa av dem blir villiga att betala mer än det pris som är tryckt på biljetten. Priserna stiger, och den ursprungliga obalansen korrigeras då dessa högre priser orsakar en minskning av efterfrågan.

”Fastställda priser som är lägre än det pris som marknaden skulle sätta är att inbjuda till spekulationsförsäljning, eftersom det finns fler kunder som är villiga att köpa biljetter till det lägre priset än vad det finns tillgängliga platser.”

Varför sätter då arrangörerna ett lägre pris än det som marknaden skulle sätta? En orsak är att lägre priser lockar en större publik. Långa köer av folk som väntar på att få gå in på en teater eller en arena utgör gratis publicitet. Med andra ord avstår arrangörerna från högre priser för att spara pengar som de annars kanske hade varit tvungna att spendera på reklam. I tillägg till detta är arrangörer ovilliga att höja biljettpriser – även om de inte skulle ha några svårigheter att sälja dem till ett stort evenemang eller en speciell film – av rädsla för bakslag. Många människor känner att det finns ett ”rättvist” pris för en biljett, och arrangörerna svarar upp till denna känsla.

Således skulle de kunna ta ut ett högre pris än vanligt för en film som ”Gudfadern”, men väljer ändå att inte göra så. De vet att många människor i så fall kommer att vägra besöka bion vid ett senare tillfälle, eftersom de upplever det som att ledningen ”utnyttjade” allmänheten när de visade denna oerhört populära film. Det finns många andra, mindre tilltalande, orsaker till att hålla priserna låsta under jämviktsnivån, och sammantaget försäkrar detta att denna prissättningstaktik – den tredje nödvändiga förutsättningen – kommer att fortgå.

Genom att ta en närmare titt på den positiva funktion som biljettspekulanten uppfyller har det visats att när biljetter prissätts under jämviktsnivån uppstår en situation där det finns fler kunder än biljetter. Problemet blir då att ransonera de få biljetterna mellan de som gör anspråk på dem. Det är i lösningen på detta problem som biljettspekulanten spelar sin roll.

Anta att priset för en snittbiljett under fotbollssäsongen är 150 kronor, och arenan fylls till sitt max, som är 10 000 personer, varje match. Men, för den ”stora matchen” i slutet av säsongen vill 20 000 människor ha biljetter. Hur ska de 10 000 biljetterna distribueras eller ransoneras mellan de 20 000 som är villiga att köpa dem? Vilka 10 000 av de 20 000 hoppfulla måste skippa att gå på matchen?

De två grundläggande sätten att ransonera varor som det råder brist på har definierats av ekonomer som prisransonering och icke-prisransonering. Under prisransonering tillåts priserna att stiga. Detta är, enligt vår åsikt, det enda rättvisa sättet att ransonera en vara på när efterfrågan överstiger tillgången. I exemplet ovan kanske medelpriset stiger till 250 kronor om detta är det pris då endast 10 000 personer är beredda och villiga att köpa de 10 000 biljetterna. Den specifika proceduren genom vilken denna medelprisökning på 100 kronor sker på varierar. Biljettspekulanter kanske tillåts att köpa alla biljetter och återsälja dem för 250 kronor per biljett. Eller så kanske de tillåts köpa 2 000 biljetter, och de andra 8 000 säljs för det tryckta priset á 150 kronor. Spekulanterna kanske säljer sina 2 000 biljetter för 650 kronor var, och detta skulle också resultera i att medelpriset blev 250 kronor per biljett. Även om biljettspekulanterna skulle beskyllas för de ”hutlöst höga” priserna, skulle priset i själva verket vara ett resultat av enkel aritmetik. För om ett medelpris på 250 kronor är nödvändigt för att reducera efterfrågan på biljetterna till de tillgängliga 10 000, och om 8 000 av dessa säljs för 150 kronor styck, då måste de resterande 2 000 biljetterna säljas för 650 kronor.

Under icke-prisransonering tillåts inte priser att stiga för att minska efterfrågan till nivån satt av tillgången. Istället används andra tekniker för att uppnå samma mål. Ledningen kan distribuera biljetter i enlighet med”först-till-kvarn”-principen. Den kan ta till favoriseringsmetoder för att minska marknaden – nepotism (att endast sälja biljetter till släktingar eller vänner), rasism (att bara sälja till vissa rasgrupper), sexism (att bara sälja till män). Vissa åldersgrupper kan väljas ut och alla andra hindras från att köpa biljetter, eller pensionärer eller medlemmar av vissa politiska partier kanske kan ges speciella privilegier. Alla dessa tekniker inom icke-prisransonering är diskriminerande och gynnar godtyckligt vissa grupper framför andra.

Betänk ett typiskt först-till-kvarn-scenario (FTK), eftersom detta är den typ av system som mest av allt används och som normalt sett anses vara rättvist. Om biljetter inte är schemalagda att säljas förrän kl. 10 samma dag som evenemanget, kommer hoppfulla kunder att börja köa utanför biljettluckorna långt tidigare. Vissa ställer sig i kön då solen går upp; andra börjar till och med dagen innan. FTK-metoden är således diskriminerande mot de som upplever köandet som extra mödosamt, de som inte kan ta ledigt en dag från jobbet för att köa, eller de som inte har råd att anlita tjänare eller chaufförer att köa åt dem.

” Det finns ingen annan sysselsättning som en fattig person kan starta sin egen verksamhet inom, med så lite startkapital.”

Gynnar prisransonering, och därmed spekulationsförsäljning, de rika? Ett tvetydigt svar måste ges här. Å ena sidan hjälper spekulationsförsäljningen under- och medelklassen, och skadar de rika. Om det antas att de lägsta inkomstgrupperna inkluderar fler människor som är arbetslösa eller marginellt anställda, så har de också tid och tillfälle att köa. Även om de var anställda förlorar de inte lika mycket som andra när de tar ledigt från jobbet. För dessa människor som har få val står spekulationsaffärer för jobb och affärsmöjligheter. Det finns ingen annan sysselsättning som en fattig person kan starta sin egen verksamhet inom, med så lite startkapital. I fallet som nämnts ovan är 1500 kronor allt som krävs för att köpa tio stycken 150-kronorsbiljetter. När och om dessa återsäljs till 650 kronor styck, kommer han att ha tjänat 5 000 kronor.

Medlemmar av medelklassen är också hjälpta av detta, eftersom det är mindre sannolikt att dessa människor har tid att vänta i kö på biljetter. Det är mer kostsamt för dem (om man räknar hur mycket inkomst de förlorar) att ta ledigt från jobbet än för en medlem av underklassen. Det är förståndigt av en medlem av medelklassen att köpa sin biljett av en biljettspekulant för 650 kronor, istället för att vänta i kö och förlora mycket mer som han hade kunnat tjäna om han hade arbetat. Kort sagt möjliggör spekulationsförsäljning folk i de lägsta inkomstgrupperna att jobba som betalade biljettagenter åt medelklassen, som är för upptagna för att köa för billiga biljetter.

Rika människor har tjänare som kan köa åt dem, och de behöver således inte biljettspekulanter. I ett fall kan dock biljettspekulanten hjälpa även de rika – när biljettspekulanten, som är en specialist, kan göra jobbet för mindre än det skulle kosta den rike mannen att använda sin tjänare för att utföra uppgiften. (Det bör inte komma som någon överraskning att biljettspekulation kan gynna alla människor. Marknaden är inte en djungel där folk endast kan tjäna på bekostnad av andra. Frivillig handel är praktexemplet på en ömsesidigt gynnsam handling). Om biljettspekulantens vinstmarginal är lägre än vad det skulle kosta den rike mannen att använda en tjänare, kan han köpa biljetten direkt från biljettspekulanten, gå förbi mellanhanden (tjänaren), och spara de extra pengarna.

Från ett annat perspektiv gynnar dock prisransonering och spekulationsförsäljning de rika, genom att garantera att de kommer ha det lättare att köpa biljetter till det höga marknadspriset, medan resten av allmänheten kan få det svårt eller omöjligt. Men, detta är själva kontentan med en monetär ekonomi och måste accepteras så länge som vi önskar skörda de frukter som endast ett sådant system kan ge.

I kapitlet om importören kommer ett försvar av den monetära ekonomin att läggas fram, eftersom den hjälper oss att specialisera oss och att tjäna på arbetsfördelningen. Det är en skrämmande tanke att föreställa sig den livskvalitet och de överlevnadschanser som skulle finnas om var och en av oss var begränsade till det vi kunde producera själva. Våra liv hänger på handel med våra medmänniskor, och de flesta, om inte alla, som nu lever skulle gå under om det monetära systemet föll samman.

Den grad som vi inte tillåter pengar att ransonera varor på, den grad som vi inte låter de rika erhålla en större mängd varor i samhället i proportion till deras monetära spenderande, är också till den grad som vi låter det monetära systemet falla samman. Det är självklart orättvist att låta de rika erhålla en större del varor och tjänster om man tänker på att många av dem inte har samlat ihop sina rikedomar på marknaden utan tack vare statligt stöd. Men att eliminera det monetära systemet för att bli kvitt dessa olovligen anskaffade rikedomar skulle vara som att kasta ut barnet med badvattnet. Lösningen ligger istället i att direkt konfiskera det orättmätigt erhållna välståndet.

Då välstånd intjänas ärligt finns det inget opassande med att kunna erhålla en större del av varorna och tjänsterna, och detta är väsentligt för det monetära systemets bevarande. Biljettspekulanten är således, genom att främja prisransoneringen av biljetter, verksam i att assistera de rika i att erhålla belöningen för sina insatser.

Denna artikel är ett utdrag ur boken Defending the Undefendable av Walter Block, och har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

Kommentera på bloggen.