Deflationens välsignelse

Föreställ dig att du är ute och shoppar en lördag. Du kommer fram till köpcentrat och får syn på en skylt som säger ”50 % rea på allt!” Goda nyheter, eller hur?

Eller säg att du är ute efter att köpa en ny bil, och till din stora förvåning upptäcker du att bilarna har blivit bra mycket billigare än vad de brukade vara. Utmärkt!

Eller tänk dig att du har sparat undan pengar för en språkresa åt din dotter, och upptäcker att det blev pengar över då det blev betydligt billigare än du hade förväntat dig. Strålande!

Eller varför inte se på det hela från ett företagsperspektiv? Tänk dig att du driver en fabrik och köper in stora mängder stål och maskiner till din verksamhet. Efter flera års prisökningar börjar dina kostnader plötsligt att falla. Det har blivit betydligt billigare att köpa in råvaror och ersätta olika maskindelar, vilket gör att du får mera pengar över till investeringar, marknadsföring eller lönehöjningar.

Så långt verkar det som att “deflation” i allra högsta grad är något positivt, konsumenter och företag skulle tjäna på det, men hur är det då med försäljarna? De är trots allt ute efter att sälja sina varor till ett så högt pris som möjligt. Om Dell fick som de ville skulle de sälja sina datorer för 1 miljon kronor styck istället för 10 000 kronor. Konsumenterna å sin sida vill däremot bara betala 0 kronor för det de köper, och det är samspelet mellan dessa två skilda världar som avgör marknadspriset på olika varor och tjänster.

Hur skulle då företagen kunna tjäna pengar ifall de blev tvungna att sälja sina varor till allt lägre priser? Helt enkelt genom att bli mer effektiva. Alla som har jobbat inom ett företag vet att företagare effektiviserar sin verksamhet när de väl måste. En monopolist (t.ex. en statlig myndighet) som inte har någon konkurrens att frukta kan däremot ta ut höga priser och vara extremt ineffektiv år ut och år in. Ett konkurrensutsatt företag har dock ingen möjlighet att bete sig på det viset.

Just datorindustrin är ett utmärkt exempel på detta. Priserna på datorprodukter har fallit som en sten samtidigt som försäljningen har blomstrat, och både tillverkare och försäljare har tjänat stora mängder pengar. Datorbranschen är dock inte ensam om detta, då samma sak har skett för elektronikbranschen i allmänhet, vars priser har sjunkit under årens lopp samtidigt som försäljningen har ökat. Hur kommer det sig? Den enkla anledningen är att företagen har blivit bättre och bättre på att tillverka sina produkter och har därigenom kunnat tjäna mera pengar samtidigt som priserna har fallit.

Vi kan därmed se att det inte finns någon motsägelse mellan konsumenternas intressen (att alltid få lägre priser) och ekonomin som helhet. Det som gynnar konsumenterna gynnar alla. Därför är det häpnadsväckande att så många ekonomer och analytiker försöker övertyga allmänheten om att deflation är farligt. Sunt förnuft säger oss att det är bra med fallande priser, och i det här fallet stämmer det.

Ändå är det många experter som säger att vi borde “akta oss för fallande priser” då dessa utgör en ”destruktiv kraft” (enligt tex. Martin Wolk hos MSNBC). Han förklarar det hela på följande sätt: ”När priserna sjunker stiger penningvärdet…” och så långt är allt väl.

Därefter hävdar han dock att detta är något negativt, pga. att det blir ”väldigt avskräckande för konsumenter och företag att spendera sina pengar, vilket gör att ekonomin bromsar in, arbetslösheten stiger och efterfrågan sjunker ytterligare.” Det resonemanget förutsätter dock att konsumenterna tjänar på att lägga pengarna på hög och aldrig köpa något för dem, vilket är ett absurt antagande. Det är givetvis sant att fallande priser är ett incitament till att spara pengar, men så länge som konsumenterna föredrar att spara hellre än att konsumera lägger de samtidigt grunden för framtida ekonomisk tillväxt. Anledningen till att konsumenter sparar är ju trots allt för att kunna spendera pengarna vid ett senare tillfälle.

”Den amerikanska dollarn har tappat cirka 95 % av sitt värde sedan den amerikanska centralbanken bildades 1913, och den svenska kronan har haft en liknande utveckling.”

Wolk fortsätter med att analysera hur deflation påverkar skulder och låntagande och konstaterar att det blir ”betydligt svårare att betala tillbaka befintliga lån.” Det stämmer förvisso att framtida amorteringar sker med pengar som är värda mer än de som betalades ut när lånet gjordes. Detta är dock en av riskerna med låntagande, och ifall vi hade haft förmågan att se in i framtiden skulle vi förmodligen ha ändrat vårt beteende. Deflationen leder helt enkelt till att folk blir avskräckta från att skuldsätta sig och får istället goda skäl till att använda sina egna besparingar för att göra investeringar av olika slag. Detta innebär att företag och individer får en betydligt stabilare ekonomisk grund att stå på, vilket i allra högsta grad är positivt.

Något som alltid brukar nämnas som ett argument mot deflation är Den stora depressionen på 30-talet. Många utgår ifrån att fallande priser var det som fick ekonomin att gå under, men i själva verket var det 20-talets vilda högkonjunktur i kombination med massiva statliga ingrepp i ekonomin som orsakade krisen. Den enda ljusglimten under hela 30-talet var just det faktum att priserna föll, vilket gjorde att dollarns värde stärktes. Murray Rothbard beskrev de fallande priserna (dvs. de fallande levnadskostnaderna) som den ”stora fördelen” med kraftiga konjunkturnedgångar. Det går knappt att föreställa sig Den stora depressionen med stigande priser, men ett sådant scenario hade varit ännu värre.

Det är bara att föreställa sig själv att man befinner sig i en kraftig lågkonjunktur. Skulle du då föredra att dina pengar steg eller sjönk i värde? Om du riskerade att förlora ditt jobb, skulle du då vilja betala mer eller mindre för alla varor och tjänster? Om du hade ytterst blygsamma besparingar, skulle du då föredra att pengarnas köpkraft ökade eller minskade i framtiden? Det rationella svaret på alla dessa frågor är att deflation är gynnsamt för alla, i synnerhet under en lågkonjunktur. Under 1800-talet sjönk priserna när det rådde högkonjunktur, vilket är precis vad de skall göra. Rothbard skrev att ”fallande priser (som ett resultat av ökad produktion) är en utmärkt, långsiktig konsekvens av ohämmad kapitalism, snarare än ett problem som borde bekämpas och fruktas. I den industrialiserade västvärlden var fallande priser normen, vilket gav en högre levnadsstandard åt alla; sjunkande kostnader som underlättade för företag och stabila löner som reflekterade en ständigt stigande köpkraft i reella termer. Denna process borde välkomnas med öppna armar snarare än fördömas.”

Om vi måste ha recessioner bör de alltid vara deflatoriska. Det är betydligt värre med de inflatoriska recessioner som Keynesianerna ständigt försöker pracka på oss. Stigande priser under en konjunkturnedgång är det värsta som kan hända, av samma anledning som att deflation är det bästa som kan hända, då inflation avskräcker sparande och framtida investeringar; det uppmuntrar kortsiktig konsumtion och förstör därmed de besparingar som är livsviktiga för långsiktig och framtida ekonomisk tillväxt, vilket förlänger lidandet på alla tänkbara sätt.

Vi kan därmed konstatera att inflation, som en motvikt till deflation, är den sämsta vägen att vandra. Trots detta envisas centralbankerna med att ha detta som sitt huvudmål, och det är förvisso inte förvånande att de centralplanerare som tar på sig rollen att styra våra liv också har antagit den typ av politik som gynnar oss allra minst.

Lyckligtvis finns det inbyggda mekanismer i marknaden som kan motverka centralbankernas försök till att expandera penningmängden och driva upp priserna. Det kan till exempel handla om att bankerna får svårt att lasta över pengar på sina kunder och istället värnar om sin egen likviditet. Företag kan också dra lärdom av tidigare konjunkturnedgångar och dra sig för att låna alltför mycket pengar, oavsett hur låga räntorna är. I ett sådant scenario kan det hända att priserna faller, vare sig centralbankerna vill eller inte.

En gyllene regel inom nationalekonomin är att det som är bra för individer och familjer är bra för ekonomin som helhet. Alla vill göra kap, dvs. köpa varor till låga priser, men i dagens inflationssamhälle är det bara vissa branscher som präglas av sjunkande priser. Förhoppningsvis kommer detta även att sprida sig till resten av ekonomin, och ekonomerna och analytikerna kan då oroa sig bäst de vill över vad deras bristfälliga makroekonomiska modeller säger. Vi andra kan däremot luta oss tillbaka och se på medan vår levnadsstandard ökar.

Dessvärre lär vi inte få se någon deflation på ett bra tag, då stigande priser har blivit en norm under de senaste årtiondena. Faktum är att den amerikanska dollarn har tappat cirka 95 % av sitt värde sedan den amerikanska centralbanken bildades 1913, och den svenska kronan har haft en liknande utveckling. Det är bra mycket troligare att denna typ av stöld kommer att fortsätta i framtiden istället för att folket återfår sin förlorade köpkraft.

Originalartikeln har översatts till svenska av MB

Kommentera på bloggen