Om revolutioner

Det är uppenbart att världen är djupt nedsjunken i en samhällelig revolution. Vad som inte är lika uppenbart är att inbäddat i den nuvarande revolutionen finns fröna till ytterligare en. Det måste helt enkelt vara så, eftersom det alltid har varit så. Knappt har människorna nöjt sig med en given uppsättning idéer, ett mönster att leva och tänka efter, förrän letandet efter fel börjar, och letandet efter fel är roten till revolution.

Många orsaker ges som förklaring till denna mentala rastlöshet. En orsak, som kan tjäna lika väl som någon annan, är att vi föds unga, väldigt unga. Det är det unga sinnets naturliga inställning att fråga ”varför?”, och eftersom ingen har besvarat den frågan med slutgiltighet är fältet för spekulation vidöppet. Och således, så fort ungdomarna hittar en spricka i de accepterade svaren hittar de på sina egna, och eftersom de är nya är de, så vitt de bryr sig, också garanterat felfria. På något sätt blir sprickorna ändå synliga, och en ny generation måste ta sig an denna käpphäst i strävan efter den Heliga Graalen, den sköna nya världen. Revolution är inneboende i den mänskliga naturen.

Ponera att vi kom till denna världen med alla handikapp och all besvikelse hos, låt säga, någon vid 60 års ålder. Om detta hade varit fallet skulle mänskligheten aldrig ha flyttat ut ur grottorna, skulle aldrig ha hört talas om atombomben eller New Deal. Gamla människors enda funktion – eller i alla fall det enda de sysslar med – verkar vara att hitta fel med de mirakelkurer de trodde på i sin ungdom. Erfarenhetens pris är besvikelse. Med besvikelse kommer motstånd till förändring, och envisheten går så långt att de finner fel i sina söners ofelbara mirakelkurer. Trots detta hänger ungdomen fast vid de idéer där de har ett ägandeintresse, och till slut kommer förändringen.

En revolution är ett tankemönster fött av nyfikenhet och ges näring av ett ideal. Varenda generation tänker fram sitt eget tankemönster, men eftersom de tidigare generationerna håller fast vid vad de är vana vid måste övergången från det gamla till det nya vara gradvis. Sett ur ett historieperspektiv verkar det som att vid ett specifikt datum dog en revolution och en ny föddes. Vi tänker på 1800-talet, med dess tradition av naturrätt och laissez-faire, som plötsligt visat vägen från den feodala traditionen. Men Voltaire, Adam Smith, Rousseau och andra plöjde och planterade frön en tid innan 1800, och om du gräver lite hittar du 1800-talets rötter mycket tidigare. Trots detta är det säkert att medan vi njuter av, eller ångrar, vår egen revolution, är ungdomen kritisk till den och håller på att bygga dess efterföljare.

Det finns en grad av nöje, om du är lagd på det sättet, i att försöka tyda riktningen på nästa revolution, i den rådande strömmen av idéer. Det är en intressant lek, även om du vet att du inte kan vara på plats och säga ”Vad var det jag sa!”. Det är en lek som tar bitterheten från besvikelsen och rånar pessimismen dess glans.

Den nuvarande traditionen

Vår egen revolution, den som verkar ha börjat på den första dagen i januari, 1900, identifierar sig med kollektivismens doktrin. Kort sagt håller doktrinen fast vid att förbättringen av vårt levnadssätt endast kan uppnås om vi räknar bort individen. Massan är det enda som spelar roll. Doktrinen förnekar inte individens existens, men relegerar honom till ett medel, inte som ett mål i sig själv. För att stödja sig själv insisterar doktrinen på att individen endast är en produkt av sin miljö, som är massan, att han inte skulle kunna existera utanför den, att han inte skulle kunna fungera annat än som ett bihang till massan.

Massan å andra sidan saknar en självframdrivande kraft och behöver knuffas. För detta syfte uppstår ett politiskt maskineri, förmodligen genom något som kallas ”den demokratiska processen”. Individen tjänar marschen mot framsteg genom att underkasta sig denna anordnings riktning. I slutändan, menar doktrinen, kommer individen att gynnas på grund av den jämställda fördelningen av det överflöd som uppstår ur kollektiva handlingar.

Detta är vår traditions centrala idé. Det är massans idealisering och individens negation; dess mirakelkur, dess realiseringsmetod, dess politiska riktning; dess mål är, som alltid, det odefinierade ”Goda Samhället”.

”Slutresultatet av detta sätt att tänka, det praktiska resultatet, är statsdyrkan. Detta är den nödvändiga konsekvensen av massornas idealisering”

Såpass dominant är denna doktrin i vårt tankesätt att den uppfyller kriterierna för en trossats. Den impliceras, även om den inte explicit påstås, i varje tankeområde. Syftet med dagens pedagogik är inte att förbereda individen för att kunna njuta av sitt eget liv, utan snarare att göra det möjligt för honom att bättra tjäna massmaskinen; psykologen gör anpassning till massans tankesätt ett mått på hälsosamt tänkande och leverne; rättsfilosofin sätter samhällsansvar före individansvar; vetenskapsmannens intresse i att hitta principer är sekundärt till att huvudsakligen sysselsätta sig med massproduktion; ekonomen studerar institutioner, inte människor; och filosofin förkastar spekulationer gällande människans natur eller meningen med livet som insatser som hellre borde lagts på att lösa praktiska samhällsproblem. Vår är kulturen av ”de alla” hellre än ”den ende”.

Slutresultatet av detta sätt att tänka, det praktiska resultatet, är statsdyrkan. Detta är den nödvändiga konsekvensen av massornas idealisering, eftersom då massan endast kan agera under politisk makt blir den makten den nödvändiga förutsättningen för allt liv. Det är en självförsörjande organisation. Den agerar på ett plan som är högre, inte bara än individen utan även än massan. Den är inte bara överpersonlig, den är ”övermasslig”. Utan staten skulle massan inte kunna fungera, även om den kunde existera. Staten är såldes den moderna tidens guldkalv, med den enda väsentliga skillnaden att dess makt är påvisbar, inte förmodad; den kan ge, och ger, oss vägledning, styr och skyddar oss alla. Således avgudar vi den, ger offer i dess ära, och ifrågasätter aldrig dess ofelbarhet, även om vi upptäcker bristfälligheter i dess hierarki. Den nuvarande presidenten kanske har fel, men staten kan aldrig göra fel.

Våra förfäders tradition

Just hur långt vår revolution har kommit längs denna väg blir synlig då vi jämför den med 1800-talets väg. Den tidens dominanta doktrin menade att individen var tvunget att vara livets A och O. Han var den enda verkligheten. Samhället var inte en sak i sig självt, utan enbart anhopningen av individer som samarbetsvilligt jobbade för varandras förbättring; det kunde inte vara större än summan av dess delar. Individen var inte en produkt av sin miljö, utan dess ansvarige herre.

1800-talet hade en trossats också, och den gick under namnet ”omistliga rättigheter”. Dessa ansågs vara personliga befogenheter, förbundna med individen på grund av hans existens, och spårbara endast till Gud. Staten hade inget att göra med rättigheter annat än att se till att individer inte inkräktade på dem; och detta var den enda orsaken till staten. Dess funktioner var helt och hållet negativa, som en väktare, och när den förmodades agera positivt gjorde den inte vad den skulle; då måste den ställas till svars.

”Deras insisterande på rätten att göra som de ville visade sig vara rätten att exploatera andra, en rättighet de inte kunde utöva utan hjälp av just den stat de hade lovat att tygla.”

Gällande livets praktiska ting har doktriner och trossatser ett sätt att förlora sina dygder på; även integrerade filosofier faller sönder då människor tillämpar dem. 1800-talets individualism drabbades av ansenlig förödelse, även från de som vördade den mest av alla – förespråkarna av laissez-faire. Deras insisterande på rätten att göra som de ville visade sig vara rätten att exploatera andra, en rättighet de inte kunde utöva utan hjälp av just den stat de hade lovat att tygla. De byggde upp statens makt genom att kräva privilegier från den.

Vid mitten av 1800-talet hade detta privilegiegivande gett individualism ett vanrykte. Verkligheten var långt från den tidigare drömmen. Ungdomarna upptäckte snabbt felaktigheterna i den individualism som praktiserades, fördömde den och började jobba på att ersätta den. Den universallösning de hittade var doktrinen om egalitarianism. Besynnerligt nog marknadsförde de denna nya idé i naturrättens namn: om alla begåvats med lika stor kvantitet naturrätt följde det från detta att vi alla har en likvärdig rätt till det som alla andra har. Detta var, i grunden, inte bara en revolt mot orättvisan med privilegier utan innebar också begärets och girighetens rationalisering. Hursomhelst krävde egalitarianismen en utökning av privilegierna, inte dess avskaffande; och eftersom privilegier är omöjliga utan politiskt upprätthållande vände sig egalitarianisterna till staten för hjälp. Alla sorters reformer förespråkades, och alla av dem förstärkte den politiska makten på bekostnad av den samhälleliga makten. Det föll aldrig in för de som, likt Dickens, förespråkade ”större och bättre” fattiglagar, att de förberedde vägen för socialförsäkringar (eng. social security), vilket förminskar individen till statens förmyndarskap. Under tiden utvecklade Karl Marx sin logiska grund för kollektivism. Den kollektivistiska revolutionen föddes ur individualismens matris.

Revolutioner föder revolutioner

Det är denna poäng vi måste ha i åtanke då vi spekulerar om framtiden, att revolutioner föds ur revolutioner. Och de föds alltid. Den nyfikna ungdomen misslyckas aldrig med att upptäcka otillräckligheter inom den tradition de har ärvt och de är ivriga att skriva en ny formel. På papper är formeln alltid perfekt, och kanske skulle den fungera precis som förutsagts om den mänskliga handen inte rörde vid den. Ta fallet med liberalism, som var det individualistiska tankesättets politiska uttryck. Vid början av 1800-talet, då liberalismen trädde fram ur sin ungdomstid, var dessa enda grundsats att politiska interventioner i människors liv var dåliga. Den härledde alla problem som människor led av till statens makt. Således förespråkade den att denna makt skulle vittra bort, utan förbehåll, och föreslog att avskaffa lagar, utan att ersätta dem med nya. Den negativitet var i sin ordning tills liberalerna kom till makten, och då gick det upp för dem att lite ”positiva” handlingar kanske kan vara bra: de upptäckte att endast de lagar som antogs av icke-liberaler vad dåliga. Faktum är att – och detta är något som statsdyrkarna ofta förbiser – den bekvämlighet, de extrainkomster, och det smicker som följer med att inneha ett politiskt ämbete har stort inflytande på politiken; för staten består av människor, och människor är olyckligtvis alltid mänskliga. Och så muterade liberalism till sin totala motsats vid slutet av 1800-talet. Idag är den att jämställa med statsdyrkan.

Vem vet vilka revolutionära idéer ungdomen håller på att ta fram just nu? Vi lever alldeles för nära i tiden för att bedöma strömmens riktning. Vi är antingen pessimister eller optimister, och vilket fall som helst är vi dåliga vittnen. De av oss som är förälskade i ”den gamla goda tiden” pekar på den socialistiska doktrinens utbredning, speciellt i klassrummen och i skolböckerna, som bevis på att ”världen är på väg åt helvete”, medan förespråkarna av socialism tar samma material som bevis på deras årtusendes omedelbara närhet. Båda sidor har förmodligen fel. Det måste kommas ihåg att den nuvarande uppsättningen lärare, som också är de som skriver skolböckerna, är en produkt av den socialistiska tradition som byggts upp under den tidiga delen av detta århundrade, och är således nödvändigtvis övertygade om dess dygd. Deras förnekande av naturrätten, till exempel, är lika naturlig som att denna doktrin stöddes av lärare 1850. Men pessimisterna kan trösta sig med detta faktum, att även om professorerna utövar ett visst inflytande på sina studenter kan de inte hindra nyfikenheten. Om idéhistorien är någon vägvisare om framtiden kan vi vara säkra att en förändring är i vardande, att ungdomen kokar ihop en revolution; den har sysslat med det i alla tider.

”En förkastad tradition återvänder aldrig i sitt förra plag”

Att med säkerhet förutspå 2000-talets tradition skulle kräva en profet. Men, och återigen förlitar vi oss på historiens bevismaterial, vi är säkra på att vi förväntar oss en renässans för individualismen. För den samhällspolitiska pendeln har svängt fram och tillbaka över samma båge sedan människor började leva i samfund, och det finns ingen grund till att tro att den kommer att flyga iväg i en annan riktning. Modern absolutism – som går under diverse namn som kommunism, nazism, eller det mindre skrämmande ”planekonomi” – är på många ytliga sätt ganska olik ”kungars gudomliga rätt”; men i deras gemensamma förkastande av individen är de två tankesätten lika. Eller, den individualistiska doktrinen om frälsning som befläckade Roms ära hade ingen av de ekonomiska övertonerna hos 1800-talets individualism; men den underliggande idén om frälsning är individens företräde, inte kollektivets; och detta är den underliggande idén hos varje form av individualism. En förkastad tradition återvänder aldrig i sitt förra plagg; faktum är att det krävs en hel del avklädande för att känna igen den. Endast en historisk expert kan spåra det moderna Amerikas New Deal till det antika Roms New deal, eller känna igen Sparta i Moskva.

Den oundvikliga framtiden

Hur den kommande revolutionen än kommer att se ut, kommer den inte att visa sig själv förrän den nuvarande revolutionen har spelat ut sin roll. Det finns en viss benägenhet att försöka stoppa den, men det är av naturen ett fruktlöst arbete. Till och med motståndet till den nuvarande kollektivistiska trenden är, precis som sig bör, svärtad av detta. De som slåss mot ”fri” sjukvård (dvs. statlig sjukvård) slåss lika hårt mot varje förslag att ta bort staten från skolan, inkapabla att förstå att båda institutionerna är sydda av samma tyg; och de som ser med förskräckelse på utlärandet av den kollektivistiska doktrinen i vår skola jobbar bara för en politisk läroplan som är mer i deras smak. På samma sätt är de marknadsliberaler som klagar på subventioner till bönder starka förespråkare av subventioner till producenter genom skyddande tariffer. Vi befinner oss mitt i den rådande traditionen, och tills den tar slut och ersätts av en annan kan inget göras åt det. Det bästa vi kan göra är att hitta fel, vilket är den nödvändiga förutsättningen för den kommande revolutionen.

Vi kan dock vara säkra på detta: just nu finns det, inlagd i en barnkammare eller någon förstaårsklass, en Voltaire, en Adam Smith, en Locke eller en Godwin, någon vilde som kommer att träda fram ur flocken och leda den. Ungdomen är, som alltid, i uppror och missnöjd med saker som de är. Nåväl, eftersom den enda riktning som ungdomen kan gå i är bort från den nuvarande kollektivistiska traditionen mot dess motsats, måste de som håller fast vid den individualistiska uppsättningen värderingar försöka sälja dem till dessa potentiella revolutionärer. Vi måste polera våra antika argument, och applicera dem på den nuvarande världen och erbjuda dem som splitternya handelsvaror. Vi måste sälja dem. Ungdomarna kommer inte att köpa hela rubbet, utan kommer att vara ganska selektiva; de kommer att ta vad som verkar bra för dem, modernisera det, och bygga in det i en mirakelkur och starta en revolution. Och tack och lov för det. (Gud välsigne dem.)

Denna artikel finns med i boken One is a crowd, av Frank Chodorov, och har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

Kommentera på bloggen