Slaget om idéer

Det är ett misstag att tro att de socialistiska experimentens brist på framgång kan hjälpa till att besegra socialismen. Fakta kan aldrig av sig själv bevisa eller motbevisa någonting. Allting beror på hur man tolkar och förklarar fakta, med hjälp av idéer och teorier.

Den som klamrar sig fast vid socialismens idéer kommer att fortsätta skylla all världens ondska på privat egendom och förvänta sig frälsning från socialismen. Socialister skyller den ryska bolsjevismens misslyckande på allt utom systemets brister. Från ett socialistiskt synsätt är kapitalismen ensamt skyldig för all den misär som världen varit tvungen att genomlida under de senaste åren. Socialister ser endast det som de vill se och blundar inför allt som kan tänkas motsäga deras teori.

Det är endast idéer som kan besegra idéer, och det är endast kapitalismens och liberalismens idéer som kan besegra socialismen. Endast genom ett slag om idéer kan frågan avgöras en gång för alla.

Liberalism och kapitalism vänder sig till det kalla, välbalanserade sinnet. De använder ren logik, och avstår från att spela på känslor. Socialism, å andra sidan, spelar på känslorna, och försöker bortse från all logik genom att väcka en känsla av personligt intresse och kväva förnuftets röst genom att väcka liv i primitiva instinkter.

Även hos de högre intellektuellt stående, hos det fåtal som är kapabla till självständiga tankar, ter sig socialismen som fördelaktig. Hos de andra, den stora massan som inte klarar av att tänka själva, anses den socialistiska positionen vara orubblig. En talare som piskar upp massans passion anses ha en bättre chans att lyckas än någon som tilltalar deras förnuft. Således ter det sig som om liberalismens har väldigt liten chans att besegra socialismen.

Det är idéer som skapar historien, inte de materiella produktivkrafterna

Detta pessimistiska synsätt är helt och hållet en felbedömning av det inflytande som rationell och stillsam reflektion kan utöva på den stora massan. Det överdriver också enormt betydelsen av massans roll, och således också masspsykologiska element, i att skapa och forma en epoks dominerande idéer.

Det är sant att massan inte tänker själva, men det är av precis denna anledning som de följer de som tänker. Mänsklighetens intellektuella vägledning tillhör det fåtal som tänker självständigt. Först påverkar de den cirkel som är kapabla att greppa och förstå det som andra har tänkt; genom dessa mellanhänder når deras idéer massorna och tränger samman med tidens allmänna opinion. Socialismen har inte blivit vår tids dominanta idé för att massorna först tänkte ut idén om att socialisera produktionsmedlen, och sedan överförde detta till de intellektuella klasserna. Även den materialistiska föreställningen av historien, som hemsöks av romanticismens och den historiska rättsfilosofiska skolans uppfattning av en ”folksjäl”, vågar påstå något sådant. Folksjälen i sig har aldrig skapat något annat än storskaliga brott, ödeläggelse och förstörelse. [1] Det kan erkännas att den socialistiska idén i stort sett inte är något annat än förstörelse, men den är i alla fall en idé. Den måste tänkas ut, och detta kan endast göras av individuella tänkare. Precis som alla andra stora tankar har den trängt igenom till massan via den intellektuella medelklassen. Varken folket eller massorna var de första socialisterna. Till och med idag är de jordreformssocialister och syndikalister snarare än socialister. De första socialisterna var de intellektuella; de, och inte massan, utgör socialismens grundstomme. [2] Socialismens makt är också, likt annan makt, i slutändan spirituell; och den finner sitt stöd i de idéer som utgår från de intellektuella ledarna, som ger dem till folket. Om den intellektuella eliten övergav socialismen skulle dess makt försvinna. I det långa loppet kan inte massorna motstå ledarnas idéer. Det är sant att individuella demagoger kan vara redo, för karriärens skull och mot deras bättre vetande, att ingjuta folk med idéer som tilltalar deras lägsta instinkter och som därför säkerligen kommer att bli väl mottagna. Men i slutänden kan inte de profeter som i sina hjärtan vet att de är falska vinna mot de som är fulla av en uppriktig övertygelse. Ingenting kan korrumpera idéer. Varken med pengar eller med andra belöningar kan man hyra folk att slåss mot idéer.

Det mänskliga samhället är en produkt av sinnet. Samhälleligt samarbete måste först föreställas, sedan önskas, och slutligen förverkligas genom handling. Det är idéer som skapar historien, inte de ”materiella produktivkrafterna”, denna oklara och mystiska materialistiska historieföreställning. Om vi skulle kunna bekämpa den socialistiska idén, om mänskligheten skulle kunna inse den samhälleliga nödvändigheten av privat ägande av produktionsmedlen, då skulle socialismen försvinna. Det är det enda som räknas.

Den socialistiska idéns vinst över den liberala har endast skett genom en förskjutning av samhällsattityden, från en som tar hänsyn till den enskilda institutionens samhällsfunktion och den totala effekten av hela den samhälleliga apparaten, till en anti-social attityd, som ser alla de individuella delarna av den samhälleliga mekanismen som löskopplade enheter. Socialismen ser individerna – de hungriga, de arbetslösa, och de rika – och hittar fel med det; liberalismen glömmer aldrig helheten och varje fenomens ömsesidiga beroende. Den vet mycket väl att privat ägande av produktionsmedlen inte innebär att man kan förvandla jorden till ett paradis; den har aldrig försökt att etablera någonting annat än det enkla faktum att den socialistiska samhällsordningen inte är möjlig att förverkliga, och således mindre kapabel till att främja allas välstånd än kapitalismen.

Men i slutänden kan inte de profeter som i sina hjärtan vet att de är falska vinna mot de som är fulla av en uppriktig övertygelse. Ingenting kan korrumpera idéer.

Ingen har haft en sämre förståelse av liberalismen än de som har anslutit sig till den under de senaste årtiondena. De har känt sig manade att slåss mot kapitalismens överflöd, och de har därmed utan betänklighet tagit över den karakteristiska anti-sociala attityden man finner hos socialister. En samhällsordning har inget överflöd som kan skäras bort med vilje. Om ett visst fenomen är det oundvikliga resultatet av ett system baserat på det privata ägandet av produktionsmedlen, kan inga etiska eller estetiska infall fördöma det. Till exempel kan inte spekulation, som är en del av allt ekonomiskt agerande, i ett socialistiskt samhälle likväl som i något annat, fördömas för den form det tar under kapitalism, enbart på grund av att moralkontrollanterna misstar sig gällande dess samhällsfunktion. De har hela tiden utropat att socialism är ett vackert och ädelt ideal som man borde sträva efter om det var möjligt att förverkliga, men att det inte är så eftersom det förutsätter människor som är mer moraliskt perfekta än de som vi har att göra med. Det är svårt att se hur folk kan bestämma sig för att socialism på något sätt är bättre än kapitalism annat än om de kan hålla fast vid att det fungerar bättre som ett samhällssystem. Med samma rättfärdigande kan det sägas att en maskin som konstrueras som en evighetsmaskin skulle vara bättre om man arbetade enligt de lagar som gavs av mekaniken – om endast den kunde fås att fungera pålitligt. Om socialism i sig innehåller ett fel som hindrar systemet från att göra det som det är tänkt att göra så kan socialism inte jämföras med det kapitalistiska systemet, för detta har visat sig fungera. Inte heller kan det kallas ädlare, vackrare eller mer rättvist.

Det är sant att socialism inte kan förverkligas, men det är inte för att den kräver upphöjda och altruistiska varelser. En av de saker som denna bok har försökt bevisa är att det socialistiska samväldet främst av allt saknar en sak, något som är oumbärligt för varenda ekonomiskt system som inte lever från hand till mun utan som fungerar med hjälp av indirekta och omständliga produktionsmetoder: förmågan att kalkylera och därmed att agera rationellt. När detta faktum väl har erkänts måste varenda socialistisk idé försvinna från förnuftiga människors sinnen.

Hur pass ohållbart det är med uppfattningen att socialismen är oundviklig, eftersom samhällelig evolution nödvändigtvis leder dit, har visats i tidigare avsnitt av denna bok. Världen lutar åt socialism eftersom den stora majoriteten av folket vill ha det. De vill ha det eftersom de tror att socialism kommer att garantera högre levnadsstandard. Om folk inte längre var övertygade om detta, skulle det utgöra slutet för socialismen.

[1] MacIver, Community, London, 1924, ss. 79 ff.

[2] Detta är givets också sant för den tyska nationen. Nästan hela den intellektuella eliten i Tyskland är socialistisk: i nationella kretsar är det Staten eller, något man vanligen säger idag, nationalsocialism. I katolska kretsar är det kyrklig socialism, i andra kretsar är det socialdemokrati eller Bolsjevism.

Denna artikel är ett utdrag från kapitel 35.3 i Socialism och har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *