Kommer inte krigsherrar att ta över?

Vid två olika tillfällen de senaste veckorna har folk ställt en välbekant fråga: ”Skulle inte ett samhälle med ’anarkokapitalism’ eller en helt fri marknadsordning urarta i ständiga strider mellan privata krigsherrar?” Tyvärr gav jag inga tillfredsställande svar de gångerna, men jag hoppas att med denna artikel kunna säga ”bättre sent än aldrig”.

Äpplen och päron

När man bemöter ”krigsherre-argumentet” måste man göra rättvisa jämförelser. Det går inte att jämföra samhälle A, som är fyllt med onda, okunniga vildar som lever i anarki, med samhälle B, som är befolkat av upplysta, laglydiga medborgare som lyder under en liten stat. Anarkisten förnekar inte att livet kan vara bättre i samhälle B. Vad anarkisten däremot säger är att för varje given folkgrupp kommer införandet av en tvingande stat göra saker och ting värre. Frånvaron av en stat är en nödvändig, men inte tillräcklig, förutsättning för att uppnå ett fritt samhälle.

För att uttrycka det hela på ett annat sätt: det är inte tillräckligt att visa att ett tillstånd av äganderättsanarki skulle kunna urarta i oupphörliga krig, där ingen enskild grupp är stark nog att underkuva alla utmanare och där ingen på så vis kan skapa ”ordning”. Det är trots allt så att samhällen som har stater också urartar i inbördeskrig med jämna mellanrum. Vi bör ha i åtanke att de vanligt förekommande hänvisningarna till olika fall i Colombia och numera även Irak inte är exempel på hur anarki har övergått till kaos, utan snarare exempel på hur stater har övergått till kaos.

”Frånvaron av en stat är en nödvändig, men inte tillräcklig, förutsättning för att uppnå ett fritt samhälle.”

För att krigsherre-argumentet skall hålla skulle statsförespråkaren behöva argumentera att varje givet samhälle skulle förbli laglydigt under en stat, men att dessa samhällen skulle brytas ned till ständig krigsföring om alla juridiska och militära tjänster privatiserades. Det populära exemplet Somalia hjälper därför ingen av sidorna i debatten. [1] Det är sant att Rothbardianer borde vara bekymrade över att respekten för icke-aggression uppenbarligen är alltför sällsynt i Somalia för att främja den spontana uppkomsten av lag och ordning som en helt fri marknad för med sig. Men av samma skäl var respekten för ”lagen” också alltför svag för att den ursprungliga somaliska staten skulle lyckas upprätthålla lag och ordning.

Nu när vi väl har preciserat frågan tror jag det finns starka skäl till att anta att ett inbördeskrig skulle vara mycket mindre sannolikt i en region som dominerades av privat försvar och privata rättsväsenden snarare än ett statligt monopol. Privata organisationer äger de tillgångar som står till deras förfogande, medan politiker (särskilt i demokratier) endast utövar tillfällig kontroll över statens militära utrustning. Bill Clinton var fullt beredd att avlossa ett tiotal kryssningsrobotar när Lewinsky-skandalen blossade upp. Oberoende av vad man tror att Clinton hade för motiv så står det klart att han hade varit mycket mindre benägen att genomföra en sådan attack ifall han hade varit VD för ett privat skyddsbolag som hade kunnat sälja missilerna på den öppna marknaden för $569,000 styck. [2]

Vi kan se samma princip när det gäller USA. Skulle de storskaliga militära slagen på 1860-talet ha ägt rum i samma omfattning om de två stridande parterna hade varit tvungna att anlita frivilliga legoknektar och betala riktiga löner för deras tjänster istället för att ha gratis tillgång till hundratusentals värnpliktiga?

Den statliga kontraktsteorin

Jag kan tänka mig att läsaren i allmänhet stöder ovanstående analys men ändå tvekar om min slutsats. Han eller hon kanske säger något i stil med: ”I ett ursprungligt naturtillstånd har människor inledningsvis olika uppfattningar om rättvisa. I en marknadsanarkistisk miljö skulle olika konsumenter anlita dussintals olika skyddsbolag, där varje bolag försöker implementera sina egna lagar som är oförenliga med de andras. Det är förvisso sant att dessa professionella ligor i allmänhet kanske undviker konflikter av ren varsamhet, men balansen mellan alla dessa bolag skulle ändå vara svajig.”

”För att undvika ett sådant utfall,” skulle kritikern kunna säga, ”måste medborgarna lägga sina futtiga meningsskiljaktigheter åt sidan och enas om att stödja en enda monopolorganisation som har makt nog att krossa alla som utmanar dess auktoritet. Detta väcker visserligen frågan om hur man skall kontrollera detta vilddjur, men det löser åtminstone problemet med oupphörliga inbördeskrig.”

Det finns flera problem med detta förslag. För det första förutsätter det att faran med privata krigsherrar är större än det hot som en tyrannisk centralregering utgör. För det andra har vi det lilla problemet med att ingen stat någonsin har uppstått på ett frivilligt och fredligt vis. Även de medborgare som exempelvis stödde ratificeringen av den amerikanska konstitutionen gavs aldrig någon möjlighet att välja att leva i en marknadsanarki istället, utan var tvungna att välja mellan den Konfederatoriska sydstaten eller den Konstitutionella nordstaten.

”Ingen stat har någonsin uppstått på ett frivilligt och fredligt vis.”

För våra syften är dock det mest intressanta problemet med denna invändning att om ett sådant scenario faktiskt infann sig skulle det vara onödigt för detta folk att bilda en stat. Om de allra flesta människor, även om de har olika uppfattningar om rättvisa, är överens om att det är fel att använda våld för att lösa konflikter kommer marknadskrafterna frambringa fred mellan de olika skyddsbolagen.

Det är förvisso helt riktigt att människor i allmänhet har väldigt olika åsikter om enskilda juridiska frågor. Vissa människor stöder dödsstraff, vissa anser att abort är mord, och det skulle förmodligen aldrig råda någon enighet om hur många skyldiga människor som borde frias för att undvika att en enda oskyldig person ska fällas. Icke desto mindre, om den statliga kontraktsteorin faktiskt stämmer så kan de allra flesta individer komma överens om att konflikter inte borde lösas genom våld, utan istället genom ett ordningsamt tillvägagångssätt.

Men om ovanstående gäller för en viss befolkning, varför skulle vi förvänta oss att sådana dygdiga människor, i egenskap av konsumenter, skulle bli kunder hos skyddsbolag som rutinmässigt använder våld mot svaga motståndare? Varför skulle inte majoriteten av dessa människor anlita skyddsbolag som följde gemensamma rättsavtal, och som anlitade seriösa och neutrala domstolar för att lösa sina tvister? Varför skulle inte det privata, frivilliga regelverket fungera som en ordningsam process för att avgöra rättsliga ärenden?

Återigen skulle ovanstående beskrivning inte gälla för alla samhällen genom historien, men av samma skäl skulle dessa samhällen även misslyckas med att upprätthålla ett statligt rättsväsende.

Fripassagerare?

En mera sofistikerad anhängare av staten, speciellt en som är insatt i konventionell nationalekonomi, kan komma med ytterligare ett försök till att rättfärdiga staten: ”Anledningen till att åtminstone en minimal stat är nödvändig är för att vi inte kan lita på att marknaden på ett tillfredställande sätt kommer att finansiera legitima polisstyrkor. Det må vara sant att 95 procent av befolkningen har tillräckligt lika åsikter vad det gäller rättvisa för att det skall råda fred, men då måste de också bidra tillräckligt mycket till de skyddsbolag som ägnade sig åt att upprätthålla denna fred.”

”Men”, kanske statsanhängaren fortsätter, ”om dessa skyddsbolag inte har rätt att ta ut avgifter från alla som stöder deras verksamhet kommer de att tvingas nöja sig med en betydligt mindre polisstyrka. Marknaden kommer då att misslyckas just på grund av snyltarproblemet: när ett legitimt bolag tar i med hårdhandskarna mot ett skurkbolag gynnas alla laglydiga människor, men på en fri marknad skulle de inte vara tvungna att betala för denna ”allmännytta.” Följaktligen kommer skurkbolag som finansieras av illvilliga och fredlösa typer ha mycket bredare verksamhetsmöjligheter i en anarki.”

Återigen finns det flera tänkbara invändningar mot ett sådant argument. För det första är det inte entydigt positivt att staten har en stor och stark armé som alltid står redo att krossa politiska separatistgrupper.

”Har man däremot en stat finns redan alla dessa maktverktyg på plats och står redo att användas mot befolkningen för den som lyckas kapa makten.”

För det andra skulle det påstådda problemet med fripassagerare inte vara ens i närheten av att vara lika katastrofalt som många ekonomer tror; exempelvis skulle försäkringsbolag i stor utsträckning ”internalisera externa kostnader”. Det må förvisso vara sant att ett ”suboptimalt” antal seriemördare skulle gripas om skyddsbolagen i fråga livnärde sig på frivilliga bidrag från enskilda kunder. (Visst, alla tjänar lite grann på att veta att en seriemördare har gripits, men huruvida en enskild person är med och betalar för detta eller ej skulle knappast utgöra skillnaden mellan att mördaren blev tillfångatagen eller lyckades komma undan.)

Men samtidigt skulle försäkringsbolag som vardera hade hundratusentals kunder i större städer vara mer än villiga att bidra med stora belopp för att bekämpa problemet med t.ex. en seriemördare. (Om han skulle döda igen skulle ju trots allt ett av dessa försäkringsbolag bli tvunget att betala ut hundratusentals eller miljontals kronor i ersättning till offrets dödsbo.) Med samma logik skulle den fria marknaden på ett tillfredsställande sätt kunna finansiera olika typer av åtgärder för att motverka oseriösa skyddsbolag.

För det tredje måste man föreställa sig ett rejält mardrömsscenario för att se hur absurd denna invändning är. Föreställ dig en storstad som Stockholm som inledningsvis är ett marknadsekonomiskt paradis. Är det verkligen rimligt att tro att rivaliserande gäng skulle kunna växa och växa och slutligen börja terrorisera allmänheten? [3] Ha i åtanke att dessa gäng skulle vara renodlat kriminella, och till skillnad från exempelvis en kommunstyrelse skulle det inte finnas något ideologiskt stöd för dem bland allmänheten.

I en sådan miljö skulle den laglydiga majoriteten ha alla möjliga bekämpningsmekanismer till sitt förfogande, inte bara i form av fysisk konfrontation; när en privat domare väl har fällt en kriminell liga skulle de privata bankerna frysa deras tillgångar (upp till det belopp som motsvarar domens böter), och de privata el- och vattenbolagen skulle stänga av leveransen till ligans högkvarter i enlighet med de bestämmelser som finns i deras avtal.

Naturligtvis är det teoretiskt möjligt att ett oseriöst skyddsbolag skulle kunna ta sig förbi dessa hinder, antingen genom hot eller uppdelning av sitt rånarbyte, samt genom att ta över en mängd banker, elbolag, matbutiker etc. genom ett fullskaligt militärt angrepp. Poängen är dock att i ett marknadsanarkistiskt samhälle skulle ledarna för den typen av ligor behöva börja med två tomma händer och bygga upp all sin makt och sin organisation utifrån detta. Har man däremot en stat finns redan alla dessa maktverktyg på plats och står redo att användas mot befolkningen för den som lyckas kapa makten.

SLUTSATS

Vi kan konstatera att det saknas belägg för påståendet att anarkism skulle leda till våldsamma konflikter mellan olika krigsherrar. I de samhällen där en sådan situation trots allt skulle uppstå skulle en stat ändå inte råda bot på problemet. Det är snarare precis tvärtom: de frivilliga arrangemang som uppstår i ett markadsanarkistiskt samhälle skulle vara långt mycket mer gynnsamma för fred och rättsäkerhet än de tvångsmedel som inrättas av en parasitisk och monopolistisk stat.

Notiser
[1] I och med denna eftergift bör jag påpeka att anarkokapitalister kan se sina teorier bekräftas i Somalia i viss utsträckning – se http://en.wikipedia.org/wiki/History_of_Somalia#Recent_history

[2] Det är förvisso sant att denna summa skulle vara lägre för ett privat skyddsbolag, iom. att de skulle ha bättre koll på sina kostnader än t.ex. Pentagon. Faktum kvarstår dock att ett privat företag skulle hushålla med sina vapen på ett bättre sätt än en statlig myndighet.

[3] Man bör också ha i åtankte att de kriminella gäng som existerar i dag a) inte dödar eller rånar ens i närheten lika många personer som de flesta stater gör en vanlig vardag, och b) får sina nuvarande inkomster tack vare staternas olika förbud (spel, droger, prostitution, svarta lån, etc.) och är därför inte representativa för eventuella kriminella gäng i en anarkistisk värld.

Originalartikeln har översatts till svenska av MB

Kommentera på bloggen