Rätten till självbestämmande

De tidiga liberalerna trodde att folk över hela världen var fredliga av naturen, och att det endast var monarker som önskade krig för att genom erövring kunna öka sin makt och sitt välstånd. De trodde därför att det räckte med att ersätta de dynastiska prinsarnas styre, med en regering som var beroende av folket, för att kunna säkerställa en hållbar fred. Om en demokratisk republik upptäcker att dess existerande gränser, så som de har formats under tidens gång, innan övergången till liberalism, inte längre överensstämmer med folkets politiska önskemål, måste dessa på ett fredligt sätt ändras för att anpassa sig till resultatet av en allmän folkomröstning som ger uttryck för folkets vilja. Det måste alltid vara möjligt att skifta statens gränser om invånarna inom ett visst område på ett tydligt sätt gör det känt att de vill ansluta sig till en annan stat än den stat de för närvarande befinner sig under.

På 16- och 17-hundratalet införlivade de ryska kejsarna stora områden till sitt eget imperium, vars population aldrig hade önskat att tillhöra den ryska staten. Även om det ryska imperiet hade antagit en helt och hållet demokratisk konstitution hade det inte tillfredställt önskemålen hos invånarna i dessa territorier, eftersom de helt enkelt inte önskade associera sig på något sätt med ryssarna. Deras demokratiska krav var: frihet från det ryska imperiet; skapandet av ett självständigt Polen, Finland, Lettland, Litauen etc. Det faktum att dessa och liknande krav, från andra folkslag (t.ex. italienare, tyskar i Schleswig-Holstein, slaverna i det Habsburgska imperiet) endast kunde tillfredställas genom att ta till vapen, var den viktigaste orsaken till alla de krig som har bekämpats sedan Wienkongressen.

Självbestämmanderätten med avseende på medlemskap i en stat betyder således: när helst invånarna i ett område, oavsett om det är en enstaka by, ett helt distrikt, eller en mängd angränsande distrikt, gör det känt att de, genom en fri och allmän folkomröstning, inte längre önskar vara anslutna till den stat de för närvarande tillhör, utan istället önskar bilda en självständig stat, eller ansluta sig till någon annan stat, måste deras önskemål respekteras och följas. Detta är det enda möjliga och effektiva sättet som finns för att undvika revolutioner, inbördeskrig och internationella krig.

Att kalla denna självbestämmanderätt för ”nationers självbestämmanderätt” är att missuppfatta den. Det är inte en självbestämmanderätt för en avgränsad nationell enhet, utan snarare rätten hos invånarna i varje område, att bestämma den stat de önskar tillhöra. Detta missförstånd blir ännu mera tragiskt när uttrycket ”nationers självbestämmanderätt” antas betyda att en nationell stat har rätten att lösgöra och införliva områden som tillhör en annan stat, mot dessa invånares vilja. Det är genom att tolka nationers självbestämmanderätt på detta sätt som de italienska fascisterna försöker rättfärdiga sina krav att kantonen Ticino, och delar av andra kantoner, lösgörs från Schweiz och införlivas med Italien, även om invånarna i dessa kantoner inte önskar detta. En liknande position tas av några av de pangermanska förespråkarna gällande den tyska delen av Schweiz och Holland.

Men den självbestämmanderätt vi pratar om är inte nationers självbestämmanderätt, utan snarare självbestämmanderätten hos invånarna i varje territorium som är tillräckligt stort för att kunna skapa en administrativ enhet. Om det på något sätt var möjligt att ge denna självbestämmanderätt till varenda individ, skulle det vara tvunget att göras. Detta är endast ogenomförbart på grund av övertygande tekniska orsaker, som gör det nödvändigt att en region styrs som en enskild administrativ enhet och att självbestämmanderätten begränsas till majoriteten av invånarnas vilja, inom områden som är tillräckligt stora för att räknas som territoriella enheter inom landets administration.

Så vitt självbestämmanderätten alls sattes i verket, och varhelst den skulle ha tillåtits att verka, under 18- och 19-hundratalet, ledde den, eller skulle den ha lett till, bildandet av stater som bestod av en enda nationalitet (dvs. människor som pratar samma språk) och till upplösandet av de stater som bestod av flera nationaliteter, men endast som en konsekvens av den fria viljan hos de som röstade. Bildandet av stater som bestod av alla medlemmar tillhörande en nationell grupp var  resultatet av självbestämmanderätten, inte dess syfte. Om några medlemmar i en nation är lyckligare som politiskt oberoende än som en del av en stat som består av medlemmar av samma lingvistiska grupp, kan man självklart försöka ändra deras politiska idéer genom att övertala dem och vinna över dem till nationalitetsprincipen, som hävdar att alla medlemmar av samma lingvistiska grupp borde bilda en enskild, självständig stat. Men om man försöker avgöra deras politiska öde mot deras egen vilja genom att vädja till en påstådd högre nationsrätt, bryter man mot självbestämmanderätten precis lika mycket som vid någon annan typ av förtryck.

Denna artikel är ett utdrag från Kapitel 3.2 i boken Liberalism och har översatts av Joakim Kämpe.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *