Berättelser om titaner och hobbitar

Litteratur kan ha ett stort inflytande på våra ideologiska åsikter. [1]

Ayn Rand var primärt en romanförfattare. Många människor konverterade till liberalism (i alla fall i någon form) efter att ha personligen upplevt hennes obestridliga karisma och magnetiska personlighet, men betydelsen av hennes romaner, speciellt Och Världen skälvde,[2] kan knappast förbises.

Faktum är att det endast är genom att ha läst hennes beskrivande berättelse som många framtida libertarianer – bland dem Walter Block [3] – en gång för alla förkastade socialismen och dess ofrånkomligen påtvingade, fysiska och mentala, bojor. Således var det en berättelse – en roman, eller om du vill, en saga – som lyckades forma och sätta läsarens uppfattning om sådana abstrakta frågor som frihet, statsdyrkan och egalitarianism i sitt sammanhang. En annan romanförfattare som också lyckades att få en exceptionellt stor läskrets och många beundrare var John Ronald Reuel Tolkien, författaren av den globala storsäljaren Sagan om Ringen.[4] Även om Tolkiens sätt att skriva på var mycket mindre påträngande än Rands – han tvingade aldrig på sina läsare någon särskild tolkning av sin bok, och han ogillade öppet avsiktliga allegorier – förnekade han aldrig att hans arbete handlade om något mer än alver eller dvärgar, eller att den behandlade vissa idéer. Som han skrev till Michael Stright, redaktören av New Republic, Sagan om Ringen var menad att först och främst vara en spännande och gripande berättelse – men en berättelse primärt inriktad till vuxna, som innehöll något mer än bara jakt och flykt, nämligen några reflektioner beträffande författarens egna åsikter och värderingar. [5]

”[Gör] Ringen till en allegori av vår tid… en allegori om det oundvikliga öde som är att vänta då man försöker besegra ond makt med makt.”

Eftersom Tolkien ansåg sig själv vara en konservativ anarkist [6] borde det inte förvåna någon att han i ett försök att besvara sin förläggares fråga gällande symbolismen som fanns i hans magnum opus, föreslog att man skulle ”… göra Ringen till en allegori av vår tid… en allegori om det oundvikliga öde som är att vänta då man försöker besegra ond makt med makt.” [7]

Således, även om Tolkiens saga alltför ofta tolkas som en opolitisk ”reseberättelse” eller en ”pikaresk roman för barn”, skulle Sagan om Ringen faktiskt kunna vara en källa till oändlig inspiration för libertarianer, som en skönlitterär dramatisering av Lord Actons kända påstående att makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut.

Både Rand och Tolkien berättar således passionerat sina berättelser om frihet, men de tillgriper fundamentalt annorlunda estetik, och som en konsekvens av detta målar de upp två helt olika bilder av världen, med olika hjältar och annorlunda utmaningar. Är dessa skillnader viktiga? Hur påverkas ”moralen” i de två berättelserna? Givet att det är av yttersta vikt precis vilken typ av historia man berättar är det kanske värt att reflektera över de annorlunda världsbilderna som ges i Och världen skälvde och Sagan om Ringen, att jämföra de båda berättelsernas karaktärer tillsammans med de situationer de ställs inför, och ställa sig den fundamentala frågan: vilken av de två romanerna utgör det bättre kontextet, det bättre litterära ramverket, för frihet och Hans-Hermann Hoppes idé om den naturliga ordningen? [8]

Titanerna

Och världen skälvde är, kort sagt, en berättelse om en strejk, även om det inte är en vanlig strejk. [9] Rand skriver inte om fackförbund eller den arbetande massan, utan om titanerna, vars oersättliga jobb, precis som deras grekiska föregångare Atlas, håller världen vid liv. Titanerna är storkapitalister, ägare till järnverk och gruvor, geniala människor, folk som är kreativa och i varje avseende utomordentliga. Så är också romanens huvudkaraktär, Dagny Taggart, arvtagerskan till det gigantiska järnvägsföretaget Taggart Transcontinental, som hon desperat försöker att skydda mot regeringens allt mer oblyga försök att lägga beslag på hennes rikedom. Samhället som hjältinnan bor i är trögt, avundsjukt, slappt, i princip hjälplöst, och vore det inte för en handfull Atlas-personer, skulle det garanterat ha gått under.

Dagny älskar sitt jobb. Hon är en extremt begåvad järnvägsdirektör, och att styra hela företaget verkar inte trötta ut henne alls. Hennes verkliga börda är inte arbetet i sig, utan nödvändigheten – det lagliga kravet – att dela med sig av sitt överflöd med resten av samhället – den otacksamma massan som består av nollor och förlorare. Initialt verkar situationen, även om den är ogästvänlig, möjlig att bära, huvudsakligen eftersom hjältinnan fortsätter sina vardagssysslor med den tröstande tanken i sitt sinne att hon inte är ensam, att andra som gör storverk känner och tänker likadant, och även om de är i minoritet är det de som utgör världens verkliga motor.

Gradvis inser dock Dagny att själva maskinen hon ansåg sig vara en del av abrupt har stängts av, och titanerna verkar, en efter en, försvinna. Kidnapparen visar sig vara John Galt – en mystisk, legendarisk, hjälte vars namn lockar fram ett uttryck av hjälplöshet hos nollorna och förlorarna;
”Hur ska jag hantera det?” frågar en skrämd, medioker, arbetare.
”Hur ska jag kunna veta det?” är det oundvikliga, dumma, svaret. ”Vem är John Galt?”

Galt brukade vara en av titanerna, men girighet, den kollektivistiska böjelsen och otacksamheten hos det samhälle han hade gett så mycket till, fick honom att börja strejka – inte för att bekämpa det förtryckande systemet, inte ens för att försöka förändra det, utan endast för att lämna det och ta andra med sig. Och så försvinner de, en efter en: de stora kompositörerna, uppfinnarna, skaparna, direktörerna, ägarna… Som ett resultat av detta stannar världens motor, och ekonomin störtar ner i kaos, för när det inte finns någon att plundra vet inte längre de omättliga gamarna som utgör samhället vad de ska göra.

”Som ett resultat av detta stannar världens motor, och ekonomin störtar ner i kaos, för när det inte finns någon att plundra vet inte längre de omättliga gamarna som utgör samhället vad de ska göra.”

Dessa Übermenschen hittar sin tillflyktsort i en extraordinär dalgång gömd någonstans i Colorado, där dollartecknet inte står för girighet, mutor och smygande – vilket det gör på ”andra sidan” – utan istället symboliserar framgång, talang och kreativitet. Den enda synd som aldrig kan förlåtas är altruism. Så lever de sina liv, långt ifrån den döende världen, bundna av löftet att de aldrig mer kommer att låta oproduktiva dagdrivare ta ifrån dem frukten av deras arbete. De inväntar historiens slut, ögonblicket då

den oförställda kulten av självförintelse för en gångs skull har löpt linan ut – när människor inte kan finna några offer beredda att resa hinder för rättvisan och avleda vedergällningen på sig själva – när självuppoffringens förkunnare upptäcker att de som är villiga att praktisera läran inte har någonting att offra och de som har det inte är villiga längre – när människor ser att varken deras hjärtan eller deras muskler kan rädda dem och att det intellekt de förbannade inte finns där för att svara när de ropar på hjälp … när de inte längre kan låtsas ha någon auktoritet, inte en tillstymmelse till lag, inte ett spår av moral, inget hopp, ingen föda och ingen möjlighet att förvärva den – när de faller ihop och vägen är röjd…[10]

Först då kommer titanerna än en gång att lyfta upp jorden – alla de överlägsna individerna kommer att komma tillbaka och bygga upp världen på nytt.

Hobbitarna

Tolkiens roman slutar också med temat av att bygga upp världen på nytt, ett löfte om att ställa saker och ting till rätta, om att få tillbaka sakers rätta ordning. Den börjar dock på ett helt annat sätt: inte på en plattform på en gigantisk tågstation, eller i en stor fabrik, eller i ett vackert palats. Sagan om Ringen börjar i Fylke – eller mer exakt i Hobsala, en liten by befolkad av hobbitar, försynta, lite klantiga, små varelser, vars direkta och tämligen vänliga läggning gör dem väldigt lika människor.

En dag kommer en stor trollkarl, Gandalf Grå, på besök i byn. Han är orolig över det faktum att en av hobbitarna, en viss Bilbo Baggins (Secker), gömmer en värdefull artefakt där – en mystisk ring. Maktens ring, som smiddes för många år sedan av Sauron, Mörkrets Herre, är en av många maktringar, den är ”den enda”, ringen som kontrollerar alla de andra. Den har tydligen hittat sin väg till Hobsala av en ren slump, då Bilbo tagit med sig den från ett av sina äventyr, i hopp om att kunna gömma den från resten av världen och beundra dess glans och storslagenhet.

Ringen gav Bilbo styrka och vitalitet, vilket var ovanligt för hans ålder, men den gjorde honom också beroende av ringen i sig. Innan han visste av det blev den gamla hobbiten träl under Maktens Ring, och då han aldrig vågade vara ifrån den hade han den alltid undangömd i en ficka i sin prydliga väst. Detta förlopp skulle förmodligen ha fortgått i många långa år om inte Gandalf hade blivit varse om ringens mystiska historia, och insett dess mörka natur. Gandalf förstod att Sauron mycket väl visste var han skulle leta efter sin sedan länge förlorade skatt, och att han ofrånkomligen skulle komma att kräva tillbaka den.

Ringen kan dock inte tillåtas att återgå till sin skapare eftersom detta skulle innebära att hela Midgård skulle förstöras och att alla dess invånare skulle förslavas – mörker skulle falla över den en gång underbara världen, och horisonten skulle täckas i dimma. Olyckligtvis kan inte heller denna mäktiga källa till makt begravas eller gömmas eftersom ringen i sig försöker ta sig tillbaka till sin herre, som knappast skulle spara på vare sig styrka eller ansträngning i sina försök att ta tillbaka styret över världen.

Således verkar det enda sättet att rädda Midgård på vara att förstöra den förbannade ringen. Men även om det verkar enkelt är uppgiften extremt svår, eftersom ringen, i egenskap av en magisk artefakt, inte böjer sig för vanliga lågor eller någon smeds hammare – den kan endast slängas in i Mordors eld i Domedagsklyftan. Men först måste någon ta den dit. Detta kommer inte vara enkelt, eftersom vägen dit vaktas av Saurons soldater, de fula, hänsynslösa orcherna.

”Världen i Tolkiens roman är helt enkelt uppdelad, extremt decentraliserad; vacker i de olika rasernas, folkens, språkens och utsikternas mångfald.”

Det verkar som att endast Gandalf själv, eller en av Midgårds framstående och nobla riddare, skulle kunna ta på sig ett sådant farligt uppdrag. Olyckligtvis, i den mån som Maktens Ring ger dess bärare styrka att styra världen, övermannar den också honom. Dess syfte är att kontrollera allt och alla. Således, om ringen skulle bäras av Gandalf, eller någon annan av de stora hjältarna, skulle det resultera i en fruktansvärd förstörelse eftersom alla som sätter den på sitt finger slutar att vara sig själva och istället blir ringens tjänare.

Endast någon så medioker, så svag, så oduglig, och som skenbart skapats för det enkla syftet att muntert sköta sig själv, precis som Frodo Bagger (Secker) – Bilbos arvtagare – kan, i alla fall i viss grad, motstå den ondskefulla kraften. Utan att veta vad som väntar honom ger sig Frodo ut på sitt uppdrag med ett fåtal vänner från Fylke tillsammans med framstående riddare från andra raser; dvärgen Gimli; alven Legolas; två människor, Aragorn och Boromir; och den vise Gandalf själv.

Vid många tillfällen testar den långa resan Frodos immunitet, och visar att även en så sansad varelse som han själv inte alltid kan motstå mörkrets kraft. När väl ringen till slut blir slängd ner i Mordords avgrund stiger solen ännu en gång över Midgård, allting kan börja om på nytt, och den gamla världsordningen är återställd – utan att den besegrade makten ersatts med en ny mer illvillig.

Hur systemet ska bekämpas

Dessa sammanfattningar skulle kunna antyda att det är Rands roman, eftersom historien som berättas i Sagan om Ringen utspelar sig i en fiktiv värld medan Och världen skälvde beskrev en verklig situation, som på ett bättre sätt dramatiserar den libertarianska tron. Men även om Tolkien skapade sin egen värld, skild från den vi ser runt omkring oss varje dag, menade han att karaktärerna, Midgårds krigshjältar, skulle vara precis lika verkliga som, låt säga, den afrikanska djungelns pygméer. [11]

Legolas, Aragorn och Gimli är alla karaktärer som har skapats för att berätta en historia, men detta ändrar inte det faktum att de är exemplifieringar av definitiva sanningar, principer och värderingar – precis som Rands karaktärer John Galt och Dagny Taggart. Det spelar ingen roll om man slåss för att försvara Hobsala eller Taggart Transcontinental. I sina mest djupsinniga och insiktsfulla budskap talar de två romanerna i princip om samma sak – om de utmaningar som människor ställs inför, om var mans moraliska ansvar för sig själv och för allt han älskar, och om makten och tvångets fängslande och destruktiva influenser.

Vidare fördömer båda romanerna tydligt tron att ett system enkelt kan ändras inifrån. Det beskrivs tydligt i Och världen skälvde, då huvudkaraktärerna uttrycker sitt motstånd mot världens vidrigheter genom att helt enkelt lämna den, och genom detta bekräfta Etienne de la Boéties kända uttalande: ”Besluta dig för att inte längre tjäna, och du är genast befriad” [12]

Även om det i Sagan om Ringen är en aktiv kamp och inte ett passivt motstånd som utgör romanens centrala tema, förs kampen utanför systemet. Gandalf och Galadriel, som båda två är väldigt mäktiga, förkastar medvetet möjligheten att bekämpa Sauron med ringen – de vet att det skulle göra dem själva till tyranner. [13] Mörkrets Herre kan endast besegras genom att förstöra det som utgör själva essensen av hans makt – Maktens Ring.

Dessa likheter innebär dock inte att det inte finns några skillnader mellan Och världen skälvde och Sagan om Ringen. Tvärtom – skillnader finns och det är dessa som är själva orsaken till att det är den ena av romanerna som på ett bättre sätt fungerar som en kontextualisering av idén om den naturliga ordningen. För att se detta vänder vi oss till de olika romanvärldarnas struktur och dess karaktärer.

I Och världen skälvde är det svårt att inte märka att något driver världen, upprätthåller ordningens verklighet, och utan detta skulle allting störta ner i kaos. Uppenbarligen är denna mystiska entitet inte statsapparaten – korrekt beskriven som en maskin för exploatering – utan en grupp exceptionella individer som helt enkelt har skapat civilisationen – radio, TV, centralvärme, musik, lag och ordning, etc. Lyckligtvis är dessa übermensch välvilliga och har inga ondskefulla avsikter gentemot vanliga människor. De vill varken exploatera, eller kontrollera resten av samhället, utan snarare tvinga in dem i deras rationella ”upplysningsprojekt” – de vill använda sitt geni till att ge välstånd och bekvämligheter åt alla.

”Vad författaren till Sagan om Ringen verkar vilja ha sagt är således att det inte är titanerna som håller jorden uppe, utan hobbitarna; var och en av oss kan därför svara upp till kallet på storslagenhet och nymodighet.”

Det är helt annorlunda i Sagan om ringen, där det inte finns någon ”grandios plan för världen”; Midgård bebos av många olika raser – alver, dvärgar, hobbitar, människor, enter, etc. – som alla lever, även om det är separat, i tolerans, ibland till och med i vänskap, med varandra, men som regel lägger de sig inte i varandras affärer. Det finns ingen regering, vare sig central eller lokal, [14] ingen industriell revolution och ingen enformig vision av framsteg eller framtid. Även då man står inför ett hemskt krig är det extremt svårt att skapa en koalition mot Sauron.

Världen i Tolkiens roman är helt enkelt uppdelad, extremt decentraliserad; vacker i de olika rasernas, folkens, språkens och utsikternas mångfald – det är därför en ”plan för mänskligheten” aldrig skulle kunna uppstå där som någonting ”gott”. Det finns dock miljoner mindre planer – för hur man klarar av en svår vinter, hur man odlar sin trädgård, för att dricka en öl på en lokal pub – skapade av miljoner distinkta individer. Den enda enande visionen som finns i boken är Saurons plan; och låt oss inte glömma att Sauron står för ”ondskan förkroppsligad”. [15]

Det är också instruktivt att jämföra romanernas huvudkaraktärer. I Och världen skälvde är de exceptionella och det är precis på grund av detta som de blir romanens karaktärer. Var och en av Atlas-personerna är fläckfria, äkta, stolta. Varenda detalj i deras fysionomi utstrålar geni och storslagenhet. Dessa übermensch rör sig inte bara; de gör rörelser fulla av charm och elegans. De arbetar inte bara; de skapar, alltid med passion och entusiasm. De blir aldrig trötta, missmodiga eller uttråkade på det de gör; de har inga familjer, inga barn, inga måsten; de är skrämmande rationella; de lever enbart för sig själva och för sina arbetspassioner. Om de råkar vara affärsmän äger de aldrig små familjeföretag; de styr gigantiska företag, järnverk, gruvor eller järnvägsföretag. I Rands roman finns det ingen plats för medelmåtta och oansenlighet. Bara det som är gigantiskt och effektivt förtjänar lovord och uppmärksamhet.

Helt och hållet annorlunda, mer människoliknande, är Tolkiens karaktärer. Faktum är att hela romanen – berättad från en hobbits perspektiv – har en ytterst mänsklig dimension. Det finns visserligen människor i Sagan om ringen, men det är hobbitarna som liknar riktiga människor mest av alla – de är ganska klantiga, varken exceptionellt smarta, hårdnackade eller modiga, men goda, sociala, trogna och generellt sätt glada. De viktigaste karaktärerna i Tolkiens roman är faktiskt anti-hjältar – de försöker hålla sig borta från politikens värld; men, då ödet slänger dem i dess väg, agerar de modigt och för till slut med sig frälsning.

Vad författaren till Sagan om Ringen verkar vilja ha sagt är således att det inte är titanerna som håller jorden uppe, utan hobbitarna; var och en av oss kan därför svara upp till kallet på storslagenhet och nymodighet, även om vi skulle leva i Hobsala och spendera mestadelen av vår tid till att odla vår trädgård, röka en pipa, eller dricka öl på den lokala puben.

Varenda en av oss kämpar dagligen med sitt livs ”Sauroner”, och kanske är det exakt dessa små triumfer som gör världen till en bättre plats att leva i. Beträffande respekt och lovsång är det inte direktörerna till stora företag som förtjänar det mest – eftersom de av naturen är alldeles för nära ringen – utan de, som genom att använda sina egna blygsamma resurser, tjänar sitt levebröd genom att ha små affärer, kiosker, och familjeföretag. På de platserna kan man ibland fortfarande hitta den verkliga, hälsosamma kapitalistiska andan. Inte undra på att Mordors öga konstant tittar i den riktningen.

Slutsats

Givet bredden och längden hos de båda romanerna, skulle jämförelsen mellan Och världen skälvde och Sagan om Ringen kunna fortsätta mycket längre, och avslöja många nya teman och tolkningar. Det verkar dock som att även det fåtal skillnader som beskrivits ovan tillåter ett tidigt svar på frågorna som ställdes i början. Även om Ayn Rands roman, med sitt strikta modernistiska budskap, vid en tidpunkt i det förflutna hade kunnat användas som ett effektivt motmedel mot socialism och kollektivism, passar den värld som romanen beskriver inte in i dagens verklighet, och hjälper inte till för att presentera idén om den naturliga ordningen. Idag är det inte längre nödvändigt att skydda storföretagen mot folket. Tvärtom är det folket som behöver skydd från storföretagen, som numera går hand i hand med Leviatan i sina försök att skapa ett homogent och totalt atomiserat samhälle.

”Sagan om ringen visar […] också att kollektiv faktiskt inte existerar, att vi alla, var och en, är hjälten i vår egen individuella historia, och att lag och ordning enkelt kan existera utan staten.”

Sagan om ringen visar inte enbart på den stora faran som är associerad med alla försök att besegra ond makt med makt, utan lär oss också att kollektiv faktiskt inte existerar, att vi alla, var och en, är hjälten i vår egen individuella historia, och att lag och ordning enkelt kan existera utan staten. Trots sitt egoistiska budskap är Och världen skälvde full av imperativ till att handla, att slåss, att frälsa. Rands karaktärer lider inte bara för att staten sträcker sig in i deras plånböcker, utan eftersom samhället förkastar deras rationella, ”upplysta”, vision om vad som är gott och rätt.

Tolkien å andra sidan, avskydde sådana imperativ. Han hatade åskådningen att om något kan göras, måste det göras, och erkände till och med att de största sinnliga och andliga dåden kommer från avsägelse.[16] Det är den mest troliga orsaken till att hans karaktärer inte letar efter stora utmaningar, eller önskar att förändra världen, utan istället lever stillsamt, uppfyllandes Voltaires uttalande ”Il fault cultiver notre jardin”. (Låt oss nu odla vår trädgård)

Det är detta som gör Sagan om Ringen till ett mycket bättre medel för att konceptualisera frihetsidéerna än Och världen skälvde. Att läsa Tolkien hjälper oss att förstå att, även efter ”historiens slut”, kan världen och samhället röra sig i riktning mot ”det gamla goda England” snarare än mot en själlös homogeniserad massa av atomer. Vidare ger Sagan om Ringen uttryck för ett extremt viktigt och optimistiskt budskap, nämligen att pluraliteten av många olika kulturer, språk, samhällen och visioner, alla samexisterande, men skilda och oberoende av varandra, fortfarande är möjlig – inte under demokrati utan i den nya världen av naturlig ordning såsom föreställd av Hoppe.

Juliusz Jablecki arbetar med Mises – institutet i Polen.

Notiser

[1] Detta faktum har på ett briljant sett fångats av Jerome Tuccille som gav sin bok om den libertarianska rörelsens födelse och evolution titeln ”It Usually Begins with Ayn Rand”, Fox and Wilkes, 1997
[2] Ayn Rand, Och världen skälvde, Penguin Books, London, 1992.
[3] Se Walter Block, ”On Autobiography.”
[4] J.R.R. Tolkien, Sagan om Ringen (fjortonde pocketupplagan, femtonde tryckningen)
[5] The Letters of J.R.R. Tolkien, Humphrey Carpenter ed., HarperCollins, London 2006, s. 233.
[6] Han skrev: ”Mina politiska åsikter lutar mer och mer åt anarki (filosofiskt förstådd som avskaffandet av kontroll, inte polisongprydda män med bomber) – eller till ”icke-konstitutionell” monarki. Jag skulle arrestera alla som använder ordet stat (i en annan mening än det livlösa kungariket England och dess invånare, en sak som varken hade makt, rätt eller medvetande); och efter en chans att ta tillbaka det, avrätta dem om de fortsatt var obstinata!”; (fritt översatt, Reds. anm.) se The Letters… s. 63.
[7] The Letters…, s. 121.
[8] För en detaljerad samhällsekonomisk behandling av idén om den naturliga ordningen se exempelvis Hans-Hermann Hoppe, Democracy: The God That Failed, Transaction Publishers, Rutgers, NJ, 2001.
[9] Faktum är att ”Strejken” (”The Strike”) var tänkt att vara romanens titel; se Leonard Peikoffs introduktion till den utgåva som här citeras
[10] Och världen skälvde, s. 686–687.
[11] Se The Letters…, s. 233.
[12] Etienne de la Boétie, The Politics of Obedience: The Discourse of Voluntary Servitude (PDF), s. 48. (citatet är en fri översättning)
[13] Således utbrast Gandalf: ”Nej! Då skulle min kraft bli för stor och för fruktansvärd. Genom mig skulle ringen få ännu större och mer dödsbringande makt än den redan har! Fresta mig inte! Jag önskar ej bli lik själva Mörkrets Herre. Ser du, ringens budskap till mitt hjärta är misskund, misskund med de hjälplösa och viljan att endast göra vad gott är. Fresta mig inte! Jag vågar inte ta den, inte ens om jag bara skulle hålla den dold utan att använda den” Se Sagan om Ringen, s 88
[14] Se The Lord…., s. 9–10; The Letters…, s. 272.
[15] The Letters…, s. 151, 154.
[16] The Letters…, s. 246.

Originalartikeln översattes till svenska av Joakim Kämpe.

Kommentera på bloggen.

1 kommentarer till ”Berättelser om titaner och hobbitar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *