Katrine Kielos och Tobin-skatt

Katrine Kielos skriver en ledare i Aftonbladet idag, och uttrycker glädje över att diskussionen om en Tobin-skatt har uppstått igen.

”I dag vill Gordon Brown, Nicholas Sarkozy och Angela Merkel alla införa en Tobinskatt och USA:s förre riksbankschef Paul Volcker är positiv. Uppståndelse är inte bara ett koncept för påsken. Svåra ekonomiska kriser kan få förslag från politikens utkant att återuppstå som det vi kallar sunt förnuft. ”

Det borde väl knappast komma som en överraskning att politiker tar alla chanser de kan till att utöka sin makt och sitt skatteintag. Som Ludwig von Mises har visat har politiska interventioner sällan, till och med aldrig, den uttalat önskade effekten utan leder ofta, om inte alltid, till rakt motsatt dåliga effekter. Uppkomsten av dessa dåliga effekter används senare till att rättfärdiga fler regleringar och interventioner.

Dessutom kan det vara intressant att påpeka att Naomi Klein, som kan påstås stå på Kielos sida politiskt (dvs. vänster, även om jag ogillar en vänster/högerskala), för något år sedan kom ut med en bok som menade att politiker använde alla uppkomna kriser till att genomföra diverse nyliberala omstruktureringar av samhället. Men Kielos kan väl inte mena att Tobin-skatten i grunden är nyliberal?

Enligt mig missar Kielos några viktiga poänger. En sak som hon missar är att alla investeringar och all spekulation är ett resultat av framtidens osäkerhet, och de hjälper till med att omfördela resurser och kapital till de områden där de mest av allt behövs. Detta är givetvis positivt, och det borde även Kielos tycka, för jag tvivlar på att hon vill att kapital och resurser ska slösas och förstöras (även om det i slutändan faktiskt är resultatet av den politik hon förespråkar). Dessutom är alla investeringar en form av spekulation, oavsett om de är långsiktiga eller kortsiktiga.

”Det finns ingenting som kan kallas en icke-spekulativ investering. I en föränderlig ekonomi involverar agerande alltid spekulation. Investeringar kan vara bra eller dåliga, men de är alltid spekulativa.”

Human action, s. 514; 517

Vad skatter gör är att de höjer priset, och en höjning av priset på investeringar leder till att de marginella investerarna försvinner från marknaden, och således kommer vi att få mindre investeringar på marknaden som ett resultat av denna skatt. Detta är något negativt. Kielos å andra sidan menar att detta är någonting positivt.

”Tobinskattens främsta förtjänst är inte att den skulle mjölka pengar ur finansbranschen. Snarast att den radikalt skulle krympa finansbranschen.”

En annan sak som Kielos missar har sannolikt att göra med att hon inte förstår varifrån pengar och välstånd kommer. Man kan kritisera finansmarknaden för kortsiktigt tänkande och överdriven spekulation, man kan kritisera banker för att de ger ut överdrivna bonusar och att de har ett överdrivet riskbenäget beteende. Visst, jag håller med om detta, men tvärtom mot vad Kielos tror är inte detta ett resultat av en överdriven ”marknadsliberalism”, utan snarare en effekt av för mycket regleringar, interventioner och det enkla faktum att staten har ett monopol på skapandet av pengar. Om man vill bekämpa en sjukdom gör man bäst i att bekämpa sjukdomen (inflation, regleringar, interventioner), istället för att försöka mildra eller bekämpa dess symptom (bankbonusar, konsumtionshets, osv.).

Dessutom är kommersiella banker nästan alltid de första att motta de nyligen skapade pengarna, vilket gör att de befinner sig i en unik situation på marknaden, i det att de sitter på en mängd pengar som ännu inte har ”inflationsjusterats”, dvs. pengarna de sitter på är värda mer än de ”egentligen” borde vara, om marknaden hade känt av den reella penningmängden. Ställ dig frågan varför en falskmyntare är något negativt, och applicera sedan detta svar på statens penningmonopol. Staten är helt enkelt inget annat än den största falskmyntaren av dem alla.

Vidare ger statliga garantier att stötta banker som är på väg att gå under, genom att trycka upp ännu mer pengar, upphov till att bankernas beteende blir klart mer riskbenäget. Om man inte behöver betala kostnaden för sina egna dåliga beslut tenderar man att vara mer riskbenägen än man annars skulle vara.

Och givetvis är det så att om pengarna i din ficka (eller t.o.m. på banken) minskar i värde då de inte ”används” (vilket är en effekt av den inflationistiska politiken som förs), kommer folk att vara klart mer benägna att konsumera, vilket ger upphov till något annat som Kielos avskyr, nämligen konsumtionshetsen. Även där kan jag hålla med Kielos, men hon missar orsaken till varför det finns en ”överdriven konsumtion” (i relativa termer) i samhället. Orsaken har att göra med statens penningmonopol och dess inflationistiska politik, inte med att folk ”luras” av reklamfilmer, eller av den nyliberala intellektuella eliten, eller diverse andra förklaringar som emellanåt ges.

Återigen, som Mises har poängterat:

”Statliga ekonomiska interventioner, det som kallas ekonomisk politik, har endast lyckats åstadkomma ekonomisk förstörelse. Förbud och regleringar har genom sina generellt obstruktiva tendenser främjat uppkomsten av en slösaktig folkanda.”

Socialism, s. 424

Jag tycker Kielos kan börja med att ställa sig själv frågan:
”Varför är det bra att mina pengar minskar med 2-3% i värde varje år?”

Sen rekommenderar jag henne att läsa nedanstående länkar.

Den österrikiska teorin om konjunkturcykeln

Guld och papper

Varför Österrikisk ekonomi är relevant

Vad är Österrikisk ekonomi?

Inlägget postades i Blogg. Skapa ett bokmärke för länken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *