Den skandinaviska välfärdsmyten

Obama har gett sig den på att expandera den amerikanska välfärdsstaten till varje pris, och ingen debatt om välfärdsstatens meriter är komplett utan att ta upp de skandinaviska länderna som det perfekta exemplet på att stora mängder statliga ingrepp faktiskt leder till högre välstånd. Detta verkar vara en svår nöt att knäcka, även för ”österrikare” och andra libertarianer. Jag blir ofta ombedd av utländska libertarianer att ge en förklaring till dessa ”humle-ekonomier” som inte borde kunna flyga men som ändå gör det.

När man undersöker ett lands ekonomi är det alltid bra att ta en titt på dess historia. Stefan Karlsson gjorde just detta i en utmärkt artikel från 2006 där han analyserade Sveriges ekonomiska historia under 1900-talet. Jag kommer därför bara att ge en kort historisk översikt för att sedan fokusera på huvudpoängen med denna artikel.
Karlsson skrev följande:

”Som ett resultat av befolkningens idérikedom, en marknadsekonomiskt inriktad politik och en neutral hållning i båda världskrigen hade Sverige den högsta inkomsttillväxten per capita i världen mellan 1870 och 1950, då Sverige hade vuxit till att bli ett av världens rikaste länder…”

Faktum är att Sveriges ”neutralitet” [1] under andra världskriget räddade landet från att bli bombat och invaderat. Detta gjorde att ekonomin och alla industrier förblev intakta och oskadda, vilket tillsammans med den marknadsorienterade politiken gjorde det möjligt för Sverige att dra stor nytta av återuppbyggnaden av det krigshärjade Europa. Sverige exporterade stora mängder varor och naturresurser såsom järnmalm till resten av Europa, vilket lade grunden för en svensk högkonjunktur som varade i över två decennier. [2] Som Karlsson påpekar var Sverige under den här tiden fortfarande en av de friaste ekonomierna i världen, och de offentliga utgifterna i förhållande till BNP var t.o.m. lägre än i USA.

Utifrån denna boom började de svenska myndigheterna bygga upp en omfattande välfärdsstat under 50-, 60- och 70-talet, vilket ledde till att de offentliga utgifterna steg till över 50% av BNP, och med det ökade skattetrycket ännu mer. Faktum är att kring mitten av 70-talet hade marginalskatten för höginkomsttagare stigit till ofattbara 102%.

Astrid Lindgren var en av de personer som utsattes för denna tokbeskattning, och 1976 skrev hon därför en satirisk saga som publicerades i Expressen. I denna berättade hon historien om en bekymrad barnboksförfattare vid namn Pomperipossa som bodde i det påhittade landet Monismanien. Pomperipossa grubblade bland annat över hur det kom sig att ju mer hon tjänade desto mindre fick hon behålla, och varför staten kommit att bestraffa henne på detta vis bara för att hon skrev populära barnböcker. Sagan nämner också att man kunde slippa undan en del av skatterna i Monismanien genom att köpa fastigheter med stora skulder, vilket var precis vad den dåvarande finansministern Gunnar Sträng hade gjort vid den tiden.

Lindgrens saga ledde till en stormig skattedebatt i Sverige, och för första gången på 44 år förlorade den sittande socialdemokratiska regeringen ett riksdagsval.

Figur 1. Förändringen i Sveriges ekonomiska frihet sett över tid enligt Heritage Foundations mätning. Sverige har sedan 1995 sett en kraftig ökning i ekonomisk frihet och har gått från att vara 60% "fritt" till cirka 70%, mycket tack vare stora liberaliseringar under 90-talet.

Den svenska ekonomin kämpade i motvind under hela 70-talet, främst på grund av att den alltmer socialistiska politiken hade lett till att ekonomin hade börjat stagnera och Sverige halkade efter omvärlden. Många andra europeiska länder hade hunnit ikapp Sverige och dess monstruösa välfärdsstat och även gått om landet ekonomiskt sett.

I ett försök att rädda den svenska ekonomin började staten genomföra omfattande reformer och liberaliseringar under hela 80- och 90-talet. Skatterna och de offentliga utgifterna sänktes, statliga monopol avskaffades, regleringarna minskade, kronans växelkurs släpptes fri och man öppnade upp för fler privata alternativ inom den offentliga sektorn.

Denna ökning av ekonomisk frihet illustreras delvis i Figur 1 som kommer från Heritage Foundations årliga index över ekonomisk frihet. Detta index rankar världens länder efter hur pass hög ekonomiska frihet de har på det stora hela. Rankingen baseras på en mängd olika variabler, såsom skatter, inflation, den offentliga sektorns storlek, arbetsmarknadsregleringar, handelsregleringar, osv. För några år sedan påpekade Stefan Karlsson en rad brister i indexets gamla mätmetoder [3], och metodiken som används för att sammanställa listan har förbättrats markant sedan dess, vilket Karlsson uppmärksammade 2007. [4] Även om indexet fortfarande inte är perfekt är det ändå ett bra mått på den ekonomiska friheten i världens alla länder i förhållande till varandra.

Indexet visar också på att den traditionella uppfattningen kring de skandinaviska ländernas ekonomiska frihet är felaktig. Många har fått för sig att dessa länder är ungefär lika fria som Kuba rent ekonomiskt, medan resten av i-länderna (och i synnerhet USA) är bra mycket mera marknadsekonomiska. Verkligheten är emellertid en annan. De skandinaviska länderna rankas regelbundet bland de 10 till 20 ”friaste” ekonomierna i världen, trots sina massiva välfärdsstater. Indexet visar också att både Sverige, Danmark och Finland har större ekonomisk frihet än de flesta andra europeiska länderna, inklusive Tyskland, Österrike, Frankrike, Belgien, Spanien, Portugal och Grekland. Medan de skandinaviska länderna tenderar att ha högre skatter och högre offentliga utgifter än de flesta andra europeiska stater tenderar de sistnämnda att istället ha mera regleringar och mindre effektiva och pålitliga rättsväsenden, vilket tar ut de positiva effekterna av dessa länders lägre skattenivåer.

Om man jämför det västerländska land som hamnar högst på listan, dvs. Australien, med det land som har minst ekonomisk frihet bland de skandinaviska länderna, dvs. Norge, är Australien 16% friare. Jämför man istället Australien med Danmark, vilket är det skandinaviska land som hamnar högst på listan, blir skillnaden bara 5,7%.

Ett annat index som på visar ett liknande mönster är Världsbankens årliga ”Ease of Doing Business”, vilket mäter hur pass mycket byråkrati och regleringar man måste stå ut med när man startar och driver ett företag i ett visst land. Även här är de skandinaviska länderna bland de 10 till 20 bästa, och deras största hinder är oftast de hårda arbetsmarknadsregleringarna.

Danmark tenderar att prestera bättre på båda av dessa index än sina skandinaviska grannar, främst tack vare att deras arbetsmarknad är mycket friare. Faktum är att Danmark och USA ligger sida vid sida på Heritage-listan och hamnar på plats #9 respektive #8. I januari i år sänkte den danska regeringen inkomstskatten för höginkomsttagare från skyhöga 60% till nästan lika höga 50%. Denna sänkning kommer att synas först vid nästa års Heritage-ranking, och Danmark kommer då förmodligen att gå om USA.

De skandinaviska länderna är på intet sätt fria bara för att de hamnar relativt högt upp på dessa två listor, men de är ändock friare än de flesta andra länder, vilket också är anledningen till att de oftast har högre levnadsstandard.

Avslutningsvis kan vi se att trots att de skandinaviska länderna har extremt stora mängder av vad Rothbard kallade för ”binär interventionism” [5], dvs beskattning, räddas de av att ha en relativt lägre mängd ”triangulär interventionism”, det vill säga olika former av regleringar. Detta gör att de skandinaviska länderna blir ungefär jämlika med många andra i-länder, vilket förklarar varför de i många fall har lika eller högre levnadsstandard, eftersom de också har lika eller högre ekonomisk frihet. Den alltför vanliga missuppfattningen att de andra västländerna är mycket friare än Skandinavien är mycket olycklig, då det stärker tron på att mera statlig expansion skulle skänka lycka och glädje åt alla, när det i själva verket är tvärtom.

Huvudpoängen med allt detta torde dock vara det faktum att världen i stort är så pass ofri att till och med de skandinaviska välfärdsstaterna kan anses vara bland de mest ”fria” i världen. Även om utvecklingen i Skandinavien har gått i rätt riktning vad det gäller ökad ekonomisk frihet tycks raka motsatsen gälla för många andra länder, i synnerhet USA. Danmark och USA ligger redan på samma nivå när det gäller ekonomisk frihet, och det är förmodligen bara en tidsfråga innan även Finland, Norge och Sverige blir jämnbördiga med USA.

Notiser
[1] I själva verket ”samarbetade” den svenska staten med de tyska nazisterna och lät dem ta del av det svenska järnvägsnätet och landets naturresurser för att undvika en tysk invasion.

[2] Detta torde vara det perfekta empiriska exemplet på hur fel Keynes hade när han hävdade att krig och förstörelse kan leda till ökat välstånd. Sverige, vars ekonomi förblev intakt efter kriget, hade långt mycket högre ekonomisk tillväxt och välstånd än de andra krigshärjade europeiska länderna som i vissa fall var tvungna att bygga upp sina ekonomier från scratch.

[3] Se Stefan Karlsson The Failings of the Economic Freedom Index, och Economic Freedom Indexes: Fraser vs. Heritage

[4] Se Stefan Karlsson, Economic Freedom Index Improved-But Still Imperfect

[5] Se Murray Rothbard, Power and Market (Ludwig von Mises Institute, 2006), s. 103

12 kommentarer till ”Den skandinaviska välfärdsmyten

  • Julia: Ett exempel är miljölagstiftningen. Den amerikanska staten och många andra väststater har enorma mängder miljöregleringar som biltillverkare måste följa vid produktionen, vilket är extremt dyrt och krångligt. I Sverige har man istället valt att helt enkelt införa enormt höga skatter på bensin och förhållandevis lite regleringar, vilket ger samma effekt men är betydligt mera ”effektivt” för alla inblandade parter.
    Ett annat exempel är sjukvårdsindustrin. I USA bestämmer staten vilka priser de privata sjukförsäkringsbolagen får ta ut, och de måste i princip be staten om lov varje gång de vill höja sina avgifter. Staten bestämmer också hur försäkringsbolagen ska hantera sina riskgrupperingar, dvs. de får inte särskilja olika kunder med olika sjukvårdsrisker utan är tvungna att blanda ihop dem i en enda hög, vilket gör att alla kunders försäkringsavgifter blir väldigt höga. I Sverige finns inga eller väldigt lite av den typen av regleringar, vilket också gör att de få privata sjukförsäkringar som finns här är mycket billigare. USA har också strikta förbud mot import av läkemedel från andra länder (vilket de amerikanska läkemedelsbolagen har sett till), vilket gör att sjukvårdskostnaderna är skyhöga jämfört med tex. Sverige, där det är relativt fritt fram att importera läkemedel från övriga världen. Samma sak gäller läkare som omfattas av en mängd licenser och regleringar som har drivits fram genom intensiv lobbying från intressegruppen American Medical Association. Deras mål är helt enkelt att se till så att det är dyrt och krångligt för nya läkare att utbilda sig och komma in på arbetsmarknaden, vilket gör att alla andra läkare får mycket högre löner än i många andra västländer, tack vare läkarbristen.
    Tyskland har också fler regleringar av sjukvården än Sverige, inklusive ett extremt ineffektivt och krångligt system för inbetalning och fördelning av sjukvårdsskatterna och regler för vilka sjukvårdsarbetare som får utföra olika typer av arbetsuppgifter, vilket sammantaget gör att de svenska landstingen framstår som underverk av effektivitet i jämförelse…

    Hellström: Intressant. Har hört mycket gott om den boken men aldrig kommit mig för att läsa den.

  • Det ligger utanför ämnet, men kort, BRIC-länderna ligger väldigt dåligt till på indexet över ekonomisk frihet. Kina ligger först på plats 140, och ändå oroar vi oss över att de ska ta över världen. Om man tror på fri marknad, vilket jag gör, vill man ha en förklaring till att deras ekonomier kan växa så snabbt?

  • Anders: Det som gör att BRIC-länderna växer så kraftigt trots sin stora portion ekonomiska ofrihet är att de allra flesta andra ofria u-länder har betydligt mindre politisk stabilitet och investeringsstabilitet. Företag är ju alltid sugna på att investera i länder med låga löner och stora naturresurser, och om det då finns vissa u-länder med (relativt) hög stabilitet så överväger de stora fördelarna med billig produktion nackdelarna med ekonomisk ofrihet. Många sub-sahariska afrikanska länder har ju tex. också låga löner och stora naturresurser, precis som BRIC, men alldeles för mycket oroligheter av olika slag för att folk skall vilja investera och bygga upp företag där (annat än tex. oljebolag och gruvor).

    Så småningom kommer ju dock denna tillväxt att mattas av när välståndet uppnått den nivå att det inte längre lönar sig nämnvärt för företag att förlägga produktion till dessa länder, och då kommer man tvingas liberalisera ekonomierna för att hålla sig konkurrenskraftiga och undvika stagnation. Man kan med andra ord bara uppnåt ett visst mått av välstånd utan att liberalisera ekonomin, men inte samma välståndsnivåer som västvärlden.

    Att folk sedan anser att BRIC-länderna kommer ”ta över världen” beror ju i sin tur på att de dessutom har fruktansvärt stor befolkning, och därmed blir allt de gör oerhört mycket större och viktigare än om ett litet u-land med liten befolkning hade haft samma tillväxtnivåer.

  • Jag anser att Somalia borde hamna högst på ett verkligt bra index över ekonomisk frihet. Däremot borde Somalia hamna väldigt lågt på ett index som avser trygghet till liv och egendom, vilket också är nödvändigt för ekonomisk tillväxt. Å andra sidan tycks det i vissa delar av Somalia råda trygghet till liv och egendom plus att ekonomien där är nästan lika fri som i de delar där det råder inbördeskrig.

    Sedan är det faktiskt inte sant att Somalia har en efter förhållandena dålig ekonomi. Det finns många tecken på ekonomisk blomstring i Somalia.

  • Flavian:

    ”Jag anser att Somalia borde hamna högst på ett verkligt bra index över ekonomisk frihet. Däremot borde Somalia hamna väldigt lågt på ett index som avser trygghet till liv och egendom, vilket också är nödvändigt för ekonomisk tillväxt. ”

    Kul samband som du verkar vilja lyfta fram, ok vi följer med logiken:

    Enligt dig så är ekonomiskt ofrihet = ekonomisk tillväxt pga av en massa göttig trygghet till liv och egendom som ofriheterna ger. Wow, tror jag hör internationalen ljuda!

  • Nej, att det råder trygghet till liv och egendom betyder inte att det inte kan råda ekonomisk frihet. Däremot kan det råda ekonomisk frihet utan att råder trygghet till liv och egendom. Det senare är tillståndet i Mogadishu.

  • Ah tack för informationen. Kul ändå att du allvarligt försvarar en definition av ekonomisk frihet som illustreras väl av somalia enligt dig.

    Du har ju friheten att slå en snut på käften också. Frihet kan endast mätas som ett mått på avsaknaden av förtryck. Så kan du ärligt säga att ”somalia” inte är utsatta för ekonomiska ofriheter?

  • Vad jag menade med att Somalia har ekonomisk frihet är att det står var och en fritt att importera/exportera och försöka bedriva affärsverksamhet. Å andra sidan så kanske man kan drabbas av att någon försöker störa verksamheten. Så det finns givetvis ingen garanti för att man inte drabbas av förtryck. Å andra sidan finns det ju knappast i något samhälle, tänkt eller verkligt, någon garanti för att man inte skall drabbas av tjuvar, banditer eller vad som helst som är störande.

  • Jag förstår att du menade det men det är missvisande att kalla somalias tillstånd ekonomiskt fritt.

  • Ja, hoppas att diverse stater slutar att lägga sig i somaliers liv och låter dom va i fred istället. Då kan vi tala om ekonomisk frihet, förutsatt att folk inte hinner sluta upp kring någon despot för att man ständigt är invaderad och ockuperad. Du känner väl säkert till Somalias koloniala historia antar jag.

Kommentarer inaktiverade.