Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon

Guld och papper

De flesta människor tar för givet att världen aldrig kommer att återgå till guldmyntfot. De säger att guldmyntfoten är lika förlegad som häst och vagn. Systemet med statlig kommandovaluta ger statskassan de pengar som krävs för en givmild spenderingspolitik som gynnar alla; det tvingar upp priserna och lönerna och det tvingar ner räntan och skapar således välstånd. Det är ett system som är här för att stanna.

Oavsett vilka dygder man – oförtjänt – vill tillskriva den moderna varianten av dollarstandarden är det en sak den absolut inte kan åstadkomma. Den kan aldrig bli ett permanent, varaktigt, system av pengaförvaltning. Den kan endast fungera så länge som folk inte är medvetna om det faktum att staten planerar att behålla den.

Inflationens påstådda välsignelse

De påstådda fördelarna som kommandovalutans förespråkare väntar sig från systemet de förespråkar är endast temporära. En injektion av en bestämd mängd nya pengar till nationens ekonomi startar en boom då den höjer priserna. Men när väl dessa pengar har uttömt all sin prishöjande potential, och alla priser och löner har justerats till den nya ökade mängden pengar i cirkulation, avstannar den stimulans som gavs till affärsverksamheten.

”En kommandovalutainflation kan enbart fortsätta så länge som folkmassorna inte blir medvetna om det faktum att staten är fast besluten att fortsätta en sådan politik.”

Således, även om vi underlåter att behandla de icke-önskvärda och ovälkomna konsekvenserna och samhälleliga kostnaderna av sådana inflationistiska åtgärder och, för argumentets skull, även om vi accepterar allt som expansionismens budbärare för fram till inflationens fördel, måste vi inse att den påstådda välsignelsen hos dessa åtgärder är kortlivad. Om man vill fortsätta dem är det nödvändigt att fortsätta att öka och öka mängden pengar i cirkulation och expandera kredit i en allt mer accelererande fart. Men även då är expansionisternas och inflationisternas ideal, gällande en evig boom som inte kan stoppas av motsatt effekt, omöjlig att realisera.

En kommandovalutainflation kan enbart fortsätta så länge som folkmassorna inte blir medvetna om det faktum att staten är fast besluten att fortsätta en sådan politik. När väl gemene man inser att kvantiteten pengar i cirkulation kommer att ökas mer och mer, och att dess köpkraft som en konsekvens av detta kommer att fortsätta sjunka och priserna kommer stiga mot ännu högre toppar, börjar han inse att pengarna i hans ficka smälter bort.

Då tar han sig till ett beteende som tidigare bara praktiserats av de som smutskastats som profitörer; han ”flyr till fasta värden”. Han köper varor, inte för att njuta av dem, utan för att undvika den förlust som det innebär att ha kontanter. Det inflationistiska pengasystemets dödsklocka klämtar. Vi behöver bara erinra oss många tidigare historiska händelser, med början i den kontinentala valutan från det amerikanska självständighetskriget.

Varför oändlig inflation är omöjlig

Kommandovalutasystemet som det fungerar idag i detta land och några andra, undvek en katastrof enbart för att en genomträgen kritik från några få ekonomer uppmärksammade allmänheten och tvingade staten till återhållsamhet i sitt inflationistiska agerande. Hade det inte varit för motståndet från dessa författare, vanligtvis kallade ortodoxa eller reaktionära, skulle dollarn för länge sedan ha gått den väg som tyska marken gick 1923. Katastrofen hos Rikets valuta inträffade precis av den anledning att inget sådant motstånd hördes i Weimar-Tyskland.

”Ju längre perioden innan har pågått, desto otrevligare kommer dessa konsekvenser att bli.”

Förespråkare av fortsättningen av ”easy money” misstar sig när de tror att agerandet de förespråkar helt och hållet kan förhindra den olycka som de klagar över. Det är sannerligen möjligt att fortsätta ett tag med den expansionistiska rutinen av underbalansering, genom att låna från de kommersiella bankerna och stödja statsobligationsmarknaden.

Men efter att tag kommer det vara nödvändigt att sluta. Annars kommer allmänheten alarmeras om framtiden hos dollarns köpkraft och panik kommer följa. Men, så fort man stoppar kommer alla ovälkomna konsekvenser av inflationens efterdyningar att upplevas. Ju längre perioden innan har pågått, desto otrevligare kommer dessa konsekvenser att bli.

Attityden hos många människor gällande inflation är ambivalent. De är å ena sidan medvetna om farorna som finns med att fortsätta trycka in mer och mer pengar i det ekonomiska systemet. Men så fort som någonting görs på riktigt för att sluta öka mängden pengar börjar de klaga över för höga räntenivåer och ett baisse-liknande (eng. bearish) tillstånd på aktie- och råvarumarknaden. De är ovilliga att avstå från den hyllade illusionen som tilldelar staten och centralbanken den magiska kraften att göra folk glada genom oändligt spenderande och inflation.

Full sysselsättning och guldmyntfoten

Huvudargumentet som idag förs fram mot återgången till guldmyntfot kristalliseras i slagordet ”full sysselsättning”. Det sägs att guldmyntfoten paralyserar försöken att få arbetslösheten att försvinna.

”Det finns bara en metod för att framgångsrikt uppnå ”full sysselsättning” – låt marknaden bestämma höjden av lönenivåerna.”

På en fri arbetsmarknad finns det en tendens att sätta lönenivåerna för varje sorts arbete på en sådan nivå att alla arbetsgivare som är beredda att betala dessa löner hittar alla de arbetstagare de vill anställa, och alla de som söker arbete och som är beredda att jobba för dessa löner hittar en anställning. Men om tvång från staten eller fackförbunden används för att hålla lönenivåerna ovanför dessa marknadsnivåer kommer arbetslöshet hos en del av den potentiella arbetskraften oundvikligen uppstå.

Varken staten eller fackförbunden har makten att höja lönenivåerna för alla de som vill ha jobb. Det enda de kan åstadkomma är att höja lönenivåerna för de arbetare som redan är anställda, medan ett ökande antal människor som skulle vilja jobba inte kan hitta en anställning. En höjning av marknadslönenivåerna – dvs. den lönenivå där alla som söker jobb hittar en anställning – kan endast komma som ett resultat av att den marginella produktiviteten hos arbetet ökar. Vad detta i praktiken betyder är en höjning av kvoten investerat kapital per-capita.

Lönenivåer och levnadsstandarder är mycket högre idag än de var förut på grund av att under kapitalism har ökningen av investerat kapital vida överstigt befolkningsökningen. Lönenivåerna i USA är många gånger högre än i Indien eftersom kvoten investerat kapital per capita i USA är många gånger högre än dess indiska motsvarighet.

Det finns bara en metod för att framgångsrikt uppnå ”full sysselsättning” – låt marknaden bestämma höjden av lönenivåerna. Metoden som Lord Keynes har döpt till ”full sysselsättning” sökte också att återetablera den nivå som den fria arbetsmarknaden tenderar att uppnå. Denna egendomlighet hos Keynes förslag bestod i det faktum att han föreslog att utrota skillnaden mellan den uttalade och den framtvingade officiella lönenivån och den potentiella nivån på den fria arbetsmarknaden, genom att sänka den monetära enhetens köpkraft. Han sökte hålla de nominella lönenivåerna, dvs. lönenivåer uttryckta i den nationella kommandovalutan, vid den höjd som bestämts av staten eller genom påtryckningar från fackförbunden.

”Guldmyntfoten kollapsade inte. Stater, ivriga att spendera även om detta innebar att spendera sina länder i konkurs, siktade medvetet på att förstöra den.”

Men medan pengar i cirkulation ökade, och som en konsekvens av detta utvecklades en trend gentemot en sänkning av den monetära enhetens köpkraft, föll de reella lönenivåerna, dvs. lönenivåer uttryckta i form av varor. Full sysselsättning kunde endast nås när skillnaden mellan den officiella nivån och marknadsnivån hade försvunnit.

Det finns ingen orsak att återigen undersöka frågan om huruvida Keynes planer verkligen skulle fungera. Även om vi, för argumentets skull, erkänner detta, skulle det inte finnas någon orsak till att ta till sig dem. Dess slutliga effekt på arbetsmarknaden skulle inte skilja sig från det som uppnås då operationen av marknadsfaktorerna lämnades ensamma. Men den uppnår detta mål endast till priset av en väldigt allvarlig oordning gällande hela prisstrukturen, och således också hela det ekonomiska systemet.

Keynesianerna vägrar kalla ”inflation” för en ökning av kvantiteten pengar i cirkulation, vars syfte är att bekämpa arbetslöshet. Men detta är endast ett spel med ord. För de framhåller själva att framgången hos deras planer hänger på framträdandet av en generell ökning av varupriserna.

Det är därför en fabel att keynesianernas recept för full sysselsättning skulle kunna uppnå något som gynnar lönearbetarna som inte skulle kunna uppnås under en guldmyntfot. Argumentet om full sysselsättning är precis så illusoriskt som alla andra argument som förs fram till fördel för att öka mängden pengar i cirkulation.

Rädslan för en ogynnsam internationell balans

En populär doktrin håller fast vid att guldmyntfoten inte kan behållas i ett land som har vad som kallas en ”ogynnsam internationell handelsbalans”. Det är uppenbart att detta argument inte är användbart för amerikanska motståndare till guldmyntfoten. USA [1953] har ett väldigt ansenligt exportöverskott. Detta är varken Guds gärning eller en effekt av isolationism. Det är en konsekvens av det faktum att detta land under olika titlar och förespeglingar ger finansiellt stöd till många andra nationer. Dessa understöd i sig ger mottagarna möjlighet att köpa mer i detta land än de säljer på dess marknad.

I avsaknad av sådant bistånd skulle det vara omöjligt för något land att köpa någonting utomlands som inte kunde betalas för, antingen genom att exportera varor eller genom att bidra med någon tjänst, så som att föra andra länders varor i sina skepp eller underhålla utländska turister. Inga penningpolitiska påhitt, oavsett hur sofistikerade och hänsynslöst upprätthållna av polisen de än är, kan på något sätt ändra detta faktum.

”Återgången till guld beror inte på uppfyllandet av någon sorts materiella förutsättningar. Det är ett ideologiskt problem. Det förutsätter bara en sak: uppgivandet av illusionen att en ökning av mängden pengar skapar välstånd.”

Det är inte sant att de fattiga länderna har fått någon fördel av att ha övergivit guldmyntfoten. Det förskjutande av utländska skulder och exproprieringen av utländska investeringar som det resulterade i, gav dem inte mer än ett tillfälligt uppskov. Den huvudsakliga och bestående effekten av att överge guldmyntfoten, upplösningen av den internationella kapitalmarknaden, slog mycket hårdare mot dessa skuldsatta länder än det slog mot de långivande. Försvinnandet av utländska investerare är en av de huvudsakliga orsakerna till de problem de lider av idag.

Guldmyntfoten kollapsade inte. Stater, ivriga att spendera även om detta innebar att spendera sina länder i konkurs, siktade medvetet på att förstöra den. De är hängivna en politik som är anti-guld, men de har jämmerligt misslyckats i sina försök att misskreditera guld. Även om det officiellt är förbjudet är guld i folkets ögon fortfarande pengar, till och med de enda sanna pengarna.

Ju mer prestige de lagliga betalningsmedel som produceras av olika stater får, desto mer stabil blir deras bytesratio gentemot guld. Men folk hamstrar inte papper, de hamstrar guld. Medborgarna av detta land är självklart inte fria att äga, köpa eller sälja guld[1]. Om det tilläts skulle de säkerligen göra det.

Inga internationella överenskommelser, inga diplomater, och inga övernationella byråkratier behövs för att återställa sunda monetära förutsättningar. Om ett land antar en icke-inflationistisk hållning och håller fast vid den kommer förutsättningarna som krävs för att återgå till guld redan att finnas. Återgången till guld beror inte på uppfyllandet av någon sorts materiella förutsättningar. Det är ett ideologiskt problem. Det förutsätter bara en sak: uppgivandet av illusionen att en ökning av mängden pengar skapar välstånd.

Guldmyntfotens överlägsenhet står att finna i det faktum att den gör den monetära enhetens köpkraft oberoende av statens, politiska partiers och intressegruppers godtyckliga och skiftande politiska beslut. Historiska bevis, speciellt under de senaste årtiondena, har tydligt visat på ondskan som finns i en nationell valuta som saknar denna typ av självständighet.

Ludwig von Mises var den erkände ledaren av den Österrikiska skolan, en häpnadsväckande upphovsman inom ekonomisk teori, och en produktiv författare. Mises verk och föreläsningar omfattade ekonomisk teori, historia, epistemologi, statlig och politisk filosofi. Hans bidrag till den ekonomiska teorin innehåller viktiga förtydliganden gällande kvantitetsteorin om pengar, teorin om konjunkturcykeln, integrationen av monetär teori med generell ekonomisk teori, samt att han visade att socialism måste misslyckas eftersom det inte kan lösa problemet med ekonomisk kalkylering. Mises var den första som insåg att ekonomi är en del av en större vetenskap som handlar om mänskligt agerande, en vetenskap Mises kallade Praxeologi.

Denna artikel publicerades för första gången i The Freeman, 13 juli, 1953.

Noteringar

[1] Rätten att äga guld gavs åter till amerikanska medborgare från och med den 1 Januari 1975

Originalartikeln översattes till svenska av Joakim Kämpe

Svenska frihetskämpar, förena eder! Bli Patreon