Klassanalys enligt den Österrikiska och den Marxistiska skolan


[Följande artikel är ett utdrag ur Kapitel 4 i boken Economics and Ethics of Private Property av Hans-Hermann Hoppe]

Jag vill göra följande i denna artikel:

Först vill jag presentera teserna som utgör kärnan i den Marxistiska teorin om historien. Jag hävdar att alla i huvudsak är korrekta. Sedan kommer jag att visa hur dessa sanna teser inom Marxismen härleds från en falsk startpunkt. Slutligen kommer jag att demonstrera hur den Österrikiska skolan, i Mises/Rothbards tradition, kan ge en korrekt men kategoriskt annorlunda förklaring av deras giltighet.

Låt mig börja med kärnan i det Marxistiska trossystemet.[1]

(1) ”Mänsklighetens historia är historien om klasskamp.” [2] Det är historien om en kamp mellan en relativt liten härskarklass och en större klass exploaterade. Exploaterandet är huvudsakligen ekonomiskt: Härskarklassen exproprierar (beslagtar) en del av det som de exploaterade producerar eller, som Marxisterna säger, ”de approprierar samhällets överskottsprodukt” och använder det för sina egna konsumtionsavsikter

(2) Härskarklassen är enad genom sitt gemensamma intresse att upprätthålla sin exploaterande ställning samt i att maximera den exploaterade överskottsprodukten. Den ger aldrig medvetet upp makt eller inkomst som den har exploaterat. Istället måste varje maktförlust tas ifrån dem genom en kamp, vars utfall i slutändan beror på klassmedvetenheten hos de exploaterade, d.v.s. huruvida och i vilken omfattning, de exploaterade är medvetna om sin egen status och står medvetet enade med andra klassmedlemmar i ett gemensamt motstånd mot exploateringen.

(3) Klasstyre visar sig primärt i specifika arrangemang gällande tilldelningen av egendomsrättigheter eller, i Marxistisk terminologi, i specifika ”produktionsrelationer.” För att skydda dessa arrangemang eller produktionsrelationer, formerar och bestämmer härskarklassen över staten, som den använder som ett verktyg för våld och tvång. Staten vidmakthåller och hjälper till att återskapa en given klasstruktur genom administrationen av ett system av ”klassrättvisa”, och den bistår i skapandet och stödet av en ideologisk superstruktur designad att ge legitimitet åt klasstyrets existens.

(4) Internt genererar konkurrensen inom härskarklassen en tendens mot ökad koncentration och centralisering. Ett multipolärt system av exploatering byts gradvis ut mot ett oligarkiskt eller monopolistiskt. Färre och färre exploateringscenter förblir operationella, och de som är det integreras i ökande omfattning till en hierarkisk ordning. Externt, till exempel inom det internationella systemet, kommer denna interna centraliserande process (ju mer intensiv, desto mer avancerad) leda till krig mellan stater och territoriell expansion av exploateringens styre.

(5) Till sist, då centraliseringen och expansionen av exploateringens styre gradvis närmar sig sin definitiva gräns av världsherravälde, kommer klasstyre blir allt mer inkompatibelt med vidareutvecklingen och förbättringen av ”produktivkrafterna.” Ekonomisk stagnation och kriser blir allt mer karakteristiska och skapar de ”objektiva förutsättningarna” för uppkomsten av ett revolutionärt klassmedvetande hos de exploaterade. Situationen är då mogen för etablerandet av ett klasslöst samhälle, ”tillintetgörandet av Staten”, ”ersättandet av det gamla borgerliga samhället med dess klasser och klassmotsättningar [mot] en sammanslutning, ” [3] och som ett resultat av detta framträder ekonomiskt välstånd utan motstycke.

Alla dessa teser kan, som jag kommer att visa, motiveras. Tyvärr är det dock Marxismen, som skriver under på alla av dem, som mer än något annat ideologiskt system har bidragit till att undergräva deras giltighet genom att härleda dem från en absurd teori om exploatering.

Vad är då Marx teori om exploatering? Enligt Marx karakteriseras prekapitalistiska samhällen som slaveri och feodalism av exploatering. Här finns inget att invända. Trots allt är ju slaven inte en fri arbetare, och han kan inte sägas tjäna på att vara förslavad. Istället minskar förslavandet hans nytta till kostnad av en vinstökning som tillfaller slavägaren. Det som ligger i slavens intresse och det som ligger i slavägarens är sannerligen antagonistiskt. Detta stämmer även för feodalherrens intresse, som tar ut en markhyra från en bonde som arbetar på mark han själv inmutat (ursprungsförvärvat, eng. homesteaded). Herrens vinst är bondens förlust. Det är också obestritt att slaveri, precis som feodalism, hindrar utvecklingen av produktivkrafterna. Varken slav eller träl kommer vara så produktiv som han skulle vara utan slaveri eller träldom.

”Vad är det som är fel med denna analys? Svaret blir uppenbart så fort man frågar sig varför i hela världen arbetaren skulle ställa upp på ett sådant arrangemang! Han går med på det eftersom hans lön motsvarar nutida varor – medan hans arbete endast motsvarar framtida varor – och han värderar nutida varor högre.”

Men den genuint nya Marxistiska idén är att ingen egentlig skillnad finns beträffande exploatering under kapitalism, d.v.s. om slaven blir en fri arbetare, eller om bonden bestämmer sig för att odla på mark som någon annan har inmutat och betalar en hyra i utbyte för att kunna göra det. Mycket riktigt ger Marx, i det kända tjugofjärde kapitlet av den första volymen av Das Kapital, med titeln ”Den så kallade ursprungliga ackumulationen” ett historiskt förlopp av kapitalismens uppkomst med slutsatsen att mycket, eller till och med det mesta, av den ursprungliga kapitalistiska egendomen är ett resultat av plundring, avskärmning och erövring. På samma sätt, i kapitel 25 ”Den moderna kolonisationsteorin”, betonas våldet och tvångets roll i exporten av kapitalism till – vad vi nu skulle kalla – den tredje världen. Det måste erkännas att allt detta generellt sett är korrekt, och såtillvida det är korrekt finns det ingen invändning mot att kalla sådan kapitalism exploaterande. Men man borde vara medveten om det faktum att Marx här genomför ett trick. Genom att ägna sig åt historiska undersökningar och elda på läsarens upprördhet åt de brutaliteter som ligger bakom skapandet av många kapitalistiska rikedomar, undviker han den aktuella frågan och kringgår det faktum att hans tes egentligen är en helt annan: nämligen att även under ”ren” kapitalism, så att säga, d.v.s. ett system där det ursprungliga tillägnandet av kapital var ett resultat av inget annat än inmutning, arbete eller sparande, skulle kapitalisten som hyrde en arbetare för att arbeta med kapitalistens kapital ändå vara involverad i exploatering. Marx ansåg till och med detta bevis av sin tes som sitt viktigaste bidrag till den ekonomiska analysen.

Hans bevis av den exploaterande karaktären hos ren kapitalism består i observationen att faktorpriserna, speciellt löner som betalas av kapitalisten till arbetare, är lägre än producentpriserna. Till exempel, arbetaren betalas en lön som motsvarar konsumtionsvaror som kan produceras på tre dagar, fastän han arbetar fem dagar för sin lön och producerar konsumtionsvaror som överstiger det han får i ersättning. Tillverkningen av de två extra dagarna, överskottsvärdet i Marxistisk terminologi, beslagtas av kapitalisten. Således, enligt Marx, existerar exploatering. [4]

Vad är det som är fel med denna analys? [5] Svaret blir uppenbart så fort man frågar sig varför i hela världen arbetaren skulle ställa upp på ett sådant arrangemang! Han går med på det eftersom hans lön motsvarar nutida varor – medan hans arbete endast motsvarar framtida varor – och han värderar nutida varor högre. Trots allt kunde han också bestämma sig för att inte sälja sitt arbete till kapitalisten och då skörda det ”fulla värdet” av produktionen själv. Men detta skulle förstås innebära att han skulle vara tvungen att vänta längre tid innan alla konsumtionsvaror blev tillgängliga för honom. Genom att sälja sitt arbete demonstrerar han att han föredrar en mindre mängd konsumtionsvaror nu än en eventuellt större mängd senare. Å andra sidan, varför skulle kapitalisten vilja göra upp med arbetaren? Varför skulle han vilja ge nutida varor (pengar) i förskott till arbetaren i utbyte mot tjänster som endast ger frukt senare? Uppenbarligen skulle han inte vilja betala ut, till exempel, 100 kronor nu om han skulle få samma summa om ett år. I så fall, varför inte bara behålla pengarna i ett år och erhålla den extra fördelen av att ha faktiskt bestämmande över dem under hela tiden? Istället måste han förväntas få en större summa än 100 kronor i framtiden för att vilja ge upp 100 kronor idag i form av lön betald till arbetaren. Han måste förvänta sig att tjäna en vinst, eller mer korrekt en ränteåterbäring. Även han är begränsad av tidspreferens, d.v.s. faktumet att en aktör ofrånkomligen föredrar tidigare än senare varor, på ännu ett sätt. För, om man kan få en större framtida summa genom att ge upp en mindre summa i nutiden, varför sparar då inte kapitalisten ännu mera än han faktiskt gör? Varför hyr han inte fler arbetare än han gör, om varenda en av dem garanterat ger ytterligare ränteåterbäring? Svaret borde återigen vara uppenbart: eftersom kapitalisten även är en konsument och inte kan rå för det. Mängden av hans sparande och investerande är begränsat av nödvändigheten att han också, likt arbetaren, kräver tillgång till nutida varor ”tillräckligt stora för att säkerställa tillfredställelsen av alla de begär vars tillfredställelse under väntetiden anses vara mer brådskande än de fördelar en ytterligare förlängning av produktionsperioden skulle ge.” [6]

Vad som är fel med Marx exploateringsteori är således att han inte förstår att tidspreferens är en universell kategori hos det mänskliga handlandet. [7] Att arbetaren inte får sitt ”fulla värde” har inget att göra med exploatering utan återspeglar endast det faktum att det är omöjligt för människan att byta framtida varor mot nutida varor utan avdrag. Till skillnad från fallet med slaven och slavägaren, där den senare tjänar på bekostnad av den förra, är relationen mellan en fri arbetare och en kapitalist ömsesidigt gynnsam. Arbetaren går med på avtalet eftersom han, givet sin tidspreferens, värderar en mindre mängd nutida varor högre än en större mängd framtida: och kapitalisten går med på avtalet eftersom han, givet sin tidspreferens, har en omvänd preferensordning och värderar en större mängd framtida varor högre än en mindre mängd nutida varor. Deras intressen är inte antagonistiska utan i harmoni. Utan kapitalistens ränteåterbäringsförväntning skulle arbetaren få det sämre eftersom han skulle vara tvungen att vänta längre än han önskade att vänta; och utan arbetarens preferens för nutida varor skulle kapitalisten få det sämre eftersom han skulle vara tvungen att använda sig av mindre indirekta och mindre effektiva produktionsmetoder än han önskade använda sig av. Inte heller kan det kapitalistiska lönesystemet anses vara ett hinder mot vidareutvecklingen av produktionskrafterna, som Marx hävdar. Om arbetaren inte tilläts sälja sitt arbete och kapitalisten inte tilläts köpa dem, skulle produktionen inte vara högre utan lägre, eftersom produktionen skulle vara tvungen att genomföras med relativt sett förminskade nivåer av kapitalbildning.

Under ett system av kollektiviserad produktion, skulle utvecklingen av produktivkrafterna, till skillnad mot Marx kungörelser, inte nå nya höjder utan istället sjunka dramatiskt. [8] För uppenbarligen måste kapitalbildning åstadkommas av specifika individer vid specifika tidpunkter genom inmutning, producerande och/eller sparande. Oavsett så åstadkoms det med förväntningen att det kommer att leda till en ökning av tillverkningen av framtida varor. Värdet en aktör sätter på sitt kapital speglar det värde han sätter på alla förväntade framtida inkomster härledda till dess utnyttjande, rabatterat av hans tidspreferens. Om, vilket är fallet hos kollektivt ägda produktionsfaktorer, en aktör inte längre tillåts ha exklusiv kontroll över sitt ackumulerade kapital och således inte heller över den framtida inkomst som kan fås genom dess användande, utan partiell kontroll istället tilldelas icke-inmutare, icke-producenter och icke-sparare, minskar värdet av den förväntade inkomsten och således också av kapitalvarorna. Hans effektiva tidspreferensnivå kommer att stiga. Det kommer bli mindre inmutning av knappa resurser och mindre sparande för upprätthållandet av redan existerande och nyproducerade kapitalvaror. Produktionsperioden, den indirekta produktionsstrukturen, kommer att förkortas, vilket resulterar i relativ utarmning.

”Om alla har exklusiv kontroll över sin egen kropp (d.v.s. är en fri arbetare) och agerar i samstämmighet med inmutningsprincipen, kan det inte finnas någon exploatering.”

Om Marx teori om kapitalistisk exploatering och hans idéer om hur man ska avsluta exploaterandet och etablera universellt välstånd är falska till löjlighetens rand, är det uppenbart att alla teorier om historien som kan härledas från dem också måste vara falska. Eller, om dessa är korrekta måste de ha härletts felaktigt. Istället för att genomföra det omständliga arbetet att förklara alla fel i det Marxistiska argumentet, som börjar med teorin om den kapitalistiska exploateringen och slutar med teorin om historien som jag beskrev tidigare, kommer jag att ta en genväg. Jag kommer nu att på kortast möjliga sätt ge huvuddragen av den korrekta – Österrikiska, Mises-Rothbardianska – exploateringsteorin; ge en förklarande skiss av varför denna teori är vettig givet klassteorin om historien; och på vägen markera de viktigaste skillnaderna mellan denna klassteori och den Marxistiska, samt även peka ut några intellektuella samhörigheter mellan den Österrikiska skolan och den Marxistiska, som har sitt ursprung i den gemensamma övertygelsen att det faktiskt finns något sådant som exploatering och en härskarklass. [9]

Startpunkten för den Österrikiska exploateringsteorin är klar och tydlig, som den ska vara. Den har faktiskt redan etablerats genom analysen av den Marxistiska teorin: exploatering karakteriseras av förhållandet mellan slav och slavägare och träl och feodalherre. Men ingen exploatering var möjlig under ren kapitalism. Vad är den principiella skillnaden mellan dessa två fall? Svaret är: erkännandet eller icke-erkännandet av inmutningsprincipen. Under feodalism exploateras bonden eftersom han inte har den exklusiva kontrollen över land han har inmutat själv, och slaven eftersom han inte har exklusiv kontroll över sin inmutade kropp. Å andra sidan, om alla har exklusiv kontroll över sin egen kropp (d.v.s. är en fri arbetare) och agerar i samstämmighet med inmutningsprincipen, kan det inte finnas någon exploatering. Det är logiskt absurt att hävda att en person som inmutar en vara som inte tidigare varit inmutad, som använder sådana varor till att producera framtida varor eller som sparar nutida inmutade eller producerade varor för att öka det framtida förrådet av varor, kan exploatera någon. Inget har tagits från någon annan under tiden, och ytterligare varor har faktiskt skapats. Likväl vore det absurt att hävda att en överenskommelse mellan olika inmutare, sparare och producenter gällande deras icke-exploaterade varor eller tjänster på något sätt skulle kunna vara bedrägligt. Istället tar exploatering vid så fort det görs avsteg från inmutningsprincipen. Exploatering sker så fort en person på ett framgångsrikt sätt hävdar partiell eller full kontroll över en knapp resurs som han inte har inmutat, sparat eller producerat, och som inte kommit honom tillgodo genom ett kontrakt från en tidigare producent-ägare. Exploatering är expropriationen av inmutare, producenter och sparare av en senare icke-inmutare, icke-producent, icke-sparare, och icke-kontraktör; det är det tvångsmässiga tagandet från folk vars egendomsanspråk baseras på arbete och kontrakt av folk vars anspråk härleds ur tomma intet och som bortser från andras arbete och kontrakt. [10]

Givet är att exploatering, om det definieras på det sättet, är en väsentlig del av människans historia. Man kan tillförskaffa sig och öka sitt välstånd genom inmutning, producerande, sparande eller kontrakterande, eller genom att expropriera inmutare, producenter, sparare eller kontraktörer. Det finns inga andra sätt. Båda metoderna är naturliga för människan. Jämsides inmutning, producerande och kontrakterande har egendom alltid tillförskaffats på icke-produktiva och icke-kontraktuella sätt. Precis som producenter och kontraktörer har kunnat formera firmor, bolag och företag har exploatörer kunnat skapa storskaliga exploateringssammanslutningar, regeringar och stater, medan den ekonomiska utvecklingen gått framåt. Härskarklassen (som återigen kan vara internt skiktad) består initialt av medlemmar från sådana exploaterande sammanslutningar. Med etablerandet av en härskarklass över ett givet territorium, som exproprierar ekonomiska resurser från en klass av exploaterade producenter, blir sannerligen det centrala i mänsklighetens historia en historia om kampen mellan de som exploaterar och de som exploateras. Således är då historien, korrekt berättad, en historia om härskarnas vinster och nederlag i sina försök att maximera de exploaterat tillförskansade inkomsterna, samt historien om de exploaterades försök att motstå och vända denna trend. Det är i denna historiska utvärdering som den Österrikiska och den Marxistiska skolan håller med varandra, och som är orsaken till att det finns en märkbar likhet mellan deras respektive historiska utredningar. Båda motsätter sig en historieskrivning som endast erkänner handlande och interagerande, ekonomiskt och moraliskt likvärdiga; och båda motsätter sig en historieskrivning som istället för att ta en värdeneutral ståndpunkt tycker att ens egna godtyckligt subjektiva värdeomdömen måste forma grunden för ens historiska berättelser. Historien måste istället berättas i form av frihet och exploatering, parasiterande och ekonomiskt utarmande, privat egendom och dess förstörande – annars berättas den falskt. [11]

Medan produktiva företag kommer och går baserat på frivilligt stöd eller på bristen av det, kommer en härskarklass aldrig till makten för att det finns en efterfrågan efter den, och inte heller abdikerar den när dess abdikerande bevisligen krävs. Det kan inte sägas ens i den vildaste fantasin att inmutare, producenter, sparare och kontraktörer har krävt att bli exproprierade. De måste tvingas acceptera det, och detta bevisar slutgiltigt att den exploaterande sammanslutningen inte efterfrågas alls. Inte heller kan man säga att härskarklassen kan fås omkull genom att avstå från transaktioner med den på samma sätt som man kan få omkull ett produktivt företag, eftersom härskarklassen får sin inkomst genom icke-produktiva och icke-kontraktuella transaktioner och således inte påverkas av bojkotter. Istället är det som gör exploateringssammanslutningens uppkomst möjlig, och i sin tur det enda som kan få omkull den, ett specifikt offentligt opinionstillstånd, eller i Marxistiska termer, en specifik klassmedvetenhet.

”Exploatering sker så fort en person på ett framgångsrikt sätt hävdar partiell eller full kontroll över en knapp resurs som han inte har inmutat, sparat eller producerat, och som inte kommit honom tillgodo genom ett kontrakt från en tidigare producent-ägare.”

En exploatör skapar offer, och offer är potentiella fiender. Det är möjligt att detta motstånd långssiktigt kan brytas ner med våld, som till exempel i det fall en grupp exploaterar en annan av ungefär samma storlek. Men det krävs mer än våld för att utöka exploateringen av en flera gånger större befolkning. För att detta skall kunna ske måste exploateringssammanslutningen också ha offentligt stöd. En majoritet av befolkningen måste acceptera exploaterandet och se det som legitimt. Detta accepterande kan variera från aktiv entusiasm till passiv uppgivenhet. Men det måste vara ett accepterande på så sätt att en majoritet måste ha gett upp idén om att aktivt eller passivt motstå alla försök att upprätthålla ett icke-produktivt och icke-kontraktuellt tillförskansande av egendom. Klassmedvetenheten måste vara låg, outvecklad och otydlig. Endast så länge som denna situation består kan en exploaterande sammanslutning blomstra även om ingen egentlig efterfrågan för den finns. Endast om, och i den mån, de exploaterade och exproprierade utvecklar en tydlig idé om sin egen situation och enas med andra medlemmar av samma klass genom en ideologisk rörelse som ger uttryck för idén om ett klasslöst samhälle där allt exploaterande avskaffats, kan härskarklassens makt brytas. Endast om, och i den mån, en majoritet av de exploaterade medvetet integreras i en sådan rörelse och visar en gemensam ilska över allt icke-produktivt och icke-kontraktuellt tillförskaffande av egendom, visar ett gemensamt förakt för alla som befattar sig med sådana handlingar, och medvetet avstår från att bidra till att göra dessa handlingar framgångsrika (för att inte nämna aktivt försöka hindra dem), kan dess makt slås i bitar.

Det gradvisa avskaffandet av feodal- och absolutiststyre och uppkomsten av de allt mer kapitalistiska samhällena i västra Europa och USA – åtföljda av en ekonomisk tillväxt som saknar motstycke och en ökande befolkning – var ett resultat av en ökande klassmedvetenhet hos de exploaterade, ideologiskt sammansvetsade genom de naturrättsliga och liberala doktrinerna. Här håller den Österrikiska och den Marxistiska skolan med varandra. [12] De håller dock inte med varandra om huruvida återgången av denna liberaliseringsprocess och de stadigt ökande nivåerna av exploatering i dessa samhällen sedan den sista tredjedelen av 1800-talet, och speciellt sedan första världskriget, är resultatet av en förlust av klassmedvetenheten. Faktum är att Marxisterna, enligt den Österrikiska skolan, måste få mycket av skulden för denna utveckling genom att ha vilselett folk från den korrekta exploateringsmodellen, d.v.s. inmutare-producent-sparare-kontrakör mot icke-inmutare-producent-sparare-kontraktör, till den felaktiga modellen, d.v.s. den om lönearbetaren mot kapitalisten, och således lyckats blanda ihop allt. [13]

”Medan produktiva företag kommer och går baserat på frivilligt stöd eller på bristen av det, kommer en härskarklass aldrig till makten för att det finns en efterfrågan efter den, och inte heller abdikerar den när dess abdikerande bevisligen krävs.”

Etablerandet av en härskarklass över en klass exploaterade många gånger dess storlek genom tvång, våld och manipulation av folkopinionen, d.v.s. en låg grad klassmedvetenhet hos de exploaterade, tar sitt mest grundläggande institutionella uttryck i skapandet av ett system av en offentligrätt som är överställd privaträtt. Härskarklassen särskiljer sig och skyddar sin position genom att anta en författning gällande sitt agerande. Genom att formalisera de interna operationerna inom statsapparaten såväl som dess relationer med den exploaterade befolkningen, skapar en författning å ena sidan en viss grad av laglig stabilitet. Ju mer familjära och populära privaträttsliga lagar som införlivas i författningen och offentligrätten, desto mer välvilligt inställd kommer allmänheten vara till statens existens. Å andra sidan formaliserar alla författningar och all offentligrätt även härskarklassens immuna status beträffande inmutningsprincipen. Det formaliserar rätten hos statens representanter att delta i icke-produktiva och icke-kontraktuella egendomsförvärv, samt även privaträttens definitiva underordnande under offentligrättens. Klassrättvisa, dvs. en uppsättning lagar för härskarna och en annan för de som styrs, kommer att framträda ur denna dualism mellan offentlig och privat rätt, och i dominansen och infiltrationen av offentligrätten över och in i privaträtten. Det är inte för att den privata äganderätten erkänns i lag, vilket Marxisterna tror, som klassrättvisa etableras. Istället uppstår klassrättvisa närhelst en juridisk distinktion existerar mellan en klass av personer som agerar under och skyddas av offentligrätt och en annan klass av personer som agerar under och skyddas av någon underordnad privaträtt. Således, mer specifikt är det grundläggande påståendet i den Marxistiska teorin om staten falsk. Staten är inte exploaterande för att den skyddar kapitalisternas äganderätt, utan för att den själv undantags från restriktionen att behöva skaffa egendom produktivt och kontraktuellt. [14]

Trots denna fundamentala missuppfattning är dock Marxismen något på spåren beträffande statens operationella logik, eftersom den korrekt tolkar staten som exploaterande (till skillnad från till exempel Public Choice – skolan, som ser staten som en normal firma bland andra firmor).[15] För det första förstår Marxismen den strategiska funktionen av statens omfördelningspolitik. Som en exploaterande sammanslutning måste staten alltid vara intresserad av en låg grad klassmedvetenhet hos den styrda befolkningen. Omfördelningen av egendom och inkomst är de medel staten använder sig av för att skapa en splittring hos allmänheten, och för att förstöra formerandet av en enande klassmedvetenhet hos de exploaterade. Vidare är omfördelningen av statlig makt i sig själv, genom demokratiseringen av statens författning, öppnandet av varje maktposition åt alla och beviljandet av rätten till att medverka i bestämmandet av statens personal och politik åt alla, i själva verket medlen för att reducera motståndet mot exploateringen i sig. För det andra är sannerligen staten, som Marxisterna ser det, det stora centret för ideologisk propaganda och mytskapande. Exploatering betyder egentligen frihet; skatter är i själva verket frivilliga bidrag; icke-kontraktuella relationer är egentligen ”konceptuellt” kontraktuella; ingen är styrd av någon annan, utan alla styr sig själva; utan staten skulle varken lag eller säkerhet existera; och de fattiga skulle förtvina etc. Allt detta är en del av den ideologiska superstrukturen som har designats för att legitimera den underliggande grunden av ekonomisk exploatering. [16] Och slutligen har Marxisterna även rätt när de observerar samhörigheten mellan staten och näringslivet, speciellt bankeliten – även om deras förklaring till denna är felaktig. Orsaken är inte att det borgerliga etablissemanget ser och stöder staten som garanten av den privata äganderätten och kontraktering. Tvärtom uppfattar etablissemanget mycket riktigt staten som den motpol till privat egendom den är, och intresserar sig för den av just denna orsak. Ju framgångsrikare ett företag är, desto större är den potentiella faran för statlig exploatering, men desto större är också den potentiella vinsten som kan fås om företaget kan hamna under statens speciella beskydd och undantas från att utsättas för hela den kapitalistiska konkurrensen. Detta är orsaken till att näringslivet är intresserat av staten och vill infiltrera den. Härskareliten är i sin tur intresserade av ett nära samarbete med näringslivet på grund av dess finansiella makt. Speciellt är bankeliten av intresse eftersom staten naturligtvis önskar ha, i egenskap av en exploaterande sammanslutning, fullständig självständighet beträffande förfalskning. Genom att lova bankerna en del i statens egna förfalskningsmekanismer, och genom att tillåta dem att förfalska ovanpå statens egen sedelförfalskning under en regim av fraktionella reserver (eng. Fractional Reserve Banking), kan staten enkelt nå detta mål och etablera ett system av statligt monopoliserade pengar med kartelliserade banker som kontrolleras av en centralbank (riksbank). Och genom denna direkta koppling till förfalskning i banksystemet, och i förlängningen med bankernas största klienter, sträcker sig faktiskt härskarklassen ut långt bort från statsapparaten in till civilsamhällets själva nervcentra – inte så annorlunda, i alla fall till utseendet, från bilden Marxisterna gillar att måla upp av samarbetet mellan bankeliten, företagseliten och staten. [17]

”En författning skapar å ena sidan en viss grad av laglig stabilitet. Å andra sidan formaliserar alla författningar och all offentligrätt även härskarklassens immuna status beträffande inmutningsprincipen. Klassrättvisa, dvs. en uppsättning lagar för härskarna och en annan för de som styrs, kommer att framträda ur denna dualism mellan offentlig och privat rätt.

Konkurrensen inom härskarklassen och mellan andra härskarklasser skapar en tendens mot ökad koncentration. Marxisterna har rätt i detta. Men deras felaktiga exploateringsteori leder dem återigen till att lokalisera orsaken till denna tendens på fel ställe. Marxisterna ser en sådan tendens som inneboende i den kapitalistiska konkurrensen. Men det är precis så länge som folk är involverade i ”ren” kapitalism som konkurrens inte är en form av noll-summeinteraktion. Inmutaren, producenten, spararen och kontraktören tjänar inte på varandras bekostnad. Deras vinst lämnar antingen de andras fysiska tillgångar helt oberörda, eller så innebär de faktiskt en ömsesidig vinst (vilket är fallet i alla kontraktuella utbyten). Således kan kapitalismen förklara ökningar av det absoluta välståndet. Men under dess regim kan ingen relativ koncentrationstendens sägas existera. [18] Istället är noll-summeinteraktionerna inte bara karakteristiska för relationer mellan de som styr och de som styrs, utan också mellan konkurrerande härskare. Exploatering, om det definieras som ett icke-produktivt och icke-kontraktuellt egendomsanskaffande är endast möjligt så länge det finns något att lägga beslag på. Men om det existerade fri konkurrens mellan exploateringssammanslutningarna skulle det uppenbarligen inte finnas något kvar att expropriera. Således kräver exploatering ett monopol över ett givet territorium och över en given befolkning; och konkurrensen mellan exploatörer är av naturen uteslutande och måste leda till en tendens av relativ koncentration hos de exploaterande sammanslutningarna, samt även en tendens av centralisering inom varje exploaterande sammanslutning. Utvecklingen av sådana Stater, istället för kapitalistiska företag, ger den främsta illustrationen av denna tendens. Det finns nu en markant mindre mängd stater med exploaterande kontroll över väsentligt större territorium än i föregående århundraden. Och inom varje statsapparat har det funnits en konstant tendens mot en ökning av statens makt på bekostnad av dess regionala och lokala underavdelningar. Men utanför statsapparaten har den relativa koncentrationstendensen också blivit tydlig av samma anledning – inte, vilket borde vara tydligt vid det här laget, på grund av någon inneboende egenskap hos kapitalismen, utan för att härskarklassen har utökat sitt styre in i civilsamhället genom skapandet av stat-bank-företagsallianser och speciellt genom etablerandet av en centralbank. Om nu en koncentration och en centralisering av statsmakten sker är det bara naturligt att detta åtföljs av en parallell relativ koncentrations- och centraliseringsprocess inom banker och industrier. Tillsammans med ökad statsmakt ökar det samlade bank- och företagsväsendets makt att eliminera eller missgynna ekonomiska konkurrenter genom icke-produktivt och/eller icke-kontraktuellt anskaffande. Företagskoncentrationen är spegelbilden till ”förstatligandet” av det ekonomiska livet. [19]

De huvudsakliga medlen för expansionen av statens makt och för elimineringen av rivaliserande exploateringscenter är krig och militär dominans. Konkurrens mellan stater innebär en tendens mot krig och imperialism. Som exploateringscenter är deras intressen naturligt antagonistiska. Vidare, genom att alla av dem – internt – kommenderar skatte- och förfalskningsredskap är det möjligt för härskarklassen att låta andra betala för sina krig. Naturligtvis, om man inte behöver betala för sina egna riskabla tilltag själv, utan kan tvinga andra att göra det istället, tenderar man att vara mer riskbenägen och mer skjutglad än man annars skulle vara. [20] Marxismen, till skillnad från många av de så kallade borgerliga samhällsvetenskaperna, når rätt slutsatser: Det finns sannerligen en tendens mot imperialism i historien; och de främsta imperialistiska statsmakterna är sannerligen de mest avancerade kapitalistiska nationerna. Men förklaringen är ännu en gång felaktig. Det är staten, en institution undantagen från de kapitalistiska reglerna gällande egendomsanskaffande, som är aggressiv av naturen. Och de historiska bevisen av det nära sambandet mellan kapitalism och imperialism motsäger endast detta skenbart. Det har helt enkelt sin förklaring i det faktum att för att framgångsrikt komma ur ett krig mellan stater måste staten kommendera tillräckliga (i relativa termer) ekonomiska resurser. Den stat med mer omfattande resurser kommer, allt annat lika, att vinna. Som en exploaterande sammanslutning är statens natur destruktiv beträffande välstånd och kapitalbildning. Välstånd produceras uteslutande av civilsamhället; och ju svagare exploaterande makt en stat har, desto mer ackumuleras välstånd och kapitalbildning. Således, även om det först låter paradoxalt, ju svagare och mer liberal en stat är internt, desto mer utvecklad är kapitalismen; en utvecklad kapitalistisk ekonomi att extrahera ifrån gör staten rikare; och en rikare stat resulterar i mer och mer framgångsrika expansiva krig. Det är denna relation som förklarar varför de västeuropeiska staterna, och speciellt Storbritannien, initialt var de ledande imperialistiska statsmakterna, och varför denna roll på 1900-talet har antagits av USA.

”Det är inte för att den privata äganderätten erkänns i lag, vilket Marxisterna tror, som klassrättvisa etableras. Istället uppstår klassrättvisa närhelst en juridisk distinktion existerar mellan en klass av personer som agerar under och skyddas av offentligrätt och en annan klass av personer som agerar under och skyddas av någon underordnad privaträtt.”

En liknande rättfram, men återigen helt icke-Marxistisk förklaring, existerar för den frekventa Marxistiska observationen att bank- och företagsetablissemanget vanligtvis tillhör de mest ivriga anhängarna av militärmakt och imperialistisk expansion. Detta stöd beror inte på att expansionen av kapitalistiska marknader kräver exploatering, utan för att expansionen av statsbeskyddade och privilegierade företag kräver att sådant skydd även gäller i utlandet, och att utländska konkurrenter hindras genom ett icke-produktivt och icke-kontraktuellt anskaffande på samma sätt som, eller till och med mer omfattande än, inom den interna konkurrensen. Specifikt stöder etablissemanget imperialism om stödet tros leda till att ens egen stat militärt dominerar en annan. Då blir det, från en militärmaktsposition, möjligt att etablera ett system som kan kallas monetär imperialism. Den dominerande staten kommer att använda sin överlägsna makt till att genomdriva en internationellt koordinerad inflationspolitik. Dess egen centralbank sätter förfalskningstakten, och centralbankerna hos de dominerade staterna beordras att använda dess valuta som reserver, och utöka pengaförrådet ovanpå detta. Således, tillsammans med den dominerande staten och de tidigaste mottagarna av den förfalskade reservvalutan, kan de samhörande bank- och företagsetablissemangen bedriva nästan kostnadsfri expropriering av utländska egendomsägare och inkomstproducenter. Ett dubbelt lager av exploatering av en främmande stat, och av en främmande elit ovanpå en nationell stat och elit, åläggs den exploaterade klassen i de dominerade territorierna, vilket skapar ett förlängt ekonomiskt beroende av, och relativ ekonomiskt stagnation i jämförelse med, den dominerande nationen. Det är denna – väldigt icke-kapitalistiska – situation som karakteriserar USA:s status och den amerikanska dollarn, och som ger upphov till de – korrekta – anklagelserna gällande USA:s ekonomiska exploatering och dollarimperialism. [21]

Slutligen leder den ökande koncentrationen och centraliseringen av de exploaterande statsmakterna till ekonomisk stagnation och skapar således de objektiva förutsättningarna för det slutliga upphörandet av dessa makter och etablerandet av ett klasslöst samhälle kapabel att producera ekonomiskt välstånd utan motstycke.

Till skillnad från det som Marxisterna hävdar kommer detta samhälle inte vara resultatet av några historiska lagar. Faktum är att det inte finns några orubbliga historiska lagar såsom Marxisterna föreställer sig att de existerar. [22] Inte heller kommer det att vara resultatet av en tendens hos profitkvoten att falla med en ökad organisk kapitalsammansättning (d.v.s. en ökning av andelen konstant mot variabelt kapital), som Marx trodde. Lagen om profitkvotens fall är, precis som arbetsvärdeteorin den är baserad på, falsk bortom all räddning. Källan till värde, ränta och profit är inte exklusivt mängden utfört arbete, utan mycket mer generell: agerande, d.v.s. användandet av knappa medel för att uppnå mål av aktörer som är begränsade av tidspreferens och osäkerhet (ofullständig kunskap). Det finns således ingen anledning att anta att ändringar i den organiska sammansättningen av kapital skulle ha någon systematisk relation till förändringar av räntan och profiten.

”Ett desperat behov efter ideologiska lösningar för att möta den framträdande krisen uppkommer, tillsammans med ett mer utbrett igenkännande av det faktum att statens styre, beskattning och regleringar – långt ifrån att erbjuda en sådan lösning – istället utgör själva problemet som måste övervinnas.”

Istället ökar sannolikheten för kriser som stimulerar utvecklingen av ett högre klassmedvetande (d.v.s. de subjektiva förutsättningarna för omkullkastandet av härskarklassen) på grund av – för att använda ett av Marx favorituttryck – exploaterandets ”dialektik” som jag redan har nämnt: Exploatering är destruktivt gällande skapandet av välstånd. Således, i konkurrensen mellan exploaterande sammanslutningar, d.v.s. stater, kommer mindre exploaterande och mer liberala stater utkonkurrera mer exploaterande eftersom de kommenderar mer omfattande resurser. Den imperialistiska processen har initialt en relativt befriande effekt på samhällena som kommer under dess kontroll. En relativt sett mer kapitalistisk samhällsmodell exporteras till mindre kapitalistiska (mer exploaterande) samhällen. Utvecklingen av produktivkrafterna stimuleras; ekonomisk integration främjas, arbetsfördelningen utökas, och en genuin världsmarknad etableras. Befolkningssiffror stiger som svar på detta, och förväntningarna på den ekonomiska framtiden stiger till exempellösa höjder.[23] Då den exploaterande dominansen tagit greppet, och mellanstatlig konkurrens reducerats eller till och med försvunnit i den imperialistiska expansionsprocessen, försvinner dock gradvis de externa begränsningarna på den dominerande statens makt över intern exploatering och expropriering. Intern exploatering, beskattning och regleringar börjar öka ju närmare härskarklassen kommer sitt slutliga mål, som är världsherravälde. Ekonomisk stagnation sätter igång och de världsomfattande högre förväntningarna omintetgörs. Och detta – höga förväntningar och en ekonomisk verklighet som alltmer hamnar på efterkälken gentemot dessa förväntningar – är den klassiska situationen för uppkomsten av en revolutionär potential.[24] Ett desperat behov efter ideologiska lösningar för att möta den framträdande krisen uppkommer, tillsammans med ett mer utbrett igenkännande av det faktum att statens styre, beskattning och regleringar – långt ifrån att erbjuda en sådan lösning – istället utgör själva problemet som måste övervinnas. Om det, i denna situation av ekonomisk stagnation, kriser och ideologisk förvirring, [25] erbjuds en positiv lösning i form av en systematisk och omfattande libertariansk filosofi tillsammans med dess ekonomiska motpart, ekonomi i den Österrikiska skolan, och om denna ideologi propageras genom en aktiviströrelse, då är utsikterna att antända en revolutionär aktivistisk potential övervägande goda och lovande. Motsättningarna mot Staten kommer öka och skapa en oemotståndlig tendens mot nedmonterandet av härskarklassens makt och av staten som dess exploateringsverktyg. [26]

Om, och i den mån, detta sker kommer det dock inte att betyda – till skillnad från den Marxistiska modellen – kollektivt ägande av produktionsmedlen. Faktum är att kollektivt ägande inte bara är ekonomiskt ineffektivt, som redan har beskrivits, utan också inkompatibelt med själva idén att staten ”tynar bort”. [27] För om produktionsmedlen ägs kollektivt, och om det realistiskt antas att allas idéer om hur dessa produktionsmedel skall användas inte sammanfaller (vilket skulle vara ett mirakel), då är det precis kollektivt ägande av produktionsfaktorerna som kräver vidare statliga aktioner, d.v.s. en institution som påtvingar en persons vilja på någon annan. Istället betyder förtvinandet av staten, och i och med detta slutet på exploateringen och starten på frihet och ekonomiskt välstånd utan motstycke, etablerandet av ett samhälle baserat på privat egendom, som enbart regleras av privaträtt.

 

Notiser
[1]. Se på följande K. Marx och F. Engels, Kommunistiska Manifestet (1848); K.Marx, Das Kapital, 3 vol, (1867, 1885, 1894); gällande senare Marxister, E. Mandel, Marxist Economic Theory (London; Merlin, 1962); idem, Late Capitalism (London; New Left Books, 1975); P. Baran och P. Sweezy, Monopoly Capital (New York: Monthly Review Press, 1966); från ett icke-marxistiskt perspektiv, L. Kolakowski, Main Currents of Marxism, G. Wetter, Sovietideologie heute (Frankfurt/M.:Fischer, 1962) vol.1; W. Leonhard, Sovietideologie heute (Frankfrut/M.:Fischer, 1962), vol. 2.

[2]. Kommunistiska Manifestet, sektion 1.

[3]. Kommunistiska Manifestet, sektion 2, sista två paragraferna; F. Engels, Von der Autoritaet i Marx och Engels, Ausgetaehlte Schriften, 2 vol, (Östberlin, Dietz, 1953), vol.1 s 606; idem Die Entwicklung des Sozialismus von der Utopie zur Wissenschaft, ibid. vol 2, s 139.

[4]. Se K. Marx, Das Kapital, vol 1; den kortaste presentationen är hans Lohn, Preis, Profit (1865). Faktum är att för att kunna bevisa den mer specifika Marxistiska tesen att endast ägaren av arbetskraften exploateras (men inte ägaren av den andra ursprungliga produktionsfaktorn: mark), skulle ytterligare ett argument krävas. För om det var sant att skillnaden mellan faktor och producentpriserna utgör en ekonomisk exploatering skulle detta bara visa att kapitalisten som hyr arbetskraft från en ägare av arbetskraft, och marktjänster från en ägare av mark, antingen skulle exploatera arbetskraft, eller land, eller båda två samtidigt. Det är givetvis arbetsvärdeteorin som är menad att ge den saknade länken här, genom att försöka etablera arbete som den enda källan till värde. Jag kommer bespara mig mödan med att motbevisa denna teori. Det återstår få som idag, även bland de som kallar sig Marxister, inte inser felaktigheterna i arbetsvärdeteorin. Istället accepterar jag för argumentets skull förslaget, till exempel, som givits av den självutnämnde ”analytiske Marxisten” J. Roemer i A general theory of Exploatation and Class (Cambridge: Harvard University Press, 1982); och Value, Exploitation and Class (London: Harwood Academic Publishers, 1985), att exploateringsteorin kan separeras analytiskt från arbetsvärdeteorin; och att en ”generaliserad varuexploateringsteori” kan formuleras som kan rättfärdigas oavsett om arbetsvärdeteorin är sann eller inte. Jag vill demonstrera att den Marxistiska exploateringsteorin är nonsens även om man skulle befria dess förespråkare från att behöva bevisa att arbetsvärdeteorin är sanna, och till och med även om arbetsvärdeteorin vore sann. Även en generaliserad varuexploateringsteori ger ingen tillflykt från slutsatsen att den Marxistiska exploateringsteorin är helt fel.

[5]. Se E. v. Böhm-Bawerk, The Exploatation Theory of Socialism-Communism (South Holland, Libertarian Press, 1962)

[6]. L. v. Mises, Human Action (Chicago: Regnery, 1966), s 407; se också M. N. Rothbard, Man, Economy and State (Los Angeles: Nash, 1970), s 300-01

[7]. Se om räntans tidspreferensteori i tillägg till de verk som citerats i 5 och 6 ovan också F. Fetter, Capital, Interest and Rent (Kansas City: Sheed Adnrews and McMeel, 1977)

[8]. Se på följande H. H. Hoppe, Theory of socialism and capitalism (Boston: Kluwer, 1988); idem, ”Why socialism must fail,” Free Market, Juli 1988; Idem, ”The Economics and Sociology of Taxation,” i Taxation: An Austrian view, redigerad av Lew Rockwell (Auburn: Mises Institute, 1990).

[9]. Mises bidrag till exploateringsteorin och klass är osystematisk. Men i hans skrifter presenterar han sociologiska och historiska tolkningar som är klassanalyser, även om de endast är så implicit. Noterbart här är speciellt hans skarpa analys av samarbetet mellan regeringar och bankeliten i att förstöra guldmyntfoten för att kunna öka sin inflationistiska makt som ett medel för bedräglig, exploaterande inkomst- och välståndsredistribution till deras egen favör. Se till exempel hans Monetary Stabilization and Cyclical Policy (1928) i idem, On the manipulatio of money and credit, redigerad av B. Greaves (Dobbs Ferry: Free market books, 1978); Se också hans Socialism (Indianapolis: Liberty Fund, 1981), ch 20; The Clash of Group Interests and Other Essays, Occasional Paper nr. 7 (New York: Center for Libertarian Studies, 1978). Men Mises ger inte en systematisk status till klassanalys eller exploateringsteori eftersom han ultimat missuppfattar exploatering som endast ett intellektuellt fel som korrekt ekonomiskt tänkande kan göra sig av med. Han misslyckas att fullt ut inse att exploatering också, och kanske till och med mer, är ett moraliskt problem och ett motivationsproblem som existerar oavsett alla ekonomiska resonemang. Rothbard utökar också denna insikt till Mises Österrikiska ekonomiska struktur och gör en maktanalys och tilldelar makteliter en integral del av den ekonomiska teorin och av historiska och sociologiska förklaringar; och han utökar systematiskt det Österrikiska argumentet mot exploatering genom att inkludera etik i tillägg till ekonomisk teori, d.v.s. en teori om rättvisa bredvid en teori om effektivitet, sådan att den härskande klassen också kan attackeras som omoralisk. För Rothbards teori om makt, klass och exploatering, se speciellt hans Power and Market (Kansas City: Sheed Andrews och McMeel, 1977); For a new liberty (New York: McMillan, 1978); The mystery of banking (New York: Rochardson och Snyder, 1983); Americas’ Great Depression (Kansas City: Sheed och Ward, 1975). Gällande viktiga 1800-tals föregångare till Österrikisk klassanalys, se L. Liggio, ”Charles Dunoyer and french classical liberalism,” Journal of Libertarian Studies 1, nr 3, 1977; R. Raico, ”Classical Liberal Exploitation Theory,” ibid.;M. Weinburg, ”The Social Analysis of Three Early 19th Century French Liberals: Say, Comte and Dunoyer,” Journal of libertarian studies 2, nr 1, 1978; J. T. Salerno, ”Comment on the french liberal school,” ibid.; D. M. Hart, ”Gustave de Molinari and the Anti-statist liberal tradition,” 2 delar, Journal of Libertarian Studies 5, nr. 3 och 4, 1981.

[10]. Se också H. H. Hoppe, Theory of socialism and capitalism; Idem ”The justice of economic efficiency”, Austrian Economics Newsletter, 1, 1988; idem, ”The ultimate justification of the private property ethics”, Liberty, September 1988.

[11]. Se på detta tema också Lord (John) Acton, Essays in the history of liberty (Indianapolis: Liberty Fund, 1985); F. Oppenheimer, System der Soziologie, Vol. II: Der Staat (Stuttgart: G. Fischer, 1964); A. Ruestow, Freedom and Domination (Princeton: Princeton University Press, 1986).

[12]. Se på detta också M. N. Rothbard, ”Left and right: The prospects for Liberty”, i Idem, Egalitarianism as a revolt against nature and other essays (Washington, D.C.: Libertarian Review Press, 1974).

[13]. Trots all socialistisk propaganda om motsatsen visar sig falskheten i den Marxistiska beskrivningen av kapitalister och arbetare som antagonistiska klasser i vissa empiriska observationer: Logiskt sett kan folk grupperas in i klasser på ett oändligt antal sätt. Enligt ortodox positivistisk metodologi (som jag anser vara falsk men är villig att här acceptera för argumentets skull), är de klassifikationssystem bättre som hjälper oss att förutspå bättre. Men klassifikationerna av folk som kapitalister eller arbetare (eller som representanter av olika grader kapitalist eller arbetare) är i praktiken oanvändbar för att förutspå vilken hållning en person kommer att ta i fundamentala politiska, samhälleliga och ekonomiska frågor. Skilt från detta är den korrekta klassifikationen av folk som skatteproducerande och reglerade mot skattekonsumenter och de som reglerar (eller som representanter av olika grader av skatteproducenter eller skattekonsumenter) verkligen också ett mäktigt förutspående verktyg. Sociologer har huvudsakligen missat detta eftersom de alla nästan universellt delar Marx förutfattade meningar. Men varje dag bestyrker erfarenheterna min tes: Ta reda på huruvida någon är en offentligt anställd (och dennes rank och lön), och huruvida och i vilken mån personens inkomst och välstånd utanför den offentliga sektorn bestäms av köp av den offentliga sektorn och/eller regleringar – folk kommer systematiskt att skilja sig åt i deras svar gällande fundamentala politiska frågor beroende av om de klassificeras som direkta eller indirekta skattekonsumenter eller skatteproducenter!

[14]. F. Oppenheimer, System der Soziologie vol. 2, s 322-23, presenterar frågan så här:
”Den grundläggande normen för staten är makt. Rättare sagt, sett ifrån sidan av dess ursprung: våld transformerad till makt. Våld är en av de mest mäktiga krafter som formar samhället, men är inte i sig själv en form av social interaktion. Det måste bli lag i den positiva bemärkelsen av detta uttryck, vilket betyder, sociologiskt beskrivet, det måste tillåta utvecklingen av ett system av ”subjektiv ömsesidighet”: och detta är endast möjligt genom ett system av självpålagda begränsningar utav användandet av våld och antagandet av vissa skyldigheter i utbyte för de rättigheter som gjorts anspråk på. På detta sätt görs våld till makt, och en relation av herravälde som inte bara accepteras av härskarna, men under inte allt för förtryckande omständigheter av deras undersåtar också, som uttrycker en ”rättvis ömsesidighet”. Utifrån denna grundläggande norm uppstår sekundära och tertiära normer som är underförstådda, normer av privat lag, av arvs-, brotts-, tvingande -och konstitutionell lag, som alla har spår av den grundläggande normen gällande makt och herravälde, och som alla är formade att påverka statens struktur på ett sätt för att öka den ekonomiska exploateringen till den maximala nivå som är kompatibel med ett kontinuerligt lagligt reglerat herravälde.” Insikten är fundamentalt att ”lag växer fram ur två i grunden olika grunder…: å ena sidan, utifrån lagen om sammanslutning av jämbördiga, som kan kallas en ’naturlig’ rättighet, även om det inte finns någon ’naturlig rättighet’, och å andra sidan, utifrån lagen om våld transformerad till reglerad makt, lagen om icke-jämbördiga.” (fritt översatt)

Gällande relationen mellan privat och offentlig lag, se också F. A. Hayek, Law, Legislation and Liberty 3 vol. (Chicago: University of Chicago Press, 1973 – 79), speciellt. vol. 1, kap 6 och vol 2, s 85-88.

[15]. Se J. Buchanan och G. Tullock, The Calculus of Consent (Ann Arbor: University of Michigan Press, 1965), s. 19

[16]. Se H. H. Hoppe, Eigentum, Anarchie und Staat (Opladen: Westdetscher Verlag, 1987); idem, Theory of socialism and capitalism.

[17]. Se H. H. Hoppe, ”Banking, Nation States and International Politics”, Review of Austrian Economics vol 4, 1989; M. N. Rothbard, The Mystery of Banking, kap. 15-16

[18]. Se på detta speciellt M. N. Rothbard, Man, Economy, and State, kap 10, speciellt avsnittet ”The problem of one big cartel”; Även L. v. Mises, Socialism, kap 22-26

[19]. Se ang detta G. Kolko, The triumph of conservatism (Chicago; Free Press, 1967); J. Weinstein, The Corporate Ideal in the Liberal State (Boston: Beacon Press, 1968); R. Radhosh och M. N. Rothbard, red., A new history of Leviathan (New York: Dutton, 1972); L. Liggio och J. J. Martin, red., Watershed of Empire (Colorado Springs: Ralph Myles, 1976).

[20]. Gällande relationen mellan staten och krig se E. Krippendorww, Staat und Krieg (Frankfurt/M.:Suhrkamp, 1985); Ch. Tilly, ”War making and state making as organized crime”, i P. Evans et al., red, Bringing the state back in (Cambridge: Cambridge University Press, 1985); Även R. Higgs, Crisis and Leviathan (New York: Oxford University Press, 1987).

[21]. En vidareutvecklad version av denna teori om militär och monetär imperialism se H. H. Hoppe, ”Banking, Nations states and International Politics”, Review of Austrian Economics, vol 4 1990.

[22]. Se ang detta speciellt L. v. Mises, Theory and History (Auburn: Mises Institute, 1985), spec. del 2.

[23]. Det bär noteras här att Marx och Engels, främst i det Kommunistiska Manifestet, hyllade den historiskt progressiva karaktären hos kapitalism och var full av lovord för dess ej tidigare skådade framsteg. Faktum är att en noggrann titt på relevanta passager i Manifestet gör att J. A. Schumpeter drar slutsatsen, ”Jag upprepar, aldrig, och i synnerhet inte av någon modern försvarare av det borgerliga samhället, har något som liknar detta blivit nerskrivet, aldrig har en sammanfattning blivit sammanställd för näringslivets skull från en så grundläggande och vidsträckt förståelse av vad framgång är och vad det betyder för mänskligheten.” (fritt översatt) ”The Communist Manifesto in Sociology and Economics”, i Essays of J. A. Schumpeter red. av R. V. Clemence (Port Washington, NY: Kennikat Press, 1951), s. 293. Givet detta synsätt på kapitalism gick Marx till och med så långt att han försvarade det Brittiska erövrandet av Indien, till exempel, som ett framsteg i utvecklingen. Se Marx bidrag till New York Daily Tribune 25 juni, 1853, 8 augusti, 1853 (Marx och Engels, Werke, vol 9, [Östberlin: Dietz, 1960]). En nutida Marxist som tar samma ställning gällande imperialism se B. Warren, Imperialism: Pioneer of Capitalism (London: New Left Books, 1981).

[24]. Se ang. revolutionsteroin speciellt Charles Tilly, From Mobilization to Revolution (Reading, Mass.:Addison-Wesley, 1978); idem, As sociology meets history (New Yprk: Academic Press, 1981).

[25]. För en neo-marxistisk uppfattning av nutiden som en era av ”sen kapitalism” som kännetecknas av ”en ny ideologisk disorientering” född ur permanent ekonomisk stagnation och uttömmandet av konservatismens och socialdemokratins legitima krafter (dvs. ”liberalism” i den amerikanska skolan). se J. Habermas, Die Neue Unvebersichtlichkeit (Frankfurt/M.: Suhrkamp, 1985); also idem, Legitimation Crisis (Boston: Beacon Press, 1975); C. Offe, Strukturprobleme des kapitalistischen Staates (Frankfurt/M.: Suhrkamp, 1972).

[26]. För en Österrikiskt libertariansk uppfattning och kriskaraktären av sen kapitalism och om chansen för uppståndelsen av ett revolutionärt libertarianskt klassmedvetande se M. N. Rothbard, ”Left and right”; idem, For a new Liberty, kap 15; idem, Ethics of Liberty (Atlantic Highlands; Humanities Press, 1982), del 5.

[27]. Gällande den Marxistiska statsteorins interna motstridigheter se också H. Kelsen, Sozialismus und Staat (Wien, 1965).


Artikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *