Immaterialrätt och utbildning

För ett tag sedan publicerade vi en artikel som var ett utdrag ur ett tal som Jeffrey Tucker höll på konferensen The Birthplace of Economic Theory i Salamanca, Spanien. Talet kan för övrigt ses här.

På samma sida finns bland annat även de tal som Jesus Huerta de Soto höll, med titeln 400 years of dynamic efficiency, samt Hans-Hermann Hoppes tal, med titeln Money, the State and International Politics.

Kung Juan Carlos – universitetet i Madrid driver, under ledning av Jesus Huerta de Soto, ett program i Österrikisk ekonomi sedan några år tillbaka, där man kan få en magisterexamen och doktorera i Österrikisk ekonomi. Lektionerna från detta program läggs ut här (på Spanska) helt gratis för vem som helst att ta del av. Detta i det uppenbara syftet att utbilda alla som är intresserade.

Jag säger att det är uppenbart, men i själva verket är det inte uppenbart, och det är exakt detta som dagens artikel handlar om. Artikeln, även denna gång skriven av Jeffrey Tucker, tar upp ett exempel på några Harvard-professorer som hävdar att de har rätt till idéerna de lär ut i sitt klassrum, och vill förbjuda eleverna från att sprida dem vidare.

Detta är ett allvarligt problem och det visar tydligt på hur absurt det är att tro att en idé – oändligt reproducerbar och således inte knapp, och dessutom utlärd i det uppenbara syftet att få anhängare bland studenterna – på något sätt kan hållas tillbaka när den väl har släppts lös. Det enda sättet att bibehålla exklusivt innehav av en idé är att aldrig dela den med någon. Men detta strider givetvis mot själva lärandets natur; det är i motsats till den mänskliga impulsen att bolla idéer med andra och ändå på något sätt behålla en viss del av skapandeförtjänsten.

I kontrast till detta tar Jeffrey upp exemplet med MIT, som, likt Kung Juan Carlos – universitetet i Madrid, lägger upp sina lektioner gratis, tillgängliga för vem som helst att ta del av. Som Jeffrey skriver:

Det finns två möjliga vägar att lösa detta problem på i den digitala åldern: open source eller immaterialrätt. ”Open source” – modellen har å ena sidan antagits av MIT, som har gjort hela sin läroplan ”open source” och fullt tillgänglig online. Detta är en hyfsat okomplicerad hållning, som slutligen visar på hur det ligger till i verkligheten, dvs. att det MIT faktiskt tar betalt för är examensbeviset och inte så mycket utbildningen i sig. Äntligen klarhet.

De personer, bland annat de Harvard-professorer som hävdar sin rätt till idéerna de sprider i ett klassrum, måste inse att de

[t]ill slut måste […] finna sig i att acceptera detta faktum: det står mellan MIT-modellen, att sluta undervisa, eller en livstid av bitterhet.

För vidare läsning, se Stephan Kinsellas Against Intellectual Property och Michele Boldrins och David Levines Against Intellectual Monopoly.

Inlägget postades i Blogg. Skapa ett bokmärke för länken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *