400 år av dynamisk effektivitet

Det Österrikiska begreppet ”dynamisk effektivitet”

[I denna artikel] kommer jag att kritisera det konventionella, statiska, begreppet om ekonomisk effektivitet, något som jag föreslår att byta ut mot det typiskt Österrikiska begreppet dynamisk effektivitet.

Termen ”effektivitet” härstammar etymologiskt från det latinska verbet ex facio, vilket betyder att ”erhålla något från”. Den ekonomiska tillämpningen av detta effektivitetsbegrepp, som förmågan att ”erhålla något från”, fördaterar Romarriket och kan till och med spåras tillbaka till det antika Grekland, där termen Oeconomia första gången användes för att syfta till den effektiva skötseln av familjehemmet.

Xenophon förklarade, i sina verk om ekonomi skrivna 380 f.Kr., att det finns två olika sätt att öka familjegodset på; båda hans sätt är likvärdiga olika effektivitetsbegrepp. Det första stämmer överens med det statiska effektivitetsbegreppet och består av den sunda skötseln av de tillgängliga (eller ”de givna”) resurserna, att hindra dem från att slösas. Enligt Xenophon är att hålla hemmet i god ordning det bästa sättet att uppnå statisk effektivitet på.

Men tillsammans med det statiska effektivitetsbegreppet introducerar Xenophon ett annorlunda begrepp, det ”dynamiska” effektivitetsbegreppet, vilket består av försök att öka sitt gods genom entreprenörskreativitet – det vill säga, mer genom handel och spekulation än genom försök att undvika slöseri av redan tillgängliga resurser. Denna tradition, att tydligt skilja mellan de två olika begreppen av effektivitet, det statiska och det dynamiska, överlevde ända till medeltiden. Till exempel skrev St. Bernadine av Siena att köpmännens vinst var rättfärdig inte bara genom den sunda skötseln av deras (redan givna) resurser, utan också, och huvudsakligen, av åtagandet av de risker och faror (på latin, pericula) som uppstår från entreprenörsspekulation.

Olyckligtvis hade utvecklingen av mekanisk fysik, som började i och med den nya tiden, en väldigt negativ påverkan på utvecklingen av den ekonomiska vetenskapen, speciellt efter 1800-talet då idén om dynamisk effektivitet nästan helt och hållet försvann från ekonomi.

Båda Österrikarna Hans Meyer (innan andra världskriget), och Philip Mirowski (nutida) har betonat att konventionell neo-klassisk ekonomi utvecklades som en ren kopia av 1800-talets mekaniska fysik: de använde samma formella metod men ersatte energibegreppet med ”nytta” och tillämpade samma principer gällande konservering, maximering av resultat, och minimering av slöseri. Den författare som är mest representativ för denna negativa trend är Leon Walras, som i sin uppsats från 1909, ”Economics and Mechanics”, påstår att de matematiska formlerna i hans bok ”Elements of Pure Economics” är identiska med de som finns inom matematisk fysik.

Kort sagt utplånade den mekaniska fysikens påverkan den kreativa, spekulativa och dynamiska dimensionen som från början var implicit i det ekonomiska effektivitetsbegreppet, och allt som återstod var den reduktionistiska, statiska, aspekten, vilken enbart bestod av att minimera slöseriet av (redan kända eller givna) ekonomiska resurser. Denna förändring inträffade trots det faktum att varken resurser eller teknologi är ”givna” i det verkliga livet, utan varierar kontinuerligt som ett resultat av entreprenörskreativitet.

Det reduktionistiska statiska effektivitetsbegreppet hade en otroligt stor teoretisk och praktisk påverkan under 1900-talet. De fabianska socialisterna Sidney och Beatrice Webb utgör ett bra exempel. Det gifta paret chockerades över det ”slöseri” de trodde det kapitalistiska systemet producerade, och de grundade London School of Economics i ett försök att kämpa för det socialistiska reformerandet av kapitalismen. Målet med sådana socialistiska reformer skulle vara att eliminera slöseriet och göra det ekonomiska systemet ”effektivt”. Paret Webb gjorde senare ingen hemlighet av sin varma beundran för den ”effektivitet” de trodde att de bevittnade i Sovjetryssland, till och med till den punkt att Beatrice utropade, ”Jag förälskade mig i Sovjetisk kommunism”.

”Konventionell neo-klassisk ekonomi utvecklades som en ren kopia av 1800-talets mekaniska fysik.”

En annan välkänd författare som helt och hållet var påverkad av det ekonomiska statiska effektivitetsbegreppet var John Maynard Keynes, som i sin introduktion till den tyska utgåvan (1936) av sin bok ”Allmän teori om sysselsättning, ränta och pengar” uttryckligen skriver att hans typiskt Keynesianska ekonomiska policyförslag ”är enklare anpassade till förutsättningarna som ges av en totalitär stat”. Keynes lovordade också boken ”Soviet Communism” som Sidney och Beatrice Webb hade publicerat tre år tidigare.

Vidare blev det ekonomiska statiska effektivitetsbegreppet, under 1920- och 1930-talet, fokus för en helt ny disciplin, som kom att bli känd som ”välfärdsekonomi”, och som utvecklades från alternativa tillvägagångssätt, där Paretos tillvägagångssätt blev det mest välkända.

Sett ur ett Pareto-perspektiv är ett ekonomiskt system i ett effektivt tillstånd om ingen kan få det bättre utan att göra att någon annan får det sämre.

Vår huvudsakliga kritik av välfärdsekonomi är att det reducerar problemet med ekonomisk effektivitet till ett enkelt matematiskt problem rörande maximering, i vilket all ekonomisk data antas vara given eller konstant. Men båda antagandena är helt och hållet fel: datat förändras kontinuerligt som ett resultat av entreprenörskreativitet.

Och precis av denna anledning behöver vi introducera ett nytt begrepp, närmare bestämt dynamisk effektivitet, förstådd som kapaciteten att främja entreprenörskreativitet likväl som koordination. Med andra ord består dynamisk effektivitet av entreprenörskapaciteten att upptäcka vinstmöjligheter likväl som kapaciteten att koordinera och överkomma alla samhälleliga missanpassningar och misskoordineringar.

I neo-klassiskt ekonomiska termer borde målet med dynamisk effektivitet inte vara att föra systemet mot fronten av vad som är maximalt möjligt att producera, utan snarare att förhöja entreprenörskreativiteten, och således kontinuerligt ”flytta” kurvan över vad som är maximalt möjligt att producera åt höger.

Ordet ”entreprenörskap” härstammar etymologiskt från den latinska termen ”prehendo”, vilket betyder ”att upptäcka”, ”att se”, ”att förstå” någonting. På detta sätt kan vi definiera entreprenörskap som den typiskt mänskliga förmågan att känna igen subjektiva vinstmöjligheter som uppstår och att agera för att dra fördel av dem.

Entreprenörskap innefattar således en speciell vakenhet, förmågan att vara på sin vakt: vaksam. Verbet ”att spekulera” är även det helt och hållet applicerbart på entreprenörskap, och härstammar från det latinska ordet ”specula”, vilket refererar till de torn från vilka spejare kunde se långt bort i horisonten för att upptäcka om något närmade sig.

Varje entreprenörshandling skapar och sänder ut, inte bara ny information, utan koordinerar också det tidigare diskoordinerade beteendet hos ekonomiskt verksamma personer. Närhelst någon upptäcker eller skapar en vinstmöjlighet och köper en viss resurs billigt och säljer den dyrt, harmoniserar han det tidigare diskoordinerade beteendet hos resursägarna (som sannolikt slösade med resursen) med beteendet hos de som är i behov av resursen. Därför är kreativitet och koordination två sidor av samma (entreprenörs-) mynt.

Från en dynamisk ståndpunkt kommer en individ, ett företag, en institution eller till och med ett helt ekonomiskt system, vara mer effektivt ju mer den främjar entreprenörskreativitet och koordination.

Och från detta dynamiska perspektiv blir det verkligt viktiga målet inte så mycket att förhindra slöseriet av vissa medel som anses vara ”givna”, utan istället att kontinuerligt upptäcka och skapa nya mål och medel.

För en mer omfattande behandling av hela denna fråga rekommenderar jag de huvudsakliga verken av Mises, Hayek, Kirzner och Rothbard, gällande idén om marknaden som en dynamisk process driven av entreprenörskap och gällande uppfattningen om konkurrens som en process för upptäckande och kreativitet.

I min uppfattning ger dessa ”Österrikiska” författare oss det mest exakta dynamiska effektivitetsbegreppet, vilket står i kontrast med det mer imperfekta dynamiska effektivitetsbegreppet som utvecklats av både Joseph A. Schumpeter och Douglas North.

North och Schumpeter ger oss två helt olika perspektiv. Medan Schumpeter exklusivt tar i beaktande entreprenörskreativiteten och dess destruktiva kraft (som han kallar en process av ”kreativ destruktion”), koncentrerar Douglas North sig på en annan aspekt, vilket han kallar ”adaptiv effektivitet”, eller entreprenörskapets koordinerande kapacitet. Vi ser nu att det sanna, Österrikiska, dynamiska effektivitetsbegreppet som utvecklades av Mises, Hayek och Kirzner kombinerar både den kreativa och koordinerande dimensionen, som Schumpeter och North enbart studerade på separat, partiellt och reduktionistiskt manér.

Dynamisk effektivitet och etik

Låt oss nu koncentrera oss på den intima relationen som finns mellan etik och det dynamiska effektivitetsbegreppet, som jag just har presenterat. Konventionell neo-klassisk ekonomisk teori vilar på idén att information är objektiv och given (antingen i säkra eller sannolika termer), och att frågorna gällande nyttomaximering absolut inte har någon koppling till moraliska betraktanden.

”Varken resurser eller teknologi är ”givna” i det verkliga livet, utan varierar kontinuerligt som ett resultat av entreprenörskreativitet.”

Vidare ledde det dominanta, statiska, synsättet till slutsatsen att resurser på ett sätt är givna och kända, och därför att det ekonomiska problemet gällande deras distribution var skilt ifrån, och annorlunda än, frågan rörande deras produktion. Det kan erkännas att om resurser är givna är det livsviktigt att söka efter det bästa sättet att allokera både de tillgängliga produktionsmedlen och konsumtionsvarorna som resulterar från dem, till olika människor.

Hela denna ansats kollapsar dock som ett korthus om vi håller fast vid begreppet om marknadsprocessernas dynamik, teorin om entreprenörskap, och uppfattningen om dynamisk effektivitet som jag precis har förklarat. Från detta perspektiv har varje människa en unik kreativ kapacitet som kontinuerligt gör det möjligt för honom att varsebli och upptäcka nya vinstmöjligheter. Entreprenörskap består av den typiskt mänskliga förmågan att skapa och upptäcka nya mål och medel, och det är den mänskliga naturens viktigaste kännetecken.

Om mål, medel och resurser inte är givna utan kontinuerligt skapas från ingenting som ett resultat av människors entreprenörshandlingar, blir det tydligt att det fundamentala etiska problemet inte längre är hur man rättvist distribuerar vad som redan finns, utan istället hur man främjar entreprenörskreativitet och koordinering.

Som en konsekvens av detta landar vi, inom området samhällsetik, vid den fundamentala slutsatsen att idén om människor som kreativa och koordinerande aktörer implicerar det axiomatiska accepterandet av principen att varje människa har en naturlig rätt att lägga beslag på allt det som resulterar från hans entreprenörskreativitet. Det vill säga, att det privata tillägnandet av entreprenörsskapandets och upptäckandets frukter är en grundsats inom naturrätt.

Och det är en grundsats inom naturrätten precis därför att om en agerande person inte kunde göra anspråk på det han skapar eller upptäcker, skulle hans kapacitet att upptäcka vinstmöjligheter helt och hållet blockeras, och hans incitament att agera skulle försvinna. Vidare är principen universell på det sätt att den kan appliceras på alla människor vid alla möjliga tidpunkter på alla tänkbara platser.

Att tvinga fria mänskliga handlingar på något sätt genom att försämra folks rätt att äga vad de skapar genom entreprenörskap är inte bara dynamiskt ineffektivt, eftersom det hindrar deras kreativitet och koordinerande kapacitet; det är också fundamentalt omoraliskt eftersom ett sådant tvång hindrar människor från att utveckla det som av naturen är väsentligast hos dem, det vill säga, deras naturliga förmåga att skapa och föreställa sig nya mål och medel för att försöka uppnå egna mål. Precis av denna orsak är inte bara socialism och interventionism, utan även någon form av stat (eng. statism), inte bara dynamiskt ineffektivt utan också etiskt orättvist och omoraliskt.

Det måste has i åtanke att entreprenörskreativitetens kraft också visar sig i viljan att hjälpa fattiga människor och i det systematiska sökandet efter situationer där andra befinner sig i nöd, för att kunna hjälpa dem. Faktum är att tvångsmässiga statliga interventioner, genom den så kallade ”välfärdsstatens” typiska mekanismer, neutraliserar och till stor del blockerar entreprenörsförsöken att hjälpa sina grannar (både de som befinner sig nära och långt borta) om de har problem. Och detta är en idé som, till exempel, Påven John Paul II betonade i Sektion 49 av hans encyklika, Centesimus Annus (1991).

Vidare är ingenting, enligt vår analys, mer (dynamiskt) effektivt än rättvisa (förstådd på dess riktiga sätt). Om vi tänker oss marknaden som en dynamisk process, då är dynamisk effektivitet, förstådd som koordination och kreativitet, ett resultat av beteendet hos människor som följer vissa specifika moraliska lagar (i huvudsak rör dessa respekt för liv, privat egendom, och uppfyllandet av kontrakt.)

Bara utövandet av mänskliga handlingar som är underordnade dessa etiska principer ger upphov till dynamiskt effektiva samhälleliga processer. Och det är nu enkelt att förstå varför, från en dynamisk ståndpunkt, effektivitet inte är kompatibelt med andra sedvanerätt- eller rättvisemodeller (i motsats till välfärdsekonomins andra fundamentala teorem). Istället uppstår effektivitet enbart från idén om rättvisa (som baseras på respekten för privat egendom, entreprenörskap, och som vi strax kommer att se, även principen gällande personlig moral). Därför är motsättningen mellan effektivitet och rättvisa helt enkelt falsk.

Det som är rättvist kan inte vara ineffektivt, och det som är effektivt kan inte vara orättvist. En dynamisk analys avslöjar att rättvisa och effektivitet endast är två sidor av samma mynt, vilket också bekräftar den konsekventa, integrerade, ordningen som existerar i det spontana samhälleliga universumet av mänskliga interaktioner.

Låt oss nu avsluta med några idéer gällande relationen mellan dynamisk effektivitet och principerna om personlig moral, speciellt inom områdena som rör familjen och sexuella relationer.

Fram tills nu har vi tittat på samhällsetik och diskuterat nyckelprinciperna som ger oss det ramverk som gör dynamisk effektivitet möjlig. Utanför denna sfär ligger de mest intima principerna gällande personlig moral. Inflytandet på dynamisk effektivitet från principerna gällande personlig moral har sällan studerats, och i vilket fall som helst anses de vara separata och annorlunda från samhällsetik. Men jag menar att denna separation helt och hållet är obefogad.

”Från detta dynamiska perspektiv blir det verkligt viktiga målet inte så mycket att förhindra slöseriet av vissa medel som anses vara ”givna”, utan istället att kontinuerligt upptäcka och skapa nya mål och medel.”

Faktum är att det finns moraliska principer av stor vikt för varje samhälles dynamiska effektivitet, som är underordnade följande skenbara paradox: misslyckandet att upprätthålla dem på en personlig nivå medför stora kostnader i dynamisk effektivitet, men försök att tvinga fram dessa moraliska principer genom att använda statens makt genererar än mer allvarliga ineffektiviteter. Således behövs vissa samhälleliga institutioner för att sända ut och uppmuntra efterlevandet av dessa personliga moraliska principer, som av naturen inte kan tvingas fram med våld och tvång, men som trots det är av stor vikt för varje samhälles dynamiska effektivitet.

Det är främst genom religion och familjen som människor, generation efter generation, lyckats internalisera dessa principer och således lära sig att behålla dem och sända ut dem till sina barn. Principerna som relaterar till sexuell moral, skapandet och bevarandet av familjeinstitutionen, troheten mellan äkta makar och barnens omsorg, kontrollen av våra atavistiska instinkter, och överkommandet och tyglandet av avundsjuka, är alla av yttersta vikt för varje kreativ och koordinerande samhällsprocess.

Som Hayek visade kräver, både civilisationens, ekonomins och samhällets utveckling, en konstant ökande population som klarar av att upprätthålla, genom att kontinuerligt öka mängden människor, den stadiga ökningen av volymen av samhällskunskap som entreprenörskreativiteten genererar. Dynamisk effektivitet beror på folks kreativitet och koordinationsförmåga, och den kommer att, allt annat lika, öka då mängden människor ökar, vilket enbart kan ske inom ett specifikt ramverk av moraliska principer som styr familjerelationer.

Men som jag redan har poängterat är detta en sorts paradox. Hela ramverket av personliga moraliska principer kan inte tvingas fram genom våldsamt tvång. Påläggandet av moraliska principer genom våld eller tvång skulle bara ge upphov till ett stängt, inkvisitoriskt, samhälle som berövade människor individuella friheter, vilket utgör grunden för entreprenörskap och dynamisk effektivitet.

Detta faktum avslöjar exakt vikten av alternativa, icke tvångsmässiga, metoder av samhällelig vägledning som utsätter människor för de mest intima och personliga moraliska principerna, och uppmuntrar deras internalisering och upprätthållande… Vi kan dra slutsatsen att, allt annat lika, ju fastare och mer bestående ett samhälles personliga moraliska principer är, desto större kommer dess dynamiska effektivitet att tendera att vara.

Jesús Huerta de Soto, professor i ekonomi vid Complutense University i Madrid, är Spaniens ledande Österrikiska ekonom. Som författare, översättare, utgivare och lärare, rankas han också som en av världens främsta förespråkare av klassisk liberalism. Han är författare till Money, Bank Credit, and Economic Cycles.

[Detta tal gavs då Jesus Huerta de Soto mottog Gary G. Schlarbaums pris för en livstids insatser för frihet, och presenterades på Mises institutets Supporters Summit 2009: ”The Birthplace of Economic Theory” i Salamanca, Spanien. En videoupptagning av talet finns att tillgå här.]

Originalartikeln översattes till svenska av Joakim Kämpe, och presenteras här i något nedkortad form.