Frivillighet?

Intressant definition av frivillighet på DN Debatt. Efter att ha förklarat att befolkningen måste minska, konstaterar författarna att huvudfrågan är:

[H]ur kan vi inom ramen för politisk demokrati genomföra institutionella reformer som får människor att på frivillig väg välja att skaffa så få barn att jordens befolkning börjar minska

Man undrar lite smått vad dessa ”institutionella reformer” egentligen är, som ska få människor att ”på frivillig väg” välja att skaffa färre barn. Min gissning är det gamla vanliga, dvs. regleringar, beskattning och hot, vilket i alla fall jag knappast skulle kalla frivilligt. Att hota eller hindra någon är inte att ge den personen ett fritt val.

Ovanstående artikel var ett svar på den kritik som fördes fram mot författarnas tidigare Debatt-artikel från den 14 mars, som okritiskt hävdade att vi ”snart” (2300) skulle bli 134 miljarder på jorden.

Författarna tycker i artikeln att det är bisarrt att man kallar en befolkningsökning i Sverige med 80 000 personer för en ”glad nyhet”. Istället vill författarna få till stånd en ”betydande befolkningsminskning” vilket de menar kommer leda till mer ”humanism” (ett ord de självklart aldrig definierar) och en mer ”hållbar utveckling för vår civilisation”. Dessutom vill de att vi, i alla fall i en övergångsfas, organiserar samhället för en ökad mängd äldre människor.

Utan att återigen ta upp det som sades ovan, angående frivillighet, och utan att nämna de smått obehagliga undertonerna, måste man påpeka att författarnas implicita grundsats, att vi är för många, helt enkelt inte är korrekt. Det är bisarrt att utgå från att vi är för många när befolkningen ökar. Det är likvärdigt bisarrt att påstå att produktionen och tekniska innovationer kommer vara samma 2300 som de är idag.

Den industriella revolutionen medförde en ej tidigare skådad befolknings- och välståndsexplosion, som har fortsatt in i vår tid. Hade man bara tittat på befolkningsökningen från den tiden, utan att ta hänsyn till något annat, hade det sannerligen verkat som att befolkningsökningen var ohållbar och skulle leda till massiv fattigdom (något som för övrigt var underliggande i många dåtida socialistiska teorier om massans progressiva utarmande). Men det är helt enkelt inte korrekt att bara titta på en enstaka variabel i en oändligt komplex ekvation (även om mänskligt beteende inte kan beskrivas av vare sig statistik eller matematik).

Det är som att författarna ser på mänskligheten som ett virus, som bara förstör, och som måste minskas, till och med utplånas, se t.ex. Alan Weismans bok ”The world without us” som beskriver en värld utan människor, eller artikeln i New Scientist ”Imagine earth without people”. Som Lew Rockwell skrev om just detta:

”Människan är utan tvekan den mest dominerande arten som någonsin har funnits på jorden”, börjar artikeln. ”På bara några tusen år har vi uppslukat mer än en tredjedel av planetens mark för våra städer, åkrar och betesmarker. Enligt vissa uppskattningar styr vi nu över 40 procent av all dess produktivitet. Och vi lämnar en massa oreda efter oss: upplöjda prärier, skövlade skogar, förstört grundvatten, kärnavfall, kemiska föroreningar, inkräktande arter, massutdöenden och nu det övergripande klimathotet. Om de kunde skulle de övriga arter vi delar jorden med säkerligen rösta bort oss från planeten”.

”Låt oss anta att de fick sin vilja igenom”, fortsätter artikeln. ”Föreställ dig att alla människor på jorden – alla 6,5 miljarder av oss – kan skickas till ett omskolningsläger i en avlägsen galax. … Då naturen åter tillåts återgå till sig själv, skulle den börja återta planeten, och åkrar och betesmarker skulle återgå till prärier och skog, luft och vatten skulle renas från föroreningar, och vägar och städer skulle återgå till söndersmulat stoft.”

Givetvis skulle ingen artikel som verkar längta efter slutet på mänskligheten vara komplett utan ett citat från en vetenskapsexpert. Och citatet lyder: ”Den dystra sanningen är, att när väl människor ej längre är med i bilden, börjar utsikterna att se mycket bättre ut”, säger John Orrock, en konservationsbiolog vid National Center for Ecological Analysis and Synthesis i Santa Barbara, Kalifornien.

Från detta påstående kan vi dra slutsatsen att det i alla fall finns åtminstone en form av artutrotning vissa miljöaktivister inte fullt ut skulle ångra.

Slutligen bör det dock erkännas att det förvisso är sant, att om man har som utgångspunkt att ett socialistiskt samhälle, organiserat efter socialistiska principer, är ”rätt” för mänskligheten, måste man mer eller mindre av nödvändighet hävda att vi måste bli färre, just av den enkla anledning att ett socialistiskt samhälle inte skulle klara av att hålla liv i lika många som ett komparativt mer kapitalistiskt samhälle skulle klara av. Orsaken till att vi snart är 7 miljarder människor har att göra med att vi har en relativt mer kaptitalistisk ekonomi, med en relativt mer utbredd arbetsfördelning, än vissa (sannolikt även författarna) skulle önska.

Lösningen på en ökande befolkning är således inte mer regleringar, skatter, hot och tvång, utan mer frihet, öppnare marknader och en än mer utspridd arbetsfördelning baserad på verklig frivillighet.

Dock får allt detta mig osökt att tänka på den framlidne George Carlins tal om att rädda planeten.

Inlägget postades i Blogg. Skapa ett bokmärke för länken.

5 kommentarer till ”Frivillighet?

  • Socialistiska principer? Vad hände med din solidaritet? Skall rika västerländska par fortsätta att producera än så länge ofödda biologiska barn när det redan finns födda, redan föräldralösa barn, på oh, so many places. Är det en mänsklig rättighet att reproducera sig? Att 2010 hävda att det är en mänsklig drift fnyser jag åt, då vi slutat med många andra sk. djuriska behov för länge, länge sedan. Vi hävdar oss vara tänkande varelser, men tänk till då så slipper vi genomföra institutionella reformer.

    • Frihet över sig själv är en mänsklig rättighet, och denna frihet sträcker sig givetvis till att även inkludera friheten att skaffa barn, oavsett om du anser att detta är ett djuriskt behov eller inte. Och om frihet över sig själv inte är en mänsklig rättighet, vad är då en mänsklig rättighet?

      Vidare har jag svårt att förstå vad detta har med ”min solidaritet” att göra. Tvärtom har jag istället svårt att se solidariteten bakom hot om våld och tvång. Det är en sak att du personligen tycker att det finns för många barn utan föräldrar, och att du hellre adopterar ett barn än skaffar ett eget, men det är ingen mänsklig rättighet att tvinga sina moraliska värderingar eller sitt tankesätt på andra.

      (Nu ger jag förvisso personligen inte mycket för FN eller dess deklarationer, men det finns ju andra som gör det, och enligt Artikel 16 i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna är det en mänsklig rättighet att bilda en familj.)

  • ”Socialistiska principer? Vad hände med din solidaritet? Skall rika västerländska par fortsätta att producera än så länge ofödda biologiska barn när det redan finns födda, redan föräldralösa barn, på oh, so many places.” / Fröken von Oreda

    I detta citat ser man klart och tydligt vad som åsyftas, då människor talar om ”solidaritet”. Med solidaritet menar man att vi människor ska agera på ett självuppoffrande (läs, altruistiskt) manér, med andras – inte vår egen – lycka i fokus. Vi ska leva för andra, och inte oss själva; vi ska negligera vår egen lycka, och sätta andras behov och önskningar framför våra egna. Istället för att skaffa egna barn med den man älskar ska man adoptera ett annat barn*, och vad är motiveringen? Jo, att det är synd om de föräldralösa barnen. Här ser vi alltså åsikten att man, istället för att leva för sin egen skull ska leva för andra – offra sig för andra för att det är synd om dem, eller för att de har ett behov som måste tillfredsställas.

    * Med detta menar jag inte att man inte kan älska ett adopterat barn, eller att det ”kategoriskt” skulle vara fel, utan snarare att solidariska (läs, altruistiska) motiv till en adoption är omoraliska.

  • Varför måste det medföra hot och tvång? Kanske ett tillbakadragande av de väldigt generösa bidrag som nu ges till föräldrar. Om man genuint vill ta det enorma ansvar som det innebär att föda en ny människa till jorden så borde det inte spela någon roll vilka bidrag man får. Och att ”öppna marknaden” och ”mer frihet”, vad innebär det och varför skulle det minska befolkningsmängden?

  • Marie:
    Jag vet inte riktigt om du läst vad jag skrivit. Det jag har gjort är att påpeka att de instiutionella reformer som föreslagits sannolikt kommer att innebära våld och tvång, och poängterat att detta inte har med frivillighet att göra.

    Om det handlar om att dra tillbaka bidrag till föräldrar, och då givetvis med en likvärdig tillhörande skattereduktion, är detta någonting jag är för. Sannolikt är det dock inte detta som menas i artikeln, utan sannolikt menas det att man kommer att lösa detta med högre saktteuttag och fler lagar, regleringar och interventioner. Vidare håller jag absolut med om att man som förälder har ett ansvar över det liv man sätter till jorden som inte är beroende av bidrag.

    Däremot, varifrån får du idén om att jag vill att befolkningen skall minska? Vad jag menar är att lösningen på problemet med en ökande befolkninge inte är en ”reduktion” av befolkningen (något som har smått obehagliga undertoner) med hjälp av våld och tvång (skatter, lagar, regleringar, interventioner, osv.), utan att man möter den ökande befolkningen med friare marknader och ökad arbetsfördelning.

    Återpostar det jag skrev i slutet av inlägget:

    Slutligen bör det dock erkännas att det förvisso är sant, att om man har som utgångspunkt att ett socialistiskt samhälle, organiserat efter socialistiska principer, är ”rätt” för mänskligheten, måste man mer eller mindre av nödvändighet hävda att vi måste bli färre, just av den enkla anledning att ett socialistiskt samhälle inte skulle klara av att hålla liv i lika många som ett komparativt mer kapitalistiskt samhälle skulle klara av. Orsaken till att vi snart är 7 miljarder människor har att göra med att vi har en relativt mer kaptitalistisk ekonomi, med en relativt mer utbredd arbetsfördelning, än vissa (sannolikt även författarna) skulle önska.

    Lösningen på en ökande befolkning är således inte mer regleringar, skatter, hot och tvång, utan mer frihet, öppnare marknader och en än mer utspridd arbetsfördelning baserad på verklig frivillighet.

Kommentarer inaktiverade.