Konsekvent liberalism

Johan Norberg skrev en bra ledare i SvD för några dagar sedan, i vilken han menade att historiskt sett var liberalerna de radikala i sitt motstånd till l’ancien régime. Det måste dock redan från början erkännas att liberalerna har misslyckats i sina försök att begränsa statens makt. De lyckades byta ut den gamla regimen mot en ny regim, men på intet sätt har statens makt minskat, utan snarare tvärtom.

Man kan med rätta kalla hela 1900-talet för socialismens århundrade, då socialistiska idéer och socialistisk politik fullständigt har dominerat det offentliga livet. Inte heller kan man påstå att liberala idéer upptar särskilt stor del av folks tänkande. Här har istället socialismen lyckats med att fånga massornas uppmärksamhet och inspiration, även om den ekonomiska vetenskapen för länge sedan har visat att socialism inte är ett hållbart samhällelligt system.

Vad har då gått fel?

Den första artikeln vi publicerade vid lanseringen av det svenska Mises-institutet var en artikel av Hans-Hermann Hoppe som handlade om liberalismens framtid, och som var en vädjan efter en ny radikalism. Hoppe menar att liberalismens centrala fel ligger i dess teori om staten, och det är just denna specifika poäng som Jesus Huerta de Soto för fram i dagens artikel.

De Soto menar att det är dags att uppdatera liberalismen till att bli mer konsekvent, och att anarkokapitalism enbart är ”konsekvent liberalism”. Sett i detta ljus blir sannerligen liberalerna, i sin anarkokapitalistiska form, även vår tids radikaler, enade i sitt motstånd till staten.

Inlägget postades i Blogg. Skapa ett bokmärke för länken.

2 kommentarer till ”Konsekvent liberalism

  • Jag håller absolut med om att en av liberalismens stora idémässiga fel är dess etatistiska inslag, och likaså håller jag med Hoppe i hans kritik gentemot demokarati, men det finns även andra saker som förtjänar att nämnas.

    Murray N. Rothbard nämner t.ex. i sin intressanta, och tankeväckande essä Left and Right: The Prospects for Liberty, två andra, möjliga, skäl; utilitarismen och socialdarwinismen. När liberalerna övergav sina naturrättsliga argument i allt större grad, och istället började omfamna de två nämnda idéerna avradikaliserades liberalismen, och dess radikala och revolutionära kraft dränerades.

    Men alla de nämnda skälen beror på ett i sin tur mer grundläggande problem – ett problem som förklarar alla de andra. Liberalismens nedgång och egentliga fall berodde på avsaknaden av en heltäckande, logiskt enhetlig, filosofi. Kapitalismens (i sammanhanget synonymt med liberalismen) nedgång var ett utslag av filosofisk svaghet; bristen på ett heltäckande, förnuftsbaserat, filosofiskt försvar gjorde att kapitalismen inte kunde hävda sig. Därför kommer inte liberalismen/kapitalismen segra bara för att man förkastar etatismen (tron att man behöver en stat), demokrati och likande. Det som behövs är ett heltäckande filosofiskt system, som visar att kapitalismen är det ENDA moraliska samhällssystemet. Ett sådant system har framgångsrikt och slagkraftigt presenterats av Ayn Rand, och om frihetsförespråkare önskar att ngn. gång nå sitt mål så är det bl.a.* hennes filosofi – objektivismen – som måste studeras.

    Ludwig von Mises idéer är givetvis av oerhört värde dem också, och stora framsteg har gjorts i att förena österrikisk ekonomi med Ayn Rands idéer (Se, George Reismans enastående verk ”Capitalism”).

  • Ett av den libertarianska rörelsens stora problem, ten taktiskt, har enligt mig varit att alltför många som kallat sig för libertarianer verkligen har varit vad Rand kallade ”right-wing hippies”. Detta har gjort att libertarianismen inte tagits på allvar av många.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *