Mises.org och förlagshistorien

"Webben och digital media är gentemot etablissemanget vad tryckeriet var gentemot skrivarna"

"Webben och digital media är gentemot etablissemanget vad tryckeriet var gentemot skrivarna"

Stand-up komikern Louis C.K. har en rutin som kallas ”everything’s amazing, nobody’s happy.” (allt är otroligt, ingen är glad).

Skämtet beskriver människor på ett flygplan, sittandes i bekväma stolar, flygandes genom molnen. De klagar på att den trådlösa uppkopplingen är för långsam.

Det finns sanning här. Kapitalismen har gjort allting fantastiskt och ändå verkar alla i dessa dagar hata kapitalism.

Låt oss lämna problemet att det krävs ekonomisk förståelse för att se orsak och verkan. Det finns en mer generell tendens att ta vilken materiell vara som helst och se den som något som har givits oss av ödet, som vårt eget personliga naturtillstånd, och som en mänsklig rättighet, som är vår och given oss av rättvisa. Vi misslyckas med att förstå vad vårt nuvarande välstånd faktiskt är: en historisk tillfällighet som blev till genom tidigare generationers svett och slit.

Dessa varors varaktighet förutsätts. De är våra att distribuera genom tvång om det är nödvändigt. Tjänsterna och verktygen de kräver tillhör inte individer utan oss alla och kan således beskattas efter behag.

Jag är rädd att detsamma gäller för förlagsverksamhet. I endast 500 år har böcker kopierats av maskiner, efter många årtusenden då handarbete var det enda sättet att sprida det skrivna ordet. I endast 150 år har böcker varit tillgängliga för alla samhällsklasser. Varje uppfinning inom förlagsverksamheten har inneburit större distribution till allt lägre priser, vilket har kulminerat i dagens print-on-demand-metoder och universell tillgång. Digitala metoder har frigjort det skrivna ordet som aldrig förut.

Barn av idag frågar sina föräldrar, ”Föddes du innan Internet?”. De är svagt medvetna om att det fanns ett liv innan webben, men de blandar ihop det med tiden innan det fanns bilar och rinnande vatten. Det ligger något i detta. Uppfinnandet av digital media har inneburit en total revolution gällande förlagsverksamheten, vilket gör att Johannes Gutenbergs lösa typer verkar som blott ett litet steg i utvecklingen.

Och ändå, uppskattar vi verkligen vad detta innebär för oss? Jag tror inte att vi gör det, inte helt och hållet. Och jag är orolig för att i misslyckandet att uppskatta detta kommer liberaler i Mises tradition inte fullt ut förstå vad det innebär att omvandla vår traditions litteratur till digital media.

Om vi kunde förstå detta skulle vi vara långt mer optimistiska gällande framtiden, givet endast att vi tror på idéernas kraft. Så jag skulle vilja ta ett steg tillbaka och titta på rollen som digital media generellt har haft i förlagshistorien.

Om vi tittar på förlagshistorien, har målet med uppfinningarna alltid varit detsamma:

-Sänka kostnaderna
-Öka distributionen
-Göra resultaten permanenta

Ingen framgång kommer att ges någon som försöker att motstå dessa tre motiverande faktorer.

Ibland blev det kompromisser mellan målen. Till exempel valde de gamla skrivarna pergament framför papyrus. Papyrus var billigare, men pergament ansågs mer hållbart och därför kunde skrivarnas arbete bevaras längre.

Skrivarnas arbete var i stort sett oföränderligt från ”historiens början” till mitten av 1400-talet. Skrivaren i ett kloster, så som det i Salamanca, jobbade varje dag i upp till 8 timmar, med avbrott endast för psalm och mässa, och jobbade tillsammans med ett helt arbetslag av andra specialister inom grafik och bläck för att producera möjligtvis en bok per år.

Fram till denna punkt i historien kan det ha varit enkelt att tro att boken och allt som den representerade tillhörde den ekonomiska klassifikationen av en knapp vara. D.v.s., att på grund av dess natur kan en bok inte helt och hållet uppfylla det gällande behovet, måste ransoneras genom ett pris, och är radikalt begränsad, möjlig att duplicera endast genom tid och svett.

Det kan ha varit enkelt att blanda ihop det arbete som gick åt till att skapa boken och bokens fysiska egenskaper med budskapet och tecknen i boken i sig. Faktum är att det är två helt olika saker, och alla framsteg som gjorts sedan den tiden har försökt att särskilja det som är knappt av naturen (papper, limhäftningen, tid) och det som är potentiellt möjligt att kopiera oändligt (idéerna och formuleringarna i själva boken).

Det var i skrivarnas institutioner som tryckeriverksamheten uppfanns; inte allt på en gång, utan inom loppet av hundratals år innan lösa typer uppfanns, genom att använda läder och träristningar och en mängd andra tekniker. Uppfinningarna började i klostren. Men med den kommersiella tryckerikonsten inträffade det mest fantastiska av allt, ett fenomen som tog böcker från deras knappa natur mot deras potential att bli en totalt icke-knapp vara. Fenomenet som kallas mekaniserad kopia.

Vi kan förstå detta genom att göra en referens till liknelsen om limporna och fiskarna. En apostel som besökte en predikan av Jesus hade tagit med tillräckligt med mat endast för sig själv. När massan blev hungrig kunde Jesus kopiera hans lunch ett oändligt antal gånger och ge mat till hela folkmassan. Evangelierna är noga med att påpeka att det fortfarande fanns mat kvar efter att alla hade ätit.

”Marknadsprocessen driver alltid vinsten mot noll.”

Detta är precis vad tryckerikonsten har gjort möjligt. Arbetet på idéerna och förberedelsen av det första manuskriptet tog tid och krävde ett arbete på en nivå få av oss ens kan föreställa oss idag. Men när väl verktygen för tryckerikonsten fanns på plats, kunde en ungefärlig kopia av originalet göras.

Utöver papper och maskiner fanns det inget som begränsade antalet kopior som kunde göras. Texten i sig själv var en icke-knapp resurs. Att uppfylla tryckerikonstens obegränsade potential blev drömmen hos alla som hade en idé att sprida, oavsett om det var inom filosofi, musik, lag eller teologi.

När lösa typer dök upp i och med Mainz Psaltaren 1457 verkade det som att skrivarnas institutioner skulle upphöra att existera, och munkar över hela Europa debatterade vad som skulle göras. Å ena sidan hade de religiösa samfunden det största intresset i att utveckla tryckerikonsten. Å andra sidan motsatte sig så klart den professionella skrivarklassen i klostren utvecklingen för att skydda sina specialiserade tjänsters höga status.

Efter tryckerikonstens utveckling, och senare lösa typer, uppmanade den tyska abboten Johannes Tritthemius sina munkar att fortsätta kopiera böcker. Han hävdade att tryckta böcker hade en kortare livstid och att den automatiserade tryckeritekniken förnekade munkar den fostran som handskrift innebar. Han oroade sig också för att munkarna skulle ha för mycket fritid om tryckerikonsten blev modernare.

Men denna oro varade inte längre än några årtionden. Vid det sena 1400-talet arbetade tryckeriföretagen nästan helt och hållet åt klostren, och klostren själva hade etablerat egna tryckeriföretag. Långt ifrån att ha tagit arbete från munkarna blev det tydligt att det nya verktyget gjorde deras arbete ännu mer effektivt. Deras arbete kunde göras allt mer värdefullt. Tritthemius egna texter, beträffande en mängd olika ämnen, kom till slut att tryckas i många upplagor.

Lösa typer möjliggjorde en aldrig tidigare skådad explosion av litterära verk. Michael Clapham säger, i sin bok på tre volymer angående tryckeriteknikens historia,

”En man som föddes 1453, året då Konstantinopel föll, kunde se tillbaka från sin femtioårsdag på en livstid under vilken ungefär åttio miljoner böcker hade tryckts, kanske mer än vad alla Europas skriftlärda hade producerat sedan Konstantinopel grundade sin stad 336 f.Kr.”

Andra experter menar att Gutenbergs kommersiella uppfinningar ledde till en tusenfaldig ökning av bokproduktionen. Ungefär 115 böcker tillskrivs de tidiga lösa typer-skrivarna. Ungefär 30 000 utgåvor tillskrivs 1400-talets senare hälft.

Ökningen är förvånande med tanke på dåtidens standarder men den är en droppe i havet jämfört med vår tid. Trots allt, när vi tittar på datat för Mises.org, kan vi uppskatta att vi skickat ungefär 100 miljoner upplagor av våra artiklar och böcker på en resa runt jorden. Och ha i åtanke att detta enbart mäter vad våra servrar gjort, det inkluderar inte de tusentals servrar runt om i världen som innehåller versioner av vårt innehåll.

”Den marginella nedladdningskostnaden närmar sig noll. Tillgången närmar sig universell. Kopieringskapaciteten är oändlig. Och resultaten är eviga.”

För alla oss som älskar fria marknader var 1500-talet och 1600-talet verkligen tiden att bevittna den ordnade produktionens underbara skönhet. Nytt kapital kombinerades med nya färdigheter för att ge världen mer av det den behövde och ville ha. Tillströmningen till bokmarknaden, som bestod av tryckerimaskiner av alla former och storlekar, och i alla Europas länder, var en underbar sak att bevittna.

Men det fanns ett hot på horisonten: merkantilism, teorin att producenterna behövde statligt specialskydd för att fortsätta fungera i en atmosfär av extremt konkurrenstryck. Producenterna började upptäcka det varenda företag vet idag: nämligen att en aspekt av fri företagsamhet är att det förnekar producenterna långvariga vinster.

Marknadsprocessen driver alltid vinsterna mot noll, eftersom vinstdrivande företag imiteras av uppfinningsrika uppkomlingar som använder billigare och mer effektiva metoder. Samhället tjänar på denna process, och för att kunna vara kvar på toppen får en etablerad firma aldrig sluta uppfinna eller sträva mot perfektion.

Svaret på denna verklighet inom många affärsområden var att försöka få statens skydd från konkurrens utomlands och att be prinsen om tjänsten att få vara den enda och favoriserade producenten. Detta fungerade både som en garanti att folket skulle fortsätta att försörjas med de varor och tjänster de behövde, och även som en garanti att producenten skulle skyddas från andras distraherande konkurrenspress. Detta är teorin och praktiken hos merkantilism, och den är det perfekta receptet att hindra framsteg och utveckling.

Precis som tryckerifirmorna hade drivit skrivarna i konkurs, mötte tryckerifirmorna extrem konkurrens under 1700-talet. De sökte skydd mot mer effektiva uppkomlingar som ofta kallades pirater och som gjorde livet surt för denna väldigt vinstgivande industri.

Dessa piratfirmor publicerade äldre verk och distribuerade dem väldigt billigt och brett. De dominerande firmorna hävdade att detta underminerade deras förmåga att bekosta nya verk och således hindrade uppfinningar.

De etablerade tryckerifirmorna tog sig an den merkantilistiska andan, men med en specialvinkling. De hävdade att ord på sidor bestod av en speciell form av egendom. När de kopierades av en firma annan än den nuvarande förlagsfirman, hävdade de att deras egendomsrättigheter kränktes. Deras ”intellektuella egendom” stals.

När man ser argumentet så här är det befängt. När väl idéer är kända av andra kopieras de. De kan inte ägas på något konventionellt sätt, eller ett annat sätt att beskriva det på är att ägande av idéer multipliceras utan slut. Det enda sättet man kan äga en idé på, som exklusiv egendom, är genom att aldrig dela med sig av den med någon annan person. Så fort man har delat med sig av den tar idén fart.

Vidare hade hela industrin fötts i en kopierande värld, inte i en värld som producerade originalverk. Den mest kända och vinstgivande texten att publicera var Bibeln och dess mest antika återgivningar och översättningar. Faktum är att detta hade varit den drivande motivationen till att uppfinna tryckpressen till att börja med, precis som det hade varit skrivarnas drivande motivation.

”Vi flyttar fram våra gränser så gott vi kan.”

Det är av denna orsak som det är viktigt att inse att uppfinnandet av copyright inte var något annat än en aspekt av den merkantilistiska principen. Påståendena om ”intellektuell egendom” var inget annat än ett knep som tryckerifirmor tog sig till för att söka legalt skydd från konkurrens.

På kontinenten tog ingen detta struntprat på allvar, utan såg det istället för exakt vad det var: en muta till producenterna, som skulle ha hindrat hela förlagsmaskinen från den antika världen till nutid. De insåg att copyright gör motsatsen till de sedan länge etablerade målen. Det höjer kostnaderna. Det begränsar distributionen. Och givet industrins osäkerhet dömer det verk till ett kort liv.

Detta var en hemsk väg att börja vandra på, och det var endast på ett ställe i världen där det fick fäste: England, som gick igenom en hemsk religiös strid. Copyright blev användbart för kungahuset för att kunna tysta ned verk som inte överrensstämde med den officiella religionen, oavsett vad den just då råkade vara. Således, på 1700-talet bråkades det oändligt om just detta.

Samtidigt på kontinenten fortsatte förlagsverksamheten att vara konkurrensutsatt och fri i hundra år efter att den första copyright-lagen dök upp i England. Även trots Englands lagar var copyright-lagar i stort sett ineffektiva i sina försöka att hindra marknadsprocessen, ända tills skapandet av internationella copyright-lagar under det sena 1800-talet. Lagarna blev hårdare och hårdare under 1900-talet, tills vi nådde toppen av absurditet, från och med 1995, i USA, med lagar som mer eller mindre har fördömt ett halvt århundrade av lärdom till ruinens brant.

Om du ger staten och statsbeskyddade industrier bestämmanderätt tillräckligt länge kommer de att strypa framstegen till den punkt att civilisationen helt stannar av. I förlagsindustrin kunde inte digital media ha kommit vid en bättre tidpunkt. Den räddar exakt det som staten och de dominerande förlagen försöker ta kål på.

Webben och digital media är gentemot etablissemanget vad tryckeriverksamheten var gentemot skrivarna, och vad pamflettförfattarna var gentemot de etablerade bokproducenterna. Digital media hotar vad de tror är kärnan av sin nuvarande existensrätt – nämligen restriktioner på vad som borde vara helt gratis, och skapandet av knapphet på resurser som egentligen borde vara icke-knappa.

Låt oss återvända till de tre principerna som driver utvecklingen inom förlagsverksamhet: låga kostnader, bred distribution, permanenta resultat. Webben har uppnått alla dessa tre på det mest spektakulära sättet. Den marginella kostnaden hos en nedladdning närmar sig noll. Tillgängligheten närmar sig universell. Kapaciteten för att kopiera är oändlig. Och resultaten är eviga.

Som du vet lägger Mises-institutet ut så många arbeten inom den österrikiskt liberala traditionen som vi kan scanna, och vi arbetar i en takt och med en disciplin som är likvärdig de gamla skrivarna. Hela vårt litteraturarkiv är helt och hållet ”open source”, vilket betyder att vem som helst i världen är fri att samtidigt vara värd åt resultatet av vårt arbete. Dessa utgåvor är som eld. En gnista kan skapa en rytande eldsvåda som sträcker sig hundratals mil. Detta är kraften hos digital media. Den har förverkligat drömmen hos varenda förlagsuppfinning i den mänskliga historien.

När en ny utgåva läggs upp på Mises.org, till och med innan den är offentligt länkad, skickas den ut via en torrent till servrar över hela värden och uppnår omedelbart odödlighet. Den arkiveras på sajten, och blir således tillgänglig för forskare och studenter över hela världen. Vi har tusentals verk tillgängliga och antalet växer dagligen. Vi begränsas just nu endast av copyright-begränsningar, men dessa börjar stadigt att brytas ner, och vi flyttar fram våra gränser så gott vi kan.

Ett av de verk som har kopierats i hundratals år, både innan och efter tryckpressen, var Etymologiae, av den spanska 600-tals ärkebiskopen St. Isidore av Sevilla. Boken summerade all kunskap fram tills dess att boken skrevs, inklusive de antika filosoferna, och den var på något sätt fortfarande allmänt känd på 1400-talet. Många av de spanska tryckerierna på 1400-talet och 1500-talet tryckte ivrigt Isidore av Sevillas verk. Han var inte bara en briljant intellektuell; han hade en passion för två stora uppdrag: bevarandet av kunskap genom skrift och spridandet av kunskap genom kopiering och distribution. Det är av denna orsak som St. Isidore föreslogs som Internets skyddshelgon.

Jag tänker också på Mises själv, som kämpade i 6 år mellan 1934 och 1940 med att skriva Human Action, bara för att se den publiceras på tyska i Géneve och se den försvinna in i ett svart hål mitt under ett fasansfullt krig och globalt kaos. Han transporterades till USA, där han började om med en engelsk översättning som publicerades 1949 efter mycket intern debatt på Yale University Press.

Efter att vi blev medvetna om webbens kraft blev Human Action vårt första projekt. Nu har vi givit ut den i epub-format, i vilket den kan laddas ner ett oändligt antal gånger, och flyga runt planeten i ljusets hastighet. För 70 år sedan fick detta verk en inte så lovande start. Det är nu odödligt. Hoppas att vi en dag kan säga detsamma om den mänskliga friheten. Med Mises.org och dess supportrar runt om i världen tror jag att den dagen till slut kommer att komma.

Jeffrey Tucker är redaktör på Mises.org.

Detta tal gavs den 24e oktober, 2009, på konferensen ”The Birthplace of Economic Theory” i Salamanca, Spanien, och presenteras här i något förkortad form.

Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe.

2 kommentarer till ”Mises.org och förlagshistorien

Kommentarer inaktiverade.