Den österrikiska teorin om konjunkturcykeln

Nuförtiden (1936) är det vanligt inom ekonomi att tala om den österrikiska teorin om konjunkturcykeln. Denna beskrivning är extremt smickrande för oss österrikiska ekonomer, och vi uppskattar verkligen äran detta givit oss. Dock, likt alla andra vetenskapliga bidrag, är inte den moderna teorin om ekonomiska kriser resultatet av en nations insatser. Som med de andra elementen av vår nuvarande ekonomiska kunskap är detta ett resultat av det ömsesidiga arbetet mellan ekonomer från alla länder.

Den monetära förklaringen av konjunkturcykeln är inte helt ny. Den engelska ”valutaskolan” (eng. Currency school) har redan försökt att förklara boomen genom utvidgandet av kredit, som ett resultat av utgivandet av sedlar utan metallisk täckning. Hursomhelst insåg inte valutaskolan att bankkonton som kunde utnyttjas närsomhelst genom checkar, d.v.s. ett transaktionskonto, spelade exakt samma roll i utvidgandet av kredit som sedlar. Följaktligen kan expansionen av kredit vara ett resultat av, inte bara den överdrivna utgivningen av sedlar, utan också från öppnandet av överdrivna konton. Det är för att valutaskolan missförstod denna sanning som de trodde att det var tillräckligt att anta lagstiftning för att förhindra utgivningen av sedlar utan metallisk täckning för att hindra återkommande ekonomiska kriser, medan de lämnade expansionen av kredit via transaktionskonton oreglerad. Peels Bank Act från 1844, och liknande lagar i andra länder, hade inte den avsedda effekten. Från detta härleddes det helt fel att den engelska skolans försök att förklara konjunkturcykeln i monetära termer hade blivit motbevisad av faktum.

”Följaktligen kan expansionen av kredit vara ett resultat av, inte bara den överdrivna utgivningen av sedlar, utan också från öppnandet av överdrivna konton.”

Valutaskolans andra brist ligger i att dess analys av kreditexpansionsmekanismen och den resulterande krisen begränsades till det fall då krediten ökade i ett land, medan bankstrategin i andra länder var konservativ. Reaktionen som skapas i detta fall är ett resultat av effekter rörande utrikeshandel. Den interna höjningen av priser uppmuntrar import och paralyserar export. Metalliska pengar dräneras till utlandet. Som ett resultat av detta upplever bankerna ökade fordringar på återbetalning av de instrument de satt i cirkulation (så som ej täckta sedlar och transaktionskonton), tills dess att de inser att de måste begränsa krediten. I slutändan sätter detta utflöde av metallpengar en gräns på höjningen av priserna. Valutaskolan analyserade endast detta specifika fall; den tog inte hänsyn till kreditexpansion på en internationell nivå, av alla de kapitalistiska länderna samtidigt.

Under den andra halvan av 1800-talet hamnade den här teorin om konjunkturcykeln i vanrykte, och uppfattningen om att konjunkturcykeln inte hade något alls med pengar att göra vann acceptans. Wicksells försök (1898) [1] att rehabilitera valutaskolan blev kortvarigt.

Skaparna av den österrikiska ekonomiska skolan – Carl Menger, Böhm-Bawerk, och Wieser – var inte intresserade av konjunkturcykeln. Analysen av detta problem blev istället den andra generationen österrikiska ekonomers uppgift.[2]

Genom utgivandet av förtroendemedel, med vilket jag menar sedlar utan täckning av guld eller transaktionskonton som inte är helt uppbackade av guldreserver, är banker i en position att öka krediten avsevärt. Skapandet av dessa extra förtroendemedel tillåter dem att utvidga krediten långt bortom den gräns som sätts av deras egna tillgångar och av det förråd som anförtrotts dem av deras klienter. De agerar på marknaden, i detta fall som leverantörer av extra kredit som de själva skapat, och de producerar således en sänkning av räntan, som faller under den nivå den skulle varit på utan deras agerande. Sänkningen av räntan stimulerar ekonomisk aktivitet. Projekt som tidigare inte hade ansetts vara ”lönsamma” om räntan inte hade influerats av bankernas manipulation, och som därför inte skulle ha påbörjats, tros nu vara ”lönsamma” och kan initieras. Det mer aktiva affärsklimatet leder till en ökad efterfrågan på produktionsmaterial och arbetare. Priserna hos produktionsmedlen och arbetarlönerna stiger, och ökningen av löner leder, i sin tur, till en expansion av kredit i allt större skala, och priser och löner fortsätter att stiga.

Denna stigning kan dock inte fortsätta för alltid. De materiella produktionsmedlen och den tillgängliga arbetskraften har inte ökat; det enda som har ökat är kvantiteten av förtroendemedel, som kan ha samma roll som pengar i varucirkulationen. Produktionsmedlen och arbetet som har avletts till nya verksamheter har varit tvunget att tas från andra verksamheter. Samhället är inte tillräckligt rikt för att tillåta skapandet av nya verksamheter utan att ta något från andra verksamheter. Så länge som kreditexpansionen fortsätter kommer detta inte att märkas, men denna expansion kan inte fortsätta för evigt. För om ett försök gjordes att hindra det plötsliga stoppet av den uppåtgående trenden (och priskollapsen det skulle resultera i) genom att skapa mer och mer kredit, skulle en ännu snabbare ökning av priser resultera. Inflationen och boomen kan fortsätta friktionsfritt endast så länge som allmänheten tror att de stigande priserna kommer att sluta i den nära framtiden. Så fort som allmänheten upptäcker att det inte finns något skäl till att förvänta sig ett slut på inflationen, och att priserna kommer att fortsätta stiga, sätter paniken in. Ingen vill behålla sina pengar, eftersom dess innehav innebär större och större förluster från den ena dagen till den andra; alla skyndar sig att byta pengar mot varor, folk köper saker de inte har någon direkt nytta för, oavsett vad priset är, bara för att bli av med pengar. Det var detta som hände i Tyskland och i andra länder som följde en strategi av utdragen inflation, och detta betecknades en ”flykt till fasta värden” (eng. flight into real values). Varupriserna stiger enormt, precis som valutakurserna, medan priset på de inhemska pengarna nästan faller till noll. Värdet av valutan kollapsar, vilket var fallet i Tyskland 1923.

”Genom utgivandet av förtroendemedel, med vilket jag menar sedlar utan täckning av guld eller transaktionskonton som inte är helt uppbackade av guldreserver, är banker i en position att öka krediten avsevärt.”

Å andra sidan, om bankerna bestämde sig för att stoppa kreditexpansionen i tid för att hindra kollapsen av valutan, och om en broms således sätts på boomen, kommer det snabbt att synas att det falska ”lönsamhetsintrycket” som skapats av kreditexpansionen har lett till omotiverade investeringar. Många verksamheter och företag som startats tack vare den artificiella sänkningen av räntan, och som varit uppburen tack vare den lika artificiella ökningen av priser, visar sig nu inte längre vara lönsamma. Vissa verksamheter skär tillbaka sin operationella skala, andra stänger ner eller misslyckas. Priser kollapsar; kriser och depression följer boomen. Krisen och den efterföljande perioden av depression är kulmen av en period av omotiverade investeringar, som i sin tur är en följd av kreditexpansionen. De projekt vars existens är en effekt av det faktum att de en gång upplevdes som lönsamma under de artificiella förhållandena som skapats på marknaden som ett resultat av kreditexpansionen och prisökningarna det resulterade i, har nu slutat vara lönsamma. Kapitalet investerat i dessa företag är försvunnet i den utsträckning det är fastlåst. Ekonomin måste anpassa sig själv till dessa förluster och till situationen som de skapar. I detta fall är det man bör göra i första hand att skära ner på sin konsumtion och, genom att hushålla, bygga upp nya kapitalfonder, i syfte att få den produktiva apparaten att foga sig till de verkliga begären och inte till de artificiella begären som aldrig hade kunnat manifesteras, eller ansetts som verkliga, om det inte hade varit för alla de falska lönsamhetsberäkningar som baserades på kreditexpansionen.

Den artificiella boomen hade skapats av kreditexpansionen och av sänkningen av räntan som åtföljde bankernas agerande. Under kreditexpansionsperioden är det sant att bankerna gradvis höjde räntan; från ett rent aritmetiskt perspektiv slutar den på en högre nivå än den var på i början av boomen. Denna höjning av räntan är dock ändå otillräcklig för att återetablera jämvikt på marknaden och för att sätta stopp på den ohälsosamma boomen. För på en marknad där priserna stiger kontinuerligt måste bruttoräntan innehålla, som tillägg till räntan på kapital i den strikta bemärkelsen – dvs. räntenivån – ett ytterligare element, som representerar en kompensation för de prisökningar som uppstår under låneperioden. Om priserna stiger på ett kontinuerligt sätt, och om låntagarna som ett resultat av detta tjänar en kompletterande vinst på försäljningen av handelsvarorna de köpte med de lånade pengarna, kommer de att vara beredda att betala en högre ränta än de annars hade varit villiga att betala i en period av stabila priser; kapitalisten, å andra sidan, kommer inte att vara beredd att låna under dessa förhållanden, om inte räntan inkluderar en kompensation för de förluster som en förminskning av pengarnas köpkraft innebär för kreditorerna. Om bankerna inte tar hänsyn till dessa förhållanden när de sätter den bruttoräntenivå de kräver, borde deras nivå anses ligga och hållas artificiellt på en allt för låg nivå, även om den från ett rent aritmetiskt perspektiv verkar vara mycket högre än den nivå som fanns under normala förhållanden. Således, i Tyskland kunde en ränta på flera hundra procent anses alldeles för låg 1923 på grund av den accelererande värdeminskningen hos den tyska marken.

”Krisen och den efterföljande perioden av depression är kulmen av en period av omotiverade investeringar, som i sin tur är en följd av kreditexpansionen.”

När väl omvändningen av konjunkturcykeln sätter in, som en följd av att bankerna ändrar sitt agerande, blir det väldigt svårt att få lån på grund av den generella begränsningen av kredit. Räntenivåerna stiger följaktligen väldigt snabbt som ett resultat av den plötsliga paniken. Snart kommer de falla igen. Det är ett välkänt fenomen att i en period av depressioner lyckas inte en väldigt låg räntenivå – sett ur ett rent aritmetiskt perspektiv – stimulera ekonomisk aktivitet. Individers och bankers kassareserver växer, likvida medel ackumuleras, och ändå fortsätter depressionen. I den nuvarande (1936) krisen har ackumuleringen av ”inaktiva” guldreserver uppnått omåttliga proportioner av en speciell anledning. Kapitalisterna vill av naturen undvika att riskera en förlust som ett resultat av den devalvering olika regeringar överväger att genomföra. Givet att den avsevärda monetära risken, som innehavet av obligationer eller andra räntebärande papper för med sig, inte kan kompenseras av en motsvarande ökning av räntenivån, föredrar kapitalisterna att ha sitt grundkapital i en sådan form som låter dem, i ett sådant fall, skydda sina pengar från de förluster som oundvikligen uppstår vid en eventuell devalvering, genom att snabbt konvertera till en valuta som inte är omedelbart hotad av devalveringsutsikter. Det är på grund av denna väldigt enkla orsak som kapitalister idag är motvilliga att binda sig själva, genom permanenta investeringar, till en specifik valuta. Det är därför de tillåter sina bankkonton att växa även om de endast ger väldigt lite ränta tillbaka, och istället hamstrar guld, vilket inte bara inte betalar någon ränta, utan också innebär lagerkostnader.

En annan faktor som hjälper till att förlänga den nuvarande depressionsperioden är lönernas rigiditet. Löner ökas i perioder av expansion. I perioder av kontraktion borde de falla, inte bara i penningtermer, utan även i reella termer. Genom att framgångsrikt ha förhindrat sänkningen av löner under en depressionsperiod, har fackens strategi lett till att göra arbetslöshet till ett massivt och beständigt fenomen. Vidare, denna strategi senarelägger återhämtningen på obestämd tid. En normal situation kan inte uppstå igen förrän priser och löner anpassat sig till mängden pengar i cirkulation.

”[F]örsöken att artificiellt sänka räntan som uppstår på marknaden genom en kreditexpansion, kan endast producera temporära resultat, och den initiala återhämtningen kommer att följas av en djupare nedgång”

Den allmänna opinionen har helt rätt när de ser slutet av boomen och början av krisen som en konsekvens av bankernas agerande. Bankerna kunde otvivelaktigt ha försenat den ofördelaktiga utvecklingen lite längre. De kunde ha fortsatt kreditexpansionen ett tag till. Men – som vi redan sett – de kunde inte ha fortsatt i det oändliga utan att ha riskerat en total kollaps av det monetära systemet. Boomen, som var ett resultat av bankernas kreditexpansion, måste nödvändigtvis förr eller senare ta slut. Om de inte är villiga att låta sitt agerande förstöra penga- och kreditsystemet helt och hållet måste bankerna själva sluta innan katastrofen inträffar. Ju längre perioden av kreditexpansionen, och ju längre bankerna försenar förändringen av sitt agerande, desto värre kommer konsekvenserna av felinvesteringarna och av de överdrivna spekulationerna, karakteristiska hos en boom, att bli; och som ett resultat, desto längre kommer depressionsperioden, och desto mer osäker kommer datumet för återhämtning och återgången till normal ekonomisk aktivitet, att bli.

”Det är inte bankernas uppgift att råda bot på konsekvenserna av kapitalets knapphet eller effekterna av felaktig ekonomisk politik genom kreditexpansion.”

Det har ofta föreslagits att man ska ”stimulera” ekonomisk aktivitet och sätta in ”stimulansåtgärder” som en tillflykt till en ny kreditexpansion, vilket skulle tillåta depressionen att avslutas och skapa en återhämtning, eller i vart fall en återgång till normala förhållanden; förespråkarna för denna metod glömmer dock att även om det överkommer svårigheterna för stunden, kommer det med största sannolikhet att skapa värre situationer i den inte alltför avlägsna framtiden.

Slutligen kommer det att bli nödvändigt att förstå, att försöken att artificiellt sänka räntan som uppstår på marknaden genom en kreditexpansion, endast kan producera temporära resultat, och att den initiala återhämtningen kommer att följas av en djupare nedgång, vilket kommer att manifestera sig som en total stagnation av kommersiell och industriell aktivitet. Ekonomin kommer inte att klara av att utvecklas harmoniskt och smidigt om man inte slutligen gör avkall på alla artificiella åtgärder som påverkar pris-, löne- och räntenivån, som bestäms av marknadskrafternas handlingsfrihet.

Det är inte bankernas uppgift att råda bot på konsekvenserna av kapitalets knapphet eller effekterna av felaktig ekonomisk politik genom kreditexpansion. Det är sannerligen olyckligt att en återgång till en normal ekonomisk situation idag (1936) försenas av den fördärvliga politiken att försöka fjättra handeln, genom upprustning och genom den sannerligen rättfärdiga rädslan för krig, för att inte nämna lönernas rigiditet. Men det är inte genom bankåtgärder och kreditexpansion som denna situation kommer att korrigeras.

På de föregående sidorna har jag endast gett en kort och nödvändigtvis otillräcklig skiss av den monetära teorin om ekonomiska kriser. Det är tyvärr omöjligt för mig, på grund av begränsningarna denna artikel krävde, att gå djupare in på detaljer; men de som är intresserade av ämnet kommer att kunna hitta mer i de olika publikationerna jag har nämnt.

Denna uppsats publicerades ursprungligen som ”La Theorie dite Autrichienne de Cycle Economique,” i Bulletin of the Societe Belge d’Etudes et d’Expansion (1936): 459-64. Den översattes från franska av David O’Mahoney och J. Huston McCulloch.

[1] Knut Wicksell, Interest and Prices, R.F. Kahn, trans. (New York: Augustus M. Kelley, 1965)
[2] De huvudsakliga Österrikiska verken gällande teorin om konjunkturcykeln (1936) är: Mises, The Theory of Money and Credit (1912); Mises, Monetary Stabilization and Cyclical Policy (1928) återpublicerad i On the Manipulation of Money and Credit, Percy L. Greaves, ed., Bettina Bien Greaves, trans.; Friedrich A. von Hayek, Monetary Theory and the Trade Cycle (1929); Hayek, Prices and Production (1931); Fritz Machlup, Fuehrer durch die Krisenpolitik (1934); Richard von Strigl, Capital and Production (1934)

Originalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe

19 kommentarer till ”Den österrikiska teorin om konjunkturcykeln

  • Den österrikiska skolans syn på ekonomin är verkligen intressant, och det vore bra om man kunde sprida dess idéer i Sverige. Har ni på mises.se några planer på att översätta längre verk, som exempelvis ”Man, Economy and State” till svenska? Jag försöker läsa den engelskspråkiga versionen på datorn, men det är tyvärr ganska jobbigt. :/

    • Hej Sebastian!

      Ja den Österrikiska skolan har ju ett synsätt på ekonomiska frågor som är väldigt skilt från alla andra skolor, och det är vår förhoppning med Mises.se att vi kan sprida dessa idéer i Sverige.

      Vi har absolut planer på att översätta längre verk, dock kanske inte Man, Economy and State till en början. Vi håller för närvarande på att översätta Gustave de Molinaris ”Private production of defense”, och när den är klar får vi se vad vi ger oss på för verk. Sannolikt något kortare verk, på ca. 100 sidor, men tanken är att vi i framtiden ska översätta även längre verk.

      Förstår att det är jobbigt att läsa en såpass lång och tung bok som Man, Econmy and State på datorn, jag skulle själv aldrig orka 🙂 Det finns dock andra, kortare, verk av Rothbard som man kan läsa på datorn, t.ex. What has government done to our money eller The mystery of banking. Båda två rekommenderas skarpt, men de är ju givetvis inte lika allomfattande som Man, Economy and State (eller Human Action för den delen).

      /Joakim Kämpe

  • Vad trevligt att få veta detta.

    Förresten, du kanske vet några bra introduktionsböcker som handlar om österrikisk konjunkturteori? Jag läser för närvarande Thomas e. Woods bok ”Meltdown”, men jag känner att jag gärna vill läsa lite mer böcker om ämnet som inte är lika tjocka som Rothbards ”MES”.

    En sak till; är ni båda anarkister? Mises.org verkar ju ha en del anarkister, och när man hör att ni tänker översätta en bok om anarkistiskt försvar, så blir man ju lite nyfiken.

    Med vänliga hälsningar

    Sebastian Lundh

    • Det finns ju lite skrivet om Österrikisk konjunkturteori, och det handlar väl lite om var man vill lägga sig. Hayeks ”Prices and production, and other works” är bra, men likt Hayek (i alla fall det jag läst) är det väldigt akademiskt. Mises ”Theory of Money and Credit” är även den bra, och förvisso mindre akademisk, men fortfarande rätt tung att läsa. Dessutom framförs teorin bara skissartat där. Den finns mer detaljerad i Human Action, men ”Human Action” är ju som bekant också väldigt omfattande (dock mycket, mycket bra). De andra böckerna som rekommenderas i artikeln har jag tyvärr inte läst.

      Har även för mig att kapitlet om konjunkturcykeln i For a new liberty var väldigt bra, och den finns ju tillgänglig online här.

      Utöver det kan jag inte komma på någon just nu. Har inte läst Meltdown , men Tom Woods är ju väl bevandrad i Österrikisk ekonomisk teori så den är nog bra 🙂

      Som svar på din andra fråga så, ja, vi är anarko-kapitalister båda två, men på våra träffar finns ju även minarkister med.

      /Joakim Kämpe

  • ” Hayeks ”Prices and production, and other works” är bra, men likt Hayek (i alla fall det jag läst) är det väldigt akademiskt.”

    Ja, jag har försökt att läsa flera texter av Hayek som är utgivna på svenska, men jag har knappt förstått något då hans språkbruk är otroligt svårbegripligt.

    ”Har även för mig att kapitlet om konjunkturcykeln i For a new liberty var väldigt bra, och den finns ju tillgänglig online här.”

    Ah, tack för tipset. Rothbard är verkligen en som kan skriva så att man förstår, som tur är.:)

    ”Utöver det kan jag inte komma på någon just nu. Har inte läst Meltdown , men Tom Woods är ju väl bevandrad i Österrikisk ekonomisk teori så den är nog bra ”

    Ja, och han är verkligen duktig på att skriva.

    ”Som svar på din andra fråga så, ja, vi är anarko-kapitalister båda två, men på våra träffar finns ju även minarkister med.”

    Ok, när jag rekommenderade denna sida på kommentarsektionen på en objektivistisk blogg så nämnde någon att den ena av er skulle vara en anarkist, så då blev jag nyfiken. ^_^

    Med vänliga hälsningar

    Sebastian Lundh

  • Riktigt bra artikel, Mises var verkligen ett geni! Har länkat den till mina planekonomi-kompisar som tror att konjunkturcykeln är en inbyggd del i marknaden p.g.a. folks girighet …

    Stödjer er fullt ut, riktigt kul att se att de österrikiska idéerna sprids på svenska. Kul även att ni är på gång att översätta böcker, jag är den första att köpa Gustave de Molinaris bok om ni ger ut den 🙂 Ett annat bra verk som skulle vara fantastiskt att se på svenska är ju Rothbards ”What has the government done to our money?” Hade inte min engelska varit så bristfällig hade jag nog översatt den själv 😛 Den är ju extremt relevant i dagar som dessa när valutamonopolet tas för givet och folk ägnar inte ens en tanke på dess existens.

    Bra jobbat killar!

  • Tack Johannes!

    Ditt förslag om att översätta ”What has government done to our money?” låter som en alldeles utmärkt idé, och definitivt något vi kommer att titta närmare på. Dels har ju Rothbard ett sätt att skriva på som är tilltalande för många, samtidigt som att boken (tyvärr får man väl säga) fortfarande är väldigt relevant. Vidare är den kort (ca 100 sidor, 30 000 ord), vilket passar perfekt för översättning.

    Lycka till med dina planekonomi-kompisar!

  • Apropå Rothbard; vet ni var man kan köpa Man, Economy and State här i Sverige? Finns det några speciella butiker för såna böcker, eller måste man beställa den från USA?

    • Hej igen Sebastian!

      Tror tyvärr det är så att du måste beställa den från USA, och isf rekommenderar jag Mises-shoppen. Man kan handla den från amazon.com också, men vet inte riktigt om man tjänar på det. Kan till och med vara så att Amazon beställer den från Mises.org. Dessutom om du beställer den från Mises-shoppen kan du be dem skriva ”Educational literature/books” på den, så tror jag man slipper lite avgifter i tullen.

      Adlibris har några andra Rothbard-böcker, till hyfsade priser, om du är intresserad, bland annat Ethics of Liberty. Dock inte MES. Om du ska köpa MES, se till att köpa den versionen som innehåller ”Power and market”, eftersom inkluderandet av denna del är som boken var tänkt att vara. Visst, den blir några 100 – tal sidor längre men det är värt det 🙂

  • ”Tror tyvärr det är så att du måste beställa den från USA, och isf rekommenderar jag Mises-shoppen.”

    Ok! :/ Har du gjort det? Brukar det vara något krångel eller problem man stötter på när man gör det?

    ”Adlibris har några andra Rothbard-böcker, till hyfsade priser, om du är intresserad, bland annat Ethics of Liberty.”

    Ja, jag har märkt det, men jag siktar främst på böcker som handlar om nationalekonomi. Tack ändå!
    Planerar att köpa ”Time and Money” av Roger Garrison, och ”Where Keynes Went Wrong” av Lewis Hunter. Såg en video med Garrison på misesmedia, där han talade om kapitalstrukturen, så jag blev intresserad av boken.

    ”Dock inte MES. Om du ska köpa MES, se till att köpa den versionen som innehåller ”Power and market”, eftersom inkluderandet av denna del är som boken var tänkt att vara.”

    Ja, om jag inte minns fel så var den sista delen av boken lite väl radikal för utgivarna, så Rothbard var tvungen att lämna den delen tills senare. 😛

    Tack för ditt svar! =)

  • Jag har köpt ett flertal böcker både från Mises och från Amazon och det har aldrig varit några problem.

    Apropå nationalekonomi, så bör du passa på att köpa studieguiden i samband med inköpet av ‘Human Action’.

    Trevlig läsning!

  • ”Jag har köpt ett flertal böcker både från Mises och från Amazon och det har aldrig varit några problem.”
    Vad bra!:) Inga dyra avgifter som man inte tänker på först?

    Ja, eller så läser jag den via internet. Studieguiderna brukar ju vara kortare, och alltså enklare att läsa via internet. 🙂

    Tack!

  • Frakt tillkommer ju naturligtvis. Köp därför hellre många böcker få gånger än få böcker många gånger.

    Studieguiden är på 380 sidor. Du får själv avgöra om de är enkelt att läsa via Internet eller ej.

  • Det kan alltid vara värt att investera i en (fysisk) samling verk inom österrikisk ekonomi. Givetvis är många verk tillgängliga över internet, men det är i min mening långt ifrån samma upplevelse.

  • En fråga ang. teorin.

    Jag läser nu Tom. E. Woods bok ”Meltdown”, och det är en sak som jag verkligen inte förstår ang. den österrikiska teorin.

    ”The Central bank’s lowering of the interest rate therefore creates a mismatch of market forces. The coordination of production across time is disrupted. Long-term investments that will bear fruit only in the distant future are encouraged at a time when the public has shown no letup in its desire to consume in the present. Consumers have not chosen to save and release resources for use in the higher stages of production. To the contrary, the lower interest rate encourage them to save less and thus consume more, at a time when investors are also looking to invest more resources. The economy is being misallocated into lines that cannot be sustained over the long term.

    As the company works towards completiong its projects, it will find that the resources it needs, such as labor, materials, replacement parts- called by economists complementary factors of production”- are not available in sufficent quantities. The pool of real savings turns out to be smaller than entrepreneurs anticipated, and thus the complementary factors of production they need wind up being scarcer than they expected.”

    Jag förstår inte riktigt vad som menas. Varför finns det mer resurser (som ”labor, materials” och ”replacement parts”), bara för att folk sparar mer pengar på banken? Visst, jag förstår att saker som arbete räknas som besparingar (man struntar i tillfredsställelse en viss tid, i förhoppning om att få mer senare), men jag ser inte kopplingen mellan besparade pengar alla dessa resurser. Vad är det jag inte har förstått?

    Med Vänliga Hälsningar

    Sebastian

  • Sebastian: Vid en boom med artificiellt låga räntor börjar folk efterfråga rena konsumtionsvaror i mycket större utsträckning, eller vad man kan kalla för ”lyxvaror” (bilar, resor, villor, restauranger, lyxiga hotell, dyra luncher, limousinetjänster, chartrade privatjets, osv.). Dessa är ofta _tjänster_ av ett eller annat slag. Eftersom konsumtionen ökar kraftigt så lockas väldigt mycket resurser till de sektorer som får sina inkomster direkt från konsumenterna, och mindre till de sektorer som får sina inkomster ”indirekt” från konsumenterna, dvs. från produktionen av nödvändiga varor åt industrier, typ reservdelar och liknande som Woods nämner. Det finns helt enkelt mera pengar att tjäna på att starta ett café och casha in på spenderarboomen.

    Under den senaste boomen startades det enorma lyxprojekt och bisarra lyxtjänster runt om i världen, framförallt i USA. All personal och alla pengar som slösades på dessa onödiga saker hade istället kunnat läggas på mera långsiktiga produktionsprojekt inom det som Peter Schiff och vissa andra brukar kalla för ”den riktiga ekonomin”, dvs. de sektorer som producerar varor som faktiskt höjer vår materiella levnadsstandard. Dessa blir dock lidande när ekonomins alla resurser dras in till tjänstesektorn istället, eftersom det trissar upp priset på arbete och andra resurser.

    När det däremot finns mera besparingar (och därmed också mindre konsumtion) så finns det också större möjlighet att finansiera långsiktiga projekt, eftersom det både finns billigt kapital _och_ betydligt mindre konkurrens från tjänstesektorn om alla resurser i ekonomin. Problemet under dessa booms är ju att centralbankerna försöker få till både konsumtion och besparingar/kapital på en samma gång, vilket leder till kaos.

Kommentarer inaktiverade.