Rothbard och den evige skeptikern

Dagens artikel är en artikel om Murray N. Rothbard, den libertarian som tveklöst haft störst påverkan på den libertarianska rörelsen genom en mängd böcker om libertarianism, och omfattande ekonomiska och historiska avhandlingar. Likt sin läromästare Ludwig von Mises skrev Murray N. Rothbard en omfattande ekonomisk avhandling, ”Man, Economy and State”, i stil med Adam Smiths ”Wealth of nations” och Mises ”Human Action”. Boken var från början tänkt att bli en lekmannabok för Mises ”Human Action” men växte snabbt ut till att bli något mer. Den står idag som en av de sista stora ekonomiska avhandlingarna. Vidare bidrog Rothbard med viktiga studier kring bankväsendet och pengasystemet, med sina böcker ”What has government done to our money?” och ”The mystery of banking”. Hans bidrag till den libertarianska samhällsteorin innefattar bland annat böckerna ”The Ethics of Liberty” och ”For a New Liberty”.

Rothbard var inte en tystlåten stor tänkare och akademiker, utan tvärtom en gladlivad och optimisitisk person, något som framförallt märks i det han skriver. Han såg framförallt upp till H. L. Menckens sätt att skriva och uttrycka sig på, och brukade ofta uppmana sina elever att om de vill lära sig hur man skulle skriva, skulle de läsa Mencken. Följande anekdot berättades om Rothbard på Mises-institutets forum för ett tag sedan av en person som haft äran att umgås med Murray Rothbard:

För ungefär trettio år sedan, när jag var ung, var jag på en veckas seminarium där bland annat Murray Rothbard föreläste. Seminariet var avsett för libertarianer och andra som var intresserade av Österrikisk ekonomi. Deltagarna var en häpnadsväckande mångsidig grupp och varierade kraftigt i sin förståelse av grunderna i både libertarianism och Österrikisk ekonomi. Kvällarna ägnades åt avslappnade öppna diskussioner som varade långt in på småtimmarna. Iskistor fulla av öl fanns tillgängliga och samtalen var underbart livliga. Diskussionsgruppen som Murray Rothbard deltog i visade sig vara den mest intressanta och underhållande, och en av kvällarna slutade den på en lokal Dennys-restaurang, där vi alla åt en mycket tidig frukost, främst därför att Murray insisterade på att han ville ha mat. Diskussionen avtog aldrig på hela natten.

Den natten tillbringade Murray och en annan professor mycket tid i en diskussion med en viss ung man. Den här unge mannen hade gjort sig själv till något av en plåga för alla de andra, han var en hängiven miljöaktivist och han ansåg bestämt att en handling någonstans på jorden, som påverkade miljön av nödvändighet påverkade hela ekosystemet, vilket i sin tur skadar andra människor. Han insisterade på att detta motiverade och gjorde någon sorts inskränkning nödvändig, eftersom eventuella skador (väldigt brett definierat) för miljön oavsett hur små, var som helst på planeten, utgjorde ett angrepp på alla andra människor på jorden. Han sa till och med en gång att en enda föroreningsmolekyl som släpps ut i luften på västkusten i USA skulle skada människor som bodde på östkusten i USA.

Den unge mannen var ivrig att driva sin åsikt och engagerade många människor i samtal, men tyvärr var han så fast i sina egna åsikter att trots att luckorna i hans antaganden bevisades, eller att pålitliga vetenskapliga källor som sade tvärtemot refererades, eller att hans logiska brister påpekades, fortsatte han eftersom det fortfarande var möjligt ”på något sätt” att en tredje part ”någonstans” skulle kunna skadas av den minsta möjliga mängd av ”föroreningar”. När han var närvarande var det omöjligt för någon diskussion om libertarianism eller Österrikisk ekonomi att ens komma igång.

Samtalet körde alltid fast i frågan huruvida det var möjligt för varje person att leva sitt liv utan att påverka ekosystemet, och han påpekade att människor nödvändigtvis skadar varandra bara genom att finnas till, så någon måste kontrollera folks beteende. Enligt hans uppfattning var hela libertarianismen falsk eftersom vi missade denna grundläggande poäng. Han kunde inte avskräckas.

Den natten vi hamnade på Dennys, tog Murray Rothbard och den andra professorn på sig att förklara för den unge mannen att han spelade rollen av den ”eviga skeptikern”. De började berätta en lång invecklad historia om en man som kör en bil med den ”eviga skeptikern” som passagerare. Bilen stannar och föraren stannar vid vägkanten och säger att ”bensinen måste ha tagit slut”, men den ”eviga skeptikern” svarar ”nej, det kanske är något annat som är fel ”. Föraren pekar på bensinmätaren, som visar att bensinen är slut och säger ”titta, det finns ingen bensin kvar”. Den eviga skeptikern säger ”mätaren kanske är trasig”. Berättelsen fortsätter och fortsätter på detta sätt och slutar med att en tom bensintank tas ur bilen och blir uppsprättad med en yxa. Ändå insisterar den eviga skeptikern på att ”vi kanske inte kan se bensinen på grund av ljusets vinkel eller något”.

Vid detta tillfälle i historien lutade sig Murray Rothbard och den andra professorn framåt och sade till den unge miljöaktivisten:
”Vet du vad det korrekta och logiska svaret till den” eviga skeptikern” är vid detta tillfälle?”

Den unge mannen sa att han inte visste, varpå Murray Rothbard och andra professorn unisont sa:
”Dra åt helvete!”

Inlägget postades i Blogg. Skapa ett bokmärke för länken.