Viljan att äga

[Utdrag ur boken Boundaries of order: Private property as a social system, av Butler Shaffer ss 155-157]

Min yngsta dotter bevittnade ett intressant exempel på det kompletterande samspelet mellan själviskhet och samarbete, med respekt för anspråk på egendom som katalysator. Hon hjälpte till på en fest för småbarn när hon såg en liten pojke, mellan två och tre år gammal, som lekte med några av sina leksaker som han tagit med sig till festen. En liten flicka var lockad av dessa leksaker, och när hon sträckte sig efter dem ryckte pojken åt sig leksakerna och sa ”mina!” Pojkens pappa, som satt i närheten, försäkrade sin son att ”du behöver inte dela med dig av dina leksaker om du inte vill; det är dina leksaker och du kan göra vad du vill med dem. Det är upp till dig.” Den lilla flickan gick iväg och började leka för sig själv. Några minuter senare tog pojken med sina leksaker till flickan, satte sig ner och började placera dem framför henne, och så började de två att leka med varandra.

”När vi tillåts att uttrycka vårt egenintresse är vi mer villiga att dela med oss”

Jag kan inte veta vad pojken kan ha tänkt, men jag misstänker att han, när han var säker på att hans egna äganderättsanspråk erkändes, insåg att han inte hade något att frukta utav att dela med sig av sina leksaker med flickan. Det fanns ingen separation, ingen motsägelse, mellan pojkens äganderätt och hans bestämmande över sin egendom. I kontrast till detta exempel står så många barn som efter att blivit hunsade av sina föräldrar att inte vara själviska endast kan hålla fast vid eller gömma sina leksaker ifrån andra i ett försök att skydda de egendomsintressen som andra inte har respekterat. När vi tillåts att uttrycka vårt egenintresse är vi mer villiga att dela med oss; när vi är tvingade att dela med oss ökar vår ovilja och skapar konflikthärjad girighet.

”Jag frågade henne om hon såg någon grundläggande skillnad mellan ”våldtäkt” och ”förförelse,””

Jag nämnde denna händelse på ett av mina seminarier och en av mina kvinnliga studenter sa: ”Jag hade gett den lilla pojken smisk på rumpan för att han inte delade med sig”, en attityd som utan tvivel speglade hennes egen uppfostran. Andra studenter svarade genast och pekade ut att (a) en sådan handling skulle ha hindrat pojkens ägandeintresse, och (b) pojken delade slutligen med sig av sina leksaker med flickan, frivilligt utan att känna sig bitter över att ha blivit tvingad att göra det. Den första studenten sa då: ”men om han ändå skulle dela med sig i vilket fall som helst, hur kan det skada att tvinga honom att göra vad han slutligen gjorde?” Jag frågade henne om hon såg någon grundläggande skillnad mellan ”våldtäkt” och ”förförelse”, vilket verkade göra poängen klarare. Antagandet i hennes anmärkning var att resultatet var allt som räknades; utan att inse att processen som leder fram till resultatet inte bara är det enda som räknas, utan i världen som helhet faktiskt är resultatet.

”… utan endast att få andra att erkänna okränkbarheten i vår syn på oss själva som personer.”

Händelsen som involverar dessa två små barn ger en mikroskopisk illustration av vår grundläggande natur: vi är sociala varelser som har ett grundläggande behov av samarbete med varandra. Men priset av vårt samarbete är att veta att vi inte har något att förlora på att göra det. Som pojkens erfarenhet lär oss, vad vi egentligen förväntar oss från att ha våra egendomsanspråk respekterade är inte så mycket exkluderingen av andra ifrån att använda vad vi betraktar som vårt, utan endast att få andra att erkänna okränkbarheten i vår syn på oss själva som personer. När vi är fria att förhandla våra intressen och skillnader med varandra kvarhåller vi makten över våra liv som förloras när staten ingriper. Var och en av oss, misstänker jag, är betydligt mer mottagliga för att samarbeta och kompromissa med varandra när vi närmas fredligt och med respekt för vår person, än när vi konfronteras med hot om tvång och våld.

Att göra anspråk på personligt ägande över vad som helst är att uttrycka en form av existentiell värdighet som man förväntar sig att andra respekterar. Det är att hävda för resten av världen ett anspråk till någonting av mycket större betydelse än en bestämd del egendom, nämligen ens okränkbarhet. Det är ett anspråk på att få vår persons självstyrda och egennyttiga natur erkänd av andra, eftersom vi strävar efter att upprätthålla oss själva genom utövandet av självstyre över någon del av världen. Det går ut på att insisterandet av vår rättmätiga auktoritet att exkludera alla andra från att fatta beslut om användandet av sådana egendomsintressen såvida detta inte har medgivits av ägaren.

”… eller är vi helt enkelt resurser för andra att använda i befrämjandet av deras egennyttiga mål?”

De spirituella undertonerna i denna utredning i frågan om man äger sig själv går till essensen av hur vi föreställer oss mänskligt liv. Är det i livets natur att uttrycka sig självt som variation, mångfald, självbestämmande, och spontanitet, eller som varaktighet, likformighet och återhållsamhet? Är var och en av oss ett tillräckligt skäl att för att finnas, för att följa våra egna individuella syften; eller är vi helt enkelt resurser för andra att använda i befrämjandet av deras egennyttiga mål? Betraktar vi varandras liv som något som har en grundläggande helighet, en respekt nödvändig för vilket anständig och fredligt samhälle som helst, eller betraktar vi varandra, mekaniskt och materiellt, endast som protoplasma som kan exploateras för våra syften?

Denna artikel är ett utdrag ur Boundaries of Order av Butler Shaffer och har översatts till svenska av Joakim Fagerström