Varför Österrikisk ekonomi är relevant

Ekonomi skrev Joseph Schumpeter är ”en stor omnibus som innehåller många passagerare av oförenliga intressen och förmågor”. Det vill säga, ekonomer är en osammanhängande och ineffektiv samling, och deras rykte reflekterar det. Men det behöver inte vara så, för ekonomen försöker svara på de mest ingående frågorna gällande den materiella världen.

Låtsas om att du inte vet något om marknaden, och ställ dig själv den här frågan: hur kan samhällets hela lager av knappa, fysiska och intellektuella, resurser sättas ihop för att minska kostnaderna; använda varje individs talanger; bidra för varje konsuments behov och smaker; uppmuntra teknisk innovation, kreativitet, och samhällsutveckling; och göra allt detta på ett sätt som kan vara hållbart?

Frågan är värd en vetenskaplig insats, och de som kämpar med svaren är helt klart värda respekt. Problemet är detta: metoderna som används av många konventionella ekonomer har väldigt lite att göra med agerande människor, och således ger dessa metoder inte slutsatser som ringer sanna. Men detta behöver inte vara fallet.

De centrala ekonomiska frågorna har intresserat de största tänkarna sedan antika Grekland. Och idag har det ekonomiska tänkandet brutits upp till många skolor: Keynsianerna, post-Keynsianerna, de nya Keynsianerna, de klassiska, de nya klassiska (eller Rational Expectations School), monetaristerna, Chicago Public Choice, Virginia Public Choice, experimentalisterna, spelteoretikerna, de olika grenarna av supply-side-ekonomer, och så vidare.

Den Österrikiska skolan

En annan del av denna mix, men på många sätt skild från och överställd den, är den Österrikiska skolan. Den är inte ett område inom ekonomi, utan ett alternativt sätt att se på hela vetenskapen. Där andra skolor i huvudsak förlitar sig på idealiserade matematiska ekonomiska modeller, och föreslår sätt för staten att få världen att anpassa sig, är den Österrikiska teorin mer realistisk och således också mer samhällsvetenskaplig.

”[M]etoderna som används av många konventionella ekonomer har väldigt lite att göra med agerande människor, och således ger dessa metoder inte slutsatser som ringer sanna. Men detta behöver inte vara fallet.”

Österrikare ser på ekonomi som ett redskap för att förstå hur folk både samarbetar och konkurrerar i den behovsmötande processen, tilldelar resurser, och upptäcker sätt att bygga en välmående samhällsordning på. Österrikare ser på entreprenörskap som en kritisk kraft inom ekonomisk utveckling, privat egendom som väsentlig för ett effektivt användande av resurser och statliga interventioner i marknadsprocessen som alltid och överallt skadliga.

Den Österrikiska skolan är på stark uppgång idag. Inom akademiska kretsar är detta ett resultat av en motreaktion mot matematiseringen, återuppvaknandet av verbal logik som ett metodologiskt redskap, och sökandet efter en teoretiskt stabil tradition, i det makroekonomiska teoretiserandets dårhus. Beträffande politik ser den Österrikiska skolan mer och mer attraktiv ut, givet mysteriet med återkommande konjunkturcykler, socialismens kollaps, välfärdsstatens kostnad och misslyckande, och offentlig frustration med den omfattande staten.

Höjdpunkter i den Österrikiska traditionen

På sina tolv årtionden har den Österrikiska skolan upplevt olika nivåer av uppmärksamhet. Den var central för pristeoridebatterna innan århundradets början, för monetär ekonomi under århundradets första årtionde, och för kontroversen gällande socialismens genomförbarhet och källan till 1920-talets och 1930-talets konjunkturcykler. Skolan föll undan från och med 1940-talet till mitten av 1970-talet, och nämndes mestadels endast inom texter om den ekonomiska historian.

”Böhm – Bawerk visade att räntenivåer, när de inte manipulerades av en centralbank, bestäms av allmänhetens tidshorisont, och att nivån av investeringsavkastning tenderar att vara lika med nivån på tidspreferensen.”

Den proto-Österrikiska traditionen daterar från 1400-talets spanska skolastiker, som var de första att presentera en individualistisk och subjektivistisk förståelse av priser och löner. Men det formella grundandet av skolan dateras till 1871, då Carl Mengers Principles of Economics gavs ut, en bok som ändrade ekonomers förståelse av värderandet, ekonomiserandet, och prissättandet av resurser, vilket välte omkull både den Klassiska och den Marxistiska synen i den ”marginella revolutionen”.

Menger genererade också en ny teori om pengar som en marknadsinstitution, och grundadlade ekonomi på härledda lagar som upptäcks genom samhällsvetenskapens metoder. Mengers bok, sa Ludwig von Mises, gjorde honom till en ekonom, och är fortfarande av stort värde.

Eugen von Böhm-Bawerk var nästa viktiga figur i den Österrikiska skolan. Han visade att räntenivåer, när de inte manipulerades av en centralbank, bestäms av allmänhetens tidshorisont, och att nivån av investeringsavkastning tenderar att vara lika med nivån på tidspreferensen. Han utdelade också ett dödligt slag till Marx teorier om kapital och exploatering, och var en nyckelförsvarare av teoretisk ekonomi vid en tid då historicister (eng. historicist) överallt försökte förstöra den.

Böhm-Bawerks mest betydande student var Ludwig von Mises, vars första stora projekt var utvecklandet av en ny teori om pengar. The Theory of Money and Credit, som publicerades 1912, utvecklade Mengers teori, och visade inte bara att pengar hade sitt ursprung på marknaden, utan att det inte fanns något annat sätt de kunde ha uppstå på. Mises argumenterade också att pengar och bankväsendet borde skötas av marknaden, och att statliga interventioner bara kan orsaka skada.

”Mises argumenterade att då centralbanken artificiellt sänker räntan skapar det förvrängningar inom kapitalvarusektorn i produktionsstrukturen. När felinvesteringarna uppstår är en nedgång nödvändig för att rensa ut dåliga investeringar.”

I den boken, som ännu idag anses vara ett klassiskt verk, sådde Mises också fröna gällande sin teori om konjunkturcykeln. Han argumenterade att då centralbanken artificiellt sänker räntan skapar det förvrängningar inom kapitalvarusektorn i produktionsstrukturen. När felinvesteringarna uppstår är en nedgång nödvändig för att rensa ut dåliga investeringar.

Tillsammans med sin student F. A. Hayek etablerade Mises det Österrikiska institutet för konjunkturcykelforskning i Wien, och han och Hayek visade att centralbanken är källan till konjunkturcykeln. Deras verk visade sig senare vara väldigt effektiva i att motarbeta Keynsianska experiment i att finjustera ekonomin genom finanspolitik och centralbanken.

Mises-Hayek-teorin dominerade i Europa tills Keynes vann slaget genom att argumentera att marknaden själv är ansvarig för konjunkturcykeln. Det skadade inte att Keynes teori, som förespråkade mer spenderande, inflation och underskott, redan praktiserades av stater över hela världen.

Socialistisk kalkylering

Vid tiden för debatten om konjunkturcykler var Mises och Hayek också involverade i en kontrovers om socialism. 1920 hade Mises skrivit en av århundradets viktigaste artiklar: Economic calculation in the Socialist Commonwealth, som följdes av hans bok Socialism. Tills dess hade det funnits många kritiker av socialism, men ingen hade utmanat socialisterna att förklara exakt hur deras ekonomi skulle fungera utan fria priser och privat egendom.

Mises argumenterade att rationell ekonomisk kalkylering krävde ett vinst-och-förlust-test. Om en firma gör en vinst använder den resurser effektivt; om den gör en förlust gör den inte det. Utan sådana signaler har den ekonomiska aktören inget sätt att testa sina besluts lämplighet på. Han kan inte fastställa alternativkostnaden av det här eller det där produktionsbeslutet. Priser och vinst-och-förlust-resultat är absolut nödvändiga. Mises visade också att privat ägande av produktionsmedlen är nödvändigt för att dessa priser ska genereras.

Socialism upprätthöll att produktionsmedlen skulle vara i kollektiva händer. Detta innebar att kapitalvaror inte köptes eller såldes, och således fanns det inga priser för dem. Utan priser fanns det inget test som visade på vinst eller förlust. Utan bokföring av vinst eller förlust kan det inte finnas någon verklig ekonomi. Skulle en fabrik byggas? Under socialism finns det inget sätt att veta. Allting blir gissningar.

”[S]ocialism, i egenskap av dess egna interna motsättningar, måste misslyckas.”

Mises uppsats startade en debatt över hela Europa och USA. En toppsocialist, Oskar Lange, medgav att priser är nödvändiga för ekonomisk kalkylering, men han sa att centralplanerare kunde generera priser i sina egna huvuden, titta på kölängden vid butiker, och bestämma konsumenternas efterfrågan, eller själva bidra med produktionssignalerna. Mises mötte med att argumentera att det inte skulle fungera att ”spela marknad” heller; socialism, i egenskap av dess egna interna motsättningar, måste misslyckas.

Hayek använde tillfället för kalkyleringsdebatten till att utveckla och bredda Mises argument till sin egen teori om användandet av kunskap i samhället. Han argumenterade att den kunskap som genererades av marknadsprocessen var otillgänglig för någon enstaka individ, speciellt centralplaneraren. De miljoner beslut som krävdes för en välmående ekonomi är för komplexa för någon enstaka person att förstå. Denna teori blev grunden för en större teori om samhällsordningen som sysselsatte Hayek resten av hans akademiska karriär.

Mises kom till USA efter att ha flytt från Nazisterna och togs om hand av en handfull marknadsliberala affärsmän, främst av dem var Lawrence Fertig. I USA hjälpte han till att bygga en rörelse kring sina idéer, och de flesta marknadsliberala ekonomer erkänner att de står i skuld till honom. Ingen I USA, som Milton Friedman sa, gjorde så mycket som Mises för att förespråka fria marknader. Men det var mörka tider. Han hade problem med att hitta den betalda universitetspost han förtjänade, och det var svårt att nå en större publik för hans åsikter.

Under de tidiga åren i USA arbetade Mises med att skriva om sin nyligen avklarade tyskspråkiga avhandling, vilket kom att bli boken Human Action, ett allomfattande verk för engelskspråkig publik. I avhandlingen omarbetade han försiktigt samhällsvetenskapens filosofiska grund på ett generellt plan och den ekonomiska på ett speciellt. Detta visade sig vara ett betydelsefullt bidrag: långt efter empiricismens naiva trossatser hade misslyckats, fortsätter Mises ”praxeologi”, eller logik om mänskliga handlingar, att inspirera studenter och forskare. Detta magnum opus föste undan Keynsianska villfarelser och historicistiska yrkanden och möjliggjorde slutligen den Österrikiska skolans återuppståndelse.

Återuppståndelsen

Fram till 1970-talet var det dock att svårt att hitta en enda framstående ekonom som inte delade de keynsianska grundsatserna: att prissystemet var perverst, att den fria marknaden var irrationell, att aktiemarknaden drevs av djuriska krafter, att den privata sektorn inte var att lita på, att staten var kapabel att planera ekonomin för att hindra den från att falla in i en recession, och att inflation och arbetslöshet var omvänt relaterade.

”Stagflationen under 1970-talet underminerade den Keynsianska skolan genom att visa att det var möjligt att ha både hög inflation och hög arbetslöshet vid samma tidpunkt”

Ett undantag var Murray N. Rothbard, en ytterligare betydelsefull student till Mises, som skrev en massiv ekonomisk avhandling under det tidiga 1960-talet som hette Man, Economy, and State. I denna bok lade Rothbard till sina egna tillägg till den Österrikiska skolan. På samma sätt förde två andra viktiga studenter till Mises, Hans F. Sennholz och Israel Kirzner, vidare traditionen. Och Henry Hazlitt, som då skrev en veckokolumn för Newsweek, gjorde lika mycket som någon annan för att marknadsföra den Österrikiska skolan, och bidrog även till själva skolan.

Stagflationen under 1970-talet underminerade den Keynsianska skolan genom att visa att det var möjligt att ha både hög inflation och hög arbetslöshet vid samma tidpunkt. Nobelpriset som Hayek fick 1974 för sin konjunkturcykelforskning, som han hade genomfört med Mises, skapade en explosion av akademiskt intresse för den Österrikiska skolan och generellt för marknadsliberal ekonomi. En generation av doktorandstudenter började studera Mises och Hayeks verk, och detta forskningsprogram fortsätter att växa. Idag får den Österrikiska skolan mest uttryck via Mises-institutets arbete.

Kärnan i den österrikiska teorin

Koncepten om knapphet och val är hjärtat inom Österrikisk ekonomisk teori. Människan ställs konstant inför en stor mängd val. Varje val implicerar alternativkostnader. Och varje handling, per definition, har som syfte att förbättra aktörens öde sett från hans synvinkel. Vidare har varje aktör i ekonomin olika uppsättningar värderingar och preferenser, olika behov och önskemål, och olika tidsscheman för målen han har för avsikt att nå.

”Koncepten om knapphet och val är hjärtat inom Österrikisk ekonomisk teori.”

Behoven, smakerna, önskemålen, och tidsscheman hos olika människor kan inte adderas eller subtraheras från andra människors. Det är inte möjligt att bryta ner smak eller tidsscheman till en kurva och kalla den konsumentpreferens. Varför? Eftersom ekonomiska värden är individuellt subjektiva.

På samma sätt är det inte möjligt att bryta ner komplexiteten hos marknadsarrangemang till enorma aggregat. Vi kan inte, till exempel, säga att ekonomins kapitalstock är en stor klump, summera den i bokstaven K, och sätta in den i en ekvation och förvänta oss att den ska ge oss värdefull information. Kapitalstocken är heterogen. En del kapital kan vara avsett för att skapa varor för försäljning imorgon och en annan del för försäljning om tio år. Tidsscheman för kapitalanvändning är precis så varierade som kapitalstocken själv är. Den Österrikiska teorin ser konkurrens som en process för att upptäcka nya och bättre sätt att organisera resurser på, en metod som är full av fel men som konstant förbättras.

Detta sätt att se på marknaden är markant skilt från alla andra skolor. Sedan Keynes har ekonomer utvecklat en vana att konstruera parallella universum som inte har något att göra med den verkliga världen. I dessa universum är kapital homogent och konkurrens är ett statiskt slutstadie. Där finns det korrekt antal säljare, priser återspeglar produktionskostnaderna, och det finns inga överdrivna vinster. Ekonomiskt välstånd bestäms av att addera alla samhällets individers nyttoenheter. Att tid förflyter tar man sällan hänsyn till, förutom då man byter från ett statiskt stadie till ett annat. Olika tidsscheman hos producenter och konsumenter existerar helt enkelt inte. Istället har vi aggregat som ger oss väldigt lite information.

En konventionell ekonom håller snabbt med om att dessa modeller är orealistiska, ideala typer som ska användas mer som analysverktyg. Men detta är oärligt, eftersom samma ekonomer använder dessa modeller för att ge strategiska rekommendationer.

”Österrikare pekar på att det är omöjligt att veta om marknaden misslyckas eller inte utan ett oberoende test, och det enda testet som finns är individers handlingar. Marknaden själv är det enda tillgängliga kriteriet för att bestämma hur resurser borde användas.”

Ett uppenbart exempel på att basera politik på påhittade ekonomiska modeller sker på Justitiedepartementets (eng. Justice Department) antitrustdivision. Där låtsas byråkraterna känna till den korrekta industristrukturen, vilken sorts sammanslagningar och förvärv som skadar ekonomin, vem som har för stor marknadsandel och vem som har för liten, och vad den relevanta marknaden är. Detta är vad Hayek kallade ”förespeglingen av kunskap”.

Den korrekta relationen mellan konkurrenter kan endast arbetas ut genom att köpa och sälja, inte genom byråkratiska kommandon. Österrikiska ekonomer, speciellt Rothbard, argumenterar att de enda verkliga monopolen skapas av stater. Marknaden är för konkurrensutsatt för att tillåta monopol att upprätthållas.

Ett annat exempel är idén att ekonomisk tillväxt kan produceras genom att manipulera aggregerade efterfrågekurvor genom mer, och snabbare, statligt spenderande, vilket anses vara en efterfrågeförstärkare istället för en tillgångsförminskare eller statligt domderande av den konsumerande allmänheten.

Om den konventionella ekonomin kännetecknas av orealistiska modeller, kännetecknas den Österrikiska skolan av en djupsinnig uppskattning för prissystemet. Priser ger ekonomiska aktörer kritisk information om varors och tjänsters relativa knapphet. Det är inte nödvändigt för konsumenter att veta, till exempel, att en sjukdom har utplånat kycklingpopulationen för att veta att de borde hushålla med ägg. Prissystemet, genom att det gör ägg dyrare, informerar allmänheten om det korrekta beteendet.

Prissystemet berättar också för producenter när de ska gå in på och när de ska lämna en marknad genom att skicka information om konsumentpreferenser. Och det säger till producenterna det mest effektiva, det vill säga det minst kostsamma, sättet att ordna andra resurser på för att skapa varor. Bortsett från prissystemet finns det inget sätt att veta dessa saker.

Men priser måste genereras av den fria marknaden. De kan inte ”hittas på” på samma sätt som t.ex. Statens tryckerimyndighet godtyckligt sätter priser på sina publikationer. De kan inte baseras på produktionskostnaderna på det sättet som Posten sätter sina priser. Dessa tillämpningar skapar förvrängningar och ineffektivitet. Istället måste priser växa från individers fria handlingar inom en juridisk sättning som respekterar privat egendom.

”Den Österrikiska skolan omdefinierar externaliteter till att uppstå endast vid fysiskt inkräktande av egendom, som när en granne dumpar sina sopor på min gård.”

Neoklassisk pristeori, som man kan hitta i de flesta skolböcker, täcker mycket av detta område. Men typiskt sett tar den för givet prisers korrekthet helt bortsett från deras grundande i privat egendom. Som ett resultat av detta talade i princip varenda plan för att reformera de post-socialistiska ekonomierna om vikten av bättre förvaltning, lån från Väst, nya och olika former av regleringar, och borttagandet av priskontroller, men inte om privat egendom. Resultatet blev den ekonomiska motsvarigheten till en tågkrasch.

Fritt flytande priser kan helt enkelt inte göra sitt jobb om de skiljs från privat egendom och den åtföljande kontraktsfriheten. Österrikisk teori ser privat egendom som den första principen för en sund ekonomi. Ekonomer försummar generellt sett ämnet, och när de nämner det är det för att hitta en filosofisk bas för dess kränkande.

Logiken och legitimiteten hos analyser av marknadens misslyckande, och dess allmännyttiga (eng. public good) följdsats, är vida accepterad av icke-Österrikiska skolor. Uppfattningen om allmännytta (eng. public goods) är att de inte kan förses av marknaden, och istället måste de förses av staten och finansieras av skatt. Det klassiska exemplet är fyrar, trots det faktum, som Ronald Coase har visat, att privata fyrar har existerat i århundraden. Vissa definitioner av allmännytta kan vara så breda att, om man helt bortser från sunt förnuft, kan alla konsumentvaror räknas in.

”Att förutspå framtiden är entreprenörernas jobb, inte ekonomernas.”

Österrikare pekar på att det är omöjligt att veta om marknaden misslyckas eller inte utan ett oberoende test, och det enda testet som finns är individers handlingar. Marknaden själv är det enda tillgängliga kriteriet för att bestämma hur resurser borde användas.

Låt oss säga att jag tycker det är nödvändigt, för olika samhällsorsaker, att det finns en frisör per 100 människor, och så tittar jag runt omkring mig, och ser att detta inte är fallet. Således kanske jag förespråkar att en Nationell Gåvofond för frisörer ska etableras för att öka frisörtillgången. Men det enda sättet att veta hur många frisörer det borde finnas är marknaden själv. Om det finns färre än en på hundra måste vi anta att fler inte borde finnas på en effektiv marknad. Det är inte ekonomiskt korrekt att utveckla en önskelista med jobb och institutioner som skiljer sig från marknaden själv.

Externaliteter

Konventionell ekonomisk teori lär ut att vinsten eller kostnaden av en persons ekonomiska beslut spiller över till andra, en externalitet existerar, och den borde korrigeras av staten genom omfördelning. Men brett definierat är externaliteter inneboende i varenda ekonomisk transaktion, eftersom kostnader och vinster slutligen är subjektiva. Jag kanske njuter av att se fabriker spotta ut rök eftersom jag älskar industrier. Men det betyder inte att jag borde beskattas för privilegiet att titta på dem. På samma sätt kanske jag blir förolämpad av att de flesta män inte har skägg, men det betyder inte att de renrakade borde skattas för att kompensera mig för min missbelåtenhet.

Den Österrikiska skolan omdefinierar externaliteter till att uppstå endast vid fysiskt inkräktande av egendom, som när en granne dumpar sina sopor på min gård. Då rör frågan en brottslig handling. Man kan aldrig på ett värdefritt sätt addera ”nytta” för att bestämma subjektiva kostnader eller vinster hos någon ekonomisk aktivitet. Istället borde det relevanta kriteriet vara om ekonomiska handlingar utförs på ett fredligt sätt eller inte.

Ett annat område där Österrikare skiljer sig åt är hur staten ska ta hand om det praktiska problemet att korrigera marknadsmisslyckanden. För argumentets skull, låt säga att staten kan hitta ett ”marknadsmisslyckande”, bevisbördan ligger ändå fortfarande på staten att visa att den på något sätt kan utföra uppgiften mer effektivt än marknaden. Österrikare fokuserar sin energi på att förstå mer om statliga misslyckanden istället för att hitta marknadsmisslyckanden.

Men det statliga misslyckandet att göra det som konventionell teori säger att den kan göra är inte ett populärt ämne. Utanför Public Choice-skolan antas det ofta att staten är kapabel att göra allt den vill, och dessutom att göra det bra. Man har glömt statens natur, som en institution med sina egna skadliga planer för samhället. En av de saker som Rothbard bidrog med var att fokusera Österrikare på denna poäng, och på de sannolika skepnader som interventioner skulle ha. Han utvecklade en typologi för interventioner, och bidrog med detaljerad kritik av många sorters interventioner och deras konsekvenser.

Spåmännen

Frågan ställs ofta, i James Buchanans kända fras, ”Vad borde ekonomer göra?”. Konventionella ekonomer svarar, delvis: att förutspå framtiden. Målet är legitimt inom naturvetenskapen, eftersom stenar och ljudvågor inte gör val. Men ekonomi är en samhällsvetenskap som hanterar folk som gör val, svarar på incitament, ändrar sig, och till och med agerar irrationellt.

Österrikiska ekonomer inser att framtiden alltid är oförutsägbar, inte på ett radikalt sätt, men till stor del. Mänskliga handlingar i en osäker värld med genomgående knapphet ställer det ekonomiska problemet i främsta rummet. Vi behöver entreprenörer och priser för att övervinna osäkerheten, även om detta aldrig kan göras helt och hållet.

Att förutspå framtiden är entreprenörernas jobb, inte ekonomernas. Dock inte sagt att Österrikiska ekonomer inte kan förvänta sig särskilda konsekvenser av specifika statliga aktioner. Till exempel vet de att pristak alltid och överallt leder till brist, och att expansion av penningtillgången leder till generella prisökningar och konjunkturcykeln, även om de inte kan veta tidpunkten eller den exakta naturen av dessa förväntade händelser.

Statliga siffror

Ett sista område av teoretisk angelägenhet som skiljer Österrikare från konventionell teori är ekonomisk statistik. Österrikare är kritiska till substansen hos de flesta existerande statistiska mått på ekonomin. De är också kritiska till de användningsområden de används inom. Ta till exempel frågan om priselasticitet, vilket antas mäta konsumenters lyhördhet till prisförändringar. Problemet ligger i metaforen och i dess användning. Den föreslår att elasticiteten existerar oberoende av mänskliga handlingar, och att de kan ”vetas” innan de upplevts. Men mått på historiska konsumentbeteenden utgör inte ekonomisk teori.

”För Österrikare är ekonomiska regleringar alltid välståndsdestruktiva eftersom de felallokerar resurser och är extremt destruktiva för små företag och entreprenörskap.”

Ett annat exempel på tvivelaktig statistisk teknik är indexnummer, det huvudsakliga medlet genom vilket staten räknar ut inflationen. Problemet med indexnummer är att de döljer relativa prisförändringar mellan varor och industrier, och relativa prisförändringar är av stor betydelse. Dock inte sagt att KPI är irrelevant, bara att det inte är en solid indikator, kan utsättas för omfattande missbruk, och maskerar väldigt komplexa prisrörelser mellan sektorer.

Och BNP – statistiken är full av strukturfel som är inneboende i den Keynsianska modellen. Statligt spenderande anses vara en del av den aggregerade efterfrågan, och inget försök görs för att räkna på beskattningens, regleringarnas och omfördelningens destruktiva kostnader. Om Österrikare fick ha det på sitt sätt skulle staten aldrig mer samla in ekonomisk statistik. Sådana data används främst till för att planera ekonomin.

Offentlig politik

För Österrikare är ekonomiska regleringar alltid välståndsdestruktiva eftersom de felallokerar resurser och är extremt destruktiva för små företag och entreprenörskap.

Miljöregleringar har varit bland de värsta förbrytarna under de senaste åren. Ingen kan räkna på de fantastiska förluster som associeras med dem eller absurditeterna som associeras med politik som rör våtmarker eller utrotningshotade arter.

”Omfördelning tar från egendomsägare och producenter och ger, per definition, till icke-ägare och icke-producenter. Detta minskar egendomsvärdet på det som omfördelats.”

Men miljöpolitik kan göra exakt det som den är menad att göra: sänka levnadsstandarden. Men antitrust-politik, i motsats till dess uttrycka mål, genererar inte konkurrenskraftighet. Sådana ”spöken” som underprissättning skrämmer fortfarande slag på byråkraterna, medan enkel ekonomisk analys kan motbevisa idén att konkurrenter kan sälja under sina produktionskostnader för att ta över en marknad och sedan sälja till monopolpris senare. Den firma som försöker att sälja under produktionskostnaderna kommer att lida oändliga förluster. Den stund den försöker höja priserna bjuder den in konkurrenter på marknaden.

Lagstiftning gällande medborgerliga rättigheter utgör en av de mest inkräktande regleringsinterventioner på arbetsmarknaden. När arbetsgivare inte längre kan anställa, sparka eller göra reklam baserat på sina egna förtjänstkriterier uppstår rubbningar inom firman och på arbetsmarknaden i stort. Vidare underminerar lagstiftning gällande medborgerliga rättigheter allmänhetens känsla för rättvisa, som är marknadens kännetecken, genom att skapa lagliga fördelar för vissa grupper.

Ekonomiska regleringar har ytterligare en kostnad: de hindrar den entreprenörsaktiga upptäcktsprocessen. Denna process baseras på att ha ett stort antal alternativ öppna för kapitalanvändning. Men statliga regleringar begränsar entreprenörens valmängd, och reser barriärer för utövandet av entreprenörstalang. Säkerhet, hälso och arbetsregleringar, till exempel, hindrar inte bara existerande produktion, de hindrar utvecklandet av bättre produktionsmetoder.

”Staten gör på ett effektivt sett gentemot finansiella institutioner exakt vad en tillåtande förälder gör gentemot ett barn: uppmuntrar dåligt beteende genom att eliminera hotet om straff.”

Österrikare har också utvecklat en imponerande omfördelningskritik. Konventionell välfärdsteori argumenterar att om lagen om den minskande marginalnyttan är sann kan den totala nyttan lätt ökas. Om du tar en dollar från en rik man, minskas hans välfärd bara lite, men dollarn är värd mindre för honom än för den fattige mannen. Således ökar omfördelningen av en dollar från en rik man till en fattig man den totala nyttan mellan de två. Implikationerna är att välfärden kan maximeras genom perfekt jämställdhet av inkomster. Problemet med detta, säger Österrikare, är att nyttor inte kan adderas eller subtraheras, eftersom de är subjektiva.

Omfördelning tar från egendomsägare och producenter och ger, per definition, till icke-ägare och icke-producenter. Detta minskar egendomsvärdet på det som omfördelats. Långt ifrån att öka den totala välfärden minskar omfördelningen istället den. Genom att göra egendom och dess värde mindre säkert minskar inkomstöverföringar fördelarna med ägande och produktion, och sänker således också incitamenten för båda.

Österrikare förkastar användandet av omfördelning för att stimulera ekonomin eller på annat sätt manipulera den ekonomiska aktivitetens struktur. Att öka skatterna kan till exempel inte göra annat än skada. Skatter är samma sak som välståndsförstörelse. De konfiskerar tvångsmässigt egendom som annars hade kunnat sparas eller investeras, och sänker således mängden konsumentval som finns tillgängliga. Vidare finns det ingen skatt som är en ren konsumentskatt. Alla skatter minskar produktionen.

Österrikare går heller inte med på synsättet att underskott inte spelar någon roll. Faktum är att kravet att underskott finansieras av allmänna eller utländska obligationsinnehavare driver upp räntenivåerna och tränger således ut potentiella privata investeringar. Underskott skapar också faran att de kommer att finansieras genom centralbanksledd inflation. Men svaret på underskott är inte att öka beskattningen, vilket är mer destruktivt än underskott, utan snarare att balansera budgeten genom en nödvändig minskning av spenderandet. Var ska man minska? Varsomhelst och överallt.

”[A]rtificiellt sänkta räntor leder företag till att åta sig onödiga projekt. Detta skapar en artificiell boom som följs av en kollaps så fort det blir klart att sparandet inte var tillräckligt högt för att rättfärdiga graden av expansion.”

Den ideala situationen är inte bara en balanserad budget. Statligt spenderande i sig, oavsett underskott eller överskott, borde vara så litet som möjligt. Varför? Eftersom sådant spenderande styr undan resurser från bättre användningsområden på privata marknader.

Vi hör talas om den där eller den här ”statliga investeringen”. Österrikare förkastar denna term som en motsägelse. Verkliga investeringar tas an av kapitalister som riskerar sina egna pengar i hopp om att tillfredställa framtida konsumentefterfrågan. Staten begränsar konsumentefterfrågans tillfredställelse genom att verka hämmande på den privata sektorns produktion. Dessutom är statliga investeringar ökända som slöseri med pengar, och är i själva verket konsumtionsspenderande av politiker och byråkrater.

Pengar och bankväsendet

Konventionella ekonomer menar att staten måste kontrollera penningpolitiken och bankstrukturen genom karteller, insättningsgarantier, och en flexibel kommandovaluta. Österrikare förkastar detta och argumenterar att alla dessa bättre kontrolleras genom privata marknader. Faktum är att det är tack vara den Österrikiska skolan som vi idag har allvarliga och radikala förslag för att låta marknaden spela en större roll inom bankväsendet och penningpolitiken.

”Om vi ska lyckas vända på de förstatligande trenderna detta århundrade, och återetablera en fri marknad måste den intellektuella grunden vara den Österrikiska skolan.”

Insättningsgaranti har länge varit i allmänhetens tankar. Staten garanterar insättningar och lån med skattepengar och det gör finansiella institutioner mindre försiktiga. Staten gör på ett effektivt sett gentemot finansiella institutioner exakt vad en tillåtande förälder gör gentemot ett barn: uppmuntrar dåligt beteende genom att eliminera hotet om straff.

Österrikare skulle eliminera insättningsgaranti, och inte bara tillåta uttagsanstormningar utan till och med uppskatta dem som en nödvändig kontroll. Det skulle inte längre finnas någon, det vill säga skattebetalaren, som i absolut sista ledet stod redo att låna ut (eng. lender of last resort) för att rädda bankrutta och illikvida institutioner, i en Österrikisk monetär regim.

Mycket av den Österrikiska kritiken gällande centralbanker centreras kring Mises och Hayeks teori om konjunkturcykeln. Båda argumenterade att centralbanken, och inte marknaden själv, var ansvarig för affärsverksamhetens cykliska beteende. För att demonstrera teorin har Österrikare tagit sig an omfattande studier av många historiska perioder av nedgångar och återhämtningar för att visa att varenda en av dem föregicks av centralbanksagerande.

Teorin argumenterar att centralbanksförsök att sänka räntan under dess naturliga nivå ger upphov till att låntagare i kapitalvaruindustrin överinvesterar i sina projekt. En lägre ränta är normalt sett en signal att konsumenternas sparande är tillgängligt för att backa upp ny produktion. Det vill säga, om en producent lånar för att bygga ett nytt hus finns det tillräckligt med sparande för att konsumenter ska kunna köpa de varor och tjänster som kommer att skapas i byggnaden. Projekt som åtas kan bibehållas. Men artificiellt sänkta räntor leder företag till att åta sig onödiga projekt. Detta skapar en artificiell boom som följs av en kollaps så fort det blir klart att sparandet inte var tillräckligt högt för att rättfärdiga graden av expansion.

Österrikare pekar på att Monetaristernas tillväxtregel ignorerar ”injektionseffekterna” av till och med den minsta ökningen av mängden pengar och kredit. En sådan ökning kommer alltid skapa detta konjunkturcykelfenomen, även om den arbetar för att bibehålla ett relativt stabilt indexnummer, som på 1920-talet och 1930-talet.

Vad ska då beslutsfattare göra då ekonomin går in i en nedgång? Mestadels ingenting. Det tar tid att utplåna alla felinvesteringar som skapats av kreditboomen. Projekt som åtogs måste gå i konkurs, anställda som felaktigt anställts måste förlora sina jobb, och löner måste sjunka. Efter att ekonomin har rensat ut de dåliga investeringarna som framkallats av centralbanken, kan tillväxt återigen börja, baserat på realistiska uppskattningar av konsumenters framtida beteende.

Om regeringen vill skynda på återhämtningsprocessen, till exempel om det är ett val på gång, finns det vissa saker den kan göra. Den kan sänka skatterna, vilket ger mer välstånd till privata händer för att ge bränsle åt återhämtningsprocessen. Den kan eliminera regleringar, som hindrar den privata sektorns tillväxt. Den kan minska sitt spenderande och minska efterfrågan på kreditmarknader. Den kan återkalla antidumpningslagar, och minska tariffer och kvoter, för att tillåta konsumenter att köpa importerade varor till lägre priser.

Ett centralbanksväsende skapar också incitament för en inflationär penningpolitik. Det är inte en slump att sedan skapandet av Federal Reserve har dollarns värde minskat med 98%. Marknaden lät inte detta hända. Skurken är centralbanken, vars institutionella logik driver den mot en inflationär politik precis som en förfalskare drivs att hålla igång sin tryckpress.

Österrikare skulle reformera detta på ett fundamentalt sätt. Misesianer förespråkar en 100 % guldmyntfotstandard, baserat på vad fria marknader historiskt har valt då det var tillåtet, och även ett slut på kommersiella banker som agerar på fraktionella reserver (eng. fractional reserve banking), och avskaffandet av centralbanken; Hayekianer förespråkar ett system där konsumenter väljer valutor utifrån en mängd alternativ, däribland pappersvalutor. De två är inte nödvändigtvis i konflikt, och båda synsätten anser att centralbanken är den nuvarande regimens mest problematiska grunddrag.

Den Österrikiska skolans framtid

Idag är Österrikisk ekonomi på uppgång. Mises verk läses och diskuteras över hela västra och östra Europa och i före detta Sovjetunionen, likväl som i Latinamerika och norra Asien. Men det nya intresset i USA, där den Österrikiska skolans insikter mest av allt behövs, är speciellt uppmuntrande.

Ludwig von Mises – institutets framgång är ett bevis på detta nya intresse. Institutets huvudsakliga syfte är att garantera att den Österrikiska skolan är en betydande kraft i den ekonomiska debatten. För att nå detta mål har vi kultiverat och organiserat hundratals professionella ekonomer, bidragit med akademiska och populära utlopp för deras verk, utbildat tusentals doktorsstudenter i den Österrikiska teorin, distribuerat miljontals publikationer, och format intellektuella samfund, främst av allt vid Auburn University och University of Nevada, Las Vegas, där dessa idéer frodas.

Varje år håller vi ett sommarseminarie om den Österrikiska skolan som kallas Mises University, som har en fakultet av mer än 25 personer, och förstklassiga studenter från hela landet. Vi håller också akademiska konferenser om teoretiska och historiska ämnen, och institutets akademiker är frekventa deltagare i stora professionella möten.

Mises-institutet assisterar studenter och fakulteter vid hundratals högskolor och universitet. Vi har program för gästforskarprogram för att slutföra doktorsavhandlingar, och för besökande akademiker som vill utforska nya forskningsområden, samt även vårt huvudsakliga center för doktorandstudenter. I Auburn utforskar institutets workshop gällande Österrikisk ekonomi nya områden inom historia, teori och politik, och veckovisa symposium för tillsammans studenter och fakulteten för att applicera Österrikiska tankar inom ett interdisciplinärt kontext.

Nya böcker inom den Österrikiska skolan framträder hela tiden, och Österrikare skriver för alla de stora akademiska journalerna. Misesianska insikter presenteras i hundratals ekonomiska klassrum över hela USA (medan det för 20 år sedan bara rörde sig om ett dussin klassrum). Österrikare är yrkeskårens stigande stjärnor, ekonomerna med de nya idéerna som attraherar studenter, de ledande med en marknadsliberal och en anti-statlig hållning.

De flesta av dessa akademiker har kultiverats genom Mises-institutets akademiska konferenser, publikationer och undervisningsprogram. Med institutet uppbackandes den Österrikiska skolan, kombineras traditionen och den konstruktiva radikalismen till att skapa ett attraktivt och intellektuellt vibrerande alternativ till det konventionella tankesättet.

Framtiden för den Österrikiska ekonomiska skolan är ljus, vilket bådar väl för frihetens framtid. För om vi ska lyckas vända på de förstatligande trenderna detta århundrade, och återetablera en fri marknad måste den intellektuella grunden vara den Österrikiska skolan. Detta är orsaken till att Österrikisk ekonomi är relevant.

Llewellyn H. Rockwell, Jr., (rockwell@mises.org) är grundare och president av Ludwig von Mises – institutet. Denna uppsats är baserad på en föreläsning som gavs vid Heritage Foundation.

Orginalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe