Klassisk liberalism har förfallit i mer än ett århundrade. Sedan någon gång under den andra halvan av 1800-talet har offentliga angelägenheter i ökande omfattning formats av socialistiska idéer: kommunism, fascism, nationalsocialism, och mest varaktigt socialdemokrati (amerikansk liberalism och neo-konservatism).
Faktiskt har den socialistiska segern varit så total att idag har några neo-konservativa skrutit om ”historiens slut” och ankomsten av ”den sista människan”, dvs. av det sista millenniet av global, amerikanskt övervakad, socialdemokrati.
I denna situation kan liberaler reagera på två sätt. De kan hålla fast vid att liberalism är en sund doktrin och att offentligheten förkastar den trots dess sanning. Eller – och det är detta som jag kommer att göra – så kan man se förkastandet som en indikation på att ett fel finns i ens doktrin.
Liberalismens centrala fel ligger i dess teori om staten.
Liberalism – som personifierats av Locke och som getts uttryck i Jeffersons självständighetsförklaring (eng. Declaration of Indepedence) – fokuserade på uppfattningen om självägande, ursprungsförvärv av naturgivna resurser (inmutning), egendom, och kontrakt, som grundläggande universella rättigheter. I förhållande till furstar och kungar placerade detta insisterande på rättigheters universalitet liberaler i radikalt motstånd till varje etablerad regering. För en liberal var varje man, oavsett om han var kung eller bonde, underkastad samma universella rättviseprinciper, och en stat kunde antingen erhålla sitt berättigande från ett kontrakt mellan privata egendomsägare, eller så kunde den inte rättfärdigas alls. Men var det hållbart?
Det liberala svaret började med de sanna påståendena att mördare, rånare, tjuvar, ligister, bedragare, osv. alltid kommer att existera, och att livet i ett samhälle skulle vara omöjligt om dessa inte hotades med fysiskt straff. För att upprätthålla en liberal ordning är det nödvändigt att man tvingar, genom hotet av våldsanvändning, alla som inte respekterar andras liv och egendom. Från detta antagande drog liberaler slutsatsen att det är denna uppgift, upprätthållandet av lag och ordning, som är statens unika funktion.
Om denna slutsats är korrekt eller inte beror på hur man definierar en stat. Den är korrekt om man med en stat endast menar vilken individ eller företag som helst som erbjuder skyddstjänster till ett frivilligt betalande klientel. Men detta är inte den definition som antogs av liberalerna. För en liberal är staten inte ett specialiserat företag. Den har två unika kännetecken. Den har ett obligatoriskt territoriellt jurisdiktionsmonopol (ultimat beslutanderätt) och rätten att beskatta. Men om man antar denna definition av en stat, är den liberala slutsatsen uppenbarligen felaktig.
Faktum är att det är obegripligt hur privata egendomsägare skulle kunna gå med på ett kontrakt som gav ett annat ombud rätt tvinga alla inom ett givet territorium att exklusivt komma till denna för skydd och domstolsbeslut. Ett sådant monopol-kontrakt skulle betyda att varje privat egendomsägare gav upp sin rätt till ultimat beslutande över sin egen person och egendom till någon annan. Man har med andra ord överlämnat sig själv till slaveri. Men ingen kan, eller sannolikt vill, rättmätigt gå med på att göra sin person eller egendom permanent försvarslös mot någon annans handlingar. Lika obegripligt är det att någon skulle ge sin monopolistiska beskyddare rätten att beskatta. Ingen kan eller kommer att gå med på ett kontrakt som tillåter ens beskyddare att ensidigt bestämma, utan den skyddades tillstånd, summan som den skyddade måste betala för beskydd.
Liberaler har försökt att lösa denna interna motsägelse genom en nödlösning bestående av ”implicita” eller ”konceptuella” överenskommelser, kontrakt eller konstitutioner. Men alla dessa försök har bara ökat på samma oundvikliga slutsats. Att det är omöjligt att erhålla ett rättfärdigande för staten genom explicita kontrakt.
Liberalismens felaktiga accepterande av staten som konsekvent med principerna om självägande, privat egendom och kontrakt, har lett till dess undergång.
För det första följer det från det ursprungliga felet att den liberala lösningen på säkerhetsproblemet – en konstitutionellt begränsad stat – är ett motsägelsefullt ideal.
När väl principen om en stat antas är alla föreställningar om att begränsa statens makt en illusion. Även om, som liberalerna har föreslagit, en stat begränsade sina aktiviteter till skyddandet av existerande privata egendomsrättigheter, skulle frågan om hur mycket skydd som skulle produceras uppstå. Motiverad av egenintresse och en önskan att inte arbeta, men med makten att beskatta, kommer ett statsombuds svar oundvikligen att vara detsamma: Att maximera utgifterna och att minimera produktionen. Ju mer pengar man kan spendera, och ju mindre man måste arbeta, desto bättre kommer man få det.
Vidare, ett juridiskt monopol kommer att sänka kvaliteten på beskyddet. Om ingen kan vädja om rättvisa annat än till staten, kommer rättvisan att förvrängas till statens fördel, oavsett om det finns konstitutioner. Konstitutioner och högsta domstolar eller statliga institutioner och myndigheter, och vilka begränsningar de kan innehålla eller upptäcka, bestäms av ombuden inom själva institutionen i beaktande. Som man kan förutse kommer definitionen av egendom och beskydd förändras och jurisdiktionens verkningskrets expanderas till statens fördel.
För det andra följer det från felet gällande statens moraliska status att den gamla liberala preferensen för lokala – decentraliserade och små – stater är inkonsekvent.
När det väl erkänns att det är rättfärdigt att ha en juridisk monopolist för att upprätthålla fredligt samarbete mellan två individer, A och B, följer en tvåfaldig slutsats. Om mer än en monopolist existerar, X, Y och Z, innebär det att, precis som det inte kan finnas någon fred mellan A och B utan X, kan det heller inte finnas någon fred mellan monopolisterna X, Y och Z så länge som de befinner sig i ett ”tillstånd av anarki” mellan varandra. Således, för att uppfylla den liberala drömmen om universell fred är all politisk centralisation, och ultimat en ensam världsstat, nödvändig.
Slutligen följer det från felet att acceptera staten att den antika idén om universella mänskliga rättigheter blir förvirrad och, under rubriken ”jämlikhet inför lagen”, förvandlas den till ett verktyg för egalitarianism (ung. jämställdhet).
När väl en stat har antagits vara rättvis och ärftliga furstar uteslutits som inkompatibla med idén om universella mänskliga rättigheter, uppstår frågan om hur man ska passa in staten med idén om de mänskliga rättigheternas universalitet. Det liberala svaret är att öppna inträde till staten på lika termer för alla, genom demokrati. Alla – inte bara den ärftliga nobla klassen – tillåts att utöva varenda statsfunktion. Men denna demokratiska jämlikhet är väldigt annorlunda från idén om en universell lag, lika tillämpbar på alla, överallt, och vid alla tidpunkter. Faktum är att den gamla förkastliga splittringen mellan kungars högre lag och gemene mans, underordnade, lag behålls under demokrati i separationen mellan offentlig och privat lag, och i den förres överhöghet över den senare. I en demokrati finns inga personliga privilegier eller privilegierade personer. Men funktionella privilegier och privilegierade funktioner finns. Så länge som de agerar officiellt styrs och skyddas offentliga ämbetsmän av offentlig lag och har således en privilegierad position gentemot personer som blott agerar under den privata lagens auktoritet. Privilegier och laglig diskriminering kommer inte att försvinna. Tvärtom. Istället för att begränsas till furstarna och de nobla, kommer privilegier, protektionism och laglig diskriminering vara tillgängligt för alla.
Som kan förutsägas kommer tendensen hos varje monopol att öka priser och minska kvaliteten bara vara mer uttalad under demokratiska förhållanden. Istället för en furste som betraktar landet som sin egen privata egendom ges en temporär förvaltare makt över landet. Han äger inte landet, men så länge som han har sitt ämbete tillåts han att använda det till sin och sina skyddslingars fördel. Han äger dess nuvarande användning – nyttjanderätten – men inte dess kapital. Detta kommer inte att eliminera exploatering. Tvärtom kommer det att göra exploateringen mindre kalkylerad och den kommer att utföras med liten eller ingen hänsyn tagen till kapitalet, dvs. kortsiktighet. Vidare kommer förvanskningen av rättvisan nu att fortsätta ännu snabbare. Istället för att skydda redan existerande privata egendomsrättigheter blir demokratiska regeringar endast en maskin för redistribution av existerande egendomsrättigheter under den illusoriska titeln ”social trygghet”.
I ljus av detta kan ett svar till frågan om liberalismens framtid sökas.
På grund av felet gällande statens moraliska status bidrog faktiskt liberalism till förintelsen av allt det som den försökte bevara och skydda: frihet och egendom. Liberalism i sin nuvarande form har således ingen framtid. Eller snarare, dess framtid är socialdemokrati.
Om liberalism ska ha en framtid måste den reparera sina fel. Liberaler måste inse att ingen stat kan rättfärdigas kontraktuellt och att alla stater förstör det som de vill bevara. Det vill säga, liberalismen måste förvandlas till privat egendomsanarkism (eller ett privatlagssamhälle), som skissades för 150 år sedan av Gustave de Molinari och i våra dagar raffinerats av Murray Rothbard.
Detta skulle ha en tvåfaldig effekt. Först skulle det leda till ett renande av den liberala rörelsen. Socialdemokrater i liberala kläder, och många statsfunktionärer, skulle ta avstånd från denna nya rörelse. Å andra sidan skulle förvandlingen leda till radikaliseringen av denna rörelse. För de gamla liberalerna som fortfarande håller fast vid den klassiska föreställningen om universella mänskliga rättigheter och betraktar självägande och privat egendom som existerande innan staten, är övergången bara ett litet steg. Privat egendomsanarkism är helt enkelt konsekvent liberalism; eller liberalism återställd till sitt ursprungliga syfte. Men detta lilla steg skulle ha betydelsefulla implikationer.
Genom att ta dessa steg skulle liberalerna fördöma demokratiskt regerande som icke-legitimt och återvinna sin rätt till eget skydd. Politiskt skulle de återvända till liberalismens begynnelse som en revolutionär tro. Genom att förneka ärftliga privilegiers giltighet placeras de klassiska liberalerna i fundamentalt motstånd till alla etablerade regeringar. Liberalismens största triumf – den amerikanska revolutionen – var utkomsten av ett utbrytningskrig. Och i självständighetsförklaringen (eng. Declaration of Independance), fastställde Jefferson att ”närhelst en form av regering förstör liv, frihet och sökandet efter lycka, är det dess folks rättighet att förändra eller avskaffa den”. Privat-egendoms-anarkister skulle bara ånyo bekräfta den klassiskt liberala rätten att ”bli kvitt en sådan regering och ordna med nya vakter för deras framtida säkerhet”.
Givetvis skulle den förnyade radikalismen i sig själv vara av liten vikt. Istället är det den inspirerande visionen av ett alternativ till den nuvarande ordningen, som strömmar från den nya radikalismen, som, om något, skulle bryta den socialdemokratiska maskinen. Istället för övernationella politiska integrationer, världsregering, konstitutioner, domstolar, banker och pengar, föreslår anarkistiska liberaler nationalstatens upplösning. Som deras klassiska föregångare söker de nya liberalerna inte att ta över staten. De ignorerar, och vill lämnas ifred av, den, och träda ur dess jurisdiktion för att kunna organisera sitt eget skydd. Till skillnad från föregångarna som enbart sökte att ersätta en större stat med en mindre, följer de nya liberalerna utträdeslogiken (eng. logic of secession) till sin oundvikliga slutsats. De förespråkar obegränsat utträde, dvs. den obegränsade förökningen av oberoende fria territorier, tills statens jurisdiktionsutsträckning till slut tynar bort. För detta ändamål – och i total kontrast till statsdyrkarnas projekt som EU och en ny världsordning (eng. New World Order) – förespråkar de en vision om en värld bestående av tiotusentals fria länder, regioner och kantoner, av hundratusentals fria städer – så som dagens Monaco, Andorra, San Marino, Liechtenstein, fd. Hong Kong, och Singapore – och ännu fler fria distrikt och grannskap, ekonomiskt integrerade genom frihandel (ju mindre territorium, desto större ekonomiskt tryck att anta frihandel), och en internationell guldbaserad penningstandard.
Om och när denna vision får en framträdande plats i den allmänna opinionen kommer slutet för det socialdemokratiska ”slutet på historien” att ha kommit, och en liberal renässans att ha påbörjats.
Orginalartikeln har översatts till svenska av Joakim Kämpe
4 svar på ”Liberalismens framtid – en vädjan efter en ny radikalism”
Är inte säker på att jag helt håller med om att liberalismens nedgång och egentliga fall berodde på avsaknaden av en heltäckande, logiskt enhetlig filosofi, och att det var detta som gjorde att den inte kunde hävda sig mot socialismen. Men givetvis var detta en väldigt stor bidragande orsak, utan tvekan.
Men det som gör mig tveksam är ju att socialismen, i alla fall i mina ögon, inte har detta, och den har ju varit vansinnigt framgångsrik.
Sen håller jag med om att liberalismen inte kommer segra bara för att man förkastar tron på staten, och givetvis är det absolut nödvändigt att ha en 100% heltäckande och logiskt enhetlig filosofi. Jag har inte läst mycket av Rand, det kan villigt erkännas, eller Reisman, men Rothbards For a new Liberty och Ethics of Liberty är ju även dom väldigt bra, i tillägg till redan nämnda Mises.
Även Hoppe har bidragit med mycket, men tyvärr är hans bidrag ofta fragmentariska och vitt spridda, och hans böcker, förutom A theory of Socialism and Capitalism, består av en samling artiklar och uppsatser. Skulle verkligen vilje se ett enhetligt verk av Hoppe, och enligt en intervju med Hoppe från 2008 håller han på och skriver just en sån bok, baserad på hans föreläsningsserie ”Economics, Society and History” (som skarpt rekommenderas för övrigt).
Nej det bli svårt att komma som vinnare ur en diskussion med socialismen som du säger får ett övertag ifrån början. Vem vill inte vara med i klubben ”mer gratis godis till alla utan några krav”, eller för att ta Bastiats snart nästan utnötta citat ”staten är den stora illusion där alla tror sig kunna leva på andras bekostnad”.
Värt att nämna i sammanhanget är även Hoppes Economics and Ethics of Private Property och då speciellt kapitel 13 On the Ultimate Justification of the Ethics of Private Property och appendixet Four Critical Replies (även Kinsella har spunnit vidare mycket på denna debatt). Här kommer argumentationsetiken som du nämnde och som mycket var ett försök att förstärka Rothbards försvar av natural law/rights.
Många retar sig på när Jesús Huerta de Soto och Hoppe pratar om religion och familjens roll. Problemet är att detta ofta misstolkas (säger inte att du gör det). Jag har själv varit på ett föredrag med de Soto och bara han nämnt ordet religion så drar åhörare snabbt slutsatsen att detta är en viktig del och att alla ska bli religiösa eller leva i kärnfamilj. Men det som de säger och där jag tycker att de har en poäng är att man erkänna de positiva effekter som ändå kristendomen har haft på vårt samhälle och även kärnfamiljen. Men detta är ett känsligt ämne där många genast gör associationer till negativa erfarenheter och förkastar det därför. Bara för att religionen har haft negativa effekter och gjort hemska saker så innebär det inte att den bara har gjort detta. Men här kan man istället välja att se det mer ur Molyneux vinkel där kärnfamiljen blir det första förtryckande auktoritära strukturen. Jag väljer att erkänna de positiva effekterna samtidigt som man ska vara medveten om de negativa effekterna som har varit. Men Hoppes stora bidrag är helt klart Democracy the god that failed.
Själv har jag aldrig personligen fastnat för Ayn Rand även om det var vägen in för mig och jag har läst hennes standardverk. Är för dåligt påläst för att uttala mig om hennes hela filosofiska system och hur pass heltäckande det är men det fungerar tydligen för dig och många andra som gillar det och använder det som utgångspunkt. Det tycker jag bara är positivt och är inte någon motsägelse mot andra system. Jag tycker att Hoppe har gjort ett mycket viktigt bidrag och förstärkt etiken efter Rothbard och tilltalar mig oerhört mer än Rand. Någonstans här får man ändå inse att det finns flera vägar in att försvara ett slutresultat där det alltid kommer att finnas anhängare på de olika systemen vilket jag tror är bra för det kommer att attrahera flera människor. Trots allt är det ändå så att den stora massan är totalt ointresserade av filosofi och etik och kan inte ta till sig ett komplext försvar och retorik av typen Hoppe, Rothbard eller Rand, det är därför även viktigt att koncist förenkla idéerna och sprida dem. Sen går det alltid att hitta svagheter hos alla tre, du kan t.ex. använda Rand för att försvara Minarki (men de som gör detta får lite svårt med icke vålds principen som då genast bryts och blir en motsägelse) även hon själv aldrig sa rent ut att hennes variant av staten skulle tvångsfinansieras utan det skulle vara frivilligt, hon lät bara bli att gå djupare på det för att det fanns viktigare saker att diskutera.
Sen är det intressant att se personers olika ingång till den här typen av diskussioner, en del är oerhört intresserade av de ekonomiska bitarna och använder den för att försvara frihet, andra hur man kan försvara en stats existens (who has the guns osv.) och en del är helt sålda på ethics eller ett heltäckande filosofiskt system som t.ex. Rand. Jag tycker att man ska välja att se detta som en styrka också att det finns flera vägar in.
”Väldigt trevligt med så långa, och intressanta kommentarer!”
Dito och tack för att du bidrar till att skapa en levande debatt!
Ja Hoppes analys av demokrati i ”Democracy: The God That Failed” är den biten som de flesta gillar. Kapitel 7 och 10 blir lite sidospår men jag gillar verkligen kapitel 7 som jag tycker är den naturliga konsekvensen av ett anarko-kapitalistiskt samhälle.
När det gäller religion så håller jag med dig, det är tur att varken Hoppe eller de Soto grundar sin filosofi på det. Precis som du säger så går det att hämta mycket positivt, t.ex. icke vålds principen finns även i många religioner. Men den absolut största religionen idag och som är det största problemet är dyrkan av staten som idag kan likställas med att tro på ett icke naturligt väsen utanför alla logik och förnuft. Folk vänder sig blint till staten och tror att bara man ger mer vapen till staten så att de kan peka dessa mot fler människor så kommer staten att lösa alla våra problem. Vi behöver mer pengar och välstånd, staten trycker pengar. Vi har problem med att vår granne lever sitt liv på ett visst sätt, staten stiftar lagar och reglerar tills korrekt beteende har uppnåtts. Vi behöver arbete för att försörja oss, staten skapar jobb eller försörjer oss. En mer fundamentalistisk och orealistisk religion har inte funnits i mänsklighetens historia. En bild byggs upp över att det alltid har varit så här när vi i själva verkat pratar om en kraftfull expansion de senaste 100 åren.
”Just vad gäller ”motsägelse mot andra system” skulle jag säga att det helt klart beror på systemen i fråga.”
Såklart 🙂
Ja verkligen kul med långa, tänkvärda, kommentarer!
”Ett tankeväckande exempel, som delvis kan förklara liberalismens nedgång (och som är en del av bristen på en enhetlig filosofi), är det faktum att många liberaler försvarade sina politiska principer samtidigt som de var anhängare till den altruistiska moralen.”
Jag är som sagt inte såpass insatt i Ayn Rands tankesystem att jag kan kritisera det, men här är ett problem jag har med Ayn Rand, att hon, vad jag förstått, håller fast vid att ”gåvor” är fel, som att gåvor inte är ett godtagbart sätt att erhålla en vara på (de andra är genom utbyte och inmutning). Kommer ihåg att jag var tvungen att lägga ifrån mig Atlas Shrugged när jag läste just detta. Gåvor i sig är inte av naturen altruistiska (i betydelsen att man lever för andra). Subjektiva värden har inte enbart att göra med materialistiska saker såsom pengar eller saker. Det är även det Hoppe nämner, att även om det är sant att en person kan få det materiellt bättre av ett visst agerande, innebär detta inte av naturen att det är det enda han bryr sig om. Han kan mycket väl bry sig om andra saker, som han värderar betydligt högre, än just materiellt välstånd. Välstånd är inte ett rent materialistiskt begrepp.
Accepterar man praxeologins grundsats, att mänskligt agerande är meningsfullt beteende, att människor söker byta ett tillstånd de är mindre nöjda med, mot ett de är mer nöjda med, är ex. givandet av en gåva inget konstigt. Mises går ju inte in på de psykologiska detaljerna, utan menar endast att iom att vi ser att ett givande inträffar, betyder det att personen i fråga värderar givandet mer än icke-givandet, och att han uppenbarligen får ut något av det (som han värderar högre än det han skulle få ut av att inte ge). Mer än så kan man egentligen inte säga.
Detta är ju en rätt vanlig kritik av liberaler och libertarianer, i alla fall som jag fått höra ofta, att man endast fokuserar på materiella saker (mer pengar, större hus, och detta hemskaste av hemska begrepp ”tillväxt”). Dock inte sagt att man enbart ska fokusera på de metafysiska, emotionella sakerna istället (som vissa ideologier gör). Givetvis är båda viktiga, och orsaken till att jag är libertarian är ju att jag tror att människor får det bättre materiellt och ”emotionellt” under en libertariansk ordning, just eftersom detta system är det enda systemet som är kompatibelt med den mänskliga naturen.
Vidare tycker jag att din analys av socialism och likställandet med religion är väldigt träffande och bra, och detta är ett område som jag skulle vara intresserad att läsa mer om. Tycker dock att man kan öka analysen att innefatta all tro på staten som sådan. Men skulle bli en väldigt intressant artikel/bok att läsa.
Dock inte sagt att jag är emot religion, eller ens ”tro” för den delen. Jag är inte religiös, men anser att religion har bidragit med många bra värderingar (som givetvis skulle ha kunnat komma från andra, icke-religiösa, ställen också), och genom historien har bidragit med att internalisera bra och moraliska principer.
Jag ser inget problem med att ”tro” på saker och ting heller. Jag tror på många saker, som jag inte ”vet” är sanna, som jag tror är sanna. Men givetvis ska man inte basera sina politiska principer på tro. Mer generellt kan man väl säga att det inte är bra att ha väldigt starka och högljudda åsikter om något man inte ”vet” utan endast ”tror” på.
”Jag har läst merparten av Hoppes artiklar och verk, och det finns en del som är intressant (t.ex. hans kritik av demokrati, och hans skarpsinniga ekonomiska analyser). Men vissa aspekter av hans tänkande, såsom argumentationsetiken, hans sociala/kulturella konservatism, hans positiva inställning till religion, och hans kantianska inslag är inget jag skriver under på.”
Intresserad av att höra din analys av Hoppes argumentationsetik. Hade en väldigt lång och givande dikussion med Francisco Capella om just detta i Salamanca, på Mises-konferensen förra oktober.
Sen tycker jag det Joakim skriver är bra också, att det finns olika vägar in, och att detta är väldigt viktigt.