av Murray N. Rothbard

”Ekonomi har att göra med samhällets fundamentala problem; det rör alla och tillhör alla. Det är det huvudsakliga och rätta sättet att studera varje medborgare.”
Ludwig von Mises, Human Action

En av de mest anmärkningsvärda ekonomerna och samhällsfilosoferna på 1900-talet, Ludwig von Mises, utvecklade under ett långt och väldigt produktivt liv, en integrerad, härledande, ekonomisk vetenskap baserat på det fundamentala axiomet att individuella människor agerar målmedvetet för att uppnå önskade mål. Även om hans ekonomiska analys var ”värdefri” – på så sätt att den var likgiltig inför de värderingar ekonomer gjorde – drog Mises slutsatsen att den enda hållbara ekonomiska politiken för mänskligheten var en politik av obegränsad laissez-faire, av fria marknader och det obehindrade utövandet av rätten till privat egendom, med staten enbart begränsad till försvar av person och egendom inom dess territoriella område.

Mises lyckades visa att (a) expansionen av fria marknader, arbetsfördelningen, och privata kapitalinvesteringar var den enda möjliga vägen till välstånd och mänsklighetens blomstrande; (b) att socialism skulle vara katastrofalt för en modern ekonomi eftersom avsaknaden av privat ägande av land och kapitalvaror förhindrar all rationell prissättning eller kostnadsuppskattningar och att (c) statliga interventioner, utöver att hämma och lamslå marknaden, skulle visa sig vara kontraproduktiva och kumulativa, och oundvikligen leda till socialism om inte alla interventioner avskaffades.

Att ha dessa åsikter, och att okuvligt hålla sig till sanningen under ett århundrade som i allt större omfattning hängav sig åt statsdyrkan (eng. statism) och kollektivism, gjorde att Mises blev känd för sin omedgörlighet eftersom han insisterade på en icke-inflationär guldmyntfot och på laissez-faire.

Effektivt utestängd från en avlönad universtitetsposition i Österrike, och senare i USA, följde Mises den väg som utstakats på ett storartat sett. Som den huvudsakliga ekonomiska rådgivaren till den österrikiska regeringen under 1920-talet lyckades Mises på egen hand sakta ner den österrikiska inflationen; och han utvecklade sina egna ”privata seminarier” som lockade till sig framstående unga ekonomer, samhällsvetare och filosofer från hela Europa. Som grundaren av den ”neo-Österrikiska skolan” inom ekonomi, antogs Mises teori om konjunkturcyklerna, en teori som la skulden för inflation och depressioner på inflationär bankkredit uppmanad av centralbanken, av de flesta unga ekonomerna i England under det tidiga 1930-talet som den bästa förklaringen till den stora depressionen.

”Mises blev känd för sin omedgörlighet i att insistera på en icke-inflationär guldmyntfot och på laissez-faire.”

Efter att ha flytt till USA för att undkomma nazisterna, skrev Mises några av sina viktigaste verk. I mer än två årtionden av undervisning inspirerade han en frambrytande Österrikisk skola i USA. Året efter att Mises dog, 1973, tilldelades hans mest berömda efterföljare, F. A. Hayek, nobelpriset i ekonomi för sitt arbete med att utveckla Mises teori om konjunkturcykeln under det senare 1920- och 1930-talet.

Mises föddes den 29 september 1881, i staden Lemberg (numera Lvov) i Galicien, där hans far, en byggnadsingenjör från Wien som jobbade för de österrikiska järnvägarna, var posterad. Både Mises far och mor kom från framstående familjer i Wien; hans mors farbror, Dr Joachim Landau, tjänade som ombud för det Liberala partiet i det Österrikiska parlamentet.

Han började på Wiens universtitet, vid sekelskiftet, som en vänstervriden interventionist, men den unga Mises upptäckte Carl Mengers ”Principles of economics”, som var det verk som la grunden till den Österrikiska skolan inom ekonomi, och han konverterade snabbt till den Österrikiska betoningen på individuella handlingar istället för orealistiska mekanistiska ekvationer, som enheten för ekonomisk analys, och av vikten av en fri marknadsekonomi.

Mises blev en framstående postdoktoral student på det kända seminariet på Wiens universitet som leddes av den den framstående Österrikiska ekonomen Eugen von Böhm-Bawerk (vars många bedrifter innefattade ett förödande motargument mot den Marxistiska arbetsvärdeteorin).

Under denna period, i sitt första stora verk, The Theory of Money and Credit (1912), utförde Mises det som hade dömts ut som omöjligt: att integrera teorin om pengar inom den generella teorin om marginalnytta och pris (vad som nu skulle kallas en integration av ”makroekonomi” med ”mikroekonomi”). Eftersom Böhm-Bawerk och hans andra Österrikiska kollegor inte accepterade Mises integration och förblev utan en teori om pengar, var han således tvungen att söka sig ut själv och starta en ”neo-Österrikisk” skola.

”Året efter Mises dog, 1973, tilldelades hans mest berömda efterföljare, F. A. Hayek, nobelpriset i ekonomi för sitt arbete att utveckla Mises teori om konjunkturcykeln under det senare 1920- och 1930-talet.”

I sin monetära teori återupplivade Mises principen hos den sedan länge glömda engelska valuta skolan (eng. Currency School), som var väldigt framstående fram till 1850-talet, att samhället inte alls tjänar på någon ökning av penningtillgången, att ökade pengar och krediter bara skapade inflation och konjunkturcykler, och att regeringens politik således skulle vara att ha motsvarigheten till en hundraprocentig guldmyntfot.

Mises tillade till denna insikt grunden av teorin om konjunkturcykler: att bankernas kreditexpansion, förutom att skapa inflation, gör att depressioner blir oundvikliga genom att skapa så kallade ”felinvesteringar”, dvs genom att locka affärsmän att ”överinvestera” i den högre ordningens kapitalvaror (maskiner, konstruktioner osv), och att underinvestera i konsumtionsvaror.

Problemet är att inflationär bankkredit, då den lånas ut till företag, maskeras som pseudo-sparande, och får affärsmännen att tro att det finns mer sparande tillgängligt att investera i kapitalvaroproduktion än konsumenterna är geunuint villiga att spara. Således kräver en inflationär boom en recession som blir den smärtsamma men nödvändiga process genom vilken marknaden likviderar icke sunda investeringar och återetablerar den investerings- och produktionsstruktur som bäst tillfredställer konsumenternas önskemål och efterfrågan.

Mises, och hans efterföljare Hayek, utvecklade denna konjunkturteori under 1920-talet, vilket gjorde att Mises kunde varna en ovarsam värld att den vitt förkunnade ”nya eran” av permanent välstånd under 1920-talet inte var på riktigt, och att dess oundvikliga resultat skulle bli en bankpanik och depression. När Hayek bjöds in för att undervisa på London School of Economics 1931 av en inflytelserik före detta student på Mises privatseminar, Lionel Robbins, lyckades Hayek konvertera de flesta av de yngre engelska ekonomerna till detta perspektiv. På en kollisionskurs med John Maynard Keynes och hans efterföljare vid Cambridge, demolerade Hayek Keynes ”Treatise on Money”, men förlorade slaget och de flesta av sina efterföljare till tidvattnet av den Keynsianska revolutionen, som svepte över den ekonomiska världen efter publicerandet av Keynes ”General Theory” 1936.

Keynes och Mises-Hayeks olika policy-förslag gällande konjunkturcykler var diametralt motsatta. Under en boom-period rådde Mises det omedelbara stoppet på all bankkredit och monetär expansion: och, under en recession rådde han strikt laissez-faire för att tillåta marknadskrafterna att återjustera recessionen så snabbt som möjligt.

”[B]ankernas kreditexpansion, förutom att skapa inflation, gör att depressioner blir oundvikliga genom att skapa så kallade ”felinvesteringar”, dvs genom att locka affärsmän att ”överinvestera” i den högre ordningens kapitalvaror (maskiner, konstruktioner osv), och att underinvestera i konsumtionsvaror.”

Inte bara det: för Mises skulle den värsta formen av interventionism vara att tvinga upp priserna eller lönenivåerna, vilket orsakar arbetslöshet, att öka penningtillgången eller att öka statens spenderande för att stimulera konsumtion. För Mises var recessionen ett problem som hade att göra med ”under-sparande” och ”över-konsumtion”, och det var därför viktigt att uppmuntra sparande och god hushållning istället för motsatsen, att kapa statens spenderande istället för att öka det. Det är uppenbart att, från 1936 och framåt, var Mises i total opposition till den världsvida ”moderiktiga” makroekonomiska politiken.

Socialism-kommunism hade triumferat i Ryssland och i stora delar av Europa under och efter första världskriget, och Mises kände sig manad att publicera sin kända artikel, ”Economic calculation in the Socialist Commonwealth” (1920) i vilken han demonstrerade att det vore omöjligt för socialistisk planering att planera ett modernt ekonomiskt system; vidare, inget försök att instifta artificiella ”marknader” skulle fungera, eftersom ett genuint pris- och kostnadssystem kräver ett utbyte av egendomstitlar, och således av privat ägande av produktionsmedlen.

Mises utvecklade artikeln till sin bok Socialism (1922), en omfattande filosofisk och sociologisk, i tillägg till ekonomisk, kritik som fortfarande står som den mest genomgående och förödande raseringen av socialism som någonsin har skrivits. Mises Socialism vände många framstående ekonomer och samhällsfilosofer bort från socialism, inklusive Hayek, tysken Willhelm Röpke, och engelsmannen Lionel Robbins.

I USA drog publikationen av den engelska översättningen av Socialism 1936 till sig den framstående ekonomiska journalisten Henry Hazlitts beundran, som recenserade den i New York Times, och konverterade en av USAs mest framstående och lärda kommunistiska resekamrater på den tiden, J. B. Matthews, till en Misesiansk position och till motstånd till alla former av socialism.

”Om socialism var en ekonomisk katastrof, kunde statliga interventioner inte fungera utan skulle istället oundvikligen leda till socialism.”

Socialister över hela Europa och USA oroade sig över problemen med ekonomisk kalkylering under socialism i cirka femton år, och förklarade till slut problemet löst i och med förkunnandet av den polska ekonomen Oskar Langes ”marknadssocialistiska” modell 1936. Lange återvände till Polen efter andra världskriget för att hjälpa till att planera den polska kommunismen. Kollapsen av den socialistiska planeringen, i Polen och de andra kommunistiska länderna 1989, lämnade etablissemangsekonomerna över hela det ideologiska spektrat, som alla hade köpt Langes ”lösning”, högst generade.

Vissa framstående socialister, så som Robert Heilbroner, har offentligt varit storartad nog att erkänna att ”Mises hade rätt”, hela tiden (frasen ”Misea hade rätt” var titeln på en panel vid det årliga mötet 1990 vid Southern Economic Association i New Orleans).

Om socialism var en ekonomisk katastrof, kunde statliga interventioner inte fungera utan skulle istället oundvikligen leda till socialism. Mises utvecklade dessa insikter i sin Critique of Interventionism (1929) och la fram sin politiska filosofi om laissez-faire-liberalism i sin bok Liberalism (1927).

”Mises utvecklade också det som han ansåg var den sanna metodologin inom ekonomisk teori – logisk härledning från uppenbara axiom, vilket han kallade praxeologi”

I tillägg till att skilja sig från alla dåtidens politiska trender stred Mises med likvärdig glöd och vältalighet mot det som han tyckte var de katastrofala dominerande filosofiska och metodologiska trenderna, inom ekonomi och andra områden. Dessa inkluderade positivism, relativism, historicism, polylogism (idén att varje ras och kön hade sin egen logik och således inte kunde kommunicera med andra grupper), och alla former av irrationalism och förnekande av objektiva sanningar. Mises utvecklade också det som han ansåg var den sanna metodologin inom ekonomisk teori – logisk härledning från uppenbara axiom, vilket han kallade ”praxeologi”, och han uttalade skarp kritik mot den växande tendensen inom ekonomi och andra områden att ersätta praxeologi och historisk förståelse med orealistiska matematiska modeller och statistiska manipulationer.

Mises emigrerade till USA 1940 och hans första två böcker på engelska var viktiga och inflytelserika. Hans ”Omnipotent government” (1944) var den första boken som utmanade det då standardiserade Marxistiska synsättet att fascism och Nazism tvingades på deras nationer av storföretagen och den ”kapitalistiska klassen”. Hans ”Bureaucracy” (1944) var en ännu oöverträffad analys om varför staters agerande nödvändigtvis måste vara ”byråkratiskt” och lida av alla byråkratins problem.

Mises mest monumentala verk var hans ”Human action” (1949), den första genomgående avhandlingen av ekonomisk teori som skrivits sedan det första världskriget. Här tog Mises upp sin egen metodologis och forskningsprograms utmaning och utvecklade en integrerad och massiv struktur av ekonomisk teori baserat på sina egna, härledda, praxeologiska principer.

”Trots det ogästvänliga klimatet inspirerade Mises en växande grupp studenter och beundrare, uppmuntrade glatt deras lärande, och fortsatte själv sin egen enastående produktivitet.”

Publicerad i en tid då ekonomer och stater generellt sett var helt och hållet dedikerade till statsdyrkan (eng. statism) och Keynsianska idéer, var Human Action oläst av den ekonomiska yrkeskåren. Till slut, 1957, publicerades hans sista huvudsakliga verk, Theory and History, vilken, i tillägg till motbevis av Marxism och historicism, lade fram de grundläggande skillnaderna och syftet med teori och historia inom ekonomi och alla de andra områdena som rörde mänskliga handlingar.

I USA, precis som i sitt hemland Österrike, kunde Mises inte hitta ett betalt jobb inom den akademiska världen. New York University där han undervisade från 1945 till sin pension, 88 år gammal, 1969, betecknade honom endast som en ”besökande professor”, och hans lön var tvungen att betalas av den konservativa-libertarianska William Volker Fund till 1962, och efter det av en samling marknadsliberala stiftelser och affärsmän. Trots det ogästvänliga klimatet inspirerade Mises en växande grupp studenter och beundrare, uppmuntrade glatt deras lärande, och fortsatte själv sin egen enastående produktivitet.

Mises finansierades också av och arbetade tillsammans med marknadsliberala och libertarianska beundrare. Från dess början 1946 till hans död var Mises en deltidsmedlem på The Foundation of Economic Education vid Irvington-on-Hudson, New York; och han var under 1950-talet en ekonomisk rådgivare till NAM (National Association of Manufacturers), och jobbade inom deras laissez-faire-flygel som till slut förlorade till den ”upplysta” statsdyrkar-flygeln.

I egenskap av att vara en marknadsliberal och klassisk liberal, i tradition av Cobden, Bright och Spencer, var Mises en libertarian som kämpade för förnuft och individuell frihet i personliga och ekonomiska frågor. Som en rationalist och en motståndare till statsdyrkan i alla dess former, kallade Mises aldrig sig själv ”konservativ”, utan snarare liberal i 1800-talsbetydelsen.

Faktum är att Mises politiskt var en laissez-faire-radikal, som starkt fördömde tariffer, invandringsbegränsningar eller statliga försök att tvinga igenom moralitet. Å andra sidan var Mises en trofast kulturell och samhällelig konservativ, som attackerade egalitarianism, och starkt fördömde politisk feminism som en sida av socialism. Till skillnad från många konservativa kritiker av kapitalism höll Mises fast vid att personlig moral och kärnfamiljen både var väsentligt för, och gynnat av, ett system av fri marknadskapitalism.

Mises inflytande var enastående, givet opopulariteten av hans epistemologiska och politiska åsikter. Hans studenter på 1920-talet, även de som senare blev Keynsianer, blev permanent stämplade av ett synligt Misesianskt inflytande. Dessa studenter inkluderar, utöver Hayek och Robbins, Fritz Machlup, Gottfried von Haberler, Oskar Morgenstern, Alfred Schutz, Hugh Gaitskell, Howard S. Ellis, John van Sickle, och Erich Voegelin.

”Till skillnad från många konservativa kritiker av kapitalism höll Mises fast vid att personlig moral och kärnfamiljen både var väsentligt för, och gynnat av, ett system av fri marknadskapitalism.”

I Frankrike var general DeGaulles huvudsakliga ekonomiska och monetära rådgivare, som hjälpte till att svänga bort Frankrike från socialism, Jacques Rueff, en gammal vän och beundrare till Mises. Och en del av efterkrigstidens skiftande bort från socialism i Italien var tack vare presidenten Luigi Einaudi, en framstående ekonom och långvarig vän och marknadsliberal kollega till Mises. I USA var Mises inte alls lika inflytelserik. Under mindre lovande akademiska förhållanden inkluderade hans studenter och beundrare Henry Hazlit, Lawrence Fertig, Percy Greaves Jr., Bettina Bien Graeves, Hans F. Sennholz, William H. Peterson, Louis M. Spadero, Israel M. Kirzner, Ralph Raico, George Reisman, och Murray N. Rothbard. Men Mises lyckades bygga en anmärkningsvärt stark och lojal anhängarskara bland affärsmän och andra icke-akademiker; hans massiva och komplexa Human Action har sålt extraordinärt bra ända sedan det år den publicerades.

Sedan Mises död i New York, den 10 oktober 1973, vid en ålder av 92 år, har den Misesianska doktrinen och inflytandet fått en renässans. Det följande året såg inte bara Hayeks nobelpris för den Misesianska teorin om konjunkturcykeln, utan också det första av många konferenser inom den Österrikiska skolan i USA [1]. Böcker av Mises har återtryckts och samlingar av hans artiklar har översatts och publicerats. Kurser och program inom Österrikisk ekonomi har lärts ut och etablerats över hela landet. [2]

I täten för detta återupplivande av Mises och i studerandet och expansionen av den Misesianska doktrinen står Ludwig von Mises – institutet, som grundades av Llewyllyn Rockwell Jr. 1982, och som har sitt högkvarter i Auburn, Alabama. Mises-institutet publicerar journaler och böcker och erbjuder kurser i elementär, intermediär och avancerad Österrikisk ekonomi, som attraherar en ökande mängd studenter och professorer. Otvivelaktigt är att socialismens kollaps och den ökande attraktionskraften hos fria marknader har bidragit till detta popularitetsuppsving.

Murray N. Rothbard (1926-1995) var den Österrikiska skolans främste förespråkare efter Mises död.

Notiser

[1] 2009 såg för första gången en konferens inom österrikisk ekonomi ta plats på europeisk mark, i Salamanca, Spanien, 21 – 25 oktober
[2] Sedan mitten av 2000-talet har det i Spanien etablerats ett doktorandprogram inom Österrikisk ekonomi på Madrids universtitet, under ledning av Jesus Huerta de Soto.