Ludwig von Mises vapensköld
Inspirationen till vapenskölden är hämtad från vår moderorganisation i USA www.mises.org, som använder Ludwig von Mises släktvapen som vapensköld. Vapenskölden gavs 1881 till Ludwig von Mises farfars far Mayer Rachmiel Mises när han blev adlad av kejsaren Frans Josef av Österrike. Den övre högra kvadranten visar Merkurius stav. Merkurius var en budbärare och guden för handel, vinst och affärer (Mises familj var både framgångsrika köpmän och bankmän). Den nedre vänstra kvadranten visar en symbol för de tio budorden.

Mayer Rachmiel, liksom sin far, var ordförande i olika judiska kulturella organisationer i Lemberg, staden där Ludwig föddes. Det röda baneret visar ”Rose of Sharon”, som är ett av många namn på den heliga modern, och även stjärnorna för det kungliga huset David, en symbol för det judiska folket.

I den svenska varianten har vi valt att behålla delar av vapenskölden för att man ska känna igen sig. I det övre högra hörnet har vi valt att ha en bild på Ludwig von Mises; en förebild, inspirationskälla och upphovsman till mycket. Ludwig von Mises har än idag inte fått det erkännande han förtjänar, men är fortfarande en källa till inspiration för oss alla och kan visa vad det innebär att aldrig ge upp trots oöverkomliga odds.

I det nedre vänstra hörnet finns en bild på Hans Hermann-Hoppe som är en av vår tids ledande intellektuella och en självklar förvaltare av Ludwig von Mises intellektuella arv. Hans Hermann-Hoppe är bland annat författare till den banbrytande boken Democracy the god that failed och flertalet andra böcker och artiklar som till exempel Liberalismens framtid – en vädjan efter en ny radikalism och Naturliga eliter, intellektuella, och staten. I dessa verk har Hoppe stakat ut liberalismens framtid och vad som måste göras för att uppnå ett fritt samhälle baserat på privat egendom.

På det röda baneret har vi valt att sätta symboler som knyter an till vårt nordiska arv. De gyllene fåglarna symboliserar Odens korpar Hugin och Munin (isländska Huginn og Muninn), och härstammar från den nordiska mytologin. Hugin betyder ”den hågade” eller ”tanken”, i bemärkelsen avsikt. Munin betyder ”den som bryr sig” eller ”minnet”, jämför med engelskans mind. Korparna gestaltar vad som är (Munin) och vad som skall komma (Hugin) och skapar därmed ordningen eller sanningen, personifierad av den därför allvetande Oden.

Det spända armborstet ska påminna om kämpen och hjälten Nils Dacke och är riktat mot Gustav Vasa och centralmakten i Stockholm (norrut). Nils Dacke visade i Dackeupproret vad en decentraliserad gerillaarmé med stark lokal förankring kan åstadkomma. Armborsten var ofta hemmagjorda, var mans vapen och kunde enkelt mobiliseras. Ett stort antal män kunde snabbt mobiliseras genom principen ”man ur huse”. Det skedde genom att en budkavle gick från gård till gård och från bud till bud. Budkavlen utformades som ett träföremål med ett budskap inuti. Utanpå var den repad och bränd i ändarna. Detta var ett meddelande till mottagaren om vad som skulle hända om budkavlen inte gick vidare. Reporna berättade vad som skulle hända bonden och det brända vad som skulle hända hans gård. På detta sätt var det möjligt att stanna och arbeta på sin gård tills man verkligen behövdes.

Under Dackefejden valde Nils Dacke att få till stånd en vapenvila med Gustav Vasa, den 8 november 1542, istället för att gå mot Stockholm och krossa Vasa. Trots alla gällande regler och överenskommelser bröt Vasa vapenvilan, vilket ledde till att Nils Dacke besegrades och dödades. Nils Dacke slutade sina dagar på galgbacken i Kalmar med sitt huvud på en stång iklädd kopparkrona, kroppen steglades och flätades kring ekrarna på ett stort hjul. Dackes unge son fick svälta till döds på Stegeborg och hans kaptener blev torterade. Detta var ett av de första fallen av tortyr i Sverige och blev ytterligare ett tecken på Gustav Vasas maktfullkomlighet. Allt detta hände för att man motsatte sig stöld, att få sin egendom förstörd och att se sina söner och familjer slaktade.

Efter detta fanns det inget som kunde stoppa centralmakten som slog klorna i Sverige. Vinnarna skriver historien, och Nils Dacke har länge utmålats som en girig storbonde, en upprorsman som förstörde för vår landsfader Gustav Vasa. Idag vet vi mer och Gustav Vasa kommer oftare i ljuset som den tyrann han verkligen var. Nils Dacke var ingen storbonde, han var nybyggare i Möres magraste och fattigaste område. Det lilla man klarade av att producera från den magra jorden gick till att överleva. När Gustav Vasas huliganer och underhuggare försökte stjäla även detta handlade det om att resa sig mot tyrannen för att överleva. Dacke och hans anhängare var fria män som ville leva och försörja sina familjer och fostra sina barn i fred. Istället blev de trakasserade, bestulna, fick se sina gårdar och sin egendom brända, sina mödrar och döttrar våldtagna samt fäder och söner mördade och torterade. Nils Dacke gjorde vad som borde vara varje fri mans plikt; han spände sitt armborst och reste sig mot tyrannen. Nils Dacke ville inte ha någon nationalstat, han ville leva i fred och bruka sin jord och föda sin familj som man har försökt göra i alla tider. Eller enligt den tidens sätt att uttrycka sig:

”Deras mål var istället att vrida klockan top, femton år tillbaka och återvända till det som ”gammalt och fornt hade varit”, med gammal lag och goda sedvänjor. Om allt detta knöt upprorsmännen sina händer i en våldsam protest mot den nya tidens ondska och mot dess agenter ute i bygderna – mot adelsmän, fogdar, skattekrävare, legoknektar och andra hårdhänta redskap åt den maktfullkomlige i rikets centrum”[1]

Ludwig von Mises – institutet i Sveriges vapensköld kombinerar flera hundra års frihetskamp med vårt nordiska arv och vår tids stora tänkare.

[1] Lars-Olof Larsson, Gustav Vasa – Landsfader eller tyrann? ss 233-234