Om dollarn skulle överges som "reservvaluta", alltså inte längre efterfrågas som standard vid internationell handel, skulle inte dollarns köpkraft falla betydligt då? Eller, eftersom det mesta av pengarna är krediter, skulle dollar som inte längre efterfrågas bara deflateras bort? Krediter kan ju debiteras, men det skulle väl kräva att de inte längre efterfrågade krediterna hamnar dem som utfärdat dem.
Om ett oljebolag vill växla sina dollar mot t.ex. euro, så är det väl en väldig skillnad mellan om den gör det med sin bank som motpart, på vars konto bolaget har sina dollar (för vilka banken håller en fractional reserve av dollar), eller om växlingen görs med någon annan motpart. I det första fallet upphör bolagets dollar att existera. I det andra fallet finns de kvar. Är det rätt uppfattat? Hur fungerar det generellt i praktiken? Skulle t.ex. Shell sälja dollar mot euro på en börs, och då vet man ju inte vem motparten blir, eller ringer de sin bank?
Skulle ett övergivande av dollarn som s.k. reservvaluta medföra ett övergivande även av varaktiga amerikanska krediter, alltså krediter som inte är on demand deposit money (eller vad det kallas) på bankkonton, utan som är skuldväxlar och obligationer? För en stor del av såna värdepapper hålls väl av företag därför att de är denominerade i den valuta som de har sina in- och utbetalningar i? Och centralbanker i sin tur håller dem för att deras länders företags utrikeshandel sker i den valutan? Eller dominerar andra motiv för icke-amerikanska företags innehav av varaktiga dollarkrediter?
Övergången från den förra världsreservvalutan, brittiska pundet, till dollarn skedde väl mycket utdraget och gradvis. UK hade ju kvar sitt kolonialimperium som pundhandelszon ett par decennier efter kriget. Idag, när marknaderna är öppnare för handel, kan väl ett skifte gå mycket snabbare.