Här alltså några urklippta ”rationella” citat från valda uppslagsord. Läs gärna själv hela texten för varje ord.  Humor av stora mått.

http://rationalwiki.org/wiki/Lew_Rockwell

There is a heavy overlap between writers at Rockwell’s site and the von Mises Institute, so you’ll get a lot of recycled material. There’s some actual Austrian economists like Tom DiLorenzo, Walter Block, and Peter Schiff (of course) writing there, so the site is rife with gold buggery. There’s massive amounts of legal history (real and pseudo), much of it dealing with Constitutional originalism. They also hate Abraham Lincoln and Franklin Roosevelt.

Proving the old adage about the stopped clock, Rockwell promotes such vehement opposition to war he puts to shame even the moonbats.

http://rationalwiki.org/wiki/Thomas_DiLorenzo

Thomas DiLorenzo is an Austrian school ”economist” and pseudohistorian who holds a post as a professor of economics at Loyola College, Maryland and as a fellow at the Ludwig von Mises Instituteand formerly worked for the neo-secessionist League of the South Institute. DiLorenzo’s revisionist history has made him a popular ”scholar” within libertarian circles and among some of the nuttier Teabaggers. He is one of the foremost proponents of Neo-Confederate thought today. His body of work is most notable for being something of a synthesis of the alternate universe histories put forth by Neo-Confederates, free market fundamentalists, and libertarians, all in one package.

http://rationalwiki.org/wiki/Murray_Rothbard

Murray Rothbard was an Austrian school economist and influential leader of the modern libertarian movement. As T.H. Huxley called himself ”Darwin’s bulldog,” Rothbard might as well have called himself von Mises’ bulldog. Rothbard was one of the foremost proponents of the pseudo-psychology known as praxeology. Rothbard viewed property rights as paramount to freedom and so went even beyond von Mises, who was a minarchist, in advocating anarcho-capitalism. He was also known as a big critic of fractional reserve banking and the Federal Reserve. Because of his philosophy, he held many views that would be seen as progressive as well as ones that were batshit crazy.

http://rationalwiki.org/wiki/Ludwig_von_Mises

Ludwig von Mises is the patron saint of the Austrian school of economics, although not the actual founder of the school (that would be Carl Menger). He is revered as one of the chief gods of libertarianism for developing the Austrian method of praxeology, which he described as a ‘general theory of human action’[1] Mises has had an immense amount of influence on libertarian thought and was greatly admired by the likes of F.A. Hayek, Ayn Rand and Murray Rothbard.

Mises’ greatest work is generally considered (among his followers, at least) to be the gargantuan doorstopper called Human Action, which fully codifies the method of praxeology. Unfortunately for Mises, it was pseudoscientific upon arrival in 1949 and is even more pseudoscientific in light of current knowledge.

http://rationalwiki.org/wiki/Federal_Reserve

What’s wrong with the anti-Fed crankery?

While one can find many legitimate criticisms of the Fed (incompetence, cronyism, etc.), much of the opposition to the Fed comes from a basic misunderstanding of how it operates or a conspiratorial view.

Conspiracy theories

The Fed has been a frequent subject of conspiracy theories alleging the Fed creates inflation, recessions, and even the Great Depression, through manipulation of the money supply.

Ownership

Critics of the Fed make a big deal out of the fact that the Federal Reserve is a private corporation partially governed by the same banks it is supposed to regulate rather than a federal government agency. So what? This is similar to the status of Amtrak, Fannie Mae, Freddie Mac, the Tennessee Valley Authority, and the United States Postal Service, all examples of other major clusterfucks. Of course, being a major clusterfuck is not synonymous with being a conspiracy controlling the world — indeed, they are almost complete opposites.

Austrian school and free banking proponents

Much of the opposition to the Fed in non-conspiratorial circles (though there is some overlap) comes from the Austrian school, who are free banking proponents and generally draw on Ludwig von Mises’ arguments against central banking. Ron Paul is particularly known for his multi-decadal anti-Fed crusade in Congress. In short, they claim that the Fed creates the business cycle[12] through the expansion of the money supply which leads to ”malinvestment” due to easy money.

Ignoring Lessons from the US Free Banking Era (1837 to 1864)

The biggest flaw with the free banking proponents is they either are ignorant or ignore the many problems seen in the Free Banking Era of the US.

After the establishment of the Fed

The US only saw three major banking crises after the establishment of the Fed (Great Depression, S&L crisis, 2008 financial crisis) and only two since the creation of federal deposit insurance compared to one about every decade prior to that.[14] The business cycle has also seen shorter and smaller contractions.

Essentially, what this demonstrates is that certain libertarians[15] and Austrian schoolers like Ron Paul seem to love the idea of going back to the 19th century and having us all stuff gold bricks under our mattresses every time it looks like there’s going to be a run on the bank.

http://rationalwiki.org/wiki/Ron_Paul

Economics

Paul is associated with the Austrian school[19] of economics. Long-time Paul associate and staffer Lew Rockwell founded the Ludwig von Mises Institute, which runs columns by Paul. This is the reason for all of his goldbuggery and other crank economic ideas.

He doesn’t just want to audit and end the Fed, but also to audit Ft. Knox’s gold reserves, just in case someone replaced them with metal bars that are merely painted gold.[20]

On the positive side of the ledger, he was (along with Bernie Sanders of Vermont) a driving force behind the audit of the Fed that revealed its dirty dealings during the bailouts.

Woo promotion

”Already, Paul introduced a bill (The Health Freedom Protection Act) that would strongly and positively affect Mercola.com and many other natural health organizations and advocates, along with the field of natural health in general.” – Dr. Joseph Mercola

”Only Ron Paul believes in genuine health freedom. He’s the creator of the Health Freedom Protection Act, a bill that would reestablish Free Speech provisions for makers of superfoods, herbs, nutritional supplements and other natural remedies.” – Mike Adams of NaturalNews [24]

In other words, Paul, who is an actual MD, supports freeing the chains that bind the sellers of quack remedies and unproven nostrums from lying to their potential customers. It is recommended that you go to the link in the footnote and read it. You can skip all the stuff about Stormfront and neo-Nazis to get to the quackery report.

http://rationalwiki.org/wiki/Keynes

1st Baron John Maynard Keynes was an outstanding economic theorist whose work dominated pre-World War Two economic theory, during which it reached its maximum expression. In contrast with the Austrian School of Hayek and Mises, and the Chicago/monetarist schools associated withMilton Friedman, both of which advocate for economic freedom and came to be dominant in the 1980s with the rise of Ronald Reagan and Margaret Thatcher and ”supply side economics.”

Båda de traditionella partierna, republikanerna och demokraterna, är ärliga när de intygar sin avsky inför totalitarismen. Väljarna är helt övertygade om att de röstar för politiker som är helt förbundna att bevara konstitutionen och all den frihet den medger, när de röstar på ett av dessa partier. Dessa politiker och de som stödjer dem skulle bli bestörta om de insåg att de faktiskt bereder väg för ett system som inte skiljer sig nämnvärt från det totalitära system de så beslutsamt förkastar.

Läs hela artikeln, av Ludwig von Mises.

Båda de traditionella partierna, republikanerna och demokraterna, är ärliga när de intygar sin avsky inför totalitarismen. Väljarna är helt övertygade om att de röstar för politiker som är helt förbundna att bevara konstitutionen och all den frihet den medger, när de röstar på ett av dessa partier. Dessa politiker och de som stödjer dem skulle bli bestörta om de insåg att de faktiskt bereder väg för ett system som inte skiljer sig nämnvärt från det totalitära system de så beslutsamt förkastar.

Socialism och planering är kommunism

Det fundamentala felslut som förleder dagens politiska tänkande kan ses som den påhittade distinktionen mellan kommunism å ena sidan och socialism och planering å den andra.

De två termerna socialism och kommunism är synonymer. Kommunism är en mycket gammal term, medan socialism först myntades i Frankrike i slutet på 1830-talet. Till år 1917 användes båda helt utan åtskillnad. Därför kallade Marx och Engels det program de publicerade 1848 för Kommunistiska manifestet, medan de partier som organiserades för att genomföra programmet kallade sig för socialistiska partier. Innan 1917 gjordes ingen åtskillnad mellan dessa ord. När Lenin kallade sitt parti ”kommunistiskt” menade han att det var ett parti som uppriktigt syftade till att realisera socialismen till skillnad från partier som, enligt Lenin, endast kallade sig socialistpartier medan de egentligen var ”socialistförrädare” och borgarklassens ”tjänare”. Lenin låtsades aldrig att hans kommunistparti hade något annat mål än att införa socialismen. Det officiella namnet han gav sin stat var – och är – Union of the Soviet Socialist Republics (USSR). Om någon säger att han är emot kommunism, men hyllar socialism, är han inte mer konsekvent eller logisk än den som deklarerar att han är emot mord men hyllar avrättning.

Det grundläggande kännetecknet för socialistisk, eller kommunistisk, förvaltning är ersättningen av den unikt statliga planeringen till planer för varje individuell medborgare. ”Planering” är därför endast ytterligare ett begrepp för att uttrycka vad termerna socialism och kommunism är avsedda att uttrycka.

Ändå vilseleds många av våra partiledare av idén att socialism och planering är något annat än kommunism och att de genom att gynna denna ordning sätter sig emot kommunismen, medan de egentligen helt och fullt anammar det kommunistiska programmet. Självklart låtsas dessa förvirrade politiker att de siktar mot ett socialistiskt system, som bevarar demokrati och den representativa staten.

De säger att de vill avskaffa ”endast” ekonomisk frihet och bibehålla politisk frihet. Det är osäkert om de inser att ekonomisk kontroll inte endast kontrollerar en del av människans liv, som kan skiljas från andra delar. Om staten kontrollerar alla materiella resurser i produktionen, kontrollerar den alla aspekter av individers verksamhet. Om den kontrollerar alla kommunikationsmedel, tryckpressar, radio, TV och alla monteringshallar, kommer all politisk verksamhet vara beroende av de styrandes godtycke. Om alla är förbundna att arbeta enligt statens order, kommer endast de som staten betror att få lägga tid och energi på offentliga angelägenheter.

Det är inte en tillfällighet att den representativa staten och medborgerliga rättigheter utvecklades steg för steg när kapitalismen ersatte feodalismen, och försvann överallt så snart socialism – oavsett den ”högra” modellen (tysk nazism och italiensk fascism) eller den ”vänstra” modellen (rysk bolsjevism) – trängde undan marknadsekonomin. Despotism är den nödvändiga och naturliga följden av socialism precis som den representativa staten är den nödvändiga och naturliga konstitutionella följden av kapitalism.

Omedvetet stöd för socialism

Förvisso avser många av ledarna inom ”vänster”-falangerna i de båda partierna att medvetet avskaffa varje spår av frihet och omvandla Amerika till en fullskalekopia av det sovjetiska systemet. Men de flesta av våra politiker och fotfolket är inte skyldiga till sådant svek. Tvärtom, de är angelägna att bevara det traditionella statssystemet, de fria institutionerna, etablerade av grundlagsfäderna, de institutioner som är fundamentet i detta lands storhet, ära och välstånd, liksom de var de utmärkande dragen för civilisationen i Västeuropa.

Men även dessa uppriktiga förespråkare av frihet undergräver, trots att det är okänt för dem själva, den amerikanska livsstilen. De ger en hjälpande hand till påstått välgörande ekonomiska beslut, vilka å ena sidan saboterar marknadsekonomins funktion och, å andra sidan, begränsar individernas självbestämmande genom att öka statens kontroll, ”social” kontroll som det kallas med förskönande omskrivning.

Det mest skadliga slags ekonomisk politik är inflation, det vill säga att öka tillgången på pengar och pengasubstitut. Om ytterligare monopolistiska banksedlar ges ut eller om ytterligare saldon skapas, har inget ytterligare lagts till det materiella välståndet i ett land. Men de personer, i vilkas fickor de nyskapade medlen hamnar, ges genom detta möjlighet att öka sina inköp. Med andra ord skapas ytterligare efterfrågan på varor och tjänster medan tillgången på sådana varor och tjänster inte har ökat. Det oundvikliga resultatet är att priserna tenderar att gå upp häftigt.

Det finns inget behov av att i detalj teckna av de ovälkomna – nej, katastrofala – effekterna av ett sådant tillstånd. Alla är bekanta med dem; alla känner till hur man skadas av dem. Bland förnuftiga människor finns det knappast någon som skulle våga öppet förespråka inflationistisk politik. Trots detta har detta land [USA reds anm], liksom de flesta länderna i världen, utfört inflationistiska åtgärder i decennier.

Felet vilar på en brist på ansvar och den nyckfulla egenarten hos statsmän och politiker, liksom på girigheten hos mäktiga påtryckningsgrupper som vill få allmosor från staten, det ökända ”något för inget”. Staten kan inte spendera utan att folket belastas.

Eftersom skatterna sedan länge överskridit optimal avkastning och det knappast finns möjlighet till större ökningar i budgeten genom ytterligare höjningar av befintliga skatter eller nya sådana, är den huvudsakliga möjligheten att finansiera offentliga utgifter med inflation.

Det är ett allvarligt misstag att anta att en nation kan vinna och bli rikare genom att öka tillgången på pengar och pengasubstitut. Det en grupp människor kan tjäna, förlorar andra grupper. Inflation och borgenärerna

Låt oss se på en viktig aspekt på problemet, länken mellan borgenär och gäldenär. En av de huvudsakliga effekterna av inflation är den progressiva utspädningen av skulder. Ju längre inflationen fortskrider desto mer gynnas låntagare på bekostnad av borgenären. Medan det nominella värdet på ett lån är oförändrat minskar dess köpkraft mer och mer. Givetvis anser vissa att detta inte nödvändigtvis är av ondo, eller att det till och med kan vara eftersträvansvärt. Borgenärerna, anser de, är rika och kommer över sådana förluster. Men låntagarna är fattiga och gynnas av att deras lånebörda minskas.

Emellertid är detta sätt att resonera helt och hållet felaktigt. Det baseras på ödesdiger feltolkning av grundläggande karakteristika i det kapitalistiska systemet, under vilket en fortsatt ökande folkmassa med facila medel blir borgenärer. En av det kapitalistiska systemets huvudsakliga insatser är de möjligheter det erbjuder massan medborgare att spara och därigenom förbättra sitt materiella välstånd.

På den ”gamla goda tiden” var effektivt sparande möjligt endast för de välbeställda. Bonden, hantverkaren och ägaren av stadsfastigheter kunde förbättra sina gårdar, affärer och byggnader genom sin sparsamhet. Men de egendomslösa arbetarna hade endast ett sätt att spara, att hamstra genom att begrava några mynt eller gömma dem på annat sätt. Detta var ett väldigt otillfredsställande sätt att spara. Dess största brist var att det inte genererade ränta och inte gav spararen möjlighet att förvärva en del av de materiella produktionsmedlen. Medan nytt kapital tillfogades den redan tillgängliga utrustningen, medan nya hus och verkstäder byggdes och blev bättre utrustade, fanns ingen möjlighet för arbetaren att medverka till denna satsning eller att ta direkt del av dess resultat. I denna mening kunde han känna att han var ”proletär”, en man som inte hade egen egendom och som för evigt var destinerad att leva från hand till mun.

Kapitalismens finansiella tekniker ändrade radikalt detta tillstånd. Kapitalism inte bara ökade marginalprodukten av arbete avsevärt och därigenom ökade löner och de anställdas levnadsstandard. Den gjorde det också möjligt för sparsamma arbetare att förenas i strävan att ackumulera kapital. Den installerade institutioner för att kunna skörda frukten av allas sparsamhet, först och främst sparbanker och försäkringsorganisationer. Även minsta lilla besparing uppbär ränta. Framgången för dessa system var förkrossande. Miljarder tillfördes det kapital som satts att arbeta i fabriker, gårdar, gruvor och kommunikationsmedel. Den vanlige människans innehav motsvaras av en kontinuerligt ökande del av nationens välstånd.

Den vanlige människan en borgenär

Dessa betingelser manifesteras genom det faktum att genomsnittsmänniskan idag är långivare snarare än låntagare. Den så omtalade ökningen av konsumenters kreditlån, som härstammar från amorteringsförsäljning och -köp, får inte vilseleda oss. Genomsnittsmänniskan är i stor utsträckning en borgenär, inte gäldenär. De många miljarder dollar som storföretag och fast egendom är skyldiga lånebankerna, de kommersiella bankerna, sparbankerna och försäkringsbolagen tillhör – praktiskt, men inte formellt – den vanliga människan. Den vanliga människan äger privata obligationer på samma sätt som hon äger statspapper och realobligationer, som ges ut av riksgäldskontoret liksom av olika statliga underavdelningar. Och till sist ger förtroligheten om dessa typer av investeringar henne bättre förståelse för praktiskt företagande, och därför gör det det möjligt för henne att investera genom exempelvis aktieförvärv. Ett utmärkande drag hos dagens finansiella utveckling, aktieandelsfonder och nära besläktade instrument, visar till hur stor del det som kallas riskkapital också blir ett populärt sätt att spara och investera.

Hur viktiga dessa försök att göra den vanliga människan till ägare av aktier än må vara, är den huvudsakliga metoden att ge anställda, som dugliga kapitalister, del av det välstånd som skapas i den fria ekonomin, genom att förvärva titlar och anspråk på bestämda summor i den nationella valutan. Även ur detta perspektiv förvärvar massan ett ivrigt intresse för de lagliga betalningsmedlens stabilitet, därför att värdet på alla sorters insatser och förskott, obligationer och försäkringsprogram är oskiljaktigt länkade till dollarns köpkraft. En politik som ger ”smygande inflation” som detta land nu driver sedan många år är – förutom alla andra skadliga effekter den för med sig – bokstavligt talat antisocial och antidemokratisk. Det är en politik som går emot den vanliga människans vitala materiella intressen. Det skadar allvarligt de förståndiga och plikttrogna lönearbetare, som söker förbättra sin egen och sina familjers lott genom sparsamhet.

Med en sund penningpolitik skulle dessa människor bli mer och mer deproletariserade. De skulle förvärva en ständigt ökande del av det nationella välståndet och intresseras för nationens ekonomiska satsningar, inte bara som anställda, utan också som ägare av räntebärande investeringar. Men med en inflationistisk politik ser de hur deras besparingars köpkraft, deras försäkringar och pensioner konstant reduceras. Deras hopp om ökat materiellt välstånd skingras. Deras försök att bli en del av de samhällsskikt, som genom att spara och ackumulera kapital gemensamt förbättrar ekonomin, omintetgörs. De blir desperata och förlorar sin tilltro till marknadsekonomins rättvisa och effektivitet.

Kommunister förespråkar inflation

De kommunistiska ledarna vet mycket väl hur deras sak gynnas av att undergräva dollarns köpkraft. De vet att de inte kan lyckas i ett land där de lönearbetande massorna litar till sina besparingar och på annan inkomst, som pensioner och sociala fördelar, låsta till exakta summor av det lagliga betalningsmedlet. Det största hindret deras propaganda stöter på i det här landet är det faktum att den ”vanliga människan” blir mer och mer deproletariserad och ser sin personliga ekonomiska situation förbättras, inte bara genom ökade löner utan också genom pensionsutfästelser och ränteinkomster. De 65 % av den amerikanska befolkningen som har livförsäkringar är bevis för att de kommunistiska slagorden inte har genomslagskraft, liksom de 47 % av befolkningen som månadssparar i sparoch kommersiella banker. Men när dessa människor ser hur värdet på deras besparingar ständigt reduceras genom inflation förlorar de tron på systemet och blir lätta byten för de subversiva partiernas bedrägliga inviter.

Det är verkligen en diabolisk nödlösning att hetsa olika påtryckargrupper att efterfråga större och större statliga utgifter att finansieras genom ökade lån. Räkningen för sådan statlig överdrift uppbärs alltid av de flitigaste och mest försynta människorna. Det är deras anspråk som sjunker med dollarns köpkraft.

En sund monetär politik är ett av de främsta medlen att förhindra kommunismens lömska ränker.

Denna artikel publicerades ursprungligen i Libertarianskt forum, Nummer 3-4, Maj 2003.

Kommentera på bloggen.

I debattartikeln ondgör de sig över att mediebolaget MTG har köpt OS-rättigheterna till Sochi 2014 och Rio de Janeiro 2016. Risken finns därmed att många svenska missar OS. Istället vill de att det fortsätter att sändas ”gratis” och ”fritt” på SVT samt att regeringen(!) ska upprätta en lista över evenemang som ska skyddas och som alltid ska gå att se ”gratis”.

SVT är inte ”gratis”, det finansieras som bekant med en tvångsmässig skatt. Argumentationen är bara ytterligare ett tecken på den socialistiska hjärntvätt som de har gått igenom i skolan. I samhällskunskapsböckerna så beskrivs flera tjänster i det svenska samhället som ”gratis”. Nej det är inte ”gratis”, det är stulna pengar som används till dessa ”gratis” pengar.

Idrottsmännen borde fortsättningsvis hålla sig till det som de har intellektuell kapacitet att förstå, reglerna i sin idrott. Däremot så skulle man kunna hoppas att de borde förstå den enkla innebörden av ordet gratis.

Artikeln heter Höga löner ökar arbetslösheten bland invandrare och ungdomar, vilket givetvis är redaktionens dito. Själv kallade jag den ”Hög tid för fri lönesättning”, men det kanske gjorde det alltför tydligt vad jag efterfrågar.

Hur som helst så är det på tiden att någon lyfter frågan från det vardagspolitiska käbblet och tar upp vad ekonomisk teori faktiskt säger om resultatet av arbetsrätt och trygghetssystem. Hur politiskt inkorrekt det än må vara.

Läs hela artikeln, av Christian Strandh

1. Ekonomisk vetenskap är a priori

2. Ekonomisk vetenskap uttalar sig om den empiriska verkligheten

Särskilt svårt kan det vara att förstå hur detta går ihop om man är starkt präglad av vetenskapsfilosofier som logisk empirism eller Popperiansk filosofi, som båda är filosofier som gör anspråk på att kunna separera vad som kännetecknar all egentlig vetenskap från det som inte är vetenskap. Jag är själv en av dem som grubblat en hel del tidigare med att få ihop detta då jag har en bakgrund i dels neoklassisk finansteori, dels i analytisk filosofi som även den har ett starkt arv av logisk positivism. Dessa vetenskapsfilosofier har det gemensamt att de kräver empirisk verifikation (eller falsifierbarhet) för att godta utsagor som empiriskt vetenskapliga. Empirisk prövbarhet är dock som vi ska se inte det enda sätt en vetenskaplig teori kan ha kontakt med verkligheten på.

Det jag menar med begreppet ekonomi är i mångt och mycket representerat av österrikisk ekonomi och österrikisk metod idag, men historiskt sett refererar den till ekonomisk vetenskap generellt så som den utvecklats och praktiserats av mer eller mindre alla ekonomer fram till början av 1900-talet. Därför talar jag om en ekonomisk metod och inte en österrikisk metod även om de flesta som idag arbetar enligt metoden är österrikiska ekonomer, och trots att de flesta som idag bara kallar sig ekonomer arbetar på annat sätt.

Det som gör att det inte är helt uppenbart hur de två utsagorna hänger ihop är att den vetenskap som karaktäriseras av punkt 1 ofta kännetecknas just av att inte ha någon direkt koppling till den empiriska verkligheten. Paradexemplet är matematiken där man kan göra alla möjliga antaganden och resonera sig fram till olika matematiska strukturer och teorier så länge man följer vissa slutledningsregler som gäller för den matematiska vetenskapen. Exempelvis kan man matematiskt föreställa sig 30-dimensionella rum och dylikt som inte behöver ha någon empirisk motsvarighet. Att matematiken sedan ibland förefaller beskriva verkligheten väldigt väl, såsom i vissa naturvetenskapliga teorier, är i sig ett intressant faktum värt att filosofera om. Det ändrar hur som helst inte på matematikens a prioristiska karaktär, och att empirisk prövning inte är relevant för att avgöra om en matematisk utsaga är sann eller ej.

Ekonomisk vetenskap delar egenskapen med matematiken att den är deduktiv, och att den bygger på att man utifrån olika grundantaganden (axiom) och med hjälp av klassiskt logiska slutledningsregler härleder olika ekonomiska utsagor (teorem). De mest grundläggande antaganden ekonomin utgår ifrån är att människor agerar, och att människor har mål som de via olika medel försöker uppnå. I den meningen förutsätter seriös ekonomisk teori en viss grad av rationalitet hos människor, men det är i en mycket svagare mening än vad man ofta tänkt sig i den neoklassiska ekonomin. Kravet på rationalitet innebär inte att människors nyttofunktioner måste antas vara symmetriska för positiv och negativ nytta, eller att människor är okänsliga för känslor och psykologiska faktorer. Det innebär inte heller att människor nödvändigtvis känner till optimala medel för att nå sina mål. Det kräver just bara att de har mål som de kan rangordna ordinalt, och att de på något sätt försöker uppnå målen så gott de kan.

Vidare utgår vi i ekonomin från vissa övriga generella antaganden, såsom att arbete medför onytta jämfört med fritid och därför kräver att något uppnås genom arbetet som inte uppnås genom fritid. Vi antar även att det finns en knapphet av resurser, och att det därför måste göras val och prioriteringar.

Antagandena som gjorts hittills är ganska uppenbart empiriskt realistiska.

Utöver det antas fler premisser som kan vara av både realistisk och orealistisk karaktär. Premisser av det senare slaget kan vara att ett ekonomiskt system är statiskt och att inga förändringar i aktörernas preferenser sker. Detta leder då till vad Mises kallade för jämviktsekonomin (eng. the evenly rotating economy). I denna antar vi att inga förändringar äger rum, utan att produktionsfaktorernas optimala användning, priser, utbud, efterfrågan med mera är kända. Jämviktsekonomin är orealistisk och har ingen empirisk motsvarighet. Däremot kan vi säga saker om jämviktsekonomin som är sanna eller falska, även fast den i sin helhet inte är direkt empiriskt relevant. Jämviktsekonomin används som ett instrumentellt analysredskap, där vi utgår från jämviktsekonomin och gör enskilda realistiska antaganden för att kunna isolera effekten av dessa. Ett bra exempel på användandet av jämviktsekonomin som analysredskap är Rothbards förklaring av ränta i ”Man, Economy and State”. Rothbard visar att om vi antar en jämviksekonomi så kommer räntan i denna endast baseras på tidspreferens. Om sedan mer realistiska antaganden görs som medför att osäkerhet kommer in i bilden, då kommer även räntan även att påverkas av osäkerheten.

Det som gör att ekonomi är ett empiriskt relevant ämne är sålunda att de antaganden som görs är realistiska och empiriska. Även i ett helt orealistiskt fall som jämviktsekonomin får vi fram intressanta och empiriskt relevanta slutsatser, såsom att räntans mest fundamentala orsak är mänsklig tidspreferens.

Någon kan då fråga varför de slutsatser som följer logiskt ur antagandena av nödvändighet är giltiga. Varför måste de ekonomiska förhållanden som teorin handlar om ha en logisk struktur? Varför kan vi ha visshet om att slutsatserna är giltiga bara för att premisserna var det? Till skillnad från i naturvetenskapen där det är mindre självklart varför naturen skulle vara logisk för mänskligt förstånd, så är svaret enkelt i ekonomin. Ekonomi är resultatet av mänsklig handling, och mänsklig handling har alltid en logisk struktur för annars är det inte handling. Enligt Mises är detta en följd av att den mänskliga kognitionen är sådan – enligt Rothbard beror det på att den empiriska verkligheten är sådan. Den distinktionen och huruvida den alls är berättigad kan vi diskutera vid ett annat tillfälle.

Kommentera på bloggen

Lagen är samtidigt av människan skapad och nästan av religiös och utomjordisk natur. Lagen ses nämligen som något som vi alla skapar genom och som med våld (när så krävs) upprätthålls av staten – och som samtidigt binder samma stat. Lagar i form av en konstitution (grundlag) anses garantera vissa rättigheter och samtidigt både skydda medborgarna från och begränsa staten. För en anarkist är detta en oerhört märklig tro, som trots allt av många hålls som ganska självklar: att ett monopoliserat våldsmaskineri på något sätt kan hållas stången och tvingas knäböja – även över tid – av Lagen.

Förvisso finns det en grundläggande förvirring i synen på Lagen. Hayek visade tydligt (i Law, Legislation and Liberty) att det är skillnad på vad som blir lag spontant genom fria domares domar och den lag som stiftas uppifrån av församlingar med inflytande i staten. Den förra lagen (vilken är den man egentligen talar om när man talar om Lagen) är föränderlig och baseras helt och hållet på folkets gemensamma historia, konventioner och medborgares existerande moral och åsikter, medan den senare kan tvinga medborgarna till vissa handlingar och hålla dem ansvariga ifall de fallerar att vandra den utstakade vägen. (Men Mises hade istället åsikten att ingen stat kan över tid genomdriva och upprätthålla lagar som går emot folkviljan.)

Men oavsett hur man ser på lagen, så håller många – även radikaler – för sant att lagen garanterar ett skydd gentemot vår tids största mördar-, bedrägeri- och tjuvliga: staten. Att på något sätt tro att en lag (eller ”konstitution”) skyddar oss mot en centraliserad monopolvåldsmakt verkar orimligt. Det amerikanska exemplet borde göra väldigt klart: den amerikanska konstitutionen, som från början var tänkt att begränsa staten, har urvattnats, underminerats och ignorerats. Utan några konsekvenser (annat än för folks frihet).

Det republikanska primärvalet visar med all önskvärd tydlighet lagens irrelevans. Samtliga kandidater använder ordet ”konstitution” i sina tal och politiska program, men endast en har som politisk idé att staten ska återgå till att lyda under lagen. Detta anses av de andra kandidaterna, liksom i media, vara en smått komisk och absurd idé.

Historien lär oss att en best inte kan fängslas eller tämjas med hjälp av paragrafer. Frågan är dock given: om staten varken kan eller vill följa den lag som den själv skriver, vad har vi för skyldighet att följa den? Svaret är lika givet som frågan: ingen alls. Lagen är piskan som viner över våra huvuden, inte ljuset som vägleder oss.

Innan han gick frågade Jonatan efter vägen till stadshuset. Greta såg oroligt på honom och lade en hand på hans arm, ”Snälla Jonatan, berätta inte för någon om maten du fick. Vi har inget tillstånd.”

”Va!” sade Jonatan. ”Behöver man tillstånd för att ge någon mat?”

”I staden, ja,” svarade hon. ”Och vi kan få massa problem om myndigheterna får reda på att vi serverat mat utan tillstånd.”

”Vad är meningen med tillståndet?”

”Det är för att alla skall garanteras en viss standard på maten. För länge sedan brukade stadsfolket köpa sin mat från gatuförsäljare, små kaféer eller gourmérestauranger. Eller så köpte de mat i affärer och tillagade den själva i hemmet. Men Lordernas Råd menade att det var orättvist att vissa åt bättre mat än andra och att människor behövde skyddas från sitt eget dåliga omdöme. Därför öppnades politiska kaféer där alla i staden kunde få ett standardiserat mål mat gratis.”

Läs hela kapitlet, av Ken Schoolland.

Se de tidigare kapitlet av Jonatan Godtrogen.