Men liksom vanligt är artikeln helt värdelös. Man måste fråga sig om SvD säljer något annat än rubriker.

Man kan nämligen läsa hela artikeln och fortfarande har man ingen aning om hur studien gick till eller vad man mätte. Det enda journalisten låter meddela är att:

Forskarna skriver … att rönen ska tolkas med försiktighet, eftersom kaffekonsumtionen bara mättes vid ett tillfälle under perioden och alltså kan ha varierat med tiden. Det är också oklart vad i kaffet som ökar livslängden.

Jo, det klart att en studie om kaffe kanske inte ger oss total kunskap om vad vi ska äta eller dricka. Men vad var det egentligen forskarna mätte? Och hur? Och vad var syftet med studien? Vad har de kontrollerat resultaten mot? Vilka variabler mättes? Artikeln svarar inte på någon av dessa frågor. Med andra ord är den helt värdelös. Man får faktiskt mer kunskap om man läser den senaste notisen om vad kändisarna bråkat om i Let’s Dance.

Faktum är att sådan här rapportering inte är något annat än pinsam. Hur dumma tror journalisterna att vi är? Och varför undanhåller de oss fakta? Om de nu ska skriva en artikel där de mer eller mindre plankar en vetenskaplig dito, så kan de väl i alla fall meddela det som är relevant. Artikeln blir längre, intressantare och faktiskt värdefull. Som den nu skrivs är den inte mer än skvaller om forskarrön, vilket inte säger oss ett dugg.

Journalismen blir bara sämre och sämre. Och den verkar syfta till att göra oss dummare. Faktum är att om journalister rapporterade snarare än försökte hitta fräcka rubriker (vilket man tycker inte borde vara en journalists uppdrag) så skulle dagstidningarna vara en viktig del av samhället och samhällsdiskursen. Men så är inte fallet. Rapporteringen om ekonomi nämner jag inte ens, för den är under all kritik.

Man kan fråga sig vad som gör att journalister kan förmå sig att skriva sådana här dumheter; hur kan de leva med att bara skriva dumheter (eller snarare: tomheter). Men sanningen är nog dessvärre att journalisterna inte förstår det de rapporterar om. Jag känner inte just den här journalisten, men verkar det inte t o m sannolikt att han eller hon inte fattar ett dyft av den vetenskapliga artikeln? Det vi får rapporterat i SvD är bara en snabb omskrivning av forskarnas pressmeddelande. Om vi verkligen vill veta något om detta så får vi leta reda på originalartikeln och läsa den själva.

Dessutom har Per även fått en ettårig anställning som postdoc-forskare på Ludwig von Mises Institute, med början i juni. Den formella titeln lyder Post-Doctoral Research Fellow och Per kommer att arbeta juni 2012 till juni 2013 från Mises-högkvarteret i Auburn, Alabama, med nationalekonomisk forskning och diverse PR-aktiviteter för Institutet.

Tjänsten är tänkt att stödja Per att få arbete inom amerikansk akademia samt stärka institutets positioner akademiskt. Tjänsten gäller under förutsättning att Per inte får ett bra jobb inom akademia innan postdoc-tjänsten upphör; eftersom tjänsten syftar till att stödja Per, har han rätt att när som helst avbryta sin anställning.

Vi är givetvis oerhört glada för Pers skull och önskar honom lycka till! Och, för att förtydliga, Per kommer självklart även i fortsättningen att bidra till Mises.se.

Mycket riktigt levererade han inledningsvis exceptionella övervinster, varför fler och fler spekulanter började intressera sig för och lockas med i hans rörelse. Vad investerarna inte visste var att det inte fanns någon verksamhet bakom entreprenörens löften. Istället bestod tidiga investerares vinster de facto i kapitalinsatser från nya spekulanter. Grupp A:s avkastning kom från grupp B:s investeringar, vars avkastning kom från grupp C:s investeringar och så vidare… “Entreprenören” var Charles Ponzi.

Läs hela artikeln, av Ola Nevander.

Mycket riktigt levererade han inledningsvis exceptionella övervinster, varför fler och fler spekulanter började intressera sig för och lockas med i hans rörelse. Vad investerarna inte visste var att det inte fanns någon verksamhet bakom entreprenörens löften. Istället bestod tidiga investerares vinster de facto i kapitalinsatser från nya spekulanter. Grupp A:s avkastning kom från grupp B:s investeringar, vars avkastning kom från grupp C:s investeringar och så vidare… “Entreprenören” var Charles Ponzi.

Som ofta brukar framhävas liknar västvärldens offentliga pensionssystem i stora drag Ponzis pyramidspel. Det finns emellertid viktiga skillnader. De förra omfattar summor som Ponzi endast kunde ha drömt om att attrahera och är trots allt obligatoriska.

Den moderna statens inblandning i svenskarnas pensionssparande började 1913, när folkpensioner – en slags garanterad lägsta inkomst – infördes från 67 års ålder. Även om detta var en principiellt viktig händelse innebar det vid tidpunkten ingen större belastning på statens finanser. Den genomsnittlige svensken förväntades nämligen bli omkring 55 år gammal. Gemene man hade alltså varit död och begraven i mer än ett decennium innan den statliga pensionen teoretiskt sett kunde börja dimpa ner i brevlådan.

Dagens pensionssystem skapar däremot utmaningar av helt andra dimensioner. Sedan 60-talet har Sverige, som de flesta andra ekonomier i västvärlden, plågats av en långsamt växande men elakartad tumör i form av ett pensionssystem i enlighet med den så kallade pay-as-you-go-principen. I Ponzis fotspår är idén mycket enkel: beskatta den nuvarande arbetskraften och omfördela “insatserna” till en helt annan grupp, nämligen landets pensionärer. De beskattade får i utbyte mot sina inbetalningar i systemet löften eller “pensionsrätter” från staten om att förses med en regelbunden inkomst efter uppnådd pensionsålder. Inkomstpensionssystemets kassaflöde kommer således huvudsakligen bestå av årets inbetalda avgifter från arbetskraften minus utbetalda förmåner i enlighet med nuvarande pensionsutfästelser till ålderspensionärer.

Utöver inkomstpension (som motsvarar 16 procent av bruttolönen) – den del som beskrevs ovan – består det statliga pensionssystemet av ytterligare två delar: garantipension och premiepension. Garantipensionen definierar en lägsta pensionsnivå för människor som har haft få eller inga arbetsinkomster i livet och finansieras direkt av statsbudgeten. Premiepensionen (2,5 procent av bruttolönen) är den lilla “valbara” del av den statliga pensionen som man själv får placera. Givetvis kan för mycket valfrihet vara farligt i längden, så att placera i enskilda aktier, enskilda räntebärande papper, fastigheter, råvaror eller i egna företag kommer inte på tal. Som vi alla känner till består valfriheten istället i “över 700 fonder”. Ungefär som en cancerpatient som får “välja” mellan operationsbordet och likkistan…

Åter till inkomstpensionen. Dess kassaflöde varierar naturligt nog från år till år. För att undvika att årliga negativa nettokassaflöden ska leda till en systemkollaps upprättar staten buffertmedel, vilka inom ramen för den svenska inkomstpensionen förvaltas av första till fjärde respektive sjätte AP-fonden. I händelse av underskott likviderar man delar av detta kapital och vid överskott ökar det införda kapitalet.

Historiskt sett kan man – inte helt oväntat – konstatera att frestelsen för makthavare att utnyttja pensionssparmedel till andra angelägna offentliga projekt (bostadssatsningar, kommunbidrag m.m.) har varit mycket stark. När ATP-systemet infördes i början av 60-talet skedde det från allra första början, att det som skulle vara buffertmedel lånades vidare till andra regeringsdepartement där pengarna istället spenderades. Även om själva pensionssystemets balansräkning vid första anblicken inte nödvändigtvis såg så illa åtgången ut bestod bufferttillgångarna till stor del av s.k. intra-statliga fordringar, vars medel – då de redan dirigerats vidare till andra statliga utgifter – på nytt måste samlas in från skattebetalarna.

Förskingringen av svenskarnas sparpengar från pensionsfonder har sedan ATP-systemets införande bara fortsatt. Beslut omkring sekelskiftet från den dåvarande socialdemokratiska regeringen under Göran Perssons ledning att överföra 258 miljarder kronor till statskassan från AP-fonderna har exempelvis fått en del uppmärksamhet. Det är emellertid viktigt att poängtera att samma ofog i realiteten ständigt pågår (såväl från höger som från vänster) genom en mycket systematisk och genomtänkt process. Många miljarder av AP-fondernas kapital består, från skattebetalarnas ekonomiska perspektiv, av ren luft i form av skuldförbindelser från offentlig sektor.

Det gamla ATP-systemet var ett rent förmånsbaserat system (d.v.s. ett system där storleken på framtida pensionsutbetalningar är bestämd i förväg) som efter en utdragen politisk strid klubbades igenom i riksdagen med en enda röst övervikt, när folkpartisten Ture Königsson under mystiska omständigheter trotsade sitt eget partis förslag och lade ner sin röst till förmån för ett gigantiskt fördelningspolitiskt projekt anfört av Socialdemokraterna. Det blev emellertid snart uppenbart att kalaset skulle bli mycket samhällsekonomiskt kostsamt och de sociala avgifterna höjdes successivt med tiden, samtidigt som man gjorde vad man kunde för att fiffla med förmånernas storlek.

När ett vanligt företag inte kan möta sina åtaganden går det förstås i konkurs – det kan inte bara magiskt öka sina inkomster och reducera sina kostnader i svåra tider. Pensionssystemet däremot försätts inte i konkurs, utan då dess finansiering bygger på tvång antar det endast en ny skepnad. Till slut nås dock en punkt då projektet som ett svart hål så fullständigt slukar samhällets kapital, att hotet om en närmast total finansiell härdsmälta gör att det oundvikligen knuffas ner i sin grav. Detta skedde med det gamla ATP-systemet i och med 90-talets reformer.

Inkomstpensionen är numera avgiftsbaserad, vilket innebär att avgiftsnivån – men inte storleken på framtida pensionsutbetalningar – är känd. Utbetalningarna räknas upp eller ner med hänsyn till vissa demografiska och makroekonomiska faktorer, vilket ger pensionssystemet en viss flexibilitet. Samtidigt är det viktigt att betona att risken i ett avgiftsbaserat pensionssystem faller på arbetstagaren. Eftersom staten har inte längre har någon skyldighet att betala ut en viss procent av arbetsinkomsten i pension är medborgarna i princip rättslösa när en stor kris väl anländer – och det gör den givetvis förr eller senare.

Givet politikers och byråkraters outtröttliga törst efter nya finansieringsmetoder är det svårt att tänka sig att buffertmedel någonsin ska kunna vara en garanti för hållbarheten i denna typ av pensionssystem, oavsett hur övertygade vissa ekonomer, exempelvis nobelpristagaren Paul Krugman säger sig vara. Det nuvarande svenska pensionssystemet anses vara ett av de mest progressiva och välgenomtänkta i västvärlden, men inbetalade pensionsavgifter kommer trendmässigt inte vara i närheten av att täcka de utbetalade förmånerna på mycket länge. Därför blir svenskarnas pensioner allt mer beroende av avkastningen från AP-fonderna. De rapporterade tillgångarna för AP-fonderna med hand om inkomstpensionen uppgår idag till runt 850 miljarder svenska kronor, vilket motsvarar 3-4 års pensionsutbetalningar i nuvarande takt. Det kan låta mycket, men med minst sagt bleka världsekonomiska utsikter framöver och en åldrande befolkning är detta inga betryggande summor, särkilt inte om förvaltare av AP-fonderna fortsätter att placera skattebetalarnas pengar i grekiska statspapper och liknande.

Utöver vad som redan nämnts finns det, från ett ekonomiskt perspektiv, en mängd problem med den typ av pensionssystem som idag motsvaras av inkomstpensionen (“pay-as-you-go”-system). Låt oss titta närmare på några av dem.

(1) Inkomstpensionen leder till en kraftig reduktion av landets sparande, vilket i sin tur för med sig minskad kapitalackumulation. Den allmänna ökning av levnadsstandarden som annars hade ägt rum uteblir därmed. Detta sker på grund av att staten – genom att försäkra medborgarna om en viss inkomst i slutet av deras liv – hämmar personligt sparande, planering och ansvarstagande. Kommer den som går in på ett casino med en garanti om att lämna casinot med minst 70 eller 80 procent av sina insatser, alldeles oberoende av roulettens utfall, att agera ansvarsfullt? Nja. Men inte nog med detta. Det är inte bara så att medborgarna, till följd av de offentliga pensionssystemen, agerar mindre ansvarsfullt och sparar mindre. Staten gör det ju inte heller! Den omfördelar nämligen bara pensionsinbetalningarna från A till B här och nu. Inga nutida varor utbyts mot framtida varor på samhällsnivå. Inget sparande sker. Det gamla ATP-systemet (ett rent “pay-as-you-go”-system), som infördes i början av 60-talet, var en kraftigt bidragande orsak till att sparkvoten stadigt sjönk till samhällsekonomiskt skadliga nivåer. Då en ekonomi inte kan växa utan sparande halkade Sverige så småningom efter i internationella jämförelser av ekonomisk utveckling.

(2) Det allmänna pensionssystemet är särskilt skadligt för lönearbetare, då skattebördan från ett ekonomiskt perspektiv helt och hållet faller på löntagaren, inte delvis på arbetsgivaren och delvis på löntagaren som man kan tro vid första anblicken. Formellt dras avgiften nämligen (solidariskt!) dels från arbetsgivaravgiften och dels från arbetarens lön som “allmän pensionsavgift”. Ekonomiskt sett spelar det emellertid ingen som helst roll för en arbetsgivare om han betalar “sin” andel till pensionsmyndigheten eller direkt till arbetaren i form av lön. Båda dessa utlägg är kostnader som är förknippade med sysselsättningen av arbetare i verksamheten. Resultatet är att arbetstagarens bruttolön blir mindre gentemot vad den annars skulle ha varit. Dessa offentliga pensionssystem har sålts till allmänheten som en rättvisefråga för arbetstagare, men i själva verket är det just arbetstagarna som är de stora förlorarna och som tragiskt nog blir utsatta för en systematisk typ av tvångsdiskriminering som – allt annat lika – ökar klyftorna mellan dem och andra grupper.

(3) Vidare bidrar de obligatoriska pensionsavgifterna i praktiken tillsammans med den nuvarande lönebildningen och arbetsmarknadslagstiftningen till att ungdomar och andra lågkvalificerade grupper i praktiken stängs ute från arbetsmarknaden. Kravet på pensionsavsättningar höjer kostnaden för att anställa, vilket skapar artificella inträdesbarriärer på arbetsmarknaden och missgynnar arbetssökande inom yrken med låg specialisering.

(4) På grund av demografiska faktorer tenderar den typ av pensionssystem som motsvaras av den svenska inkomstpensionen på sikt rasa samman av sig själv. Människor blir allt äldre, vilket gör att varje arbetare tvingas försörja ett större antal pensionärer. Beakta exempelvis att den genomsnittliga tiden som pensionär ungefär har fördubblats sedan denna typ av system först infördes i 60-talets Sverige. Bara denna faktor leder oundvikligen till höjda skatter, minskade förmåner eller både och. Man kan alltså tala om en snöbollseffekt vars fart beror av den demografiska utvecklingen, en utveckling som det i ett modernt samhälle inte finns något sätt att hindra inom ramen för samma system. Denna snöbollseffekt är i nuläget framförallt påtaglig i Sydeuropa och utgör en tickande bomb som spär på de negativa ekonomiska utsikter vi idag ser för skuldkrisens PIGS-länder.

(5) De offentliga pensionssystems tvingande karaktär underminerar och hindrar entrenörsdrivna, pensionslösningar från att växa fram på marknaden. Entreprenörskapet – förstådd som den process genom vilken uppmärksamma individer leds till att upptäcka och möta sociala behov genom signaler i prismekanismen – kan inte ersättas av tvingande befallningar från en central auktoritet. Detta på grund av kalkylproblemet: den information som skulle behövts för att koordinera produktionsförhållanden i enlighet med konsumenternas preferenser förblir dold i avsaknad av marknadspriser, då alternativkostnader inte kan skattas.

Då det börjar stå mer och mer klart att pensionssystemen i västvärlden sakta men säkert håller på att fallera kommer makthavare att snegla mot marknadsorienterade reformer, inte minst för att ha något att skylla på när den globala pensionskrisen väl blir akut. Den som inte vänder bort blicken från den information som läcker ut från massmedia måste ju tro att goda tider alltid är resultatet av framgångsrik politik och dåliga tider alltid följden av ett marknadsmisslyckande.

Defekterna i västvärldens pensionssystem är dock inget marknadsmisslyckande, utan ett praktexempel på en allmänningens tragedi. Och bördan som följer den allmänna pensionens tragedi måste vi alla bära på, vare sig vi vill det eller ej.

Kommentera på bloggen.

Det går alltså inte i dagens media- och debattklimat att använda ett uttryck som ”etniska svenskar mitt i livet” utan att bli klassad som rasist. Om man inte ens får beskriva verkligheten hur ska man då kunna göra något åt den?

Game over.

Nästan alla icke-amerikanska banker i världen har nu slutat acceptera amerikanska klienter eftersom den 400 sidor långa lagstiftningen är alldeles för dyr och krånglig och riskabel för bankerna att försöka handskas med. VD:n för en av Singapores största banker konstaterade att det skulle krävas ett helt team med jurister bara för att lyckas tolka och uppfylla den nya lagen, och därför är det lättare att hålla sig borta från amerikaner helt och hållet. En chef på Asiens största bank, DBS, förklarade att ”vi öppnar inga nya konton åt amerikaner. Punkt slut.”

En liknande händelse inträffade också i Kalifornien när man förra året började kräva moms på all webbaserad försäljning till och från delstaten. Resultatet blev även där att en mängd webbentreprenörer tog sitt pick och pack och flyttade till Nevada och andra friare delstater. Istället för att politikerna i Kalifornien drog in en massa extra skattepengar försvann tusentals jobb till andra delstater.

Frågan är dock vad som händer då statens snara dras åt även i t.ex. Nevada. Det är inte otänkbart att företag som Apple tar sitt pick och pack och helt enkelt lämnar USA till förmån för andra länder och andra kontinenter, ex. Asien.

Ett företag som redan ligger i startgroparna för att göra exakt den flytten är mega-kasinobolaget Wynn Resorts. Trots att de äger flera av Las Vegas största kasinon drar man idag in mycket mer pengar på sina kasinon i Macao i södra Kina. Det främsta skälet till flytten är dock att bolagsskatten i Macao är 12%. Ty även om den delstatliga bolagsskatten i Nevada är obefintlig så tvingas Wynn och alla andra USA-baserade företag fortfarande betala den federala bolagsskatten på 35%. Nästa år kommer den dessutom höjas till hela 39%, vilket blir den högsta i västvärlden. Smått ironiskt för ”världens friaste land”.

Steve Wynn, ägaren av Wynn Resorts, blev för övrigt medborgare i Monaco för 2 år sedan, vilket symboliserar ett annat växande problem för de västerländska välfärdsdinosaurierna; ju värre lagar och skatter en stat inför desto fler framgångsrika personer flyr utomlands. USA är idag det enda västlandet som kräver att medborgarna betalar amerikanska skatter oavsett var i världen de bor. Nästa år träder en ny lag i kraft som tar det hela ett steg längre och tvingar alla utländska banker att rapportera alla finansiella transaktioner som deras amerikanska klienter utför. Om bankerna struntar i detta kommer de bestraffas med avgifter när de gör transaktioner med USA.

Resultatet? Nästan alla banker utanför USA har nu slutat acceptera amerikanska klienter eftersom den 400 sidor långa lagstiftningen är alldeles för dyr och krånglig och riskabel för bankerna att försöka handskas med. VD:n för en av Singapores största banker konstaterade att det skulle krävas ett helt team med jurister bara för att lyckas tolka och uppfylla den nya lagen, och därför är det lättare att hålla sig borta från amerikaner helt och hållet. En chef på Asiens största bank, DBS, förklarade att ”vi öppnar inga nya konton åt amerikaner. Punkt slut.”

Det här har i sin tur resulterat i att de flesta amerikaner som är bosatta utomlands har eller kommer bli utestängda från en mängd olika investeringsmöjligheter eftersom nästan inga banker vill ta i dem med tång. Dessutom kommer det bli snudd på omöjligt för dessa amerikaner att utföra fysiska bankärenden såvida det inte råkar finns något amerikanskt bankkontor i närheten av där de bor. Den enda lösningen – om de inte vill flytta tillbaka till USA – är att säga upp medborgarskapet.

Nyligen framkom det att en av Facebooks grundare och storägare, Eduardo Saverin, gjorde precis detta och flyttade till Singapore. Det ena skälet var att han ville ägna sig åt sina många investeringar i Asien, vilket hade blivit extremt svårt med de nya reglerna. Det andra skälet var Facebooks stundande börsnotering som kommer göra honom till en ännu rikare man. Istället för att lämna över en hel hög pengar till den amerikanska staten får han nu behålla betydligt mer kapital som han kan lägga på att starta företag (utanför USA).

Eduardo är inte ensam. Fler och fler jänkare avslutar numera sina medborgarskap p.g.a. landets explosionsartade ökning av skatter och byråkrati de senaste åren. 2008 var det 230 personer som avregistrerade sig som amerikanska medborgare. 2009 fördubblades det till 502, och förra året var siffran hela 1.800 stycken. Det är numera flera månaders väntetid på vissa amerikanska ambassader för att få ”gå ur” USA helt och hållet.

1.800 personer kan förstås tyckas vara en låg siffra för ett land med 300 miljoner invånare, men man ska komma ihåg vilka det är som flyttar. Inget ont om gatusopare och lastbilschaffisar, men det är sällan dessa som avslutar sina medborgarskap. Det är främst entreprenörer, investerare och affärsmän, och dessa är ofta ansvariga för att ha skapat hundratals eller tusentals jobb. Nästa gång de får en bra idé och startar ett nytt företag blir det inte amerikanare som får jobben.

Detta lär bli ett allt större problem för många stater i framtiden; kreti och pleti blir kvar i ”fosterlandet”, men de mest drivna och entreprenöriella företagarna tar sitt pick och pack och flyttar. Globaliseringen har gjort att stater alltmer tvingas konkurrera om de bästa medborgarna. För 50 år sedan var det fortfarande väldigt svårt och dyrt att fara världen över och resa och göra affärer, och de flesta stater var också betydligt mer korrupta och protektionistiska än de är idag. Även patriotismen var mycket starkare i de flesta länder, och det sågs oftast som en självklarhet att man bodde kvar i sitt födelseland.

Idag är det både billigt, snabbt och enkelt att resa och flytta, och folk känner en allt större samhörighet med de som har samma intressen (oavsett nationalitet) snarare än de som råkar ha samma pass. Globaliseringen har gjort att nationaliteter och landsgränser tappar alltmer i betydelse både kulturellt och ekonomiskt. Samtidigt har internet gjort att man kan hålla kontakten med alla sina vänner och affärspartners utan att någonsin besöka dem rent fysiskt. Därmed kan fler och fler företagare välja var i världen de vill bosätta sig och registrera sina företag. De stater som motarbetar denna utveckling och försöker låsa in sina medborgare genom lagar, skatter och annat tvång kommer bara förlora eller rent av gå under i det långa loppet.

Avslutningsvis ett citat från en nätkommentar till Eduardo Saverins ”landsförräderi”:

”Adjöss och farväl, jag hoppas dörren går i baklås efter dig. Alla som avslutar sina amerikanska medborgarskap borde förbjudas från att någonsin sätta sin fot i USA igen.”

Gissa vem som kommer stå tomhänt och arbetslös och undra vad som hände, och vem som kommer leva gott på sina jobbskapande investeringar?

Kommentera på bloggen.

Strikt talat är FreedomFest inte ett mises.se-evenemang, men det finns ju personkopplingar. Liksom förra året var mises.se representerat i form av Klaus Bernpaintner och Joakim Fagerström.

Den röda tråden på FreedomFest i år var hur Staten på olika sätt förstör civilsamhället och människors ansträngningar mot utveckling, civilisation och välstånd.

Först ut bland talarna var Bo C. Pettersson från Barnens rätt till föräldrarnas tid. Hans budskap var att staten genom ekonomiska incitament (särbeskattning av makar) och långtgående statlig propaganda mer eller mindre tvingar föräldrar att lämna in sina små barn på institution medan de själva arbetar för att dra in skatt till staten. Man har skapat ett ”dagistvång”.

Efter Pettersson fick vi höra Jonas Himmelstrand från ROHUS, numera politisk flykting i exil på Åland efter trakasserier och förföljelser från Uppsala kommun. Han visade resultat som kan te sig förvånande för den oinsatte, till exempel att barn som hemundervisas av föräldrar visar bättre resultat än normalbarnet i en vanlig skola, även om föräldrarna inte är särskilt högt utbildade. Det hela tycks också vara självreglerande såtillvida att föräldrar som är ”extremister” (vad det nu är) inte tenderar att ha tid att undervisa sina egna barn. Hemundervisande föräldrar är ofta entreprenörer och fritänkare. Det är oftast inga problem för hemundervisade barn att kommunicera med statligt skolade barn, så länge som de hemundervisade barnen kommer ihåg att använda sig av enkla ord och korta meningar.

Nästa man till rakning skulle varit en kvinna, Tanja Bergkvist. Men hon var tvungen att utebli på kort notis och ersattes därför av Hans Palmstierna som förklarade hur det pyramidspel vi kallar pensionssystemet är uppbyggt. Efter hans utmärkta presentation var det nog en och annan som insåg att det är bäst att börja spara själv om det ska bli någon guldkant på de gyllene åren.

Föredraget innan lunch behandlade Staten och maten. Av någon anledning får inte ens det vi äter vara i fred från pekpinnar. Doktor Annika Dahlqvist är känd för sina kostråd enligt LCHF, vilket ungefär innebär matpyramiden upp och ned. Så får det inte gå till enligt myndigheterna, då blir man av med jobbet. Många hade frågor. Nu kan man äntligen äta smör och ägg med gott samvete, men låt bli kolhydraterna. Typiskt att lunchen innehöll pasta…

Efter lunch var det Klaus Bernpaintners tur. En snabb genomgång av hur nationalekonomin bröt samman. Det skedde kring tiden för den keynesianska revolutionen. Staten tog över nationalekonomin och gjorde den till ännu ett verktyg i sin arsenal för att suga ut befolkningen. Givetvis med oräkneliga finanskriser och onödigt lidande till följd.

Professor Claes Johnson berättade sedan en parallell historia om natuvetenskapens sammanbrott. Det skedde runt år 1900 i och med att staten gjorde även naturvetenskapen till sin. Resultatet blev ”Big Science” vilken till exempel resulterade i sådana fina saker som atombomber, obegriplig relativitetsteori och klimatalarmism. ”Pingvinlogik” är den gemensamma nämnaren.

Rick Falkvinge som grundade Piratpartiet gästade FreedomFest och berättade om det allt mer omfattande spionerandet på medborgarna. Om du inte har något att dölja behöver du inte frukta, brukar det ju heta. Om du inte har något att dölja behöver du inte heller låsa dörren när du går på toaletten, enligt samma brist på logik. Det påstådda behovet att värna ”intellektuell egendom”, bekämpa terrorism och maffian är de ultimata förevändningarna för att bygga upp övervakningsstaten.

Avslutningsvis talade Joakim Fagerström och sågade utan omsvep Det Allra Heligaste, nämligen själva demokratin. Han visade på hur orimlig den demokratiska idén är eftersom den faktiskt innebär att vi inte äger oss själva. Dragen till sin spets innebär demokratin att andra människor har bestämmanderätt över dig, dina pengar och dina barn. Kan det verkligen vara rätt? Som väl är tycks det inte vara hållbart i längden.

Besökarna kom från många olika delar av landet, och åldrarna var blandade. Den yngste deltagaren var 15 år, hade själv hoppat på en buss från sin hemort klockan 04.30 för att komma till FreedomFeset. DET är hängivenhet till frihetens sak, och det ger hopp!

Stämningen var god under hela dagen, och besökarna verkade mycket nöjda. Som mest var där 90 besökare, vilket är klart fler än förra året. FreedomFest visar att framtiden är ljus.

Kom ihåg: Verkligheten vinner alltid i längden.

Här är mailet:

Detlev S. Schlichter: Papperspengarnas kollaps. De elastiska pengarnas dårskap och det förestående  monetära sammanbrottet

Västvärldens skuldsättning idag saknar motstycke i historien. I Sverige gör vanliga medelklassmänniskor mångmiljonaffärer på bostadsmarknaden med hjälp av lån med låg täckning och i Europa sätts det ihop ofantliga lånepaket till stöd för krisdrabbade länder. På bara ett drygt decennium har den globala skuldsumman fördubblats. Men hur har denna kredit­expansion varit möjlig och vad får den för konsekvenser för den ekonomiska stabiliteten? Och varifrån kommer alla pengar som lånas ut?

I Papperspengarnas kollaps gör Detlev Schlichter en kritisk analys av dagens monetära system, ett system som bygger på förtroendet för centralbanken som “långivare i sista instans”. Enligt Schlichter är ett system där pengars värde inte är kopplat till guld dömt att misslyckas. Problemet är att pengar som saknar koppling till någon vara blir helt elastiska, vilket gör att systemet hela tiden kan expandera. Det har lett till att lösningen på de senaste årens ekonomiska problem har varit att ersätta gamla lån med nya. Till sist finns inte något annat val än att skapa mer pengar för att hålla systemet vid liv så länge det går. Men som Schlichter säger: “Ju längre det fortsätter desto större blir konsekvenserna längre fram. Vi har skapat ett monster.”

För beställning av boken eller pressmaterial:

031-422045
kundservice[at]daidalos.se
www.daidalos.se