Tidigare i år körde BBC en artikelserie till minne av att det var 20 år sedan staten i Somalia föll. Även om artiklarna i vanlig ordning var kritiska till ”anarki” var de ändå förvånansvärt opartiska för att vara mainstream-media. Somalia har onekligen gjort många framsteg på en rad olika områden, trots (eller snarare tack vare) frånvaron av en stark centralstat.
Rothbardianska ekonomer har har dragit resonemanget ett steg längre och argumenterar övertygande för att Somalia har det mycket bättre nu utan en stat jämfört med hur det var tidigare. Statskramarnas standardinvändning – ”om ni rothbardianer nu gillar anarki så himla mycket, varför flyttar ni då inte till Somalia?” – missar själva poängen helt och hållet. Rothbardianer hävdar inte att frånvaron av en stat är en tillräcklig förutsättning för framgång. Snarare säger rothbardianerna att oavsett hur välmående och laglydigt ett samhälle är kommer närvaron av en våldsbaserad institution bara göra saker och ting värre.
BBC reflekterar över 20 års anarki
Som jag nämnde inledningsvis är BBC:s avhandling av Somalia ovanligt balanserad. En av artiklarna inleds med följande:
Sunt förnuft säger oss att säkerhet och stabilitet är två nödvändiga förutsättningar för ekonomisk utveckling.
Sedan den 26 januari 1991 har ingetdera existerat nästan någonstans i Somalia, men trots detta har ekonomin inte bara varit ihärdig, vissa sektorer har till och med visat en anmärkningsvärd tillväxt.
Framför allt har telekombranschen blomstrat:
Den somaliska telekomexperten Ahmed Farah säger att den första mobiltelefonmasten restes i Somalia 1994, och numera kan man ringa mobilt varsomhelst i landet.
Det finns nio operatörer att välja mellan och de erbjuder allt ifrån SMS-tjänster till mobilt internet.
Det är dock inte bara telekombranschen som har förbättrats. En annan artikel innehåller ett index som visar på flera stora förändringar under de senaste 20 åren av (relativ) statslöshet:
| Somalia: Hur har tillvaron förändrats? | ||
| Index | 1991 | 2011 (eller senaste) |
| Medellivslängd | 46 år | 50 år |
| Födelsetal | 46 | 44 |
| Dödstal | 19 | 16 |
| BNP per capita | $ 210 | $ 600 |
| Spädbarnsdödlighet | 116 dödsfall < 1 år, per 1000 födslar | 109 dödsfall < 1 år, per 1000 födslar |
| Tillgång till rent vatten | 35% | 29% |
| Läs- och skrivkunnighet | 24% | 38% |
Med undantag för nedgången i födelsetal (vilket kan ses som både bra eller dåligt) och den minskade tillgången till rent vatten (vilket helt klart är en dålig sak), visar tabellen ovan enorma framsteg på många fronter. Jag misstänker att om FN eller Världsbanken intervenerade i ett statskontrollerat afrikanskt land och uppnådde sådana resultat skulle landet hyllas till skyarna. (Det bör påpekas att internationella hjälporganisationer för närvarande arbetar i Somalia, och dessa kan delvis vara ansvariga för de förbättringar som ses i diagrammet.)
BBC drömmer om den perfekta staten
Trots obestridliga framsteg beklagar BBC ändå den anarkistiska situationen:
Å ena sidan kan vi förundras över det faktum att ekonomin rullar på i Somalia. Å andra sidan skulle saker och ting kunna vara mycket bättre.
Avsaknaden av beskattning och regleringar kan innebära en viss frihet från handelshinder.
Men företagare måste betala säkerhetsföretag för att garantera säkerheten för sina varor, och de måste betala olika grupperingar om de vill bedriva handel.
Den riskfyllda situationen avskräcker inte alla investeringar, men de skulle vara mycket högre om det fanns en stabil centralmakt.
[Telecomexperten] Mr Farah tror att mobiloperatörerna skulle välkomna en effektiv regering.
”De skulle få trygghet, stabilitet och möjlighet att bedriva sin verksamhet på ett smidigare sätt,” säger telekomexperten.
”Så telekomindustrin i Somalia behöver utan tvekan en regering.”
Men det är oklart när detta kommer att ske, i och med att den FN-stödda regeringen [som endast kontrollerar ett fåtal viktiga områden i huvudstaden] kämpar för att hävda sin auktoritet.
Mr Farah och BBC-författaren begår här Nirvana-felet, vilket innebär att man jämför det verkliga resultatet av marknaden med det idealiserade resultatet av en välvillig men helt och hållet teoretisk statsmakt. I själva verket är det så att även om en enda grupp lyckades undertrycka sina rivaler och uppnå herravälde över Somalia, skulle företagare fortfarande behöva ”betala av olika grupperingar om de vill bedriva handel.”
Vad som gör det hela extra humoristiskt är invändningen att företag idag måste betala privata bevakningsföretag för att skydda sina varor. Tja, statliga poliser och domstolar arbetar inte gratis – de måste också finansieras, dock genom ofrivillig beskattning. Som med alla monopol kommer ett statligt producerat ”rättsväsende” vara dyrare – allt annat lika – än motsvarande privata, konkurrerande bolag.
Kampen om herravälde
Farah och andra förespråkare av en statlig centralmakt kanske svarar med att säkerhetskostnaderna är väldigt höga i nuläget för somaliska företag på grund av strider mellan rivaliserande grupperingar (”krigsherrar”) i deras försök att kontrollera statsmakten. Detta är förvisso sant, men det styrker inte Farahs åsikter för det. Farah och andra statskramare tror att det är oundvikligt att grupperna kommer att tävla mot varandra om makten, och att fred kommer att infinna sig först när en grupp (eller koalition) kan klå alla andra och uppnå totalt herravälde i landet. Enligt denna logik påstås det att inrättandet av en stat kommer leda till lägre säkerhetskostnader.
Det finns två huvudsakliga problem med denna uppfattning. Först och främst har en del argumenterat för att skälet till att krigsherrarna krigar så bittert i Somalia är just på grund av att västerlänningar fortsätter lägga sig i och försöker införa en stat. Med andra ord hade de olika klanerna kanske varit villiga att samexistera relativt fredligt ifall det hade funnits en maktbalans där ingen grupp utgjorde något större hot. Men när FN kommer in med sina pengar och sina vapen och försöker lyfta fram en grupp framför de andra, då går de andra somaliska grupperingarna till angrepp.
Det andra problemet med statsförespråkarnas argument – dvs. att rivaliserande grupper kommer att kriga mot varandra tills en av dem uppnår herravälde över de andra – är att det motbevisar alla stater. Om en maktbalans är omöjlig mellan de små klanerna i Somalia, hur kan det då vara möjligt i, säg, Europa eller resten av världen? Med andra ord: om Farah och andra statsförespråkare som kräver att en centralregering inrättas i Somalia – i syfte att eliminera inbördeskrig – vill vara konsekventa, bör de isf. argumentera för inrättandet av en världsomspännande stat för hela planeten. Annars kan olika fraktioner runt om i världen kriga mot varandra (vilket de naturligtvis gör hela tiden).
Slutsats
Jag har besvarat några allmänna argument mot anarki på annat håll. När det gäller Somalia i synnerhet har Ben Powell et al. gjort ett fantastiskt jobb med att analysera Somalia före och efter övergången till statslöshet, och även att jämföra dess öde med liknande afrikanska länder. Deras slutsats är förstås att det statslösa Somalia inte är något paradis, men att avsaknaden av en korrupt och brutal statsmakt har gett landet många fördelar gentemot sitt forna jag och dess nuvarande grannar.
Somalia har gjort anmärkningsvärda framsteg sedan Siad Barres brutala diktatur kollapsade 1991. Om människor i de mer välutvecklade länderna i världen vill hjälpa de fattigare regionerna kan vi förstås skicka pengar och även resa till länderna för att erbjuda sjukvård och annan hjälp. Men om västvärlden försöker ge en gåva i form av en ny stat till de belägrade somalierna bör de lämpligtvis svara ”tack men nej tack”.
Originalartikeln har översatts till svenska av Mises.se
