När jag började på universitetet var även jag helt och hållet en etatist. Jag skilde mig dock åt från mina studenter i det att jag var anti-Marxist. Vid den tiden visste jag endast lite om vad Marx skrivit, men jag var väl bevandrad i Kautskys allra viktigaste verk. Jag var en entusiastisk läsare av Neue Zeit, och följde noggrant den revisionistiska debatten. Den marxistiska litteraturens plattityder gjorde mig illamående. För mig tedde sig Kautsky nästan löjlig.

När jag började studera de allra viktigaste verken av Marx, Engels och Lassalle, möttes jag överallt av motsägelser. Det verkade för mig oförståeligt att denna förvrängda hegelianism kunde ha ett så pass stort inflytande. Jag insåg endast senare att parti-Marxisterna kunde delas in i två kategorier: de som aldrig hade studerat Marx alls, och som endast kände till ett fåtal av de mer välkända styckena från hans böcker, samt de som enbart kände till Marx från läroböckerna, eller som var autodidakter och som inte hade läst något alls av världens litteratur bortom Marx. Till exempel hörde Max Adler till den förstnämnda gruppen. Hans kunskap om Marx sträckte sig till ett fåtal stycken som handlade om överbyggnadsteorin. Östeuropeerna var framstående i den sistnämna gruppen, som ledde Marxismens ideologiska kamp.

Under min livstid har jag stött på nästan alla marxistiska teoretiker i väst och centraleuropa, och hos dem har jag blott hittat en enda man som höjer sig över det blygsamt mediokra.

Otto Bauer var son till en förmögen böhmsk fabriksägare. Medan han studerade på Reichenberger Gymnasium hamnade han under samma lärare som hade introducerat Heinrich Herkner till de socialistiska reformideerna närapå två årtionden tidigare.

Bauer var en övertygad marxist när han började på Wienuniversitetet. I baggaget hade han med sig en outtröttlig noggranhet och en glödande begåvning för ideér. Han lärde sig tysk idealistisk filosofi och klassisk ekonomi. Han hade en ovanligt bred historiekunskap, som inkluderade slaviska och orientaliska nationer. Han var väl bevandrad med de senaste fynden i naturvenskapen, en fantastisk talare, och han kunde snabbt och enkelt förstå sig på de allra svåraste problemen. Han var visserligen inte född till att vara någon som banade vägen för andra, och man kunde inte förvänta sig att han skulle komma med nya teorier eller ideér, men hade han inte varit en marxist hade han kunnat bli en statsman.

Som en ung man hade Otto Bauer bestämt sig för att aldrig överge sina marxistiska övertygelser, att aldrig ge efter för reformismen eller socialistisk revisionism, samt att aldrig bli en Millerand eller en Miquel. Ingen skulle någonsin vara en mer radikal marxist än han. Hans beslutsamhet stärktes ytterligare genom hans fru Helene Gumplowicz.

Han var trogen sina intentioner fram till vintern 1918/1919. Det var då som jag lyckades övertala paret Bauer om att kollapsen av det bolsjevistiska experimentet i Österrike oundvikligen skulle inträffa väldigt snart, kanske inom ett fåtal dagar.

Matförrådet i Österrike var beroende av importer som endast var möjliga genom nödhjälp från tidigare fiender. På en given dag skulle Wiens matförråd inte ha räckt mer än 8 till 10 dagar, under de nio månader som följde vapenvilan. De allierade kunde ha tvingat bolsjevikerna att ge upp utan att ens behöva lyfta ett finger. Det var endast ett fåtal som tydligt insåg hur det verkligen låg till. Folk var så övertygade om bolsjevismens oundviklighet att deras huvudsakliga fokus var att se till att de hade en fördelaktig position i den nya ordningen. Den katolska kyrkan och dess följeslagare, det kristna socialistiska partiet, var lika inställsamma till bolsjevikerna som biskoparna och ärkebiskoparna skulle komma att vara till nationalsocialisterna tjugo år senare.

Bankdirektörer och industrialister hade förhoppningar om att kunna skapa sig ett gott liv som administratörer under bolsjevikernas styre. En viss herr Guenther, en industrikonsult på Bodenkreditanstalt, försäkrade, i min närvaro, Otto Bauer om att han föredrog att tjäna folket istället för aktieägarna. Effekten som denna deklaration hade kan förstås mot bakgrund av att denna man ansågs vara, även om det var felaktigt, den bästa industrichefen i hela Österrike.

Jag visste vad som stod på spel. Bolsjevismen skulle leda Wien till svältgränsen och terror inom ett fåtal dagar. De plundrande massorna skulle ta till gatorna och ett andra blodbad skulle förstöra det som var kvar av Wiens kultur. Efter att ett flertal kvällar ha diskuterat dessa problem med paret Bauer, lyckades jag till slut övertyga dem om mitt synsätt. Bauers efterföljande moderering bidrog starkt till Wiens öde.

Bauer var tillräckligt intelligent för att inse att jag hade haft rätt, men han förlät mig aldrig för att jag hade förvandlat honom till en Millerand. Hans bolsjevikkamraters attacker gjorde alltför ont, men han vände sin ilska mot mig istället för mot sina motståndare. Han var en hatisk människa, och valde att använda sig av skamliga medel för att förstöra för mig. Han försökte vända de nationalistiska studenterna och professorerna på Wienuniverstitetet mot mig, men han misslyckades med det. Jag har inte pratat med paret Bauer sedan detta. Jag hade för övrigt alltid, oberättigat, hållit Bauers karaktär i högt anseende. När oroligheterna i februari 1934 inträffade, och Fay berättade på radion att Otto Bauer hade övergivit de stridande arbetarna och flytt utomlands med partiets pengar, ansåg jag det vara förtal. Jag skulle aldrig tro att Bauer var kapabel till en sådan feghet.


Denna artikel är ett utdrag ur Mises memoarer, ”Memoirs”, och har översatts av Joakim Kämpe.

Kommentera

* = obligatoriska uppgifter

Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>