Detta är den tredje delen av det sjunde kapitlet av Ludwig von Mises bok Mänskligt handlande. Om du vill ha en något djupare förståelse av kapitlet rekommenderar vi vår studieguide!

3. Mänskligt arbete som ett medel

När de fysiologiska funktionerna och det mänskliga livet används som ett medel kallas det arbete. Uppvisandet av den mänskliga energins möjligheter och de vitala processer som människan inte använder för att uppnå externa mål, vilka skiljer sig åt från dessa processers fortgång eller den fysiologiska roll de spelar i fullbordandet av hans biologiska livsekonomi, är inte arbete utan liv. Människan arbetar genom att utnyttja sin styrka och sina förmågor som medel för att bli kvitt obehag och för att ersätta sina förmågors och nervers spontana verkan med ett målinriktat användande av mänsklig energi. Arbete är ett medel, inte ett mål i sig.

Alla individer har endast en begränsad mängd energi att förbruka och varje arbetsenhet kan endast åstadkomma ett visst begränsat resultat. Om det inte var så skulle mänskligt arbete vara tillgängligt i överflöd. Det skulle inte vara knappt och inte anses vara ett medel för undvikandet av obehag. Således skulle man inte behöva hushålla med det.

I en värld där arbete endast hushålls eftersom det inte finns tillgängligt i en kvantitet som är tillräcklig för att nå alla de mål som kan nås med hjälp av arbete skulle tillgången på det motsvara hela den mängd som alla människor tillsammans skulle kunna utföra. I en sådan värld skulle alla vilja arbeta tills de helt uttömt sin befintliga arbetsförmåga. Den tid som inte behövdes för rekreation och återhämtandet av arbetskapacitet skulle helt ägnas åt arbete. Varje gång man kunde utnyttja sin fulla arbetskapacitet men inte gjorde det skulle ses som ett avbräck. Genom att utföra mer arbete skulle man höja sitt välbefinnande. Att en del av den tillgängliga potentialen var outnyttjad skulle ses som ett försakade av välbefinnande, vilket inte kompenserades av någon ökning av välbefinnande. Människor skulle inte ens veta vad lättja var. Ingen skulle tänka: Jag skulle kunna göra något men det är inte värt min tid och jag föredrar ledighet. Alla skulle betrakta sin arbetskapacitet som en produktionsfaktor som de skulle vilja utnyttja fullt ut. Även den minsta chansen att öka välbefinnandet skulle vara en tillräcklig morot för att få människor att arbeta, givet att det just då inte fanns något viktigare som den mängden arbete kunde göra.

Vår nuvarande värld är annorlunda. Arbete ses som något plågsamt. Det anses vara mer tillfredsställande att inte arbeta än att göra det. Fritid är, allt annat lika, att föredra framför arbete. Människor arbetar enbart när de värderar arbetets frukter högre än den minskning av tillfredsställelse som följer av minskad fritid. Arbete medför obekvämhet.

Psykologin och fysiologin kan försöka förklara detta faktum. Praxeologin behöver inte undersöka om de verkligen kommer kunna producera sådana förklaringar. För den är det ett faktum att människor vill njuta av sin fritid och att de därför betraktar sin egen kapacitet att åstadkomma resultat på ett annat sätt än de betraktar de materiella produktionsfaktorernas kapacitet. När människan tar ställning till om hon ska utföra arbete frågar hon inte bara om det finns något viktigare arbete att utföra, men också om det inte skulle vara mer fördelaktigt att i stället avstå från att utföra mer arbete. Vi kan också uttrycka det såhär: fritid är ett eftersträvansvärt mål, eller en ekonomisk vara av första ordningen. Vid användandet av denna sofistikerade terminologi måste vi utifrån marginalnyttan betrakta fritid som ytterligare en ekonomisk vara. Vi måste dra slutsatsen att den första enheten fritid tillgodoser en mer angelägen önskan än den andra, den andra mer än den tredje och så vidare. Vänder vi på detta får vi påståendet att den upplevda obekvämhet som arbetaren förknippar med arbete ökar i en större proportion än mängden utfört arbete.

Men det är onödigt för praxeologin att studera om arbetets obekvämhet ökar i proportion till ökningen av mängden utfört arbete eller i ännu högre utsträckning. (Huruvida denna fråga har någon betydelse för fysiologin eller psykologin, och huruvida dessa vetenskaper kan utreda detta, kan vi lämna därhän). Hur som helst slutar arbetaren jobba det ögonblick då hon inte längre anser att nyttan av fortsatt arbete är en tillräcklig kompensation för den obekvämhet ännu mer arbete medför. När hon fäller sitt omdöme ställer hon, om vi bortser från den minskande avkastning som kommer av en ökande trötthet, varje del av arbetstiden mot samma produktionskvantitet som de tidigare delarna. Nyttan förknippad med enheterna av avkastningen minskar dock i takt med ökningen av utfört arbete och ökningen av den totala mängden avkastning som produceras. Den tidigare arbetstidens produkter har tillgodosett tillfredsställelsen av viktigare behov än vad produkterna av arbete som utförts senare har gjort. Tillfredsställelsen av dessa mindre viktiga behov behöver inte anses vara tillräcklig ersättning för fortsatt arbete, även om de jämförs med samma kvantiteter av fysiskt resultat.

Det är därför ovidkommande för den praxeologiska behandlingen av frågan huruvida arbetets obekvämhet ökar proportionerligt jämfört med det totala utförandet av arbetet eller i större utsträckning än den tid som lagts ned på arbetet. Hursomhelst minskar benägenheten att förbruka den ännu oanvända delen av den totala arbetspotentialen när antalet delar som förbrukats stiger, allt annat lika. Huruvida lusten att arbeta mer sjunker snabbare eller långsammare är alltid en fråga om ekonomisk erfarenhet och inte om kategoriska principer.

Obekvämheten som följer med arbete förklarar varför arbetstiden under historiens gång minskat samtidigt som den fysiska produktiviteten stigit (tack vare tekniska förbättringar och större tillgång på kapital). Bland de behag som den civiliserade människan kan ha i större omfattning än sina mindre civiliserade förfäder ingår också att hon kan åtnjuta mer fritid. I denna mening kan man besvara den fråga som ofta ställs av filosofer och filantroper: har ekonomiska framsteg gjort människor lyckligare? Om arbetsproduktiviteten var lägre än i den nuvarande kapitalistiska världen skulle människorna antingen behöva arbeta mer eller försaka många förnödenheter. Genom att säga att det förhåller sig på detta vis hävdar inte ekonomerna att man endast kan nå lycka genom att inneha materiella bekvämligheter, leva i lyx eller åtnjuta mer fritid. De erkänner enbart sanningen att människor nu kan förse sig bättre med vad de anser sig behöva.

Den grundläggande praxeologiska insikten att människor föredrar det som tillfredsställer dem mer framför det som tillfredsställer dem mindre, och att de värderar saker utifrån deras nytta, behöver inte rättas eller kompletteras med ytterligare påståenden om arbetets obekvämhet. Dessa yttranden implicerar redan påståendet att arbete enbart föredras framför fritid i den mån arbetets avkastning är mer önskvärt än åtnjutandet av fritid.

Den unika ställning arbete har i vår värld beror på dess icke-specifika karaktär. Alla naturgivna primära produktionsfaktorer, det vill säga alla de naturliga saker och krafter som människan kan använda för att förbättra sitt välbefinnande, har särskilda möjligheter och fördelar. Det finns mål de lämpar sig bättre för, mål de lämpar sig sämre för och mål de inte alls lämpar sig för. Men det mänskliga arbetet är både lämpligt och nödvändigt för utförandet av alla tänkbara produktionsprocesser och produktionssätt.

Man får naturligtvis inte behandla det mänskliga arbetet på ett generellt sätt. Ingen får glömma att människor och deras arbetsförmågor skiljer sig åt. Det arbete som en viss individ kan utföra passar mer för vissa mål, mindre för andra och inte alls för vissa. En av den klassiska nationalekonomins brister var att den inte ägnade tillräcklig uppmärksamhet åt detta faktum och inte tog hänsyn till det vid utformandet av sin teori om värde, pris och löner. Människor hushåller inte med arbetskraft i allmänhet, utan med särskilda typer av tillgänglig arbetskraft. Löner betalas inte för utfört arbete utan för arbetets resultat, vilket kan skilja sig åt avsevärt vad gäller kvantitet och kvalitet. Produktionen av varje produkt kräver arbetare som kan utföra den typ av arbete som krävs. Man kan inte ursäkta att man förbisåg detta genom att hänvisa till det påstådda faktum att den typ arbete som huvudsakligen efterfrågas och finns tillgängligt är okvalificerat arbete, och att kvalificerat arbete, det vill säga arbete som utförs av människor som har särskilda medfödda förmågor och särskild utbildning, i stort sett enbart finns i undantagsfall. Det finns inget skäl till att försöka ta reda på om det var så förut eller om det till och med för primitiva stammar var ojämlikheten gällande medfödda och förvärvade förmågor som var den huvudsakliga faktorn vid hushållandet av arbete. När vi har att göra med civiliserade människor kan vi inte bortse från att kvaliteten på det utförda arbetet varierar. Det arbete som olika människor kan utföra skiljer sig åt eftersom människor föds olika, och eftersom den kunskap och den erfarenhet de förvärvar gör att deras förmågor blir ännu mer olika.

När vi talar om det mänskliga arbetets icke-specifika karaktär menar vi absolut inte att allt mänskligt arbete har samma kvalitet, utan snarare att skillnaderna i det slags arbete som krävs för produktionen av olika varor är större än skillnaderna mellan människornas medfödda förmågor. (När vi betonar denna punkt syftar vi inte på det kreativa geniets arbete, vars prestationer är bortom vanligt mänskligt handlande och kan ses som en gåva ödet skänkt mänskligheten. Vidare bortser vi från de institutionella hinder som förnekar vissa grupper av människor att jobba inom vissa yrken eller få den utbildning som krävs för detta). Individers medfödda olikhet bryter inte upp den mänskliga artens zoologiska likhet och homogenitet i en sådan utsträckning att arbetsutbudet delas upp i olika separata sektioner. Således överstiger det möjliga arbetsutbud som är tillgängligt för utförandet av varje slags arbetsuppgift den faktiska efterfrågan på sådant arbete. Utbudet av varje typ speciellt arbete skulle kunna höjas genom att arbetare överfördes dit från andra branscher och utbildningar. Mängden behovstillfredsställelse i någon av produktionsbranscherna är inte permanent begränsad av en brist på människor som kan utföra särskilda arbetsuppgifter. En brist på specialister kan endast uppstå på kort sikt. På lång sikt kan detta undvikas genom att de människor som har medfödda förmågor utbildas.

Arbete är det produktionsmedel som det råder allra störst brist på, eftersom det är icke-specifikt i denna begränsade mening och varje form av produktion kräver arbete. Således blir bristen på de andra primära produktionsmedlen, det vill säga de icke-mänskliga produktionsmedel som naturen erbjuder, en brist på de primära materiella produktionsmedel vars användning kräver den minsta mängden arbete för den handlande människan. Det är mängden tillgängligt arbete som avgör i vilken utsträckning som naturen kan utnyttjas för tillfredsställandet av behov.

Om tillgången på det arbete som människan kan och vill utföra ökar kommer också produktionen att öka. Arbete kan inte förbli outnyttjat på grund av att det inte kan användas för att tillfredsställa behov. Den isolerade och självförsörjande människan kan alltid göra det bättre för sig genom att utföra mer arbete. På arbetsmarknaden i ett marknadssamhälle finns det köpare för allt tillgängligt arbete som erbjuds. Överflöd och överskott av arbete kan endast finnas på vissa delar av arbetsmarknaden. Det leder till att arbetskraft flyttas till andra branscher och att produktionen ökar i andra delar av det ekonomiska systemet. Å andra sidan skulle en ökning av den tillgängliga kvantiteten mark, allt annat lika, endast kunna resultera i en produktionsökning om den nya marken är mer bördig än den marginalmark som brukades tidigare. Detta gäller även för den materiella utrustning som anskaffats för framtida produktion. Kapitalvarors användbarhet är också beroende av tillgången på tillgängligt arbete. Det skulle vara slösaktigt att utnyttja befintliga anläggningars kapacitet om det arbete som krävs kunde användas för att tillgodose mer angelägna behov.

Användningen av kompletterande produktionsfaktorer beror på hur mycket det finns av den produktionsfaktor som är mest knapp. Låt oss anta att produktionen av 1 enhet p kräver 7 enheter a och 3 enheter b, och att varken a eller b kan användas för att producera något annat än p. Om 49 a och 2 000 b finns tillgängligt kan det inte produceras mer än 7 p. Tillgången på a avgör hur mycket av b som kan användas. Det är endast a som anses vara en ekonomisk vara och människor är enbart beredda att betala priser för a. Det fulla priset på p är kopplat till priset på 7 enheter a. Å andra sidan är b ingen ekonomisk vara och inget pris begärs för den. Det finns kvantiteter av b som inte utnyttjas.

Vi kan försöka föreställa oss en värld där alla materiella produktionsfaktorer är så fullt utnyttjade att alla människor inte kan sysselsättas, eller åtminstone inte sysselsättas lika mycket som de vill bli. I en sådan värld finns det arbete i överflöd. En ökning av arbetsutbudet kan inte ge något som helst tillskott till produktionen. Om vi antar att alla människor har samma kapacitet och är lika lämpliga för att arbeta, och om vi bortser från arbetets obekvämhet, skulle arbete inte vara en ekonomisk vara i en sådan värld. Om denna värld var ett socialistiskt samhälle skulle en ökning av befolkningssiffrorna betraktas som en ökning av antalet sysslolösa konsumenter. Om det var ett marknadssamhälle skulle de löner som betalades ut inte räcka till för att undvika svält. De arbetssökande skulle vara beredda att ta vilket arbete som helst, även om lönerna var så låga att det inte gick att överleva på dem. De skulle vara nöjda om de kunde skjuta upp svältdöden ett tag.

Det finns ingen anledning att ägna tid åt paradoxerna som följer med denna hypotes eller diskutera en sådan världs problem. Vår värld är annorlunda. Arbete är mer knappt än de materiella produktionsfaktorerna. Här studerar vi inte frågan om en optimal befolkning, utan behöver enbart förhålla oss till att det finns materiella produktionsfaktorer som förblir outnyttjade eftersom det nödvändiga arbetet också behövs för att tillgodose andra behov som är mer angelägna. I vår värld råder det brist på arbetskraft, inte överflöd. Det finns oanvända produktionsfaktorer såsom mark, mineraltillgångar, och även anläggningar och utrustning som inte används.

Detta tillstånd skulle kunna förändras av en sådan omfattande befolkningsökning att alla de materiella faktorer som krävs för produktionen av de nödvändiga (i ordets strikta betydelse) livsmedel, vilka i sin tur behövs för bevarandet av det mänskliga livet, börjar utnyttjas till fullo. Om detta inte händer kan det rådande tillståndet inte förändras av att de tekniska produktionsmetoderna förbättras. Att mindre effektiva arbetsmetoder ersätts med mer effektiva skapar inte ett arbetsöverskott, förutsatt att det fortfarande finns materiella faktorer som kan användas för att öka mänskliga välbefinnandet. Tvärtom leder detta till en produktionsökning och således till att fler konsumtionsvaror skapas. ”Arbetssparande” uppfinningar minskar behov, de skapar inte ”teknologisk arbetslöshet”.

Varje produkt är resultatet av både arbete och materiella faktorer. Människan hushåller med både arbete och materiella faktorer.

Direkt och indirekt tillfredsställande arbete

I regel tillfredsställer arbete endast den som utför det indirekt, genom att obehag elimineras när målet nås. Arbetaren avstår sin fritid och accepterar arbetets obekvämhet, antingen för att njuta av det hennes arbete skapat eller det andra är beredda att erbjuda för detta. För henne är utförandet av arbete ett medel för att nå vissa mål, ett betalt pris och en ådragen kostnad.

Men det finns tillfällen då arbetet tillfredsställer arbetaren direkt och hon får omedelbar tillfredsställelse från det utförda arbetet. Avkastningen är tvåfaldig och består å ena sidan av att hon får produkten och å den andra av den tillfredsställelse som själva utförandet ger henne.

Detta faktum har missförståtts något enormt. Utifrån denna feltolkning har människor dragit upp storslagna planer på sociala reformer. En av socialismens viktigaste dogmer är att arbete endast är en obekvämhet i det kapitalistiska systemet, men ren glädje i socialismen. Vi kan bortse från den stackars dåren Charles Fouriers utsvävningar, men i denna fråga finns ingen skillnad mellan den marxistiska ”vetenskapliga” socialismen och utopisterna. En av den vetenskapliga socialismens främsta företrädare, Karl Kautsky, hävdar bestämt att en huvudsaklig följd av ett proletärt styre kommer att vara att arbetet förändras från att vara en plåga till att bli en njutning.

Man ignorerar ofta att de aktiviteter som medför omedelbar tillfredsställelse, och således är en direkt källa till glädje, skiljer sig från möda och arbete. Endast en ytlig behandling av berörda fakta kan undgå att lägga märke till dessa skillnader. Att för nöjes skulle paddla kanot i en park en söndag kan endast liknas med roende båtsmän och galärslavar ur en hydrodynamisk synvinkel. När de bedöms som medel för att uppnå mål är det lika olika som vandrarens nynnande av en aria och operasångarens framförande av samma verk på operan. Den bekymmerslösa paddlaren och den nynnande vandraren får en direkt belöning från sina aktiviteter, men ingen indirekt. Det de gör är därför inte arbete. Det är inte bruket av fysiologiska funktioner för att uppnå något annat mål än själva utövandet av dessa funktioner. Det är enbart ett nöje, ett mål i sig. Det utförs för sin egen skull och bidrar inte med någonting utöver det. Eftersom det inte är arbete kan vi inte kalla det indirekt tillfredsställande arbete.

Ibland kan en utomstående betraktare tro att arbete utfört av andra ger en direkt tillfredsställelse eftersom han själv skulle tycka om att leka en lek som imiterade arbetet i fråga. På samma sätt som barn leker skola, soldater och järnväg skulle vuxna vilja leka det ena eller det andra. De tror att lokföraren måste njuta av att köra och styra sin maskin lika mycket som de skulle göra om de fick leka med den. När bokhållaren skyndar till kontoret avundas han den patrullerande polismannen som enligt honom får betalt för att lättsamt ströva omkring på sin rond, men polisen avundas bokhållaren som tjänar pengar på att klottra saker på papper, vilket allvarligt talat inte kan kallas arbete, och sitter på en bekväm stol i ett uppvärmt rum. Men vi behöver inte ta dessa människor som missuppfattar varandras arbeten och tror att de bara är tidsfördriv på allvar.

Det finns dock även arbete som verkligen är direkt tillfredsställande. Vissa typer av arbete ger direkt tillfredsställelse i små kvantiteter och under särskilda förutsättningar. Dessa kvantiteter är emellertid så obetydliga att de inte spelar någon som helst roll på det stora hela när vi talar om mänskligt handlande och produktionen av behovstillfredsställande. Vår värld präglas av att folk tycker det är jobbigt att arbeta. Människor byter arbetets obekvämhet mot dess frukter. För dem är arbete något som ger indirekt tillfredsställelse.

I den mån en särskild sorts arbete ger nöje, direkt tillfredsställelse, och inte upplevs som en börda, betalas inga löner för dess utförande. Tvärtom måste utföraren, alltså ”arbetaren”, köpa nöjet och betala för det. För många människor var jakt, och är det fortfarande, en vanlig arbetsbörda. Men för vissa är det ett rent nöje. I Europa betalar amatörjägare jaktmarksägaren för rätten att skjuta ett bestämt antal djur av ett visst slag. Köpet av detta är åtskilt det pris som betalas för bytet. Om de två köpen är sammankopplade överstiger priset betydligt det pris som skulle behöva betalas för bytet på marknaden. En alpget som ännu strövar på de branta klipporna har därför ett högre marknadsvärde än den har efter att ha dödats, forslats ned till dalen, och styckats för att köttet, skinnet och hornet ska användas, trots att det krävs en ansträngande klättring och en del material för att döda den. Man skulle kunna säga att en levande bock förser jägaren med glädjen som han får av att döda den.

Det kreativa geniet

Pionjären, vars gärningar och idéer bryter ny mark för mänskligheten, tornar upp sig högt över de miljoner människor som kommer och går. För pionjärgeniet är skapandet livets kärna. Att leva är för honom samma sak som att skapa.

Denna människas verksamhet kan inte fullt ut inordnas i det praxeologiska begreppet arbete. Han utför inte arbete, eftersom arbete inte är ett medel utan ett mål i sig för geniet. Han lever för att skapa och uppfinna. För honom finns ingen fritid, bara mellanperioder av sterilitet och frustration. Han drivs inte av att han vill uppnå ett resultat, utan av handlingen som producerar det. Resultatet ger honom varken något direkt eller indirekt. Det ger ingen indirekt tillfredsställelse eftersom hans medmänniskor i bästa fall är omedvetna om det, men när de inte är det ofta välkomnar det med glåpord, gliringar och trakasserier. Många genier skulle ha kunnat använt sina förmågor för att ge sig själva ett behagligt och glatt liv, men övervägde inte ens en sådan möjlighet. Utan att tveka valde de den snåriga vägen. Geniet vill göra det han ser som sitt kall, även om det leder till hans egen undergång.

Geniet får inte heller en direkt tillfredsställelse av sina kreativa aktiviteter. Skapandet är för honom kvalfyllt och en plåga. Det är en ändlös uppoffrande kamp mot inre och yttre hinder. Det konsumerar och krossar honom. Den österrikiske poeten Grillparzer har beskrivit detta i den rörande dikten ”Abschied von Gastein”. Vi kan förmoda att han inte enbart tänkte på sina egna sorger och motgångar, utan även på Beethovens mycket större lidanden, vars öde liknade hans eget. Genom hängiven beundran och sympatisk uppskattning förstod han detta öde bättre än någon av sina samtida. Nietzsche liknande sig själv vid eldsflamman som omättligt konsumerar och förgör sig själv. Sådana plågor är fenomen som inte har någonting att göra med det som normalt förknippas med begrepp som arbete och sysselsättning, produktion och framgång, att tjäna sitt levebröd och njuta av livet.

Den kreative uppfinnarens alster, tankar, teorier, dikter, målningar och kompositioner kan inte praxeologiskt karaktäriseras som produkter av arbete. De är inte skapade av arbete som skulle ha kunnat användas för produktion av andra förnödenheter i stället för ”produktionen” av ett mästerstycke inom filosofi, konst eller litteratur. Tänkare, poeter och konstnärer är ibland oförmögna att utföra något annat arbete. Hur som helst kan inte den tid och det slit de ägnar åt sina kreativa aktiviteter användas för andra ändamål. Förutsättningarna kan ibland fördöma någon som skulle ha haft styrkan att åstadkomma underverk till lealöshet. De kan försätta honom i en situation där han endast kan välja mellan att dö av svält eller att använda alla sina krafter i kampen för ren överlevnad. Men om geniet når sina mål är han den enda som kan betala de ”kostnader” han ådragit sig. Goethe begränsades kanske i några avseenden av sina funktioner vid hovet i Weimar, men han skulle absolut inte ha kunnat göra mer i sina officiella roller som minister, teaterdirektör och gruvadministratör om han inte hade skrivit pjäser, dikter och romaner.

Det är dessutom omöjligt att ersätta skaparnas arbete med det andra människor står för. Om Dante och Beethoven inte hade funnits skulle man inte kunna producera Divina Commedia eller den 9:e symfonin genom att tilldela någon annan uppgiften att skapa dem. Varken samhället eller enskilda personer kan ta geniet eller dennes arbete ännu längre. Till och med den största efterfrågan och den mest diktatoriska regeringsbefallningen är ineffektiva. Geniet levererar inte på beställning. Människan kan inte förbättra de naturliga och sociala villkoren så att de framkallar skaparen och dennes skapande. Det är omöjligt att fostra genier genom eugenik, utbilda dem i skolan eller styra dem. Men det går naturligtvis att organisera samhället på ett sådant sätt att inget utrymme ges åt pionjärer och deras banbrytande verksamhet.

För praxeologin är geniets kreativa prestationer ett slutligt faktum. De dyker upp under historiens gång som en gratis gåva från ödet. De är på inget sätt ett resultat av produktion i den mening som den ekonomiska vetenskapen använder uttrycket.

Kommentera

* = obligatoriska uppgifter

Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>