VII. Handlande i världen – Lagen om avkastning

Detta är den andra delen av det sjunde kapitlet av Ludwig von Mises bok Mänskligt handlande. Om du vill ha en något djupare förståelse av kapitlet rekommenderar vi vår studieguide!

2. Lagen om avkastning

För varor av den första ordningen (konsumtionsvaror) betyder kvantitativ bestämdhet av det resultat som åstadkoms med hjälp av en ekonomisk vara att en kvantitet a, antingen under en viss tid eller hela tiden, ger upphov till effekten α. För varor av högre ordningar (produktionsvaror) betyder det att kvantiteten b framkallar effekten β, förutsatt att den komplementära orsaken c bidrar med effekten γ. Endast den sammanlagda effekten av β och γ resulterar i kvantiteten p av konsumtionsvaran D. I detta fall finns det tre kvantiteter: b och c av de två komplementära varorna B och C, samt p av produkten D.

När b är oförändrat kallar vi det värde på c som resulterar i det högsta värdet på p/c för optimum. Om flera värden av c resulterar i det högsta värdet på p/c säger vi att optimumet är det som också resulterar i det högsta värdet på p. Om de två kompletterande varorna används i optimala proportioner ger båda högsta utfall. Deras produktionskraft och objektiva bruksvärde används fullt ut. Ingenting är bortkastat. Om vi avviker från denna optimala kombination genom att öka kvantiteten C utan att ändra kvantiteten B kommer avkastningen i regel att öka ytterligare, men inte i samma proportion som ökningen av kvantiteten C. Om det överhuvudtaget är möjligt att öka avkastningen från p till p1 genom att enbart öka en av de kompletterande faktorerna, det vill säga genom att ersätta cx med c där x är större än 1, får vi hursomhelst: p1 > p och p1c < pcx. För om en minskning av b kunnat kompenseras med en motsvarande ökning av c så att p hade varit oförändrad, skulle den fysiska produktionskraften för B vara obegränsad och B skulle inte betraktas som knapp och inte heller behandlas som en ekonomisk vara. Den handlande människan skulle inte bry sig om tillgången på B, eftersom till och med en oändligt liten del av B skulle räcka för att producera vilken kvantitet som helst av D, förutsatt att tillgången på C var tillräckligt stor. Å andra sidan skulle en ökning av B inte öka produktionen av D om inte tillgången på C ökade. Den totala avkastningen av processen skulle tillskrivas C och B skulle inte vara en ekonomisk vara. Något som medför sådana obegränsade tjänster är till exempel vetskapen om den berörda orsaksrelationen. Den formel eller det recept som lär oss hur man bereder kaffe, förutsatt att den är känd, förser oss med obegränsade tjänster. Den förlorar ingenting av sin produktionskraft oavsett hur ofta den används. Dess produktionskraft är oändlig och den är därför ingen ekonomisk vara. Den handlande människan kan inte hamna i en situation där hon måste välja mellan en känd formels bruksvärde och något annat användbart.

Lagen om avkastning gör gällande att det existerar ett optimum för kombinationer av ekonomiska varor av den högre ordningen (produktionsfaktorer). Om man avviker från detta optimum genom att enbart öka en av faktorerna, till exempel A, kommer utfallet antingen inte att öka alls eller inte i proportion till ökningen av A. Vi har visat ovan att denna lag är underförstådd i faktumet att den kvantitativa bestämdheten av de effekter som åstadkommits av någon ekonomisk vara är ett nödvändigt villkor för att det ska kunna vara en ekonomisk vara.

Att det finns ett sådant optimum av kombinationer är det enda som lagen om avkastning, vilken vanligtvis kallas lagen om avtagande avkastning, lär oss. Det finns många andra frågor som den inte alls besvarar och som bara kan besvaras a posteriori, det vill säga med hjälp av erfarenhet.

Om effekten som åstadkoms av en av de komplementära faktorerna är odelbar är optimum den enda kombination som resulterar i det avsedda resultatet. För att färga ett stycke ylle i en bestämd nyans krävs en viss mängd färg. En större eller mindre mängd skulle inte uppnå det eftersträvade målet. Den som har mer färgämne måste låta bli att använda överskottet. Den som har en mindre mängd kan enbart färga en del av stycket. I detta fall resulterar den minskade avkastningen i att överskottsmängden är helt oanvändbar, eftersom den skulle förstöra designen om den användes.

I andra fall krävs ett visst minimum för att producera en minimieffekt. Mellan denna minimieffekt och optimum finns en marginal där större doser antingen producerar ett proportionellt resultat eller mer än det. För att få en maskin att snurra krävs ett visst minimum av smörjmedel. Huruvida en tillsats av smörjmedel över detta minimum ökar motorns prestanda i proportion till den tillsatta mängden eller till en högre nivå kan endast fastställas med hjälp av teknologisk erfarenhet.

Lagen om avkastning besvarar inte följande frågor: (1) Huruvida den optimala mängden är den enda som förmår producera den eftersträvade effekten; (2) Huruvida det finns en strikt gräns där en ökning av den variabla faktorn inte har någon verkan; (3) Huruvida produktionsminskningen som orsakas av avvikelsen från optimum och produktionsökningen när optimum närmas resulterar i en proportionell eller icke-proportionell förändring i den variabla faktorns produktion per enhet. Detta kan enbart besvaras med hjälp av erfarenhet. Men lagen om avkastning, det vill säga det faktum att det måste finnas en sådan optimal kombination, är i sig giltig a priori.

Malthus befolkningsslag och koncepten absolut över- och underbefolkning samt optimal befolkning, är en tillämpning av lagen om avkastning på ett särskilt problem. Dessa koncept behandlar förändringar i tillgången på mänsklig arbetskraft, allt annat lika. I sin strävan att tillbakavisa Malthus lag kämpade människor intensivt, men med felaktiga argument, mot lagen om avkastning, vilken de endast kände till som lagen om minskad avkastning vid bruk av kapital och mark. I dag behöver vi inte längre fästa någon uppmärksamhet vid dessa fruktlösa invändningar. Lagen om avkastning är inte begränsad till bruket av kompletterande produktionsfaktorer på mark. Försöken att tillbakavisa eller bevisa lagens giltighet med historiska eller experimentella undersökningar om jordbruksproduktion är lika meningslösa som de är förgäves. Den som vill tillbakavisa lagen skulle behöva förklara varför människor kan tänka sig att betala ett pris för mark. Om lagen inte höll skulle en bonde aldrig expandera storleken på sitt jordbruk. Han skulle kunna flerdubbla avkastningen av vilket stycke jord som helst om han flerdubblade sin insats av kapital och arbete.

Ibland har människor trott att lagen om avtagande avkastning förvisso gäller för jordbruk, men att det för tillverkningsindustrierna gäller en lag om ökande avkastning. Det tog lång tid innan de insåg att lagen om avkastning gäller för alla branscher. Utifrån denna lag kan man inte skilja på jordbruk och tillverkningsindustrier. Det som olämpligt nog och till och med missvisande kallas lagen om ökande avkastning är ingenting annat än en omkastad version av lagen om minskande avkastning. Det är en dålig formulering av lagen om avkastning. Om man närmar sig den optimala kombinationen genom att enbart öka kvantiteten av en faktor, och låter de övriga förbli oförändrade, då kommer avkastningen per enhet av den variabla faktorn att antingen öka i proportion till ökningen eller ännu mer. En maskin kan producera p när den drivs av 2 arbetare, 3p när den drivs av 3 arbetare, 6p av 4 arbetare, 7p av 5 arbetare, men inte mer än 7p när den drivs av 6 arbetare. Då ger användningen av 4 arbetare det optimala antalet enheter per arbetare, nämligen 6/4 p, medan de andra kombinationernas avkastning per arbetare blir respektive 1/2 p, p, 7/5 p samt 7/6 p. Om 3 eller 4 arbetare används i stället för 2 ökar avkastningen mer än i relation till antalet arbetare. Den ökar inte i proportionerna 2:3:4 utan i proportionerna 1:3:6. Vi har då att göra med en ökande avkastning per arbetare, men detta är ingenting annat än att lagen om minskande avkastning är omvänd.

Om en fabrik eller ett företag avviker från en optimal kombination av de använda faktorerna är den mindre effektiv än en fabrik eller ett företag som avviker mindre från optimum. Både inom jordbruk och i tillverkningsindustrin är många av produktionsfaktorerna inte perfekt delbara. Det är särskilt vanligt inom tillverkningsindustrin att man lättare kan uppnå optimal kombination genom att expandera fabriksverksamheten än genom att minska den. Om den minsta enheten av en eller flera faktorer är alltför stor för att kunna utnyttjas fullt av en liten eller medelstor fabrik är det endast möjligt att uppnå optimum genom att öka anläggningens storlek. Detta förklarar varför storskalig produktion är överlägsen. Den fulla innebörden av detta kommer senare att förklaras i samband med diskussionen av kostnadsredovisning.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *