Inflation: En gangsterverksamhet

Det är hot om våld, tvång och bedrägeri som möjliggör inflation. Så har det alltid varit, och så är det än idag.

För dem av er som minns lärdomarna vi hämtade ur Trajanus guld (pub 25 jan) torde det vara uppenbart att när ekonomer studerar inflation, så borde de analysera förändringar i penningmängden. Att bedriva inflation handlar inte om att öka priser. Det handlar om att introducera nya pengar på ett sätt som gynnar den egna köpkraften. Om man kunde göra det utan att orsaka prisökningar skulle det naturligtvis vara att föredra. Men verkligheten är vad den är, och ökar man tillgången på en vara, så sjunker priset på denna vara – detta gäller även pengar.

Men vad är det egentligen som är så unikt med staten, som gör att det är enbart den som har förmågan att idka inflation? Varför kan en privat aktör, som respekterar icke-aggressionsprincipen, inte bedriva inflation? Det korta svaret är att en privat aktör visst kan göra det, men inte alls med samma uthållighet och institutionella uppbackning och apologism som staten.

Never go full Keynsian

Privata inflationister?

Låt oss drömma oss tillbaka till en värld där människor förstod att guld är pengar, och där inget penningmonopol existerar. I denna värld skulle en privat aktör kunna hitta en guldåder, gräva upp guldet, prägla mynt, och därefter spendera sina mynt. Guld skulle då användas på vissa specifika platser på marknaden – och gynna den private guldgrävarens köpkraft samt dennes närmaste handelspartners först. Priser skulle därefter påverkas uppåt – längs med de avenyer som de nya pengarna används. Guldgrävaren lyckas helt enkelt utöka sitt anspråk på redan existerande resurser. Guldgrävaren bedriver en slags inflation, i alla fall enligt definitionen ”förändrar penningmängden och därmed priset på pengar”.

Men en klädmanufaktur som lyckas öka produktiviteten på byxproduktionen bedriver också ”inflation”. Den producerar fler byxor än tidigare för samma insats, och kan därmed utöka sitt anspråk på de pengar som redan finns i ekonomin. Detta påverkar naturligtvis priset på byxor nedåt, och gynnar främst byxmakarens tidigaste handelspartners först. Klädmanufakturer som inte har ökat sin produktivitet får på sikt en lägre köpkraft. De måste sänka priserna på sina byxor, vare sig de har ökat produktiviteten eller inte. Detta är inte konstigt. Detta är helt enkelt konkurrens. Det är inte relevant att betrakta vare sig guldgrävaren eller klädmanufakturen som illvillig.

En guldgrävare och en klädmanufaktur producerar efterfrågade varor, och får betalt för dem – de drivs av att konstant förbättra sina processer och produkter för att kunna göra större vinster. Deras kamp driver ner priset på den egna produkten på hela marknaden. Det har en köpkraftsomfördelande effekt. Men i ett konkurrensutsatt scenario måste vi betrakta denna köpkraftsomfördelande effekt som godartad. Det finns ingenting illvilligt eller manipulativt i detta. Den springande punkten är huruvida producenterna är konkurrensutsatta eller monopoliserade. Det är helt meningslöst att tala om ”inflation” bland privata aktörer, vare sig det gäller produktion av pengar eller byxor. Det är helt olika incitamentsmodeller som driver statliga monopol och konkurrensutsatta privata aktörer.

Ett företag i guldgruvsindustrin har inte inflation som central affärsmodell, särskilt inte så på en marknad utan penningmonopol. De är producenter av en vara som människor efterfrågar, och för vilken de gärna ser ett så högt pris som möjligt. Där Trajanus är ute efter akvedukter, kosta vad det kosta vill, är ett guldföretag intresserat av en hållbar och vinstdrivande verksamhet. Det är som sagt lika relevant att anklaga en verkligt privat guldgrävare för penningmängdsmanipulation som det är att anklaga en klädmanufaktur för att fiffla med mängden byxor. Såvida inte klädmanufakturen är ett statligt monopol, då är den i allra högsta grad en orättfärdig aktör.

För att skapa nya guldpengar ur en guldåder krävs stort arbete med inmutning, projektering och investeringar i allehanda kapitalvaror som krävs för att bedriva gruvindustri samt att frakta människor och produkter till och från området. Detta innebär att marknaden får reda på nya guldfyndigheter och kan reagera på informationen innan det nya guldet finns på marknaden. Detta är någonting som framför allt spekulanter intresserar sig för, det är de som så fort informationen om nya guldfyndigheter når dem kommer att börja agera på ett sätt som modifierar priset på guldet redan innan tillgången på guld faktiskt har ökat. Det troligaste är att priset på guld kommer att gå ner, det vill säga priser på allt annat går upp för dem som försöker köpa saker med guld. Guldpriset rör sig då på ett mer likriktat sätt igenom hela ekonomin. Det blir inte lika tydligt att det finns vinnare eller förlorare i detta scenario, även om det naturligtvis alltid kommer vara fördelaktigt att vara först med att gräva upp nya pengar.

Den observante läsaren kommer nu att argumentera för att detta är precis samma sak som för Trajanus guld, det finns väl ingenting som hindrar att “marknaden” får reda på Trajanus nya guld, och därmed justerar priset? Helt riktigt. Skillnaden i exemplen är egentligen inte huruvida det är en regent eller en privat aktör som ökar penningmängden, skillnaden ligger i huruvida allmän kunskap om inflation är tillgänglig, och därefter vilka aktörer som är informerade om att inflation faktiskt sker.

Pågående penningmängdsmanipulation?

Kontrollera informationen!

Mellan 1540 och 1640 ökade levnadskostnaderna markant i Europa, först och främst i Spanien och därefter skvalpade prisökningarna omkring i västra Europa. En del av anledningen var den gamla vanliga myntförfalskningen som i princip samtliga makthavare genom historien har ägnat sig åt. Men en annan stor anledning var det enorma inflödet av guld, och framför allt silver från de nya spanska besittningarna i Amerika. Det var i samband med denna dramatiska och uppenbara penningtillväxt som den Iberiska halvöns intellektuella elit, främst representanter från Salmancaskolan, kopplade samman prisstegringarna med ökningen av tillgången på pengar. På Trajanus tid, 1300 år tidigare, var det antagligen inte allmän kunskap att tillgången på pengar skulle kunna påverka värdet på pengar.

När det väl finns allmän kunskap om inflation kan vi vidare skilja på Trajanus nya guld och en privat guldgrävares nya guld på detta vis: Trajanus har inte någon konkurrens, hans intresse är att försöka dölja hur mycket guld han har för avsikt att pumpa in i sitt imperium, han vill överrumpla marknaden. Ingen annan får gräva fram guld eller skapa mynt av dem, eller bestämma växelkursen gentemot till exempel silver. Vår fiktive Trajanus har dessutom i kraft av sitt monopol tillgång till imperiets samlade intellektuella krafter för att förklara sitt agerande, och för att dölja den verkliga utsträckningen av inflationen.

Inflationens effekter är osynliga för i princip samtliga marknadsdeltagare. Undantaget är de som faktiskt skapar nya pengar. Övriga deltagare kan notera att priser på deras varor går upp, men steget är långt till att dra slutsatsen att det beror på ökad penningmängd. I takt med att information blir mer lätt tillgängligt blir det också intressantare för aktörer som står att vinna på inflation att förhindra och förvirra verklig insyn.

Det är först när kunskap om inflationens farliga inverkan på samhällskroppen är allmän som det blir extra viktigt för inflationsbedrivaren att kontrollera inte bara penningmängden, utan främst informationsflöden. Därmed är det en ohygglig fördel om man som inflationsaktör kan få tid på sig att utveckla en djupt institutionaliserad propagandamaskin. Denna propagandamaskin består idag vanligast av

  1. statlig utbildning där tilltron för de statliga institutionerna stämplas in,
  2. statistiska krumbukter och fokus på mätvärden som saknar relevans och/eller är missvisande, samt
  3. en ”oberoende” centralbank.

Detta förhindrar naturligtvis inte privata aktörer från att försöka bedriva inflation – till exempel genom att som bank låna ut mer pengar än vad man har täckning för. Det är väldigt lönsamt så länge som det går vägen, och det är frestande att dra det för långt. Men problemet är att det är riskfyllt, du kan bli lynchad om du missköter dig och det uppdagas att du har slarvat bort dina kunders tillgångar. Det påverkar också värderingen av dina skuldsedlar jämfört med konkurrerande bankers skuldsedlar – vilket leder till minskat förtroende. Detta skapar incitament för kartellisering. Då kan man gemensamt skapa förutsättningar som gynnar de som är inne i kartellvärmen, man kan till exempel komma överens om hur stora reserver man bör ha gentemot sin utlåning.

Men utan statligt stöd är karteller bräckliga och konstant hotade av uppstickare (a.k.a orättvis konkurrens). Det behövs någon som med tvång hindrar konkurrenter från att förstöra den broderliga stämningen inom kartellen. Och som straffar avstickare från kartellens interna regler. Och framför allt någon som i utbyte mot en del av kakan kan se till att rädda bankerna om de skulle bli påkomna med byxorna nere, med hjälp av skattemedel. Ur dessa incitament föds centralbanken – en ohelig allians mellan privata aktörer och den statliga tvångsmaskinen.

Centralbankstransparens: att dela med sig av de mätvärden som du själv definierar, mäter och kontrollerar

Idag ställs stora krav på centralbanker att de ska vara transparenta och redovisa i vilken mån de påverkar prisnivåerna i samhället. Och visst tycks Riksbanken vara väldigt transparent? De siktar på det eviga tvåprocentsmålet men har under lång tid inte lyckats nå upp till det, självklart måste räntan då sänkas, självklart måste vi trycka mer pengar! Sin transparens till trots ägnar sig Riksbanken åt att dölja sitt verkliga syfte med hjälp av en serie sinnrika rökridåer.

  1. Den främsta rökridån är myten om den korrekta inflationsnivån. Världen över verkar det råda ett konsensus att omkring 2% prisinflation är lagom. Många glömmer dock att en ihållande inflation, vilken nivå den än är på växer exponentiellt. Det skulle ta 36 år för priserna att fördubblas om “inflationen” var 2-procentig, därefter skulle en tredubbling av priserna uppnås efter 20 år till, en fyrdubbling efter ytterligare femton. Efter hundra år skulle priserna ha sjudubblats, detta har naturligtvis en påtagligt negativ inverkan på småsparare och medför incitament för konsumenter att agera allt mer kortsiktigt. För att upprätthålla tvåprocentsmålet måste man alltså kontinuerligt framställa pengar exponentiellt snabbare över tiden, samtidigt som folk stirrar sig blinda på ett mål som ser måttligt och sansat ut från år till år. Inflationen bör studeras på ett enda sätt, och det är genom att studera hur mycket nya pengar som dyker upp, på vilket sätt de dyker upp, var dessa pengar dyker upp, och hur de sedan används.
  2. Den andra rökridån består i att dölja den verkliga inflationsnivån. I Sverige används det märkliga konsumentprisindex (KPI) för att bedöma ”framgången” gentemot tvåprocentsmålet. Även om man utger sig sikta på 2 procent så finns det naturligtvis incitament att få det att se ut som om man inte når upp till det. Detta i syfte att ytterligare krama ur resurser ur ekonomin. Sättet som prisökningarna mäts på förändras medvetet över tid i syfte att kontinuerligt förenkla denna process. Det är ingen slump att det är i princip omöjligt att få reda på hur konsumentprisindexet egentligen beräknas.
  3. Andra märkliga rökridåer består i att skylla orsakerna till prisökningar på andra faktorer än penningmängdsökningar. Termen “inflationsdrivande löneökningar” är en sådan särskilt skadlig myt. Lön är nämligen ett pris som vilket annat pris som helst, i detta fallet priset på arbete, och priset på arbete kan inte gå upp, allt annat lika, om inte mängden pengar först har ökat. Inflationsdrivande löneökningar kan bara finnas om man först skapar nya pengar, och sedan ger dem till vissa särskilda arbetargrupper, till exempel legionärer, eller offentliga tjänstemän, eller entreprenörer i statliga infrastruktursprojekt. Denna myt är naturligtvis populär bland de som tjänar på inflation, eftersom man med hjälp av den kan fördröja löneutveckling i takt med den verkliga inflationen.
  4. Har ni dessutom hört talas om att Riksbanken är ”fristående” från staten, och fattar beslut ”oberoende” av politiska vindar? Samtliga politiker vill ha inflation, vare sig de fattar det själva eller inte – eftersom de verkar i en institution där inflation premieras. Skulle riksbanken inte leva upp till denna förväntning skulle riksbanken ersättas av en institution som gör det.

Alla dessa saker samverkar till att forma den officiella förklaringsmodell som idag används för att rättfärdiga den gangsterverksamhet som inflationsbedrägeriet faktiskt är. Det är detta som möjliggör att riksbankens företrädare utan att skämmas, självgott kan uttala sig fullkomligt förryckt:

Med detta sagt så är inflation möjlig även utan inblandning från monopolinstitutioner och makthavare. Men det är först när makthavare börjar skapa monopol och regleringar i pengaindustrin som det börjar bli fråga om verkligt skadlig inflation. De romerska kejsarnas förmåga att bedriva inflationspolitik var mycket mer begränsad än dagens makthavares som både kan trycka pappersvaluta och manipulera räntan. Icke desto mindre var den romerska inflationen mycket skadlig för civilsamhället. De första hundratalen efter Kristus födelse försämrades silverhalten i det romerska silvermyntet dinaren från omkring 95 procent silver när Kejsare Augustus instiftade myntet, till 0.5 procent år 268 e.Kr – då myntet enbart var en liten bronsrondell som hastigt doppats i silver. Fem tusendelar av originaldinarens.

Det enda sätt på vilket de romerska kejsarna kunde genomföra denna massaker på sina undersåtars välstånd var genom att instifta ett penningmonopol, uppbackat av våld. Kejsaren ägde eller licensierade ut alla myntverk. Dessutom instiftades lagar om lagliga betalningsmedel; de enda mynt som man fick använda var de som kejsaren godkände. Det var förbjudet för människor att göra följande:

  1. Att använda andra betalningsmedel än de som kejsaren präglat eller godkänt.
  2. Att prägla egna mynt.
  3. Att smälta mynt i syfte att extrahera ädelmetallerna.

Denna oheliga treenighet av förbud fanns på plats i syfte att garantera att det var just kejsaren som var den ende som kunde utföra just dessa tre saker. Om du hade kunnat prägla dina egna mynt, tvinga folk att använda enbart dem, samt kontinuerligt smälta ner dem och prägla nya med reducerat ädelmetallinnehåll när de cirkulerar igenom din rövarkula, skulle du också göra det? Jo det skulle du, det är nämligen den enda anledningen till att monopolet instiftas och upprätthålls. Vad annars skulle det vara bra för?

Dagens politiker lovar saker i utbyte mot att bli valda. De måste också se till att tillfredställa förväntningar hos mindre synliga krafter. För att förverkliga sina löften behöver de finansiera dem. Det finns tre sätt att göra det på, genom ökade skatter, ökade lån, eller ökad inflation. Samtliga samhällen tenderar att över tid röra sig mot att maximera samtliga dessa tre parametrar, oavsett styrelseskick finns incitamenten på plats för att det över ska tid blir omöjligt att stå emot dem.

Det enda som kan stå emot dessa incitament är en bred och ständigt vaksam folklig ekonomisk allmänbildning och civilkurage. På senare tid har ytterligare en bundsförvant i denna kamp dykt upp: informationsteknisk innovation som rent tekniskt omöjliggör centraliserad kontroll av betalningsmedlen. Kryptovalutor.

Inflation är väpnat rån

Det största problemet med inflation är att det i grund och botten är stöld, där makthavare via hot om våld och med bedrägeri betvingar pengarna. Det är som att du skulle kunna utnämna löv till pengar och därefter hotar alla till livet om de skulle våga använda någonting annat som pengar, eller om de skulle våga plocka löv själva. Det är enbart via hot om våld och genom klassiskt bedrägeri som man kan hindra människor att försöka använda bra pengar när det finns bra pengar att tillgå.

Idag är det inte särskilt många som upplever att de blir utsatta för våld eller hot när deras pengar konstant minskar i värde. För det första är de knappt medvetna om att inflationen är särskilt hög. En extremt effektiv rökridå av makroekonomiskt och statistiskt nonsens ligger i vägen för förståelsen. Riksbanken använder sig av den Statistiska Centralbyråns information gällande inflationens utveckling. “Konsumentprisindex” som viktas för att visa på en lägre inflation än vad intressenterna tycker är lämpligt. Vidare är det faktiskt inte priser som är intressanta att titta på, det tål att upprepas att ökande priser är ett symptom på inflation, och icke dess kärna.

Oavsett metod är de ekonomiska effekterna av inflation ständigt desamma; omfördelning av köpkraft från förlorare till vinnare, felinvesteringar och en ökande ekonomisk kortsiktighet.

Eftersom det enbart är möjligt att upprätthålla en inflationsregim om du betvingar dina medmänniskor skapas ytterligare en dimension av lidande och förbittring. Detta är i sig destabiliserande för ett samhälle, olika grupperingar kommer att formas och söka syndabockar – om det är du som bär den egentliga skulden gör du bäst i att snabbt som ögat välja ut någon minoritet att dirigera folkets ilska emot. Beroende på din sociala tillhörighet kommer du vara olika benägen att lyssna på olika skuldbeläggningar, är det invandrarnas fel eller de vita medelålders männen, är det kapitalisternas eller socialisternas fel, kanske judarnas? Inflation är en destabiliserande våldshandling som alltid resulterar i välståndsförstörelse och social oro.

Det är helt enkelt brottsligt.

3 thoughts on “Inflation: En gangsterverksamhet

  • Jag läste en hel del mises.se för några år sedan. Nu blir det mer sällan men jag lär komma tillbaka mer nu. Jon sätter samman goda texter, givande och roligt att läsa. Och jag måste säga det tog mig till radio mises ep95 att fatta att författaren och den där roliga killen från någon annanstans än Stockholm är samma person :-D.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *