Detta är den första delen av det sjunde kapitlet av Ludwig von Mises bok Mänskligt handlande. Om du vill ha en något djupare förståelse av kapitlet rekommenderar vi vår studieguide!

1. Lagen om marginalnytta

Handlande sorterar och graderar. Ursprungligen känner det bara till ordinaltal och inte kardinaltal, men den yttre världen som människan måste anpassa sitt beteende till är en värld med massa och mängd. I denna värld existerar det kvantitativa relationer mellan orsak och verkan. Om det vore annorlunda, det vill säga om vissa saker kunde erbjuda en obegränsad mängd tjänster, skulle sådana saker aldrig vara knappa och inte kunna behandlas som medel.

Handlande människor värderar saker som medel för undanröjandet av obehag. Utifrån naturvetenskapernas synsätt är de olika händelser som tillgodoser mänskliga behov mycket annorlunda. Den handlande människan ser i dessa händelser enbart något mer eller mindre av samma slag. När hon värdesätter väldigt olika tillstånd av tillfredsställelse och medlen som behövs för att nå dem, placerar människan alla dessa i en skala och bryr sig bara om hur de kan höja hennes välbefinnande. Tillfredsställelsen som ges av mat och åsynen av ett konstverk är för den handlande människan endast ett något mer eller något mindre angeläget behov, och värdering och handlande placerar dessa saker på en skala som avser det som är mer eller mindre angeläget. För den handlande människan finns det ingenting annat än olika grader av relevans och angelägenhet med hänsyn till det egna välbefinnandet.

Kategorierna kvantitet och kvalitet hör till den yttre världen och är endast av indirekt av betydelse vid handlande. Eftersom alla saker endast kan ge en begränsad effekt anses några saker vara knappa och behandlas som medel. Eftersom de effekter som saker kan åstadkomma är olika skiljer den handlande människan mellan olika klasser av saker och ting. Eftersom medel av samma kvantitet och kvalitet alltid kan producera samma kvantitet av en effekt med samma kvalitet gör handlandet ingen åtskillnad mellan konkreta bestämda kvantiteter av homogena medel. Men detta innebär inte att samma värde tillskrivs de olika delarna av ett förråd homogena medel. Varje andel värderas separat och får sitt eget värde i skalan. Dessa rangordningar kan dock bytas ad libitum mellan de olika delarna av samma magnitud.

Om den handlande människan måste välja mellan två eller flera medel av olika klasser graderar hon de enskilda delarna var för sig. Hon tilldelar varje del dess särskilda rang. Genom att göra så behöver hon inte tillskriva olika delar av samma medel rangordningar som omedelbart följer på varandra.

Den tilldelning av rangordningar som görs genom värderingar är en produkt av handlande. Storleken på de delar som en enskild rangordning tillskrivs beror på de enskilda och unika förutsättningar människan handlar utifrån i varje fall. Handlande har inte att göra med fysiska eller metafysiska enheter som det värderar på ett abstrakt och akademiskt sätt, utan står alltid inför olika alternativ som det väljer emellan. Valet handlar alltid om bestämda kvantiteter av medel. Man kan kalla den minsta mängd som kan bli föremål för ett sådant beslut för en enhet, men man får inte anta att värderingen av sådana enheters summa har att göra med värderingen av enheterna, eller att den representerar summan av den värdering som har tillskrivits dessa enheter.

En människa äger fem enheter av varan a och tre av varan b. Hon tillskriver sina enheter av a rangordningen 1, 2, 4, 7 och 8 medan enheterna av b får rangordningen 3, 5 och 6. Detta innebär att om hon måste välja mellan två enheter av a och två enheter av b kommer hon att föredra att förlora två enheter av a hellre än två enheter av b. Om hon dock måste välja mellan tre enheter av a och två enheter av b kommer hon att föredra att förlora två enheter av b hellre än tre enheter av a. Det enda som har betydelse vid värderingen av en sammansättning av flera enheter är hela sammansättningens nya, det vill säga den ökning av välbefinnande som beror därav eller, vilket är samma sak, den minskning av välbefinnande som en förlust måste medföra. Detta innefattar ingen aritmetisk process, varken addition eller multiplikation, utan enbart en värdering av den nytta man får av att ha delen, sammansättningen eller förrådet ifråga.

I detta sammanhang betyder nytta endast orsaksmässig relevans för borttagandet av upplevt obehag. Den handlande människan tror att de tjänster en sak erbjuder kan höja hennes välbefinnande och kallar detta för sakens nytta. För praxeologin är nytta liktydig med den betydelse som tillskrivs något i tron att det kan eliminera obehag. Det praxeologiska begreppet nytta (som av tidigare österrikiska ekonomer kallats subjektivt bruksvärde) måste skarpt åtskiljas från det tekniska nyttobegreppet (som av samma ekonomer kallats objektivt bruksvärde). Det objektiva bruksvärdet avser förhållandet mellan en sak och effekten som den kan ge upphov till. Det är det objektiva bruksvärdet människor avser då de pratar om kolets ”upphettningsvärde” eller ”upphettningskraft”. Subjektivt bruksvärde grundar sig inte alltid på verkligt objektivt bruksvärde. Det finns saker som tillskrivs ett subjektivt bruksvärde eftersom människor felaktigt tror att dessa saker kan åstadkomma en önskad effekt. Å andra sidan finns det saker som kan åstadkomma en önskad effekt men som inte tillskrivs något bruksvärde eftersom människor inte vet detta.

Låt oss se på hur det stod till med det ekonomiska tänkandet strax före att Carl Menger, William Stanley Jevons och Léon Walras utarbetade den moderna värdeteorin. Den som vill konstruera en grundläggande värde- och pristeori måste först tänka på nytta. Det finns onekligen inget mer rimligt än antagandet att saker och ting värdesätts efter sin nytta. Men detta frambringar en svårighet som de äldre ekonomerna inte förmådde hantera. De observerade att saker vars ”nytta” var större värderades lägre än saker med mindre nytta. Järn är lägre värderat än guld. Detta faktum verkar vara oförenligt med en värde- och pristeori som bygger på begreppen nytta och bruksvärde. Ekonomerna trodde att de behövde överge en sådan teori och försökte istället förklara värde och marknadsutbyten med hjälp av andra teorier.

Först senare upptäckte ekonomerna att den förmodade paradoxen härrörde från en felaktig problemformulering. Valen och värderingarna som skapar marknadens prisförhållanden står inte mellan järn eller guld. Den handlande människan väljer inte mellan allt järn och allt guld. Vid en särskild tidpunkt, på en särskild plats och under särskilda omständigheter väljer hon mellan en begränsad kvantitet järn och en begränsad kvantitet guld. Hennes val mellan 100 uns guld och 100 ton järn har ingenting att göra med det beslut hon skulle behöva fatta om hon, vilket är väldigt osannolikt, behövde välja mellan allt guld och allt järn. Det enda som spelar roll för det aktuella valet är om hon under rådande omständigheter anser att den direkta eller indirekta tillfredsställelse som hon kan få av 100 uns guld är större eller mindre än den direkta eller indirekta tillfredsställelse hon kan få av 100 ton järn. Hon uttrycker inget akademiskt eller filosofiskt omdöme om vilket ”absolut” värde som järn eller guld har, och hon bestämmer inte huruvida guld eller järn har störst värde för mänskligheten. Till skillnad från de som författat böcker om historiefilosofi eller etiska principer orerar hon inte. Hon väljer endast mellan två olika tillfredsställelser som hon inte kan åtnjuta samtidigt.

Att föredra och att åsidosätta, och de val och beslut detta resulterar i, är inte handlingar som mäter. Handlande mäter inte nytta eller värde, utan väljer mellan alternativ. Det finns inget abstrakt problem avseende total nytta eller totalt värde. Från värderingen av en definitiv kvantitet eller olika saker kan man inte resonera sig fram till vilket värde en större eller mindre mängd har. Det är inte möjligt att räkna fram det totala värdet av ett lager om man endast känner till dess delars värde. Man kan inte fastslå hur stort värdet är på en del av ett lager om man endast känner till hela lagrets värde. Beträffande värden och värderingar finns inga aritmetiska uträkningar. Värderingar kan inte beräknas. Värderingen av ett helt lager av två saker kan skilja sig från värderingen av dessa lagers delar. En isolerad människa som äger sju kor och sju hästar kan värdera en häst högre än en ko, och om hon ställs inför ett alternativ kan hon hellre vilja bli av med en ko än en häst. Samma människa kan dock, om hon ställs inför alternativet att lämna samtliga sina hästar eller samtliga sina kor, föredra att behålla korna och lämna hästarna. Begreppen total nytta och totalt värde är meningslösa om de inte tillämpas i en situation där människor måste välja mellan hela varulager. Frågan om det är guld eller järn som sådant är mest värdefullt är bara meningsfull i en situation där mänskligheten, eller en isolerad del av den, måste välja mellan allt guld eller allt järn.

Värdeomdömet åsyftar alltid enbart den tillgång som det konkreta valet berör. Ett lager består alltid ex definitione av homogena delar, i vilket varje del kan utföra samma tjänster som alla andra delar och också är utbytbar mot dem. Själva valet påverkas därför inte av vilken särskild del som det har att göra med. Alla delar, enheter, av det tillgängliga lagret anses vara lika användbara och värdefulla om man skulle behöva göra sig av med en av dem. Om tillgången sänks genom att en del tas bort måste den handlande människan återigen ta ställning till hur hon kan utnyttja delarna i det kvarvarande lagret. Det är uppenbart att det mindre lagret inte kan åstadkomma samma saker som det större lagret. Den användning av de olika enheterna som man under denna nya situation inte har tillräckligt med resurser för var i den handlande människans ögon den minst angelägna användningen bland alla dem hon tidigare använt enheterna i det större lagret för. Den tillfredsställelse hon erhöll från användningen av en enhet för detta syfte var den minsta bland de tillfredsställelser som enheterna från det större lagret hade gett henne. Det är endast denna marginella tillfredsställelse som hon måste fatta sitt beslut utifrån, ifall hon behöver avstå från en av hela lagrets enheter. Om människan ställs inför problemet om vilket värde som ska tilldelas en enhet i ett homogent lager beslutar hon på basis av den minst viktiga enheten i hela lagret. Hon fattar sitt beslut utifrån marginalnyttan.

Om en människa väljer mellan att antingen försaka en enhet av sin tillgång på a eller en enhet av sin tillgång på b jämför hon inte hela värdet av lagret av a med hela värdet av lagret av b. Hon jämför marginalnyttan av a och b. Även om hon värderar det samlade värdet av hela tillgången a högre än det samlade värdet av hela tillgången b kan marginalvärdet av b ändå vara högre än marginalvärdet av a.

Samma resonemang gäller även om tillgången på en vara stiger för att man införskaffat fler enheter.

För att beskriva dessa fakta behöver den ekonomiska vetenskapen inte använda psykologins terminologi. Den behöver inte heller använda sig av psykologiska resonemang eller argumentation för att bevisa att dessa fakta stämmer. Om vi säger att val inte beror på värdet som tillskrivs en hel klass av önskemål, utan på det konkreta önskemålet ifråga oberoende av vilken klass det tillhör, tillför vi ingenting till vår kunskap. Vi spårar inte heller väljandet tillbaka till någon mer känd eller allmän kunskap. Detta sätt att uttrycka sig på blir endast begripligt om vi minns den roll som den förmodade värdeparadoxen spelat i den ekonomiska vetenskapens historia. Carl Menger och Böhm-Bawerk tvingades använda begreppet ”klass av önskemål” för att kunna tillbakavisa invändningar från de som ansåg att bröd som sådant var mer användbart än siden eftersom klassen ”önskemål om att få näringsmedel” är viktigare än ”önskemål om att få lyxkläder”. I dag är begreppet ”klass av önskemål” helt överflödigt och har ingen betydelse för handlandet, och därför inte heller för värdeteorin. Det ger dessutom upphov till misstag och förvirring. Konceptbildning och klassificeringar är mentala verktyg som endast får sin innebörd och betydelse av de teorier som använder dem. Det är orimligt att strukturera önskemål i klasser för att sedan slå fast att sådana klasser inte är till någon som helst nytta för värdeteori.

Lagen om marginalnytta och avtagande marginalvärde är oberoende av Gossens lag om önskemåls mättnad (Gossens första lag). När vi talar om marginalnytta avser vi varken sinnesnjutning, mättnad eller övermättnad. Vi rör oss inte utanför praxeologin när vi slår fast det en enhet ur ett homogent lager används för när en människas förråd är n enheter, men inte när förrådet allt annat lika är n – 1 enheter, är den minst angelägna användningen. Denna användning kan vi även kalla för marginalanvändningen och den nytta som erhålls från användningen är marginalnyttan. För att nå denna kunskap behöver vi varken erfarenhet, kunskap eller resonemang från fysiologin eller psykologin. Den följer av nödvändighet ur vårt antagande att människor handlar (väljer) och att den handlande människan i det första fallet har n enheter av ett homogent lager och i det andra n – 1. Under dessa förutsättningar är inget annat resultat tänkbart. Vårt påstående är formellt och aprioristiskt, och inte beroende av erfarenhet.

Det finns bara två alternativ. Antingen finns det mellansteg mellan det obehag som får en människa att handla och det tillstånd där det inte längre kan förekomma något handlande (antingen för att en perfekt tillfredsställelse uppnåtts eller för att människan inte längre kan förbättra sitt tillstånd ännu mer), eller så finns det inte det. I det senare fallet skulle det endast kunna finnas en handling och så fort denna handling är genomförd nås ett tillstånd då inget ytterligare handlande kan äga rum. Detta är helt oförenligt med vårt antagande om att handlande existerar, och detta fall innehåller de allmänna villkor som förutsatts i handlingskategorin. Endast det första fallet kvarstår, men då innebär det att det finns olika grader i den asymptotiska ansatsen till det tillstånd där det inte längre kan finnas någon handling. Sålunda är lagen om marginalnytta underförstådd redan i handlingskategorin. Den är ingenting annat än en omvänd variant av påståendet att det som tillfredsställer mer föredras framför det som tillfredsställer mindre. Om tillgången ökar från n – 1 till n enheter kan ökningen endast användas för att avlägsna en önskan som är mindre angelägen eller minst plågsam att vara utan bland alla de önskningar som skulle kunna uppfyllas med hjälp av tillgången n – 1.

Lagen om marginalnytta åsyftar inte objektivt bruksvärde, utan subjektivt. Den handlar inte om sakers fysiska, kemiska eller tekniska förmåga att åstadkomma en viss effekt, utan deras relevans för en människas välmående, så som hon själv uppfattar det under rådande tillstånd. Den handlar i första hand inte om saker och tings värde, utan om värdet av de tjänster en människa förväntar sig av dem.

Om vi trodde att marginalnyttan gällde saker och deras objektiva bruksvärde skulle vi behöva anta att marginalnyttan kunde öka såväl som minska när antalet tillgängliga varor ökade. Användandet av en viss minimal kvantitet n enheter av varan a skulle kunna skänka en tillfredsställelse som anses vara mer värdefull än vad som förväntas från en enhet av varan b. Men om tillgången på a är mindre än n kan a enbart användas för en tjänst som anses mindre värdefull än b. Då kan en ökning av kvantiteten n – 1 till n enhet resultera i att en enhet av a ökar i värde. En person som äger 100 timmerstockar kan bygga en stuga som skyddar honom mot regn bättre än vad en regnrock gör, men om det finns färre än 30 stycken kan han endast bygga en sovplats som skyddar honom mot markens fukt. Som ägare av 95 stockar skulle han kunna tänka sig att avstå från regnrocken för att få 5 stockar till. Om han ägde 10 stockar skulle han inte vara beredd att avstå från regnrocken ens för 10 stockar till. En människa som har sparat 100 dollar skulle kanske inte vilja utföra ett arbete för 200 dollar. Om hans besparingar däremot uppgick till 2 000 dollar och han var ytterst angelägen om att anskaffa en odelbar vara som inte gick att få för under 2 100 dollar, skulle han vara beredd att utföra arbetet för 100 dollar. Allt detta överensstämmer helt och hållet med den korrekt formulerade lagen om marginalnytta, enligt vilken värdet beror på de förväntade tjänsternas nytta. Det finns ingen lag om stigande marginalnytta.

Lagen om marginalnytta får inte blandas ihop med Bernoullis doktrin de mensura sortis eller Weber-Fechners lag. Till grund för Bernoullis bidrag låg de allmänt kända och oomtvistade fakta att människor vill tillgodose sina mer angelägna behov före de mindre angelägna och att en rik människa har större möjlighet att tillgodose sina behov än en fattigare. Alla de slutsatser som Bernoulli drog från dessa självklarheter är dock felaktiga. Han utvecklade en matematisk teori om att ökningen av tillfredsställelsen minskade i takt med att människans totala välstånd ökande. Hans påstående om att en dukat för en människa med en inkomst på 5000 dukater i regel inte betyder mer än en halv dukat för en som har en inkomst på 2 500 dukater är bara nonsens. Låt oss bortse från det faktum att man inte kan göra annat än helt godtyckliga jämförelser mellan olika människors värderingar. Bernoullis metod är lika olämplig även om den används för att förstå hur samma person värderar saker vid olika tidpunkter när han har olika inkomster. Bernoulli förstod inte att det enda som kan sägas om fallet ifråga är att varje inkomstökning kommer att användas för att tillgodose behov som är mindre angelägna än det minst angelägna upplevda behov som var tillgodosett redan innan ökningen. Han förstod inte att det vid värdering, val och handlande inte finns några mått eller någon jämvikt. Det finns enbart gradering, det vill säga att föredra och att avstå. Sålunda lyckades varken Bernoulli eller de matematiker och ekonomer som använde hans metod finna någon lösning på värdeparadoxen.

De misstag som är inbyggda i förvirringen av Weber-Fechners psykofysiska lag och den subjektiva värdeteorin har redan angripits av Max Weber. Han var inte tillräckligt insatt i den ekonomiska vetenskapen och alltför påverkad av historism för att förstå grundläggande ekonomiskt tänkande, men hans geniala intuition ledde honom i rätt riktning. Han menade att teorin om marginalnyttan “inte är psykologiskt grundad, utan snarare – om man ska använda ett epistemologiskt uttryck – pragmatiskt grundad, det vill säga på användningen av kategorierna medel och mål.”

Om en människa intar en bestämd mängd läkemedel för att bli av med ett sjukdomstillstånd kommer mer läkemedel inte ge bättre effekt. Överskottet kommer antingen ha samma effekt som en lämplig och optimal dos, eller åsamka skada. Det förhåller sig på precis samma sätt med alla slags tillfredsställelser, fastän optimum ofta inträder vid större doser och punkten där ytterligare ökningar producerar skadliga effekter ligger långt bort. Det är så eftersom vi lever i en kausal värld där det existerar kvantitativa relationer mellan orsak och verkan. Den som vill undanröja obehaget av att bo i ett nollgradigt rum kommer att försöka värma upp rummet till mellan 18 och 20 grader. Att han inte försöker värma upp rummet till 80 eller 150 grader har ingenting att göra med Weber-Fechners lag, eller psykologin för den delen. Det enda psykologin kan bidra med till förklaringen av detta faktum är faktumet att det är slutligt givet att människan i regel föredrar liv och hälsa framför död eller svält. Det enda som har betydelse för praxeologin är att den handlande människan väljer mellan alternativ. Att människan ställs inför vägskäl, att hon måste välja och också gör det, beror på – bortsett från andra saker – att hon lever i en värld med kvantiteter. Hon lever inte i en värld utan kvantiteter, vilket är en värld det mänskliga sinnet inte ens kan föreställa sig.

Förvirringen kring marginalnyttan och Weber-Fechners lag har sitt ursprung i att man oturligt nog enbart brytt sig om medlen som används för att uppnå tillfredsställelse, i stället för tillfredsställelsen i sig. Om man hade riktat sin uppmärksamhet emot tillfredsställelsen skulle ingen kunnat komma på den absurda tanken att önskan efter värme kunde förklaras av de successiva stimulansökningarnas minskande intensitet. Att en vanlig människa inte vill höja temperaturen i sitt sovrum till 50 grader har ingenting alls att göra med hur intensivt värmen upplevs. Det faktum att en människa inte värmer upp sitt rum till samma temperatur som andra vanliga människor gör, och som hon själv förmodligen skulle göra om hon inte hellre hade velat köpa en kostym eller uppleva en Beethovensymfoni, kan inte förklaras med hjälp av de naturvetenskapliga metoderna. Dessa metoder kan enbart användas vid undersökningen av frågor som rör det objektiva bruksvärdet. Den handlande människans värderingar av objektiva bruksvärden är något helt annat.

Kommentera

* = obligatoriska uppgifter

Tillåtna taggar: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>